På palmsöndagen kom Jesus och hans lärjungar till Jerusalem. Här möttes de av en stor folkmassa som hyllade Jesus som judarnas frälsare.

Jesus gick i lära hos extremist

År 30 efter Kristus. Palestina sjuder av frustration över Roms ockupation. Otaliga predikanter kämpar för att ena folket kring Gud och uppror, men en av dem skiljer sig från mängden: Jesus från Nasaret, elev till den berömde och beryktade Johannes Döparen. Massorna samlas kring Jesus lidelsefulla tal medan romarna misstänksamt övervakar honom.

20 januari 2011 av Else Christensen

Oljeberget är en fridfull plats. Utsikten över ­Jerusalems murar och torn är betagande och på kvällen är luften ren och fylld med dofter. Men Jesus märker inte av friden och skönheten omkring honom. Han har en dov känsla av oro i bröstet. Rädslan växer medan han vandrar längs de ringlande, steniga stigarna genom natten. Även om han har sällskap av tre av sina närmaste vänner känner han ensamheten krypa sig på.

”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka”, ber han innerligt. Han går av­sides för att be en sista desperat bön till Gud om att få slippa det som han vet ska ske. Tanken på den långsamma döden på korset är nästan outhärdlig. När han kommer tillbaka sover de andra. Natten lider mot sitt slut.

Runtikring Jesus sjuder Jerusalem av skräck och förväntan. Snart ska man fira den judiska påsken i staden och gatorna är fulla av pilgrimer från när och fjärran. Romarna, som kontrollerar Palestina, letar uppmärksamt efter minsta tecken på oroligheter. Och de är särskilt observanta på den där Jesus.

Snickaren från Nasaret har dragit till sig deras intresse på senare tid. Det brukar samlas oroväckande mycket folk kring honom och allt oftare hörs hans anhängare säga att deras gud har valt ut honom för att befria Palestina.­ Det vill romarna inte höra talas om.

Jesus vet att hans dagar är räknade. Han, som för bara ett år sedan tiggde sig fram genom landet med sitt följe av fiskare och andra obetydliga personer, betraktas nu som ett hot mot det mäktiga Rom. Straffet är en plågsam död på korset. I en fridfull lund på Oljeberget försöker han nu förlika sig med sitt oundvikliga öde.

Jesus omtalas i historiska källor

Enligt Bibeln kunde Jesu liv inte ha slutat på något annat sätt. Allting i hans liv pekar framåt mot ett alldeles speciellt gudomligt öde. Evangelierna i Nya Testamentet berättar att ängeln visade sig när det lilla Jesusbarnet kom till världen och att kungar hyllade den lille­ med rika gåvor. Senare, när Jesus var tolv år gammal, besökte han Jerusalem med sina­ föräldrar och försvann för att diskutera de heliga skrifterna med de lärde i templet.

Ingenting av detta kan historikerna finna några belägg för. Att Jesus har levt är de flesta dock överens om. Förutom i Bibeln omnämns han både av en romersk och en judisk källa från det första århundradet. Den judiske historikern ­Josefus beskriver en lärare och undergörare vid namn Jesus, medan romaren Tacitus berättar om ”Kristus” som ”under Tiberius ämbetstid avrättades av ståthållaren Pontius Pilatus”. Utifrån­ de historiska händelser som nämns i evange­lierna vet historikerna också ungefär när Jesus föddes, men utöver det kan de inte säga någonting om Jesu födelse och barndom.

Forskare anser det vara mest troligt att Jesus föddes i Nasaret där hans föräldrar bodde. Lukas- och Matteusevangelierna säger att Jesus föddes i Betlehem dit hans föräldrar rest i samband med en skattskrivning eftersom de ”hörde till Davids hus”. Enligt historikerna är denna­ uppgift högst osannolik. En folkräkning genomfördes förvisso under perioden kring Jesu födelse men den var lokal och berörde inte området Galileen där Nasaret låg. Dessutom avvisar historikerna antagandet att judar skulle ha varit skyldiga att resa till någon avlägsen stad där deras förfäder levt för flera generationer sedan. Romarna räknade invånarna i Palestina för att kunna beskatta dem och intresserade sig därför bara­ för deras aktuella hemvist.

