Den 18 november 1978 begick medlemmarna i Folkets tempel självmord i Guyana. Sektledaren Jim Jones hade grundat kolonin Jonestown i djungeln där de skulle bygga upp ett idealsamhälle. 

© Getty images & Jonestown Institute

Sektledare förvandlade koloni till massgrav

1978: Jonestown ska bli paradiset på jorden. Här i Guyanas djungel finns ingen nöd eller rasism, här lever svarta och vita tillsammans. Men en officiell granskning hotar. Sektledaren Jim Jones värnar om sitt livsverk. På mindre än en timme övertalar han sina församlings-medlemmar att begå självmord med honom.

17 mars 2017 av Stine Overbye

Barnen blir slagna gula och blå med en planka. Sektledaren Jim Jones håller kvar sina medlemmar mot deras vilja. Vissa av dem tvingar han till sex. Och han genomför regelbundet övningar i massjälvmord …

Anklagelserna har surrat i luften länge. I amerikanska tidningar har oroliga anhöriga till medlemmar i Folkets tempel berättat om övergrepp, hjärntvätt och misshandel i sektens koloni Jonestown i Guyana. 

Nu är den kaliforniske politikern Leo Ryan på väg med flyg till Jonestown för att med egna ögon se om det finns fog för de allvarliga anklagelserna. 

Med sig har han en grupp journalister och representanter från USA:s ambassad i Guyana.

Djungelns alla ljud dränks av motorbullret när delegationens två propellerplan sent på efter­middagen den 17 november 1978 går in för landning på den smala gräsremsan som fungerar som landningsbana i Port Kaituma i Guyana. 

Härifrån är det bara några kilometer till Jonestown som ligger nära gränsen till Venezuela.

Leo Ryan är kongressledamot i Washington. Hans plan är att inspektera kolonin, ta med sig eventuella avhoppade sektmedlemmar tillbaka till USA och rapportera om förhållandena i den isolerade bosättningen.

En traktor med flak transporterar honom och hans följe längs ett lerigt hjulspår till Jonestown där sektledaren tar emot, klädd i röd skjorta och kakibyxor och med ögonen dolda bakom ett par stora, mörka solglasögon.

Egentligen ville Jim Jones inte alls ha besök. Flera gånger har han per telegram vägrat att ta emot Leo Ryan men nu, när delegationen har anlänt, har han inget annat val än att släppa in besökarna. 

Annars riskerar han att journa­listerna, som så många gånger tidigare, beskriver Jonestown som ett fångläger.

Jones visar gästerna till en paviljong där det bjuds på revbensspjäll, potatissallad och kaffe. 

Efter middagen underhåller orkestern ”The Jones­town Express”. Stämningen är glad och uppsluppen. 

Leo Ryan tar tillfället i akt att säga några ord i mikrofonen och möts av jubel från de hundratals sektmedlemmarna:

”Så vitt jag kan se är det många människor här som tycker att detta är det bästa som någonsin hänt dem”, säger han. Församlingen applåderar länge.

Även när han med allvarlig min berättar om anledningen till besöket – att utreda den massiva kritiken mot sekten – får han muntra tillrop.

”Ditt svin! Du ska dö!”

Efteråt får Leo Ryan en pratstund med Jim Jones och under tiden tar journalisterna chansen att intervjua några av sektmedlemmarna. 

Alla försäkrar att de trivs i Jonestown men en av journalisterna, Don Harris från tv-bolaget NBC, får plötsligt en papperslapp i handen med ett nödrop: 

”Hjälp oss att komma ut ur Jonestown”, står det på lappen som är undertecknad av Vern Gosney och Monica Bagby.

Klockan är 23 när festligheterna slutar och alla drar sig tillbaka i den fuktiga och kvava tropik­natten. 

Men redan nästa morgon är Jim Jones redo att guida Ryan genom utvalda delar av Jonestown.

Kongressledamoten är märkbart imponerad av det han ser – här finns ett dagis, en läkarstation, en skola, fält med frodiga grödor och här finns hus där invånarna lever i storfamiljer.

Allt verkar spartanskt men välordnat och imponerande. Bara det att man över huvud taget har lyckats skapa ett samhälle mitt i djungeln väcker respekt hos Ryan, som ständigt har en svans av nyfikna barn efter sig.

Medan rundturen pågår har ambassadpersonalen bråttom att arrangera Vern Gosneys och Monica Bagbys hemresa och under dagens lopp ökar antalet personer som vill lämna Jonestown till femton.

Jim Jones fördömer förräderiet samtidigt som han vädjar till de sektmedlemmar som vill åka att stanna kvar. 

Han erbjuder dem 5000 dollar vardera om de tänker över saken och åtminstone stannar ett par dagar till.

