Hunnernas kung Attila – Guds straff över de kristna

Från lägret på den ungerska stäppen drog hunnerkungen Attila och hans ryttare på regelbundna plundringsräder väster om Donau. Han spred död och förstörelse där han drog fram och de kristna européerna började se honom som Guds straff för sina synder.

12 oktober 2015 av Morten Rendsmark

Attila plundrar romersk stad

År 443 e.Kr. beseglades den romerska staden Naissus öde av Attila, hunnernas kung. Staden, som i dag heter Nis och ligger i Serbien, var ett militärt och administrativt centrum i Illyricum och hade varit romersk i 500 år. De många tusen invånarna hade en lång och stolt historia men sommaren 443 tog den slut. Från stadsmurarna kunde Naissus soldater och invånare se hur tusentals blodtörstiga krigare kom över floden Nisava mot staden.

Krigarna var hunner som kom från slätterna norr om Donau. Deras anförare var den ökände Attila, enligt romarna världens värsta barbar.

Ryttare, fotfolk och kuskar på hästvagnar omringade Naissus. Framför stadsmuren byggde de upp murbräckor av trästockar som var metallskodda. Stockarna hängdes upp i kraftiga trä­ramar med hjul på. Flätade grenar spändes ut över träramarna så att männen som knuffade fram dem var skyddade mot fiendens pilar och spjut.

Gång på gång hamrade murbräckorna­ mot Naissus murar. Uppifrån välte romerska soldater ned stora stenar på hunnernas murbräckor. Ibland gick konstruktionerna sönder men hunnerna kom snabbt fram med en ny och till sist tog stenarna slut för romarna.

Så småningom gav murarna vika och hela sektioner av muren blev till grus. Hunnerna stormade över sten­högarna. De dödade i stort sett alla män och våldtog kvinnorna. Allt av värde rövades bort – bland annat ljusstakar, fat och andra religiösa föremål från stadens kyrkor och kloster. Därefter satte hunnerna eld på Naissus och snart var staden bara en rykande ruin.

Överallt i trakten omkring raserades gårdar, gods och byar och runt om i Europa sa man att ”där Attilas häst trampar växer det aldrig mer gräs”.

Attila och brodern ärver hunnerriket

Attila hade ärvt makten över hunnernas väldiga rike tillsammans med sin bror Bleda när deras farbror, kung Rua, dog i sitt tältläger på den ungerska slätten, pustan. Från år 434 e.Kr. regerade bröderna över ett område från Kaspiska havet i öster till Donau i väster.

Imperiet bestod av många olika stamfolk och folkslag, som hunnerna hade lagt under sig med våld eller list. De kuvade stammarna försåg hunnerna med krigare och pengar och blev i gengäld garanterade fred. Genom äktenskap mellan hövdingadöttrar ur de kuvade stammarna och hunnerledare skapades starka förbund i imperiet.

Romarriket blir kristnat

Söder och väster om Donau låg romarriket som år 330 hade delats i två delar – det östromerska riket med Konstantin­opel som huvudstad och det västromerska riket med Rom som centrum.

Delningen berodde på kristendomen. När Konstantinopel blev kristnat bröt den östra delen av romarriket med Rom, som i ytterligare några årtionden höll fast vid de gamla hedniska gudarna. Men så småningom övergick båda romarrikena till kristendomen och på Attilas tid bodde munkar, biskopar och en övervägande kristen befolkning i alla större städer i de två romarrikena.

Det var upplagt för en konflikt mellan det primitiva barbar-imperiet och de civiliserade romarrikena. Det skulle bli en strid om inget mindre än Europas öde.

Hunnerna fördrivs från Kina

Ursprungligen kom hunnerna från Asiens vidsträckta stäpper vid gränsen till Kina. De var nomader som drev sina husdjur från vinter- till sommarbetet och samtidigt plundrade och härjade de i norra Kina. Men omkring år 35 f.Kr. sände den kinesiske kejsaren en stor armé mot hunnerna för att stoppa plundringarna och driva bort dem från betesmarkerna.

Hunnerstammarna tvingades ut på en lång vandring västerut i sitt sökande efter nya marker. Efter 400 år – 376 e.Kr. – kom de fram till stäpperna norr om Svarta havet där de stötte på östgermanska, germanska, turkiska och persiska folkstammar. Hunnerna överföll och kuvade dem. Många östgermaner hann dock fly västerut och en ändlös flyktingström av män, kvinnor och barn kom in i det östromerska riket med sina husdjur och kärror.

