Man har hittat 125 välbevarade skelett nära Wittstock. De kommer från slaget mellan protestanter och katoliker som ägde rum under trettioåriga kriget.

© AFP/Scanpix

Massgrav avslöjar brutala närstrider

År 1636 stod den svenska armén inför en mycket större katolsk fiende i Nordtyskland. Fyndet av en massgrav nära Wittstock har gett arkeologerna inblick i ett av trettio­åriga krigets brutalaste slag som utkämpades i ett kaos av närkamper, och vanns med hjälp av skotska legosoldater.

22 september 2017 av Else Christensen

En ohygglig syn möter en av arbetarna i grustaget utanför Wittstock, strax nordväst om Berlin, då han en marsdag år 2007 tittar ner i skopan på sin grävmaskin.

Gråbleka kranier och långa ben av den typ som bara kan komma från en män­niska sticker fram mellan grus och småsten. 

En grupp arkeologer tillkallas och efter provutgrävningar i området kan de konstatera att grustaget innehåller ett extra­ordinärt fynd.

Utrustade med plastspadar, skedar och penslar börjar arkeologerna gräva ut det som visar sig vara en massgrav med hela 125 skelett i. 

Alla de döda var soldater under slaget vid Wittstock år 1636.

Den sex meter långa och tre och en halv meter breda massgraven är unik. Arkeologer har tidigare hittat gravar från trettioåriga kriget, men aldrig i denna storlek. 

Överlag är massgravar från krig före år 1900 ovanliga eftersom slag­fälten då sträckte sig över många kvadratkilometer och soldaterna grävdes oftast ner där de stupade – utan ceremonier eller minnesmärken.

Resterna av de döda soldaterna bär spår av skador från hugg, slag och kulor och ger forskarna en enastående möjlighet att lära sig mer om dåtidens krigföring samt det blodiga religionskriget mellan katoliker och protestanter som senare blev känt som trettioåriga kriget.

Stridigheterna börjar i Böhmen

Vid krigets början år 1618 var Europa splittrat. Den tyska munken Martin Luther hade hundra år tidigare gjort uppror mot den katolska kyrkan och påvens makt genom att instifta en ny kristen ­kyrkodoktrin, protestantismen.

Uppdelningen av de kristna nådde mycket längre än till kyrkomurarna. Furstar, adel och borgare delade upp sig efter religiös tillhörighet. Maktkamperna som följde gjorde snart Europa till en krutdurk som kunde explodera precis när som helst.

År 1618 hände det. Den katolska fursten Ferdinand II av Böhmen, som året därpå blev kejsare över det tysk-romerska riket, beslutade att dra tillbaka det tillstånd som hade gett den protestantiska lands­orten Braunau religionsfrihet. 

De förargade protestanterna gjorde snart uppror, men det slogs direkt ner av Ferdinands soldater. Religionskriget var ett faktum.

Soldaternas musköter var svåranvända. Vapnen vägde över sju kilo och när de skulle avfyras vilade de på en så kallad gaffelkäpp, ett stativ som gav stabilitet.

© Swords Collection

Sverige vill bli en stormakt

Kriget handlade dock om mycket mer än religion. I det kaos som följde tog många länder chansen att handla i eget intresse och försöka vinna nya områden.

I Sverige såg den ambitiöse kungen Gustav II Adolf sin chans. Genom att ge sig in i kriget hoppades han på att kunna erövra tyska områden vid Östersjön som var strategiskt viktiga för Sveriges försvar och handel.

Den 4 juli 1630 ankom den svenska armén till Usedom, en ö norr om dagens Tyskland och Polen. I allians med tyska protestantiska furstar drog svenskarna fram genom Tyskland. 

Två år senare stod de svenska styrkorna utanför München i Bayern – nästan 70 mil från kusten i norr.

Men så gick allt fel. Den 6 november 1632 drabbade svenskarna samman med de katolska styrkorna i slaget vid Lützen. 

Svenskarna vann men segern hade en bitter eftersmak eftersom Gustav II Adolf stupade. I morgondimman kom han bort från sina trupper och omringades av katolska soldater som tog tillfället i akt och sköt honom.

Därefter gick det utför för den svenska armén. Styrkorna leddes nu av rikskanslern Axel Oxenstierna som inte besatt kungens genomslagskraft. 

År 1634 besegrades armén överlägset av de katolska styrkorna. Uppemot 8000 soldater dog eller sårades och 4000 togs till fånga efter slaget vid Nördlingen.

Medan svenskarna drog sig till­baka norröver lämnade många av deras allierade dem för att istället sluta fred med katolikerna.

I oktober 1636 leds armén av fältmarskalken Johan Banér och katolikerna har tvingat dem att retirera så att de i princip står med ryggen vänd mot Östersjön.

De var i desperat behov av en seger – inte bara för att rädda sina egna storslagna stormakts­ambitioner. 