”Ni kan inte resa, ni är mitt folk. Varför vill ni resa?” frågar han gång på gång. En av avhopparna förklarar sitt beslut med orden: ”Jonestown är inget annat än ett kommunistiskt fångläger.”

Nedstämd mumlar Jones till en av sina assistenter: ”Jag har felat. Jag lever för mina lärjungar­ – de behöver mig. Om de lämnar oss kommer de att berätta lögner om den här platsen.”

Klockan tre på eftermiddagen lördagen den 18 november är delegationen och de 15 sektmedlemmarna redo att ge sig iväg och i avskedets stund försäkrar Leo Ryan för sektledaren Jim Jones att rapporten om Jonestown kommer att bli övervägande positiv.

”Om det så funnits 200 människor som velat lämna Jonestown hade jag fortfarande hävdat att det är en underbar plats.

”Du gör ett fantastiskt arbete här och jag tänker resa hem och berätta det för alla”, lovar Ryan. Han döljer dock inte att han fortsättningsvis förväntar sig betydligt större öppenhet från sektens sida.

Knappt har Ryan och Jones skakat hand förrän en sektmedlem plötsligt rusar fram mot Ryan och viftar med en kniv.

”Ditt svin! Du ska dö!” skriker mannen som övermannas av två andra sektmedlemmar innan­ han hinner göra någon skada.

”Förändrar detta din inställning till Jones­town?” frågar Jim Jones nervöst när mannen leds bort.

”Det förändrar inte allt, men det förändrar en del”, svarar Ryan lugnt och tillägger: ”Arrestera den där mannen.”

Några minuter senare sitter Ryan på traktorflaket tillsammans med resten av delegationen och de 15 avhopparna, på väg till flygplatsen i Port Kaituma. 

Rastillhörighet spelade ingen roll i Folkets tempel som lockade många svarta och fattiga amerikaner. När Jim Jones flyttade till Guyana följde de med honom. 

© Jonestown Institute

”Det finns ingen återvändo”

I Jonestown ringer klockorna i högtalaranläggningen – en signal som betyder att alla ska infinna sig i den paviljong där festen ägde rum kvällen innan. 

Jim Jones sitter redan i sin ”predikstol” med högt ryggstöd och betraktar sina lärjungar som kommer från kolonins alla hörn. 

Medan församlingen tystnar låter Jones blicken vandra över medlemmarna innan han lyfter mikrofonen och harklar sig. Sedan börjar han tala, behärskat men osammanhängande:

”Jag har gjort mitt yttersta för att ge er ett gott liv. Men trots det finns det en handfull personer som med sina lögner har gjort vårt liv omöjligt.

Vi kan inte på något sätt klara oss välbehållna ifrån det som har skett i dag. Vi har inte bara hamnat i en besvärlig situation, inte bara finns det sådana som har rest iväg och begått århundradets förräderi. 

Vi ... vi sitter här på en krutdurk. Att sitta och vänta på den katastrof som kommer att inträffa på flygplanet – för det kommer att ske en katastrof! Det var nära att det gick snett här. Kongressledamoten var nära att bli dödad”, förklarar Jones och fortsätter:

”Det som kommer att ske här inom de närmaste minuterna är att en av dem i flygplanet kommer att … skjuta piloten. Det vet jag. Jag har inte planerat det, men jag vet att det kommer att hända. 

De kommer att skjuta piloten och planet kommer att störta i djungeln. Och när det hänt är det bäst att vi inte har några barn kvar här, för de kommer att hoppa ned över oss i fallskärm”, säger han och tillägger tyst: 

”Om nu planet ens lyckas lyfta. Enligt min mening bör vi vara snälla mot barnen och snälla­ mot de gamla och ta giftet. 

Vi begår inte självmord, detta är en revolutionär handling. Det finns ingen återvändo, de kommer inte att lämna­ oss i fred. Nu åker de hem och sprider fler lögner, vilket betyder besök av fler kongressmän.

Och det finns ingen möjlighet, ingen möjlighet alls, att vi ska kunna överleva”, konstaterar Jim Jones.

Sedan vänder han sig direkt till församlingen och frågar om det är någon som har invändningar. ”Om ni inte håller med så säg ifrån!” Orden förevigas av den rullbandspelare som spelar in alla hans predikningar.  

Medlemmar av Jim Jones sekt röjde år 1975 en landremsa i djungeln i Guyana och byggde kolonin Jonestown med små hus åt alla familjerna.

© Jonestown Institute

Drama på flygplatsen

Leo Ryan och hans följe tvingas vänta på flygplatsen till klockan 17.15 innan de båda plan som ska föra dem hem äntligen landar. 

Ett Cessna­plan med plats för sex passagerare står först klart för avgång men när flygplanet taxar ut mot startbanan drar en av avhopparna – Larry­ Layton – plötsligt fram en pistol och öppnar eld mot sina medpassagerare.