Den östromerske kejsaren skickade ut en armé för att stoppa flyktingarna, men östgermanerna var hårdföra krigare. De slog tillbaka romarna och tvingade kejsaren att ge dem land i romarriket söder och väster om Donau.

Bågskyttar till häst vinner slagen

Samtidigt fortsatte hunnerna sin frammarsch västerut. De kom över bergskedjan Karpaterna och trängde in på den ungerska pustan där de bosatte sig längs Donau, norr om gränsen till det östromerska riket. Det var här Attila föddes år 406.

Hunnerna lyckades skapa sig ett eget imperium eftersom de var överlägsna bågskyttar till häst. Konsten att skjuta iväg pilar från en häst i full galopp är oerhört svår. Men hunnerna lärde sig redan som barn att rida och skjuta med pilbåge.

Tack vare den ständiga träningen blev de skickliga i strid och de kunde meja ned fienden med en svärm av pilar. Inga andra stamfolk behärskade denna konst och när hunnerna dök upp tvingades fienden att antingen fly in i det östromerska riket eller att underkasta sig. Bland de stamfolk som hunnerna kom att härska över fanns östgermaner samt turkisk- och persisktalande stäppfolk.

Efter kung Ruas död år 434 utvidgade bröderna Attila och Bleda imperiet ytterligare åt väster, in i nuvarande Tyskland och norrut till Östersjön och Baltikum. Imperiet var nu lika stort som de två romarrikena tillsammans och kunde mönstra tiotusentals krigare från de underkuvade stammarna.

Den romerske kejsaren utpressas av Attila

Romarna försökte bromsa hunnernas expansion. Varje år betalade den öst­romerske kejsaren Theodosius hunnerna 300 kilo guld för att de skulle hålla sig på den norra sidan av Donau.

Ett år betalade inte kejsaren, och straffen kom genast. Det första anfallet kom år 441 då Attila och Bleda plundrade en rad romerska städer straxt söder om Donau. Två år senare härjade de igen – de ödelade städer och lyckades besegra alla trupper som romarna sände ut mot dem, och de kom ända fram till Konstantinopel (nuvarande Istanbul).

Den östromerska huvudstaden klarade hunnerna dock inte av att erövra eftersom befästningsverken var för starka. Staden omgavs av två murar; den yttersta var tio meter hög och den innersta 20 meter och försedd med torn var 50 meter. Kejsar Theodosius kom undan med blotta förskräckelsen men insåg hur sårbar han var och förhandlade fram en ny fred. Nu krävde hunnerna 1 000 kilo guld om året. Det var utpressning på hög nivå.

Kejsaren böjde sig för kraven. Hans armé hade – liksom alla andra arméer – ingenting att sätta emot hunnernas beridna bågskyttar. Bara de höga murarna och djupa vallgravarna runt Konstantinopel förhindrade en total kollaps i det östromerska riket.

Fredsavtalet höll fram till 447, då Attila än en gång härjade på Balkan ända ned till Grekland, denna gång som envåldshärskare över hunnerriket och hären. Det berodde på att Attila hade mördat sin bror Bleda, troligtvis på grund av interna stridigheter om makten i det gemensamma imperiet.

Än en gång förhandlade Attila fram en fred på sina villkor, och denna gång tvingades kejsaren avstå stora land­områden söder om Donau i nuvarande Rumänien och Bulgarien.

Munken Kallinkos beskrev hunnernas framfart så här: ”Det barbariska folket hunnerna har blivit så starka att de erövrade mer än 100 städer i Thrakien (östra Balkan, reds. anm.) och nästan hotade Konstantinopel.

Det var så många mord och blodsutgjutelser att ingen kunde räkna hur många som blev ihjälslagna. Hunnerna plundrade kyrkor och kloster, slaktade munkar och jungfrur. De har ödelagt Thrakien i sådan omfattning att området aldrig mer kommer att kunna återhämta sig. Många invånare flydde från Konstantinopel. Till och med munkarna tänkte fly ända till Jerusalem.”

Kejsarens syster gör Attila sin kur

Plundringstågen genom det östromerska riket stillade hunnernas blodtörst och girighet för en tid. De förstod att Konstantinopel var ointagligt och under några få år höll de sig lugna. Men en härskare som Attila hade plundring och dråp i blodet och hans män blev snart rastlösa. Attila vände därför blicken mot det västromerska riket och började tänka storpolitiskt.

