Den 28 februari 1986 klockan 23.21 bryts lugnet på Stockholms gator av två skott. Sveriges statsminister Olof Palme faller till marken och tre kvart senare dödförklaras han. © Scanpix, Polfoto & Shutterstock

Olof Palme: Mördaren försvann i mörkret

En sen fredagkväll år 1986 mördas Sveriges statsminister Olof Palme när han är på väg hem från biografen med sin hustru Lisbet. Flera vittnen ser den brutala nedskjutningen på öppen gata i centrala Stockholm. Men gärningsmannen kommer undan och mordet är fort­farande ouppklarat.

26 februari 2016 av Tobias Bro Larsen

Regeringskansliet i Stockholm, fredagen den 28 februari 1986 klockan 13.20. Regeringen har lunchmöte och för en gångs skull har alla fått vänta på statsminister Olof Palme i drygt tjugo minuter.

När Palme till sist anländer är han för ovanlighetens skull på ett förskräckligt humör – alldeles utom sig. Flera av de ministrar som känner honom bäst frågar vad som har hänt. Men Palme vägrar att berätta.

Statsministern sätter sig ned och börjar äta men han verkar fortfarande både arg och orolig.

En av ministrarna föreslår lite skämtsamt att Palme kanske borde ta en snaps till lunchen ”för att lugna nerverna” men det förslaget faller inte i god jord.

”Jag ska inte ha någon snaps!” fräser stats­ministern.

Olof Palme är FN:s officiella medlare i kriget mellan Iran och Irak. Det är bara några få ministrar som vet att han nu kommer direkt från ett möte med Iraks ambassadör Mohammad Said al-Sahaf.

Men ingen vet om det är det ­mötet som har gjort Olof Palme så upprörd. När statsministern intervjuas av Ingvar Ygeman på tidningen Statsanställd efter lunchen är han dock sitt vanliga jag igen.

Ygeman tycker att Palme verkar vara på gott humör. Intervjun förlöper smärtfritt

– ända tills Palme blir ombedd att ställa upp på en bild intill fönstret på sitt kontor.

Till reporterns förvåning vägrar statsministern att närma sig fönstret: ”Man vet aldrig vad som väntar mig där ute”, säger han till Ygeman med ett märkligt dystert tonfall.

Journalisten blir förvånad över kommentaren men frågar inte närmare vad regeringschefen egentligen menar.

Ingen bevakar Olof Palme

28 februari, kl. 20.35: Olof och Lisbet Palme lämnar hemmet i Gamla stan i Stockholm till fots. De ska ta tunnelbanan en kort sträcka för att se filmen ”Bröderna Mozart” på biografen Grand på Sveavägen.

År 1985, bara ett år före sin död, kunde statsminis­ter Olof Palme fira ännu en valseger tillsammans med sin fru Lisbet.

© Scanpix

På stationen är det många som känner igen statsministern.

”Hej Palme!” ropar en berusad man högt.

En annan man ser politikern vanka rastlöst av och an på perrongen tills tåget kommer. Mannen tycker att Palme verkar nervös.

När makarna stiger av tåget blir de igenkända av en berusad ung man som på skoj börjar gå precis bakom Palme för att se vad livvakterna tänker göra åt saken.

Ingenting händer. Statsministerns säkerhetsfolk är nämligen lediga. Som så ofta förr har Olof Palme valt att röra sig helt obevakad i Stockholm.

Olof Palme trotsar kylan

28 februari, kl. 23.15: Efter filmen står Olof och Lisbet Palme på trottoaren utanför bio­grafen Grand. De pratar om hur de ska ta sig hem.

”Jag är trött”, säger Lisbet, men Olof lyssnar inte så noga. Han har inte lust att ta tunnelbanan igen och insisterar därför på att de ska gå hem, en sträcka på drygt två kilometer.

Det är ett märkligt beslut; trottoarerna är täckta av ett tunt istäcke, det blåser rejält och det är sju grader kallt.

Klockan 23.17 ser fackföreningsledaren Björn Rosengren att Olof och Lisbet Palme kommer gående längs Sveavägen. En kort stund tidigare har han växlat ett par ord med statsministerparet när de träffades inne på biografen.