Judarna hölls i ett järngrepp

Att Jesu födelse har förlagts till Betlehem, kung Davids födelsestad, beror troligen på att evangelisterna ville knyta samman Jesus med David. Enligt legenden hade den mäktige kungen ungefär tusen år före­ Jesu födelse enat områdets tolv stammar och byggt upp ett mäktigt rike: Israel. Under kung David var landet starkt och rikt och invånarna var lyckliga. På Jesu tid var socialt anseende nära förbundet med härkomst och genom att låta kung David vara förfader till Jesus gav evangelisterna Guds son den finaste stamtavla man kunde tänka sig.

Jesus räknas inte som släkt till David men kände som de flesta andra starkt för Israels legendariske kung som blivit en frihetssymbol för judarna. Femhundra år efter Davids död hade hans rike splittrats på grund av inre stridigheter. Stormakterna drömde om att få lägga beslag på det bördiga landet. Åtskilliga härskare kom och gick medan de fyllde sina förråd med säd, dadlar, fikon och annat gott från Davids land.

På Jesu tid var det romarna som hade makten i Palestina. De hade gått in i landet ca 60 år tidigare och höll befolkningen i ett järngrepp. I södra delen av Palestina styrde en romersk prefekt, ett slags guvernör. Genom att låta honom alliera sig med inflytelserika grupper bland judarna, de rika och lärda, kunde romarna upprätthålla fred och gav judarna en viss grad av eget inflytande.

Den norra delen av Palestina, där Jesus kom ifrån, lydde inte direkt under romarna utan styrdes av ett lokalt överhuvud. Men i praktiken var han en romersk marionett. Liksom i de södra områdena hade majoriteten av befolkningen – de 85–95 procent som varken hade ekonomisk eller religiös makt – ingenting att säga till om. Detta gällde även Jesus familj som av allt att döma varken hade pengar eller makt.

Judarna beskattades hårt och romarna konfiskerade utan förvarning säd, djur och förråd. De krävde också in hästar och vagnar för transport. Stöld av personliga ägodelar och våldtäkter på judiska kvinnor var inte ovanligt. Därtill kom religiösa kränkningar – som när romerska soldater bar sina dekorerade standar längs gatorna och därmed bröt mot det judiska bildförbudet.

Alldeles utanför Palestinas gränser stod 25000 legionärer redo att slå ned minsta tecken på uppror. Det rådde ingen tvekan om att judarna inte var herrar i sitt eget hus. För alla som växte upp under förtrycket var ”romare” ett ord förknippat med skräck och förnedring. Hatet pyrde och allt fler började tala om att Israel­ behövde en ny kung David som kunde kasta ut romarna och göra judarna fria igen.

Gud skulle hjälpa sitt folk

Johannes Döparen dundrade över icke-troende i sina tal och hotade med att de skulle ”kastas i elden”.

Vad den unge Jesus tyckte om romarna kan historikerna inte veta. Det finns inga trovärdiga källor kring Jesu liv förrän han är drygt 20 år gammal. På den tiden vimlade det av religiösa rörelser i Palestina och det predikades om stora förändringar.

Enligt judisk tradition skulle Gud alltid hjälpa sitt folk så länge det tydde sig till honom och på så vis knöts motståndet mot romarna tätt samman med religiös väckelse. Hoppet om en ny, stark kung kopplades till de heliga skrifternas profetior om den som skulle ”krossa­ ormens huvud” och ge judarna frihet och välstånd åter.