I Rom satt den västromerske kejsar Valentinianus på tronen. Hans syster Honoria hade blivit gravid med en tjänsteman på palatset, vilket var en skandal för kejsaren. Han lät avrätta den anställde och satte Honoria i hus­arrest tills hon kunde ingå ett arran­gerat äktenskap.

Honoria vägrade och i ilskan över sin brors övergrepp skickade hon i största hemlighet sin ring till Attila. Sam­tidigt bad hon om hjälp med att slippa ut ur husarresten och det förestående, påtvingade giftermålet.

Attila såg ringen från kejsarens syster som ett erbjudande om äktenskap och som hemgift krävde han Gallien (nuvarande Frankrike) – av Valentinianus. Den västromerske kejsaren avslog allt tal om äktenskap och Attila utnyttjade avslaget som en politisk ursäkt för att ta Gallien med våld.

År 451 drog han västerut med tiotusentals hunner och sina germanska allierade. Nu sträckte sig Attilas makt och inflytande ända till Holland i väster och – enligt många historiker – till Danmark och södra Sverige i norr.

Exakt hur stor Attilas armé var vet man inte. Enligt romerska källor bestod den av 300.000 man men dåtidens skribenter överdrev gärna fiendens styrka för att göra sina berättelser mer dramatiska. Beräkningar av folktätheten tyder snarare på att hunnernas armé omfattade 30 000–40 000 man.

En armé i fält skulle skaffa sig mat genom att plundra gårdar, och på 400-talet kan det helt enkelt inte ha funnits grödor och husdjur nog åt hundratusentals män under den 100 mil långa marschen från Ungern till Gallien.

Siste romaren tar upp kampen

Gallien styrdes vid den här tiden av den romerske härföraren och statsmannen Flavius Aëtius. Han hade sådan makt i det västromerska riket att många statliga brev skickades till honom i stället för till kejsar Valentinianus i Rom, som ansågs vara oduglig. På många sätt var Aëtius rikets egentlige ledare medan Valentinianus roade sig med jakt och fester.

Bland historiker kallas Flavius Aëtius för ”den siste romaren”, eftersom han var den siste i raden av romare som hade framgångar både på slagfältet och inom politiken. I Gallien hade Aëtius besegrat de germanska stammarna, västgoterna och burgunderna, som trängt in på romersk mark. Efter segrarna slöt han fredsavtal med dem så att romarna kunde behålla herraväldet över Gallien.

Attila och Aëtius växte upp ihop

Aëtius och den jämngamle Attila kände varandra – enligt vissa historiker mycket väl. Aëtius hade som pojke skickats till hunnernas huvudsäte vid nuvarande Szeged i Ungern som gisslan. Vid den här tiden var det vanligt att fientligt sinnade riken utväxlade söner till höga ledare som en garanti för fred. Gisslan behandlades med respekt, ofta växte de upp som fostersöner vid makthavarens hov.

En del historiker påstår att även Attila under en period befann sig i Rom som gisslan och att romarna lade ned mycket kraft på att vinna honom för sin sak. Om det stämmer har Aëtius och Attilas vägar korsats när de var unga, men som vuxna stod de på var sin sida i konflikten mellan civilisation och barbari.

År 451 gick Attila över Rhen och befann sig med sin här i Flavius Aëtius Gallien, som hade varit en romersk koloni i ett halvt årtusende.

Svart ekonomi sprider sig i Rom

Romarriket var inte så starkt som det en gång hade varit. Folkvandringar som västgoternas och östgoternas innebar att en tredjedel av riket nu bestod av germanska folkstammar. De hade fått eller tagit land och upprättat mer eller mindre självständiga kungadömen. Särskilt det västromerska riket med kejsar Valentinianus höll på att lösas upp.

Ingen historiker har kunnat ge någon fullständig förklaring till varför det tidigare så oövervinnerliga romarriket försvagats. Men svagheten avslöjade sig bland annat i omfattande korruption – de romerska ämbetsmännen hade blivit giriga, särskilt skatteindrivarna. Bönderna reagerade med att fuska med skatten och stora delar av ekonomin blev ”svart”.

Dessutom lossnade greppet om armén eftersom soldaterna inte längre fick sin lön i tid och de kunde inte heller räkna med pension i form av en liten gård i ett nyerövrat land. Många befäl blev därför opålitliga – några av dem utropade sig själva till guvernör eller rent av kejsare – och lovade sina män stora belöningar för lojaliteten.

När löftena inte uppfylldes slog soldaterna ihjäl sitt befäl och utsåg själva en ny befälhavare.