”Visst är Sverige ett fantastiskt land”, säger Rosengren till sin fru. ”Var annars kan statsministern gå hem sent en kväll utan livvakter, som vilken annan medborgare som helst?”

När han säger det har Olof Palme precis fyra minuter kvar att leva.

Mystisk man avfyrar revolver

28 februari, kl. 23.19: Musikläraren Inge Morelius sitter i sin bil som står parkerad på hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan.

Inge Morelius tycker att det är något skumt med en lång man i svart rock som står utanför konstnärsbutiken Dekorima.

Det verkar som om mannen är på helspänn och han tittar hela tiden nervöst åt båda hållen på Sveavägen.

Morelius tänker att det kan vara en knarklangare som väntar på en kund. Han fortsätter att hålla ett öga på mannen – förutom när han själv spanar efter polisbilar.

Ett par av hans vänner har gått iväg för att ta ut pengar på en banko­mat och Morelius har parkerat bilen på ett ställe med stoppförbud.

Två av Morelius vänner sitter i baksätet och Morelius gör dem uppmärksamma på mannen utanför Dekorima.

”Kolla den märklige killen där framme. Han står och väntar på någonting.”

Morelius ser en man och en kvinna komma gående men upptäcker inte att det är statsministerparet. Där­emot lägger han märke till att mannen går fram emot dem med raska steg.

”Nu snor han fanimej hennes väska!” ropar musikläraren till sina vänner.

Morelius ser hur mannen tar tag i Palmes axel och tror att det kommer att bli bråk, men hör sedan att två skott smäller av.

”Nej, han skjuter!” skriker Inge Morelius.

Klockan är 23.21. Palme faller livlös ihop på trottoaren. Gärningsmannen dröjer kvar ett par sekunder för att försäkra sig om att hans offer har dött. Sedan sätter han lugnt vapnet i hölstret och börjar springa uppför Tunnelgatan.

Arkivarie förföljer Olof Palme-mördaren

28 februari, kl. 23.21: Arkivarbetaren Lars Jeppsson kommer gående på Tunnelgatan.

Lars Jeppsson är ute och går när han plötsligt hör två skott och ser en man falla ihop i hörnet av Tunnelgatan och Sveavägen. En kvinna skriker högt.

”Nej, vad gör du!?” ropar hon med gäll röst och böjer sig över offret.

Gärningsmannen springer rakt mot Lars Jeppsson. Som tur är hinner arkivarien gömma sig bakom några baracker som just då står utplacerade på gatan.

Mördaren springer rakt förbi Jeppsson utan att se honom. Jeppsson får en skymt av en lång, vältränad man med svart rock eller jacka och en mörk luva på huvudet.

Mördaren springer upp för en brant trappa på Tunnelgatan. De 89 trappstegen tar han lätt, två eller tre åt gången. När han har kommit ­ända upp vänder han sig om för att se om han är förföljd. Därefter försvinner gärningsmannen utom synhåll för Jeppsson.

Arkivarien är relativt klent byggd och skulle inte ha en chans mot en beväpnad mördare. Men efter att ha tvekat ett ögonblick bestämmer han sig ändå för att följa efter mannen för att se vart han tar vägen.

När Jeppsson kommer upp för trappan möter han två andra vittnen, charkbiträdet Yvonne Nieminen och hennes bekant Ahmed Zahir. De har sett mannen springa vidare längs David ­Bagares gata – Tunnelgatans förlängning.

Mannen sprang inte särskilt fort eftersom det var så halt att han ständigt var nära att falla. Jeppsson skyndar vidare och ser en man som han tror är mördaren.

Mannen verkar ha upptäckt att Jeppsson förföljer honom, och svänger plötsligt av in mellan några parkerade bilar.

Jeppsson ser honom inte komma fram igen och utgår därför ifrån att mördaren gömt sig någonstans bland bilarna. Men modet sviker honom; Jeppsson vågar inte närma sig den beväpnade mannen och avbryter jakten.

Efter Lars Jeppsson är det ingen som med ­säkerhet har sett Olof Palmes mördare.

Ingen svarar hos polisen

28 februari, kl. 23.21: Egenföretagaren Leif Ljungqvist kommer körande på Sveavägen.