I samma sekund dundrar en flakvagn med beväpnade vakter från Folkets tempel in på flygplatsen och stannar cirka tio meter från det andra planet, en Twin Otter, som bland annat Leo Ryan just ska stiga ombord på. 

Som på en given signal börjar männen på vagnen att skjuta vilt mot passa­gerarna med sina gevär.

I panik slänger sig de levande måltavlorna ner på marken. Leo Ryan försöker krypa i säkerhet bakom flygplanets hjul men han är försvarslös i kulregnet som varar i 4-5 minuter. Sedan upphör skjutandet lika plötsligt som det började. 

Flakvagnen från Folkets tempel försvinner med ett vrål från traktormotorn och kvar i det blodiga­ gräset ligger kongressledamoten Leo Ryan, genom­borrad av kulor. 

Även Don Harris från NBC, flera andra journalister samt avhopparen Patri­cia Park är döda, tio är sårade.

Twin Ottern står sönderskjuten på gräset men den lilla Cessnan är intakt och kan lyfta med kurs mot Georgetown, Guyanas huvudstad, där piloten slår larm.

Klockan närmar sig 17.30 och medan de chockade överlevande i Port Kaituma försöker trösta och hjälpa varandra är en tragedi av ännu mer djävulska dimensioner under uppsegling några kilometer därifrån. 

Leo Ryan sökte skydd undan kulorna bakom Twin Otterns landningshjul men träffades av flera skott från Jim Jones vakter. 

”Låt oss dö i fred!”

Gråsvarta moln har börjat hopa sig över Jones­town. Det duggregnar och mörkret sänker­ sig över djungeln. 

En hund skäller i fjärran, fåglarna­ samlas på telefonledningarna och i paviljongen talar Jim Jones fortfarande till sina lärjungar som ömsom gråter, ömsom jublar över hans ord.

Jones pratar fortfarande om massjälvmord som den enda räddningen men åhörarna kommer med alternativa lösningar. Jones bandspelare fångar hans ord – och lärjungarnas kommen­tarer:

”Vi kan fly till Ryssland. Det finns en chans att vi kan flyga dit. Du har själv sagt att de kommer att hjälpa oss”, påpekar en lärjunge. Sekten har förhandlat med sovjetiska ambassaden om att flytta till Sovjetunionen.

”Det är för sent för Ryssland”, suckar Jones. ”De har börjat döda. De har åkt till flygplatsen med sina vapen. Därför är det för sent för Ryssland. Jag lovar: om det vore möjligt skulle jag också rösta för Ryssland. Men det är för sent.”

”Detta är inte självmord, detta är en revolutionär handling. Det finns ingen återvändo. Om vi inte får leva i fred, så låt oss dö i fred.” 

En av lärjungarna tar till orda. ”Om vi utplånar oss själva har vi förlorat. Då låter vi dem segra”, protesterar hon. En annan kvinna begär ordet och snyftar: ”När jag ser på barnen så tycker jag att de förtjänar att få leva.”

”Jag håller med. Men de förtjänar någonting mer, de förtjänar att få frid”, svarar Jim Jones som får stöd av de flesta i församlingen.

Den kvinnliga sektmedlemmen fortsätter: ”Men jag tycker att jag som person, att vi som individer, har rätt att bestämma över vårt eget öde.” Hon blir avbruten av en annan kvinna som ropar till Jim Jones: 

”Du har räddat så många liv. Om du säger att vi ska offra våra liv, så är vi beredda!”

Jones sitter tyst en stund och oron sprider sig i paviljongen. Några gråter, andra småpratar eller diskuterar högljutt. Sedan tar han till orda igen.

”Allt är förbi. Kongressmannen har blivit mördad. Allt är förbi. De har invaderat vårt samhälle, vårt hem. 

De har rest över 1000 mil för att komma efter oss. Men Röda brigaden (Jonestowns vaktstyrka, reds anm.) har skipat rättvisa. Kongressmannen är död. Tror ni att de låter oss komma undan med det?

Då måste ni vara galna. De kommer att tortera våra barn, vårt folk och våra gamla. Det kan vi inte tillåta. Var snäll och ge oss lite medicin.”

Med stadig röst beordrar han nu sina lärjungar att hämta en dödlig drink ur den balja som lägrets läkare har förberett.

Hans församling har gjort detta förut – de har druckit­ ur ett kärl som de trott var fyllt med gift.

Det har skett under de så kallade Vita nätterna då Jim Jones har genomfört övningar i massjälvmord. Men den här gången är det ingen övning, det är på allvar.

Jim Jones skyndar på sina undersåtar: ”Fort, fort, sätt fart nu! Detta är inte självmord, det är en revolutionär handling! Det finns ingen återvändo”, upprepar han.