Och eftersom de romerska arméerna inte kunnat stoppa germanernas invandring i riket uteblev skatterna från de regioner där de germanska stammarna bosatt sig.

Det var i detta kaos Flavius Aëtius verkade. Han höll ihop Gallien dels med krig, dels med förhandlingar, fredsavtal och ränker. Men nu stod han inför Attila, som inte bara hade sin egen stam bakom sig – hunnerkungen kontrollerade alla stammar från Ryssland i öster till Holland i väster. Hunnerna var därför inte bara ännu en folkstam på vandring; de utgjorde ett imperium med ambitioner att erövra Gallien och därefter – måste romarna utgå ifrån – resten av det västromerska riket.

Om någon kunde stoppa Attila var det Aëtius. Han var den ende i det västromerska riket som behärskade både krigföring och statspolitik. Dessutom kände han till hunnernas sätt att tänka, eftersom han som ung hade levt mitt ibland dem.

Två gamla fiender går ihop mot Attila

Medan Attila ryckte fram genom Germanien samlade Aëtius en armé i Gallien. Han allierade sig med sina gamla fiender, västgoterna i Sydgallien.

Alliansen uppstod eftersom västgoternas kung Theoderik hellre såg romarna vid makten än hunnerna.

Theoderik insåg också att om Attila besegrade Aëtius i Nordgallien skulle turen sedan komma till hans kungadöme i Sydgallien. Och dessutom hade många västgoter tidigare bott vid Svarta havet, där Attilas förfäder en gång drivit iväg dem. Flykten förde många västgoter ända till Gallien där deras ättlingar höll hatet mot hunnerna vid liv.

Fram till år 453 spred Attila och hans hunnerarmé skräck i större delen av Europa. Vissa historiker menar att hans inflytande sträckte sig ända till Danmark och södra Sverige.

Attila får tillnamnet ”Guds straff”

När Attila kom ut ur de germanska skogarna och gick över Rhen trädde han in i det civiliserade och kristna Gallien med vägar, åkrar, handelsstäder och stora gods. Rutinmässigt började hunnerna plundra, förstöra och våldta.

Attila spred skräck hos den kristna, romersk-galliska befolkningen som betraktade honom som en man med övermänsklig styrka. De kallade honom ”flagellum Dei” – Guds piska – som straff för deras synder.

Det öknamnet tog Attila genast till sig: Om han var ett verktyg för de kristnas gud, kunde hans erövring av Gallien inte bara rättfärdigas politiskt med kravet på Honorias hemgift, den var även fullbordandet av deras guds avsikter.

Slaget på de Katalauniska fälten

Medan Attila belägrade den befästa staden Aureliani (Orléans) fick han nys om att Aëtius och Theoderik var på väg med sina arméer. Hunnerhären och den romersk-gotiska armén möttes på de Katalauniska fälten norr om staden Troyes.

De stridande parterna såg att ett backkrön på fälten var en viktig position att hålla. Romarna och västgoterna kom först upp på höjden och Attila skickade både ryttare och fotfolk mot dem. Men i motlutet förlorade både ryttarna och fotfolket fart och hunnerna tvingades tillbaka med stora förluster.

Hemma i lägret lät Attila sina spåmän – schamanerna – komma med förut­sägelser. De spådde att en stor härförare skulle dö under slaget. Attila hoppades att det skulle bli Aëtius, som var en bättre härförare än Theoderik.

Men Attila räknade också med att han kunde förlora och förberedde ett stort bål som han tänkte kasta sig på om hunnerna förlorade. Döden på bålet var långt mer ärofylld än en förödmjukande fångenskap och sedan avrättning.

Goternas kung faller av hästen

Under striderna nästa dag träffades kung Theoderik av ett spjut och föll av hästen. Olyckligtvis red hans egna ryttare över honom så att han dog. Hans son Thorismund begravde honom nära slagfältet.

Nästa dag stod det klart att Attila inte kunde inta kullen. Han förberedde sig för försvarsstrid och förskansade sig bakom långa rader av hästvagnar och kärror som hans armé hade med sig på fälttåget.

Thorismund var ivrig att anfalla. Han ville hämnas sin far och göra slut på Attila en gång för alla, men Aëtius hade andra planer. Romarnas härförare visste att hunnerna redan var besegrade och han började tänka mera långsiktigt.

Västgoterna var en maktfaktor i Gallien – och därmed fortfarande hans fiender. Efter en seger över Attila kunde de få så mycket makt att de kanske skulle ta kontroll över hela Gallien.