Egenföretagaren Leif Ljungqvist hör två skott och vänder genast sin van av märket Chevrolet. På brottsplatsen ser han en man på trottoaren, kraftigt blödande. Ljungqvist tar biltelefonen och ringer till larmcentralen.

Inte förrän vid andra försöket kommer han fram. Samtalet registreras kl. 23.22.07, bara cirka 45 sekunder efter att skotten avlossats.

Ljungqvist berättar för operatören att en man har blivit mördad på Sveavägen, och han kopplas genast vidare till polisen.

Men polisen svarar inte. Ljungqvist blir ­frustrerad. Han låter telefonen ringa i minst 90 sekunder innan han lägger på luren.

Enligt reglerna ska den vakthavande avbryta mindre viktiga samtal när det kommer larm om allvarliga brott, och meddela polisen att de ska besvara det brådskande samtalet genast. Men det sker inte den här gången.

Om Ljungqvists samtal hade besvarats och ­polisen omedelbart slagit larm över radion skulle Palmes mördare ha sprungit rakt i famnen på fem unga polismän.

De satt i en skåpbil på Malmskillnadsgatan inte långt ifrån mördarens flyktväg på Tunnelgatan. Mördaren såg troligen polisbilen, men poliserna visste ­ingenting om vad som hade hänt.

Medan Ljungqvist förgäves försöker komma fram på telefon ringer taxichauffören Anders Delsborn till sin taxicentral och berättar att en man har blivit skjuten på Sveavägen. Kvinnan på taxicentralen ringer genast efter ambulans och polis.

Polisassistent Ulf Helin svarar. Enligt polisens regler ska han i sådana situationer genast tillkalla en överordnad medan han själv håller kontakten med brottsplatsen.

I stället lägger han på luren efter 20 sekunder. Senare försvarar han sig med att han tyckte att kvinnan som ringde från taxicentralen lät förvirrad.

Därför ansåg han det vara nödvändigt att skicka ut en patrull i radiobil för att kontrollera om det verkligen stämde.

Inspelningarna från larmcentralen motsäger emellertid Helins påstående om att taxitele­fonisten var förvirrad.

Tvärtom är hon mycket klar och tydlig när hon insisterar på att en ­ambulans omedelbart måste skickas till platsen – något som också sker.

Blodet strömmar från Olof Palme

28 februari, kl. 23.23: På Sveavägen försöker tre unga personer återuppliva mordoffret.

Medan sjuksköterskestuderanden Anna Hage ger offret hjärtmassage försöker en ung man tappert att ge andningshjälp med mun mot mun-metoden.

Trots att hon är utbildad för att ta hand om skadade är det ingen trevlig upplevelse för Anna Hage. Blodet forsar ur Olof Palmes mun varje gång hon trycker på hans bröst.

Luften som blåses in har ingen effekt. Den sipprar genast ut genom statsministerns perforerade bröstkorg med ett hemskt, ­väsande ljud.

Lisbet Palme står alldeles bredvid. Statsministerhustrun är nedsprutad med blod, svårt chockad och själv ytligt sårad av ett av de skott som revolvermannen avlossat.

När hon upptäcker vad Anna Hage håller på med reagerar hon helt irrationellt och aggressivt.

”Låt bli min man!” skriker hon, rusar fram och slår Anna Hage i ansiktet och försöker dra bort henne från Olof Palme.

Anna Hage försöker ignorera den hysteriska kvinnans attack och fortsätter beslutsamt med hjärtmassagen.

Polisen känner inte igen Olof Palme

28 februari, kl. 23.24: En taxichaufför som hört taxicentralens kommunikation i sin egen radio får syn på en polisbil som råkar köra förbi och skyndar sig att stoppa den.

I bilen sitter poliskommissarie Gösta Söderström, som har 39 års erfarenhet under polis­yrket.

Han tvekar inte en sekund när den upprörde taxichauffören berättar att en man blivit skjuten på hörnet Sveavägen–Tunnelgatan.

”Gasen i botten!” säger han till sin chaufför.

Polisbilen försvinner med tjutande sirener och är framme vid brottsplatsen bara 30–40 sekunder senare. Sekunden därpå kommer en skåpbil med fem polismän som skickats till platsen av polisassistent Ulf Helin.