Överallt i Palestina predikade lekmän på skilda­ sätt om Messias snara återkomst och Guds frälsning. Budskapet lockade och många drogs till de ofta karismatiska personer som gick i spetsen för de religiösa rörelserna. Även Jesus lät sig ryckas med. När han var nästan 30 år gammal anslöt han sig till en man som under namnet Johannes Döparen missionerade på landsbygden i Palestina.

Med vår tids mått mätt var Jesus läromästare och inspirationskälla en extremist. Enligt evangelierna klädde han sig strängt asketiskt ”i kläder av kamelhår med ett läderbälte om livet” och han levde i naturen av ”gräshoppor och vildhonung”. I de predikningar som Johannes höll för Jesus och sina övriga anhängare framstod han som en kompromisslös väckelsepredikant.

Guds rike var nära, predikade Johannes och avfärdade ovärdiga åhörare med att de var ”huggorms­yngel” som kunde komma tillbaka när de ångrat sina synder. Han ställde strikta krav på lojalitet mellan sina anhängare med orden:

”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt” (Lukas 3:11).

Johannes gjorde ingen hemlighet av att det skulle gå illa för dem som inte höll sig till den rätta vägen. ”Förbered er­ för den kommande vreden”, dundrade Johannes, för ”träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden”.

Jesus karriär varade bara i ett år

Enligt evangelierna lät sig Jesus döpas av Johannes. Judar tvättade sig alltid innan de besökte templet men dopet, som en övergång till ett nytt och mer gudfruktigt liv, uppfanns av Johannes som doppade sina anhängare under vattenytan i Jordanfloden.

Snart började Jesus själv predika runtom i ­Galileen. Liksom många andra av sin tids väckelsepredikanter gick han från stad till stad och talade i synagogorna där folk träffades, åt tillsammans och diskuterade.

Forskarna vet inte hur Jesus såg ut eller talade, förutom att hans modersmål var arameiska. Hans starka utstrålning och talang som talare skaffade honom dock snart en liten skara lärjungar som följde honom runt i landet. Enligt Bibeln lämnade lärjungarna sitt tidigare liv, ­familj och yrke för att följa Jesus så snart de träffat honom. Historikerna anser emellertid att Jesus redan hade skaffat sig ett visst rykte när han vid Gennesaretsjön mötte sina första lärjungar: fiskarna Simon Petrus och Andreas som lämnade sina nät för att bli ”människofiskare” tillsammans med Jesus.

Ingen vet exakt hur länge Jesus predikade under denna period men historikerna gissar att det inte­ rörde sig om mer än ett år. Allt tyder nämligen på att rörelsen inte hann bli organiserad. Jesus och hans lärjungar levde för dagen, sov där de fick husrum och åt hos dem som erbjöd dem ett mål mat. Om Jesus vandrat omkring i mer än ett år skulle han ha organiserat sig bättre, hävdar forskarna, som också pekar på att varken han eller lärjungarna – som var enkelt folk – skulle ha kunnat klara sig mycket längre än så utan några inkomster.

Kritiken mot romarna var mild

Kort tid efter Jesu dop anhölls och avrättades Johannes av romarna. Enligt evangelisterna hade Johannes anklagat områdets furste för omoral. Mer troligt är, som historikern Josefus påpekar, att Johannes dödades för att han med sina vassa kommentarer och sin goda retorik utgjorde ett hot mot romarna.

Ockupationsmakten var väl medveten om att religion kunde vara politiskt sprängstoff och Johannes löften om ett gudsrike kunde lätt tolkas som en maning till uppror.

Ingenting tyder på att Jesus gjorde romarna oroliga vid den här tidpunkten. Om så varit fallet kunde de enkelt ha stoppat honom. Jesu budskap var i många avseenden detsamma som Johannes: Guds rike var nära och tiden var kommen att omvända sig och följa Hans bud. Och liksom Johannes hade även Jesus ett starkt socialt budskap: I Guds rike rådde rättvisa och samma principer borde gälla här på jorden. Människan tjänar Gud bäst genom att hjälpa de svagaste i samhället.

