Fem av de många kritiska och populära karikatyrer som användes för att håna Luther och katolikernas överhuvud. 

© Erhard Schoen, 1535, Lucas Cranach den äldre, 1523 & Matthias Gerung (før 1536)

Under reformationen gjorde man narr av påven

Karikatyrer är ingen ny uppfinning. Under reformationen använde både katoliker och Luthers anhängare pennan för att håna sina motståndare. Teckningarna hade en uppenbar fördel – även analfabeter förstod kritiken.

16 oktober 2017 av Kasper Schlie & Torsten Weper

Luthers många tungor 

Detta träsnitt från 1529 framställer Martin Luther som en förslagen lymmel, som talar med flera tungor. 

Han visas bland annat som en otrogen turk (tredje från vänster), en virrpanna omgiven av flugor (nr. 5) och Barrabas (nr. 7) – den dödsdömde rövare som judarna enligt Nya Testamentet ville skona i stället för Jesus.

© Hans Brosamer, 1529/Getty Images

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Djävulens instrument 

Luther beskyllde påven för att gå djävulens ärenden, medan katolikerna ansåg att det ­omvända var fallet. 

På trycket till vänster blåser djävulen sitt ­budskap i Martin Luthers öra, varpå orden omvandlas till ­förförisk musik för allmänheten. 

Säckpipan hade varit känd sedan urminnes tider. Under medeltiden betraktades den i vissa kretsar som djävulens instrument.

När denna satirteckning publicerades 1535 hade Luther för länge sedan slutat med tonsur, men konstnären Erhard Schoen visar honom trots det med rakad hjässa för att påminna om Luthers tid som munk – och om att han svek sitt klosterlöfte.

>> Läs vårt stora tema om reformationen här

Erhard Schoen, 1535

Påven var ett lätt offer för spott och spe

Girigheten och det moraliska förfallet i den katolska kyrkan slog nya rekord på 1500-talet: Påve Alexander VI (1492–1503) verkade som en magnet på kvinnor, hade talrika ­älskarinnor och fick minst sju barn. Efterträdaren Julius II – kallad ”il terrible” (1503–13) – hade en dotter.

Näste påve, Leo X (1513–21), höll ett stort hov av narrar, kortvuxna och exotiska djur, som den vita elefanten Hanno, som precis som påven bar röda skor. 

På bara två år hade Leo slösat bort 15 ton guld på fester.

Åsnan i Rom 

Målaren Lucas Cranach, som var Luthers nära vän, framställde 1523 påven som en åsna med fjällig drakkropp. 

Åsnan var symbol för kyrkans ­högmod, medan ­kvinnobrösten skulle visa att de troende sög näring från en falsk gud.

© Lucas Cranach den äldre, 1523

Liderligheten breder ut sig 

Martin Luther ansåg att det var emot Guds mening att leva i celibat. 

För många kristna, även lutheraner, var den tanken dock svår att acceptera. 

Munkar och nunnor betraktades som de mest dygdiga kristna, så denna teckning av romantik i en klostercell var avsedd att ­chockera de kristna och vända dem mot Luther.

© Tuepflis Global Village Library/payer.de

Kanske är du intresserad av...