Poliskommissarien kan konstatera att det råder stor förvirring på brottsplatsen.

Det finns många personer där och Söderström ser att några unga människor outtröttligt försöker återuppliva offret. En kvinna med blodfläckar på kläderna springer runt i chock.

Polisen försöker ställa frågor till henne men hon är för omtumlad för att kunna berätta någonting. Hon kan inte ens säga vad hon heter. Söderström tar kommandot.

”Vart sprang gärningsmannen?” ropar han.

Ett vittne pekar mot Tunnelgatan.

”Ditåt”, säger vittnet.

Söderström beordrar fyra polismän att ta upp jakten på mannen, men en av dem invänder att det kan vara farligt och att de inte har skottsäkra västar med sig.

En annan påpekar att poliserna inte har en aning om hur gärningsmannen ser ut.

”Håll käften och sätt fart!” ropar poliskommissarie Söderström.

”Jag skickar ut signalementet över radion om jag kan få ut något av vittnena”, tillägger han.

De fyra polismännen drar sina pistoler och springer uppför Tunnelgatan.

Söderström ser en ambulans anlända och koncentrerar sig på den blodfläckiga kvinnan som är mycket svår att få kontakt med. Söderström har en underlig känsla av att han sett henne tidigare.

”Har du något ID-kort?” frågar han flera gånger, men utan resultat.

När han upprepar frågan igen stirrar kvinnan ilsket på honom och skriker:

”Är du galen? Känner du inte igen mig? Jag är Lisbet Palme, och där ligger min man Olof Palme!”

Söderström går raskt fram till offret som just då lyfts upp på båren av ambulanspersonalen. Mannens ansikte är täckt av allt blod som strömmat ut under hjärtmassagen men kommissarien känner igen honom ändå.

”Åh nej, åh nej”, utbrister han och stapplar tillbaka mot polisbilen. Han sitter i framsätet ett par sekunder och försöker samla tankarna.

Sedan sträcker han sig efter radion och meddelar på en öppen kanal att Sveriges statsminister har blivit skjuten. Under ett ögonblick ­råder det total tystnad i etern. Sedan bryts stillheten av en röst från polishögkvarteret:

”För Guds skull, Gösta, du säger väl inte att Olof Palme är skjuten? Gör du det?”

”Svaret är ja!” bekräftar Söderström.

Läkare ger Olof Palme hjärtmassage

28 februari, kl. 23.30: Palmes ambulans kommer fram till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Olof Palmes hustru, Lisbet Palme, skyndar in på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Här kämpar läkarna förgäves för att rädda livet på hennes man.  

Både narkosläkaren och den tjänstgörande kirurgen ser genast att Olof Palme är död och att de inte kan göra något för att rädda honom.

Men när den svårt chockade Lisbet Palme insisterar på att de ska försöka allt, öppnar kirurgen Palmes bröstkorg och masserar hjärtat direkt med sin handskklädda hand.

Hjärtmassagen har ingen effekt. Sex minuter efter midnatt dödförklaras statsminister Olof Palme.

Ingen vill ta ansvar för utredningen

28 februari, kl. 23.30: I polisens högkvarter ­råder förvirring och rådvillhet. Polisen blir nedringd av journalister.

Svenska polisen har massor med resurser – tekniskt sett. Nervcentrat är en toppmodern ledningscentral bemannad med 10 radioopera­törer, tre polisassistenter och en vakthavande kommissarie – Hans Koci.

Ute på Stockholms gator patrullerar 70 bilar den här kvällen. Polisen kan snabbt slå en järnring runt centrala Stockholm. Men ordern kommer aldrig.

Hans Koci är chockad och handlingsförlamad. I stället för att genast ta initiativet ägnar han tid åt att ringa runt till sina chefer för att få dem att komma in och ta över ansvaret för utredningen.

Stockholms länspolismästare, Hans Holmér, har emellertid rest norrut för att delta i Vasa­loppet.

Även chefen för kriminalpolisen, överintendent Hans Wranghult, är bortrest. Koci ringer vidare och efter 20 minuter får han tag på chefen för ordningspolisen, Sune Sandström, och informerar honom om situationen.