Även på andra områden satte sig Jesus emot den rådande samhällsordningen. Enligt Markusevangeliet försökte hans familj få honom ur den religiösa väckelsen då de tyckte att han var ”från sina sinnen” – det vill säga led av en form av psykisk sjukdom – men han avfärdade dem. Han vägrade släppa in dem och kallade i stället lärjungarna för sin sanna familj. Det kan inte ha varit lätt i ett samhälle där det var viktigt att hedra sina föräldrar.

I andra avseenden var Jesus mer avslappnad än de flesta. Han älskade god mat och ett glas vin vid festliga tillfällen – faktiskt i sådan utsträckning att hans motståndare stämplade honom som en omoralisk lebeman. ”Johannes (Döparen, reds anm.) kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: 'Han är besatt.' Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.'”, säger Jesus, tydligen trött på att bli jämförd med den asketiske Johannes (Matteus 11:18-19).

I politiska sammanhang tycktes Jesus där­emot nästan ofarlig, även om han på ett underfundigt sätt kritiserade och gjorde narr av ­romarna. Jesus predikningar var till exempel fulla med hänvisningar till skillnaden mellan det jordiska och det himmelska riket, där det jordiska – som för en jude på Jesu tid var synonymt med romarriket – var ont, orättfärdigt och ytligt, medan­ Guds rike var raka motsatsen.

Ett exempel på den indirekta kritiken mot romarna finns i Markusevangeliet där Jesus ska driva ut onda andar ur en man. Enligt berättelsen för Jesus över andarna till en svinhjord som därefter dränker sig i en sjö. När Jesus frågar andarna om deras namn svarar de: ”Legion heter jag, för vi är många.”

Enligt bibelforskaren John Dominic Crossan, som ingående har studerat den historiske Jesus, kan berättelsen tolkas som en anti-romersk liknelse eftersom Legion på den tiden var en tydlig hänsyftning till de romerska legionerna. Utifrån det perspektivet blir historien som slutar med att svinen, som var orena djur, drunknar i sjön – en särdeles vass kommentar till ockupationsmakten, väl inlindad i en tillförlitlig historia om en mirakulös botgöring.

På samma sätt kan man tolka Jesus svar på en fråga huruvida judar bör betala skatt till romarna. ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, svarar Jesus. Ett svar som i bästa fall är tvetydigt, för vad kan – med en troendes ögon – tillhöra kejsaren, som inte också tillhör Gud?

Fariséerna var de kristnas konkurrenter

I ett års tid vandrade Jesus på landsvägarna i Galileen. Hans lilla grupp av anhängare växte sig allt större under denna period.

Jesus avstod i alla fall från direkt kritik mot Rom och det finns inget som tyder på att hans tal om Guds rike var någon uppmaning till uppror. Även om Jesus uppmanade till politiska och sociala förändringar förväntade han sig att ändringarna skulle komma från Gud och inte­ från människor, tror historikerna. Dess­utom var Jesus alltid tillmötesgående gentemot romarrikets representanter och han betonade att man skulle älska alla – även sina fiender. Jesus åt tillsammans med tullindrivarna, romarrikets avskydda ämbetsmän, och ställde hjälpsamt upp när en romersk officer bad om hjälp åt sin sjuke tjänare (Matteus 8:5-10).

Politiska ambitioner var något som Jesus blankt förnekade med orden: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Om judarna hoppats på – och romarna fruktat – en Messias med svärd i handen gjorde Jesus båda grupperna besvikna.

Historikerna menar att Jesus betraktade sig själv som en rättrogen jude. Han höll fast vid de tio bud som människorna enligt judisk tro fått från Gud, och han följde budet om att rena sig själv inför påskfester, offer och liknande. ­Bibelns många berättelser om andra judar som fördömde Jesus för att han tog för lättvindigt på föreskrifterna är därför inte sanna, påpekar bland andra religionshistorikern E.P. Sanders.

