En tam hyena och flera andra djur sprang runt middagsbordet i den galne vetenskapsmannens hem.

© Imageselect/Alamy

Tokig vetenskapsman ville smaka på världens alla djur

Utan närmare förklaring och helt hämningslöst kastade William Buckland sig in i ett ambitiöst projekt. Den brittiske vetenskapsmannen svor på att äta minst ett exemplar av alla jordens levande varelser.

11 september 2017 av Søren Sorgenfri og Jannik Petersen

På väg in i en italiensk katedral förklarar kyrkovaktmästaren ivrigt för William Buckland att den mörka fläcken på golvet är blod från ett helgon. Fläcken går inte att tvätta bort, men det viktigaste tecknet på miraklet är något annat:

”Fläcken bleknar aldrig. Den är alltid fräsch”, säger han och pekar ned på den mystiska missfärgningen på stengolvet.

Buckland tittar lite på fläcken, innan han ställer sig på alla fyra och slickar på den som en hund. Den excentriske vetenskapsmannen är tyst en stund och smakar sedan på nytt, innan han lägger huvudet på sned och konstaterar:

”Nej, fläcken är inte helgonblod. Jag känner väl igen smaken – det är urin från en fladdermus”.

Om någon kan känna skillnad på den typen av smaker måste det vara Buckland. Han är i full färd med att realisera en livslång dröm om att smaka på samtliga arter i djurriket – allt från pantergryta till kokt gnu och uppenbarligen även fladdermusnjurar har styckats och avsmakats av den tokige britten.

Fossil fyllde hans barndom

William Buckland föddes den 12 mars 1784 i staden Axminster i grevskapet Devon nära Storbritanniens sydspets. Han var son till en rektor, och pappan tog med honom på långa vandringar för att leta efter fossil i Devons många öppna stenbrott.

Intresset för fossil blev en livslång passion för Buckland, men när han år 1801 skulle in vid universitetet valde han att läsa till präst, eftersom ingen kunde leva av att forska på förstenade djur. 

Tack vare ett stipendium studerade Buckland vid det mycket ansedda University of Oxford, där han ­parallellt med teologistudierna gick på föreläsningar om allt som handlade om sten och fossil. 

Han fick därför Storbritanniens bästa undervisning i mineraler, anatomi och kemi. De många extra ämnena kvalificerade honom 1813 för ett jobb som lektor i mineralogi vid University of Oxford. 

Buckland fick jobbet och började hålla bisarra föreläsningar, då han vid flera tillfällen undervisade sittande på en häst mitt i auditoriet. När och varför Buckland fick idén att han ville smaka på alla djur är det ingen som egentligen vet.

Det närmaste historikerna kommer en förklaring är ögonvittnesskildringen från den unge studenten Henry Acland, som satt med under en av Bucklands föreläsningar vid Oxford. 

Acland såg häpet på medan Buckland rusade upp och ned för trappan till sitt podium, medan han höll ett stort hyenakranium i handen. Plötsligt stannade han till framför en ung man på första raden och skrek:

”Vad är det som styr världen?”

Den unge mannen kunde inte svara. Därpå klev Buckland fram till Acland och upprepade sin fråga.

”Jag har ingen aning”, svarade han.

”Magen styr världen. De stora äter de mindre, och de mindre äter de små”, bullrade Buckland. 

Igelkott och panter gled ned

När Buckland var ung var han långtifrån förmögen, så för att stilla aptiten på exotiskt kött bad han sin umgängeskrets om hjälp med att skaffa djur från världens alla hörn. 

När kollegor, vänner och bekanta var ute och reste fick de gärna ta med sällsynta arter hem till Bucklands grytor – hela djur eller delar.

På så sätt hamnade marsvin, noshörning och panter på Bucklands middagstallrikar – tillsammans med igelkott, kajor och andra lokala djur, som han kunde få tag i hemma i England.

Buckland satte med en närmast barnslig nyfikenhet tänderna i allt möjligt, men det var inte alla djur som var lika ­aptitliga. För sina gäster förkunnade han att vare sig spyflugor eller mullvadar kunde rekommenderas.

”Spyflugor fastnar i halsen”, berättade han för en nyfiken kollega i ett brev, och mullvaden tyckte Buckland helt enkelt var ”äcklig”.

Uppslukad som han var av två ovanliga hobbyer – fossil och mystisk mat – såg Buckland ut att mycket väl kunna förbli ensamstående hela livet, men vid 41 års ålder fann den inbitne ungkarlen sin perfekta partner.

 År 1825 gifte han sig med den ansedda ­illustratören och fossilsamlaren Mary Morland. Till Bucklands stora lycka greps hon snart av sin makes entusiasm för att smaka på alla levande varelser och serverade med glädje allt från hundvalp till brunbjörn åt parets gäster.

När de nygifta samma år åkte på bröllopsresa slutade den föga överraskande med skandal. 

Först besökte paret några av Europas mest kända utgrävningsområden och de geologer som hade gjort spektakulära fossilfynd. Till slut nådde paret det soliga Sicilien och staden Palermo.

 Där började Buckland prata med några katolska präster, som berättade att stadens katedral hyste kvarlevorna av ett helgon vid namn Rosalia.

Hon var en eremit, som på 1100-talet hade vigt sitt liv åt bön. Under en pest­epidemi 1624 bars hennes kvarlevor i procession genom staden, och strax därefter befriades Palermo från sjukdomen.