Sandström ringer vidare till biträdande länspolismästaren Gösta Welander som bestämmer sig för att åka till högkvarteret och överta kommandot.

En polisbil skickas ut för att hämta Welander – som aldrig genomgått polisens grundutbildning och inte heller har någon erfarenhet av att leda större polisoperationer.

Han kommer till polishögkvarteret cirka 00.30 – mer än en timme efter att polisen fått reda på att landets statsminister mördats.

När Welander kommer kan en lättad Hans Koci slappna av. Han tror nu att Welander tagit över rodret – och Gösta Welander tror att Koci fortsätter att samordna det praktiska arbetet.

Welander utgår ifrån att Koci omedelbart har slagit larm till de övriga polisdistrikten i Stockholm eftersom detta är en ren rutinåtgärd.

Men det har Koci aldrig gjort. Det larmet går inte ut förrän efter två timmar.

Och först efter nästan tre timmar kommer någon i det stockholmska polishögkvarteret på idén att larma övriga polisstationer i Sverige – däribland den utomordentligt viktiga gränspolisen.

Dessvärre innehåller larmet felaktig information. Det talas om två gärningsmän på 40–45 år, varav den ene är mycket lång och den andre bär en blå parkas.

Polisen i resten av landet är inte ensamma om att få nyheten sent. En av cheferna för säkerhetspolisen SÄPO vet ingenting om mordet på landets statsminister förrän en välunderrättad journalist ringer upp honom.

”Har Olof Palme blivit skjuten? Gode gud, vad ska jag nu ta mig till?!” utbrister SÄPO-­chefen chockad.

”Du borde kanske ta dig till jobbet”, föreslår journalisten i telefonen.

Spåret efter Olof Palmes mördare har kallnat

28 februari, kl. 23.36: Precis en kvart efter mordet kommer en hundpatrull till brottsplatsen, som nu spärrats av.

Så snart hundpatrullen kommer till platsen pekar Söderström ut gärningsmannens flyktväg för hundföraren som genast vill släppa sin hund på spåret.

Men han stoppas av ett annat befäl, kommissarie Christian Dalsgaard, som också kommit till platsen.

”Spåret är redan kallt”, hävdar Dalsgaard.

Hundföraren ser inte någon skada i att för­söka, men han är tränad att lyda sina överordnade och protesterar därför inte.

Lange kastar in handduken 

1 mars, kl. 01.30: Wincent Lange, chef för polisens kriminaltekniska avdelning, anländer.

Kriminalteknikern tror knappt sina ögon när han kommer till brottsplatsen.

Förtvivlad tittar Wincent Lange på det lilla avspärrade området på bara 10 gånger 10 meter, där folk dessutom fått lov att gå in för att lägga blommor och tända ljus vid blodpölen.

För ett par timmar sedan var gärningsmannens fotavtryck kanske synliga i snön, men nu har alla spår efter honom trampats ned av de sörjande svenskarnas vinterkängor.

Kriminalchefen skakar uppgivet på huvudet åt sina kollegers inkompetens, sätter sig i bilen och kör hem. Bland sådana klåpare kan inte ens den allra skickligaste tekniker åstadkomma ­någonting vettigt.

Langes beslut att bara ge upp och åka hem är ytterligare ett misstag i utredningen. Tätt intill brottsplatsen ligger nämligen en av de kulor som dödade Sveriges statsminister.

Lange och hans män kunde ha säkrat detta viktiga bevismaterial redan på mordnatten. Polisen hittar aldrig projektilen.

Det gör å andra sidan en dam som lägger en bukett rosor på platsen dagen därpå. Vid det laget har kulan emellertid blivit trampad på så många gånger att den blivit värdelös för ballistiska analyser.

Holmér skyndar till Stockholm

1 mars, på morgonen: Stockholms läns­polismästare Hans Holmér ska åka Vasaloppet och befinner sig i Dalarna. Han får ingenting veta om mordet förrän han går ned till frukosten på hotellet.

Nyheten om mordet kommer som en fullständig chock för Hans Holmér. Och polismästaren mår knappast bättre när han får veta att polisen i Stockholm har ringt oavbrutet hela natten till telefonen på hans hotellrum.