Aëtius tog därför till list för att försvaga västgoterna. Han gjorde kungasonen Thorismund uppmärksam på att hans bröder snart skulle nås av nyheten om faderns död. Han rådde därför Thorismund att resa hem och kräva sin arvsrätt till kungatronen. Den äregirige kungasonen reste genast iväg med sin armé och sedan kunde Attila dra sig tillbaka, ut ur Gallien och hem till Ungern med resterna av sin här.

Genom sin list lyckades Aëtius upprätthålla maktbalansen i Gallien, för västgoterna skulle fortfarande vara beroende av honom om hunnerna en vacker dag kom tillbaka, och på så sätt bevarade Aëtius sin överhöghet i Gallien. Men det som gagnade Aëtius i Gallien, kom året därpå att slå hårt emot romarna på en annan front.

Det sista fälttåget för Attila

Attila hade för första gången förlorat ett stort slag. Förödmjukad återvände han till Ungern och började planera en invasion av Italien för att återupprätta sitt rykte som härförare. Kampen mellan hunnerna och romarriket var inte över ännu.

Följande sommar, år 452, dundrade Attilas horder fram genom nuvarande Slovenien och norra Italien. På sin väg mot Rom ödelade Attila stora handelsstäder hela vägen ner till nuvarande Milano.

Men det året hade skörden slagit fel i norra Italien och det rådde hungersnöd och sjukdomsepidemier i området. Hunnerhären fick därför svårt att skaffa fram proviant till sina tusentals krigare.

Påven kom till Attilas läger för att inleda fredsförhandlingar med honom. På grund av hungersnöden lät sig Attila lätt övertalas till att dra sig tillbaka till Ungern eftersom han redan hade vunnit en viktig seger: hans rykte som härförare hade återupprättats bland hans män. Än en gång hade romarna ingenting att sätta emot de framstormande hunnerna. Och de insåg hur lätt Italien kunde erövras – efter nästa skörd.

Hemma i Ungern valde Attila att gifta sig ännu en gång. Han hade redan ett flertal hustrur. Den här gången ingick han äktenskap med den germanska hövdingadottern Ildiko. Hon var en ung skönhet och detta blev ännu ett politiskt giftermål som skulle försäkra Attila om germanernas lojalitet.

Den 15 mars 453 firades bröllopet med stor fest i Attilas träpalats. Han drack friskt till långt inpå natten. När han drog sig tillbaka till brudsängen föll han i djup sömn, liggande på rygg.

Medan han sov fick han näsblod – möjligtvis en blodstörtning till följd av hans mångåriga och väldiga alkoholkonsumtion. Näsblod hade han ofta men till skillnad från tidigare tillfällen vaknade han inte den här gången, och därför rann blodet rakt ned i hans hals och lungor.

Nästa morgon hittades barbarernas kung i sin säng och den panikslagna bruden satt bredvid. De tillskyndande männen misstänkte genast Ildiko för att ha mördat deras kung, men sedan stammens vise män hade studerat omständigheterna var de övertygade om att Ildiko var oskyldig. Deras ledare hade drunknat i sitt eget blod.

Europa i upplösning efter Attila

Attilas många söner kunde inte enas om att regera det stora imperium som hunnerna skapat. De underkuvade germanska stammarna märkte snart hunnernas svaghet och slog sig fria. Därefter drog sig hunnerna tillbaka österut utan att lämna efter sig särskilt många spår i historien.

Inte heller det västromerska riket­ överlevde länge, bl.a. eftersom rikets största militära och politiska begåvning,­ Flavius Aëtius, mördades. Aëtius tänkte gifta bort sin son med kejsar Valentinianus dotter Placidia och därmed sätta sig i position till att överta kejsartronen. Men kejsaren satte stopp för planen genom att tillsammans med sina vakter knivhugga Aëtius. Det sägs att en diktare efter mordet sa till kejsaren: ”Min herre, du har just huggit av din högra hand.”

Med förlusten av härföraren började det västromerska rikets undergång. Riket var maktlöst gentemot de germanska kungarna som grundade en mängd självständiga och ständigt stridande kungadömen.

Bara det östromerska riket fanns kvar, under namnet Bysans. Det gick under på 1400-talet.

År 443 tog sig Attila fram till Konstantinopel, huvudstaden i det östromerska riket. Befästningsmuren stod emot angreppet men kejsaren Theodosius tvingades betala skyddspengar för att bli lämnad i fred av Attila.

Kanske är du intresserad av...