Nu gällde det själva protestantismens framtid i Europa. Om svenskarna besegrades kunde katolikerna nämligen spola tillbaka tiden till före Martin Luther.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

De underlägsna svenskarna angriper

I Wittstock fick svenskarna sin chans. Spioner hade informerat Banér om att de katolska styrkorna, ledda av Melchior von Hatzfeldt, hade skickat 4000 män till det närliggande Brandenburg för att förhindra plundring av området.

Nu var det av största vikt att handla snabbt innan trupperna hann ansluta till huvudstyrkan igen. 

Den 3 oktober slog svenskarna läger strax utanför Fretzdorf, som låg nära Wittstock, på den andra sidan av floden Dosse. 

Med sig hade Banér en styrka som löd under den skotske generalen Alexander Leslie. Tidigt den 4 oktober marscherade de mot de katolska styrkorna. 

Nu skulle krigs­lyckan vända och grunden för protestanternas slutliga seger över katolikerna läggas.

Den svenska armén var dock för liten. Enligt många historiker bestod den av cirka 15000 man som nu skulle angripa de dryga 22000 man som Hatzfeldt hade mönstrat.

Under Banérs ledning gick halva huvud­styrkan mot Hatzfeldts armé som befann sig vid Scharfenberg-höjderna, nära floden. 

Före angreppet skickade han dock resten av huvudstyrkan mot sydväst, ledd av löjtnant James King och generalmajor Torsten Stålhandske.

De skulle gå i en båge runt om fienden, genom hedar och sankmarker, för att anfalla de oförberedda katolikerna bakifrån. 

På det sättet ville Banér krossa fienden i en så kallad kniptångsmanöver. Under tiden väntade general Leslie längre bort med sina trupper, redo att rycka fram ifall det blev nödvändigt.

I början dolde träd och buskar svenskarnas framryckning men omkring klockan 14.30 beslutade Banér att det var dags för konfrontation.

”Härefter svängde jag med min högerflank, som leddes av mig och general Torstenson. Vi fokuserade hela vår uppmärksamhet på att få fienden att lämna sin fördelaktiga position”, skrev Banér senare om manövern.

Allt gick enligt planen och snart ljöd skott och smällar från svärdsklingor mot pansar i området omkring Scharfenberg-höjderna.

Benskador skvallrar om hård strid

Troligtvis mötte många av soldaterna döden på slagfältet. Arkeologernas undersökningar av soldaternas kvarlevor i massgraven visar att striderna varit ovanligt våldsamma.

Flera av benen har djupa skåror vilket vittnar om hugg från svärd. Ett kranium som forskarna identifierat som skallen från en ung finsk soldat har hack efter minst fem slag. 

De är troligtvis gjorda med en hillebard eller en yxa. Ett av slagen har lämnat ett hål ungefär lika stort som ett litet ägg i den stupades skallben.

På ett annat kranium har arkeologerna dessutom kunnat se hur en fiende med hjälp av ett svärdshugg bakom örat var nära att skilja en mans huvud från resten av kroppen.

Analyser av kraniernas tänder visade att skeletten kom från hela Europa – från Finland i norr till Spanien i söder.

© Reuters/Scanpix

Kranier vittnar om kavalleriangrepp

Efter angreppet omringades Banérs trupper dock snabbt av katolikerna.

”Hela fiendestyrkan, såväl kavalleri som infanteri, angrep oss och gav oss så många problem att det bland oss inte var ett enda förband som inte var i strid sex till åtta eller till och med tio gånger”, berättade Banér senare.

”De hade på grund av upprepade reduktioner i antal och trötthet hamnat i sådana kval att de trots sitt mod och vilja att hålla sina positioner började att dra sig tillbaka.”

King och Stålhandske, som enligt planen skulle angripa de katolska styrkorna bakifrån, marscherade fortfarande. Hjälpen var ännu en bra bit bort.

Som tur var för Banér upptäckte general Leslie att hans överstekommendant var i behov av hjälp och han skyndade sig till undsättning. 

Med sina 4780 man angrep han de katolska trupperna och han lyckades hålla dem tillbaka. 

Men priset var högt: Ett av Leslies regementen förlorade hälften av sina soldater och många av hans män var illa tilltygade efter mötet med det katolska kavalleriet.

De gamla skildringarna kan bekräftas av arkeologerna. 

Ett av kranierna har ett djupt hack. Skadans placering och den kraft som krävts vittnar om att slaget träffat den 30–40-årige soldaten uppifrån – alltså från en hästrygg. 

Slaget var knappast dödligt i sig självt men soldaten måste ha förlorat stora mängder blod.

Ännu värre gick det för en 25–30-årig man vars kranium genomborrades då han med stor kraft träffades i pannan av antingen en hillebard eller av en ryttares yxa.

Soldaterna skjuter på nära håll 

Fem av de stupade i graven har dött av skott i halsen. Utifrån skottvinkeln kan forskarna se att skotten avfyrats nedifrån. 

Det visar att infanteristerna försvarat sig mot ryttarna på nära håll med sina gevär.