Under sin bröllopsresa till Palermo på Sicilien förnärmade Buckland prästerna i stadens katedral. 

© Bridgeman

Rosalia helgonförklarades och hennes skelett lades i ett skrin och placerades i katedralen. Buckland bad att få se den berömda reliken, men när prästerna öppnade skrinet, kastade han en snabb blick på benen, innan han utbrast:

”Det har aldrig varit en kvinnas ben. Det är resterna av en get. Sådana har jag styckat och ätit så många att jag känner igen dem på ett ögonblick”.

Hans värdar stirrade rasande på honom, och till råga på allt gratulerade han dem till att ha helgonkorat ett simpelt hovdjur. Buckland och hans hustru fick i all hast lämna Palermo.

Mus på toast var en delikatess

Hemma i England igen blev familjen Bucklands exotiska middagsbjudningar en samlingspunkt för den brittiska forskareliten. När ett parti färskt kött från ett avlägset land eller Londons zoo anlände skickades inbjudningarna genast ut.

I parets blygsamma hem bodde inte enbart en större barnaskara (Mary födde nio barn, varav fyra dog innan de nådde vuxen ålder) utan även två apor, en tam hyena och åtskilliga marsvin, som strövade runt fritt i huset.

När middagen serverades höll gästerna andan, för ingen visste vad som skulle dukas fram. Endast mus på toast – Bucklands personliga livrätt – var en regelbundet återkommande förrätt, men vad som väntade efter det kunde de inbjudna gästerna enbart gissa om.

En av de mest entusiastiska gästerna var Caroline Owen. Hon var gift med den berömde biologen och paleontologen Richard Owen, och paret besökte regelbundet familjen Buckland. 

I sina brev beskrev fru Owen i lyriska ordalag makarna Bucklands rätter med vanlig trädgårdssnäcka och alligator samt en synnerligen delikat ödlestuvning.

”En kväll fick vi skivor av grillad struts, som smakade gans­ka mycket som våra egna kalkoner”, skrev hon, men noterade i samma andetag att maken Richard dessvärre hade drabbats av en lång natt med dålig mage efter middagen. 

Kungens hjärta åts upp

Bucklands ovanliga menyer skrämde bort många, men lockade andra, som å andra sidan fick leva med att den galne universitetslektorn var vare sig diplomatisk eller speciellt hänsynsfull gentemot andra människors känslor – han var alldeles för upptagen av sin forskning.

Hur hänsynslöst han förföljde drömmen om att äta sig genom hela djurriket upptäckte en av Englands finaste familjer på ett smärtsamt vis. År 1848 bjöd lord Harcourt på middag på slottet Nuneham House strax söder om Oxford, och Buckland var bland de inbjudna.

Lord Harcourts framlidne far, ärkebiskopen av York, hade varit en flitig samlare av kuriösa föremål från världshistorien, och juvelen i samlingen var en bit av ett mumifierat hjärta, som enligt uppgift hade tillhört kung Ludvig XVI.

I kölvattnet på den franska revolutionen hade Frankrikes kung år 1793 halshuggits i giljotinen, och ärkebiskop Harcourt hade kommit över en bit av kungens hjärta, som han lagt i ett dyrbart silverskrin.

Under middagen på Nuneham House lät hans son skrinet gå från hand till hand, så att gästerna kunde förfasas och fascineras av innehållet. När det nådde Buckland granskade han noggrant innehållet. 

Hjärtat var intorkat och stort som en valnöt. Ytans många gropar fick det att påminna om pimpsten eller en förstenad version av de natursvampar som han kände till från resor i Sydeuropa.

Nyfiken och skeptisk som alltid beslutade Buckland sig för att undersöka hjärtat närmare för att försöka ta reda på om det var en förfalskning.

”Jag har ätit många märkliga saker, men jag har aldrig smakat på ett konungshjärta”, sade han till det överraskade sällskapet, som med häpnad såg på medan Buckland stoppade hjärtat i munnen, tuggade på det och svalde det. 

Få VÄRLDENS HISTORIA i brevlådan

Vill du prenumerera på Världens Historia? Läs om våra fina erbjudanden

Buckland hittade med munnen

Om Buckland hann smaka på hela djur­riket är tveksamt, men vid minst ett tillfälle ska han ha använt sina vid det laget ytterst vältränade smaklökar för att lokalisera sig och hitta rätt väg.

Under en utflykt i en hästdragen vagn åkte Buckland vilse. Resolut klev han ur vagnen, plockade upp en näve jord och stoppade den i munnen. 

Efter att ha smakat ordentligt på jorden konstaterade han med hjälp av sin omfattande kännedom om Englands jordmåner att han befann sig i Uxbridge strax utanför London, och begav sig därefter hemåt.

De sista årtiondena av sitt liv vigde Buckland åt kyrkan, och han blev bland annat domprost i Westminster Abbey, Londons mest historiska kyrka. Lusten att smaka på allt levande behöll han in i det sista, men det blev inte en sjukdom orsakad av mikroorganismer från ett exotiskt djur som tog knäcken på honom.

År 1850 smittades den excentriske vetenskapsmannen med lungsjukdomen tuberkulos, som gradvis försvagade hans hälsa. William Buckland avled vid 72 års ålder år 1856 – mätt på livet.

Läs mer

Elizabeth Oke Gordon: The Life and Correspondence of William Buckland, D.D., F.R.S., Cambridge University Press, 2010 

Kanske är du intresserad av...