Många av berättelserna handlar om att ledande judar – i synnerhet de skriftlärda – kritiserade Jesus för att inte följa skriftens bud. Till exempel påstås det i ett av evangelierna att fariséerna – en grupp judar som evangelisterna hänger ut som skenheliga – tänker döda Jesus för att han botar en man med en förtvinad hand under sabbaten, judarnas heliga dag. Historikerna påpekar att föreskrifterna enbart förbjuder judar att arbeta under sabbaten och att Jesus helbrägdagörelse, som består i att han ber mannen hålla fram sin hand, knappast kan betraktas som arbete.

E.P. Sanders hävdar att evangelisterna har förvanskat sina historier. Jesus har troligen haft livliga diskussioner med andra judar men oenigheterna har hållit sig inom de ramar som de flesta rättrogna judar kunde acceptera. Enligt ­religionsforskaren Catherine D. Murphy var ­fariséerna mycket mer toleranta än evangelisterna påstår, medan ”de skriftlärda” var en brokig skara teologer, skrivare från landsbygden och domstolssekreterare. Som grupp betraktad kan de knappast tillskrivas någon större makt eller något större inflytande.

Evangelisternas försök att göra judarna till ­Jesus fiender, som vill hindra honom från att sprida den rätta läran, beror enligt E.P. Sanders på att judarna var de kristnas värsta teologiska konkurrenter under den period då evangelierna nedtecknades.

Jesus tas emot som frälsare

Under det år då Jesus vandrade omkring och predikade växte hans anhängarskara hela tiden. Bland alla de predikanter som utlovade Guds frälsning och befrielse från träldom hade Jesus tidigt utmärkt sig som en karismatisk enande kraft. Hans budskap om Guds gränslösa kärlek och förlåtelse tilltalade nästan alla och tack vare Jesus väl­talighet föredrog många att lyssna till hans livfulla beskrivningar av Guds rike – hellre än till mer abstrakta utläggningar om de heliga skrifterna. Jesu ord skänkte hopp åt alla dem som drömde om en frälsare som kunde befria dem från romarnas förtryck, och tusentals människor kom för att lyssna till hans flammande tal.

Även om flera andra av Johannes Döparens lärjungar också började predika var det ingen av dem som blev tillnärmelsevis så populär och fick sådan genomslagskraft som Jesus.

När Jesus kom till påskfesten i Jerusalem blev den redan spända situationen än mer kritisk. Många av pilgrimerna i staden hade hört talas om honom och romarna blev alltmer nervösa. Enligt evangelierna hade romarna all anledning att oroa sig, för Jesus möttes av en stor folkmassa. ”Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket (...) ropade: 'Hosianna Davids son!'”, berättar evangelisten Matteus.

Enligt historikerna är det ovisst om Jesus bara reste till Jerusalem för att han ville fira dagarna som alla andra rättrogna judar, eller om han förväntade sig att Gud skulle låta sitt rike komma under denna symboliska fest. Med utgångspunkt i evangelierna lutar historikerna mest åt det sistnämnda. Kombinationen av stora folkmassor och namnet David måste i alla fall ha gjort romarna nervösa.

Jesus visste att romarna inte skulle tolerera hans rörelse mycket längre och samlade därför sina lärjungar till en sista måltid. Därefter gick han och hans mest lojala lärjungar upp på Oljeberget för att finna inre ro i den fridfulla lunden och förlika sig med sitt öde. Medan han förtvivlad gick omkring på berget hände det som Jesus hade förutspått: en grupp män med dystra ­miner formade en ring omkring honom.

Pilatus avrättade utan att blinka

Enligt Matteusevangeliet kom ”en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste” och förde bort Jesus. En av Jesus egna lärjungar, Judas Iskariot, hade gett tecken om vem de skulle­ gripa. Historikerna tror att berättelsen om Judas kan vara sann eftersom evangelisterna inte borde haft någon direkt anledning att hitta på en så försmädlig historia om förräderi i de egna leden. Judas motiv är svåra att finna. Enligt vissa­ teorier var Judas besviken över att Jesus inte bekämpade romarna mer direkt och ville därför provocera fram en konfrontation. Andra tror att Judas angav sin läromästare av ren girig­het – evangelierna berättar att han fick trettio silvermynt för att förråda Jesus.