Fynd av stora mängder ammunition i området nära Scharfenberg-höjderna vittnar också om att kulorna regnat under striderna mellan Banér och Leslie och de katolska styrkorna.

Både pistoler och musköter användes. Pistolerna tillhörde ryttarna och var förhållandevis lätta och enkla att använda. 

Musköterna var däremot besvärliga att avfyra eftersom vapnet var tungt och skulle laddas framifrån. 

Processen tog över en minut vilket var mycket lång tid under slaget då arméerna stod bara några meter från varandra och fronterna kunde förändras på några minuter.

Skadorna från båda skjutvapnen är tydliga. En kula avfyrad från en musköt på nära håll kunde lätt träffa med en hastighet på 480 km/h, tillräckligt för att tränga igenom en sköld på två millimeter. 

Sköldar var vanliga på 1600-talet, men om soldaterna i graven vid Wittstock bar dem vet arkeologerna inte – alla ägodelar avlägsnades före begravningen.

Däremot vet de att styrkorna led brist på kulor. Det problemet löstes ofta genom att soldaterna plundrade fiendens lager eller stal bly i de byar de passerade för att gjuta nya projektiler.

Detta verkar ha varit fallet i Wittstock eftersom en stor mängd kulor har märken från hammare och mejslar då soldaterna anpassade den snabbproducerade ammunitionen till vapnens storlek.

De sista minuterna rekonstrueras

Den skotske generalen Leslie skrev senare till den svenska rikskanslern Axel Oxen­stierna att han ”aldrig i sitt liv” hade upplevt en så ”skarp respons” som då han gick till anfall mot de katolska trupperna och räddade Banérs styrkor. 

Det innebar dock inte att stridigheterna var över. Tvärtom fortsatte de i flera timmar.

Genom att studera skadorna på benen i massgraven har rättsmedicinaren Hans Günter König kunnat se flera individuella krigsöden. 

Han har till och med kunnat rekonstruera några soldaters sista minuter.

Det gäller till exempel en 30-årig soldat som träffades av svärd i höger axel och under­arm. Sedan skadades vänster arm av ett trubbigt vapen, troligtvis en klubba. 

Detta slag har krossat benet och skadat soldaten så mycket att det varit lätt för motståndaren att måtta in det sista, avgörande hugget mot halsen. Det slaget skilde huvudet från kroppen.

Ett annat exempel är ett kranium som tillhört en man i 20-årsåldern. 

Det är tillplattat och krossat i fem delar. König menar att mannen antingen träffats av en kanonkula eller blivit överkörd av ett tungt fordon när han redan låg på marken.

Skeletten visar att svenskarna använde musköter i sitt försvar mot det katolska ka­val­leriet. Många kulor har skjutits underifrån vilket visar att de döda måste suttit till häst.

© Augusto Ferrer-Dalmau

Bakhåll avgör slaget

Klockan 18.30 kom King och Stålhandske äntligen fram och angrep de katolska styrkornas högra flank bakifrån. 

Angreppet kom som en överraskning och svenskarna lyckades erövra en stor del av fiendens artilleri.

Hårt pressade och med de största förlusterna valde de katolska styrkorna att dra sig tillbaka från slagfältet. 

Medan mörkret långsamt sänkte sig kunde de utmattade svenskarna glädja sig åt segern.

Morgonen efter var slagfältet täckt av döda och sårade. Den föregående dagens händelser hade tagit hårt på soldaterna. 

Banér valde att slå läger nära stridsområdet så att soldaterna kunde vila ut ett par dagar och de sårade männen kunde få vård. 

Man skulle också rensa upp på slagfältet och den extra tiden kunde svenskarna också använda till att samla de döda i massgraven – naturligtvis först efter det att man tagit vara på alla värdesaker.

Vid slagets slut hade svenskarna förlorat 1124 man medan drygt 2000 katolska soldater hade offrat sina liv under stridigheterna.

Svenskarnas seger förlänger kriget

Till slut låg katoliker och protestanter bredvid varandra i massgraven. Men stridigheterna i Europa fortsatte. 

I och med Sveriges seger kunde kriget nämligen fortsätta med förnyad styrka och pågå i ytterligare tolv år – vilket innebar stort lidande för både militärer och civilbefolkningar.

Överallt svalt och frös folk medan epidemier spred sig. Arméerna plågades också av det utdragna kriget. 

År 1640 var både protestanter och katoliker så utmattade av stridigheter, svält och sjukdomar att de inte orkade strida då styrkorna möttes utanför staden Saalfeld i Thüringen. 

Soldaterna kastade bara en blick på varandra och drog sig så tillbaka till sina vinterkvarter.

Först år 1648 var bägge parter till slut redo att kapitulera och inleda freds­förhandlingarna. Det blev en sista seger för svenskarna. Tack vare insatsen vid Wittstock förblev norra Europa protestantiskt.

Kanske är du intresserad av...