Tysta kolonner av sektmedlemmar rör sig långsamt framåt mot den stora baljan med fruktsaft blandad med cyankalium och sömn­medel. ­

Familj efter familj får sina krus fyllda med den dödliga drycken medan Jim Jones uppmuntrar dem som är oroliga och ännu inte har ställt sig i kön.

”Det är ingenting att vara orolig för, så behåll lugnet och försök att lugna era barn. De största barnen kan hjälpa till att trösta de minsta.

De gråter inte av smärta. Det smakar bara lite beskt,­ men de gråter inte för att det gör ont”, försäkrar han.

Föräldrarna till de minsta barnen får en spruta så att de kan pumpa vätskan rakt ned i svalget på de små. Cyankaliumet verkar före sömn­medlet; barnen vrider sig av smärta och skriker hjärtskärande innan de somnar in i sin mors eller fars armar.

Åsynen av de döda och döende barnen får några av föräldrarna att tveka men trots att tårarna forsar nedför deras kinder lämnar inte Jones dem i fred:

”Okej, det är svårt i början, men bara i början.

Att leva är mycket svårare än att dö. Att vakna varje morgon och inte veta vad dagen kommer att ge. Det är mycket svårare”, betonar han.

Jim Jones löften om ett bättre liv på jorden lockade mer än 20000 människor till sekten Folkets tempel (People's Temple). 

© Jonestown Institute

”Jag vill se er döda”

Jones får stöd av en kvinna som säger att det inte finns någon anledning att sörja: 

”Detta är något vi alla borde glädjas åt! Vi borde vara lyckliga! Man säger att vi kommer gråtande till världen. Så när vi lämnar den tycker jag att vi ska vara glada! Jag önskar att ni vllle sluta gråta och i stället tacka vår fader!”

Några få applåderar kvinnans ord men hennes budskap tycks inte tränga in. Överallt bryter folk ihop i tröstlös gråt till Jones stora ­ilska.

”Please! För Guds skull! Sätt i gång nu! Jag vill se er döda, jag vill inte se er i detta helvete! Om ni bara kunde slappna av. Det bästa ni kan göra är att slappna av, så är det inga problem. Det finns ingen orsak att frukta döden. Den är en vän,” förmanar han dem.

De som ännu inte fått den dödliga saften ställer sig i kö vid baljan. Som för att övertala de sista­ ropar Jim Jones ut över församlingen: 

”Var inte rädda för att dö! Dö med värdighet! Dö med respekt! Döden är ingenting! Den är bara en övergång till en annan nivå! Sluta nu med hysterin! Se här, barn, detta är bara någonting som får er att somna. Det gör inte ont, slappna av nu, sluta gråta allesamman.”

En liten stund senare ligger 276 barn döda – nära 140 av dem är under elva år. Efter de små är det de vuxnas tur. 

De står i ring, vissa med armarna om varandra, och sväljer den beska drycken medan Jones mässar för dem:

”Det är enkelt. Det är enkelt. Man får inte kramp av det. Det är så enkelt. Var snälla och drick innan det är för sent”, insisterar han.

Sektmedlemmarna sjunker ihop över varandra i lager med ansiktet mot marken. Samtidigt manar Jones på de sista:

”Vi begår inte självmord. Detta är en revolutionär handling i protest mot en omänsklig värld.”

Leden med de levande tunnas sakta ut och Jim Jones själv är en av de sista som dör. Han dricker inte av giftet utan skjuter sig själv eller blir skjuten av en av sina vakter. Och så sänker sig stillheten över Jonestown.

Runt paviljongen, som bara ett dygn tidigare sjöd av fest och glädje, ligger nu hundratals livlösa män, kvinnor och barn. Det har tagit mindre än en timme att förvandla kolonin till en massgrav.

När guyanska soldater nästa morgon rycker in i Jonestown möts de av en fruktansvärd syn. Överallt ligger högar av döda människor, många­ klädda i färgglada kläder som utstrålar absurd livsglädje mitt i mardrömmen.

I den tropiska hettan har kropparna redan börjat ruttna och stanken av död hänger tung i djungeln. Ett fasans­fullt arbete väntar soldaterna som först uppskattar antalet döda till drygt 400.

Soldaterna hittar Jones bandspelare med ljuden från det sista mötet i Folkets tempel och efter fem dagar når nyheten om tragedin ut till hela världen:

Lördagen den 18 november 1978 dog 909 personer i Jonestown, Guyana. Fem andra dödades på flygplatsen några kilometer därifrån, bland dem Leo Ryan – den demokratiske politiker som trodde att han skulle komma hem till USA med goda nyheter om Jonestown.

När soldaterna kom till Jonestown låg liken runt paviljongen där giftet hade delats ut. Baljan, de tomma flaskorna som innehållit cyankalium och sprutor för spädbarnen stod framme.

© Getty Images

Kanske är du intresserad av...