Den romerske prefekten Pontius Pilatus lät sig, enligt evangelierna, övertalas av de judiska­ ledarna att avrätta Jesus. Uppeldad av vrede över att Jesus hade avslöjat deras hyckleri anklagade de honom för hädelse, berättas det i Bibeln. En folkmassa av vanliga judar stödde ledarna och hur mycket Pilatus än försökte ville de inte att Jesus skulle frias. Frustrerad tvådde Pilatus sina händer som ett tecken på att han tog avstånd från domen mot Jesus.

Denna berättelse stämmer inte överens med vad historikerna vet om maktförhållandena i det romerskockuperade Palestina. Romarna ville­ förvisso hålla sig på god fot med den judiska­ eliten men i slutänden låg makten helt hos romarna. Judarnas delaktighet i Jesu död är därför ytterst begränsad och mest ett uttryck för att den lokala aristokratin försökte anpassa sig till verkligheten i Palestina omkring år 30; ett judiskt uppror skulle drabba dem alla och i ett försök att avvärja romarnas vrede gick de med på att låta arrestera Jesus.

Denna version bekräftas även i Johannesevangeliet av en judisk överstepräst. Strax innan Jesus for till Jerusalem mötte översteprästen ledande judar och diskuterade faran i att Jesus hade fått så många anhängare. ”Det är bättre för er att en människa går under än att hela folket går under”, konstaterade han. Då beslutade de sig för att ställa sig på romarnas sida för att inte sätta freden och sina priviligierade positioner på spel för en predikants skull. Att det var en grupp judar som grep Jesus är därför troligen sant.

Bilden av Pontius Pilatus som en godhjärtad och lite osäker ämbetsman stämmer inte heller med andra källor. Pilatus var känd som en hänsynslös prefekt som lät avrätta folk utan rättegång. Till exempel lät han några år efter Jesu död mörda en församling av pilgrimer i Palestina – en gärning som kostade honom platsen som prefekt. Att evangelierna ger en så mild bild av Pilatus, och av romarnas roll i Jesu död över huvud taget, beror enligt historikerna på att de kristna under det första århundradet behövde hålla sig på god fot med romarna, medan judarna i stort spelat ut sin roll som maktfaktor i Palestina.

Jesus dog förtvivlad

Han var Kristus, och då Pilatus (...) hade dömt honom till korset blev han inte sviken av dem som älskade honom”, skriver Josefus om Jesu avrättning. Historikerna känner inte till detaljerna kring korsfästelsen men standardproceduren var att den dömde fick händer och fötter fastspikade vid korset så att han hängde i axlarna. Ställningen ger ett så stort tryck på revbenen och mellangärdet att den dömde så småningom kvävs.

Denna död betraktades som förödmjukande och var oftast förbehållen utstötta såsom slavar, upprorsmakare och simpla tjuvar. Historikerna tror att Jesus dömdes enligt paragrafen om att skada Roms anseende, alltså en politisk dom – om nu ståthållaren gjorde sig besväret att hänvisa till någon paragraf.

Dödskampen kunde pågå i flera dygn men ­Jesus dog efter bara några timmar. Enligt evan­gelierna ropade han ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vissa historiker hävdar att meningen är ett senare tillägg. Andra ser den som ett bevis för att Jesus inte alls hade förväntat sig att dö på korset.
Oavsett om hans öde var förutbestämt eller om Jesus bara befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, förändrade korsfästningen tidens gång.

Romarriket hade krossat människan Jesus. Å andra sidan hade romarna nu banat väg för en religiös rörelse som var starkare än de någonsin kunnat föreställa sig.

Kanske är du intresserad av...