Det finns en enkel men ganska känslig förklaring till att Holmér ­inte har hört telefonen. Han har nämligen inte varit på sitt rum under hela natten, utan i ett annat av hotellets rum tillsammans med sin älska­rinna – en ung kvinnlig polis.

Spaningschefen Hans Holmér var i många år övertygad om att Olof Palme skjutits med en Smith
& Wesson .357 revolver.

© Scanpix

Nu tar Holmér genast telefonen och ringer till polishögkvarteret i Stockholm. Han talar med vice polismästare Welander som säger att han kan delta i Vasaloppet som planerat. Allting är under kontroll i Stockholm.

Några minuter senare sitter emellertid Holmér och hans älskarinna i bilen och kör mot Stockholm i rasande fart på de glashala vägarna.

Holmér har en känsla av att hans personal har begått katastrofala misstag under nattens lopp.

Han måste tillbaka så fort som möjligt och ta över kommandot, kalla till presskonferens och på något sätt övertyga svenska folket om att polisen kommer att klara upp mordet.

Han trampar ännu hårdare på gaspedalen och susar fram i ett moln av vit snö.

Hela Sverige i chock efter mordet på Palme

1 mars, vid middagstid: Tusentals stock­holmare passerar förbi platsen där Olof Palme blev mördad föregående natt.

Det är lördag och de flesta är lediga från arbetet. På årets första vårdag har tusentals svenskar vaknat till den chockerande och nästan obegripliga nyheten att deras statsminister har mördats.

Sverige befinner sig ett tillstånd av nationellt trauma, och en historisk milstolpe har hamrats ned i svenskarnas kollektiva medvetande.

Nästan alla som upplever den här dagen kommer under resten av livet att minnas exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick höra nyheten om att Palme mördats.

I huvudstaden passerar tusentals sörjande förbi brottsplatsen. Olof Palme har varit en kontroversiell politiker – hatad av många men älskad av fler.

Det är de sistnämnda som gått ut på gatorna denna dag. En medelålders kvinna lägger en stor bukett rosor på toppen av det nästan två meter höga blomsterberget.

Hon står stilla en stund och gråter öppet, innan hon vänder sig om och går vidare.

Utredningen av mordet på Palme spårade ur

Veckorna närmast efter Palmemordet stod polisen utan spår och spaningsledare Hans Holmér började bli desperat.

Hans Holmérs poliskarriär fick ett tvärt slut när han 341 dagar efter mordet fortfarande inte hade något spår. 

För att kunna hitta Palmes mördare behövde han en teori, och Holmér hittade en perfekt misstänkt i den militanta kurdiska separatiströrelsen PKK, som nyligen hamnat på listan över terrororganisationer.

Det kunde vara ett motiv, ansåg Holmér och koncentrerade hela utredningen kring PKK. Men polisen fann aldrig något som kunde länka PKK till mordet på Palme.

Och när Holmér lämnade sin post i början av februari 1987 – efter 341 dagar utan resultat – låg hela utredningen i ruiner. Hans efterträdare fick börja från noll och försöka plocka upp de tappade trådarna.

Missbrukare fick skulden

Den 14 december 1988 grep polisen den 41-årige alkoholisten och narkomanen Christer Pettersson.

Pettersson hade tidigare dömts för att ha dödat en man med en bajonett, och hade flera gånger attackerat folk med bajonett, kniv, järnstång och yxa. En rättspsykiater hade beskrivit Christer Pettersson som ”en mycket farlig psykopat”.

Under en vittneskonfrontation pekade Lisbet Palme ut Pettersson som makens mördare och han fälldes därefter för mordet.

Domen överklagades dock genast till hovrätten som frikände Christer Pettersson i november 1989. Bevisningen mot honom var helt enkelt för svag.

Frikännandet medförde att de flesta – både inom och utanför poliskåren – tappade tron på att mordet någonsin skulle kunna klaras upp.

Så småningom trappades resurserna till utredningen ned och utredarna flyttades till andra uppdrag.

År 1999 gick en granskningskommission igenom hela utredningen och offentliggjorde en rapport på mer än tusen sidor som visade på mängder av brister i polisens hantering av fallet.

Det resulterade i ett slags avslut, men utredningen är fortfarande inte nedlagd.

Kanske är du intresserad av...