Ingólfur Arnarson var den förste islänningen. Han kom från Norge år 874 och bosatte sig nära dagens Reykjavik.

© Bridgeman Images & Corbis/All Over

Vikingasagor var Islands deckare

Islänningarna älskade historier om blodtörstiga vikingar och brutal hämnd. För tusen år sedan drabbades det lilla öriket av skrivklåda och lärde män skrev ned Islands odödliga sagor. Det är en ren slump att historierna finns kvar än i dag.

8 november 2017 av Esben Mønster-Kjær

Harald Hårfager anses vara norrmännens första kung. År 872 vann han slaget i Hrafsfjorden över alla de norska fylkeskungarna, och därefter kunde han ena landsdelarna till ett enda rike.

Den gamle vikingakungen har även en framträdande plats i Islands historia. Ön befolkades nämligen av norrmän som flytt undan Haralds regim och sökte efter en plats där de kunde leva utan någon despotisk kung. 

På Island byggde kolonisatörerna upp ett nytt samhälle utan en enskild härskare.

Frihetens pris blev en våldspräglad anarki där nyanlända vikingar kämpade sinsemellan för att skaffa sig mer mark och försvara sin heder, som de värderade högst av allt. 

Ett förfluget ord från en granne tolkades lätt som en grov förolämpning som måste kompenseras med ett rundhänt belopp – eller blodshämnd.

Släktfejder blossade upp överallt på Island och de kunde pågå i flera generationer, då släkterna dräpte varandras medlemmar. 

Vikingarnas stolthet, hämnd­aktioner och gravöl över sina döda, blev stommen i de berättelser som i dag kallas ”islänningasagorna”.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Kristna skrev hedniska historier

Islands berömda sagor utspelar sig under en period på cirka 150 år, från 870 till 1030. De handlar om norrmän som kommer till Island, bosätter sig där och slåss för ära och rikedom. 

Tid och plats är alltid noga angivna, och de dramatiska hjälteberättelserna fungerar därför som historiska skildringar. 

Men trots stilen är de samtidigt fulla av hänsyftningar till nordiska gudar, valkyrior och jättar.

När sagorna nedtecknades hade emellertid kristendomen för länge sedan ersatt hedendomen i Island. 

År 1117 nedtecknades lagsamlingen Grágás på pergament, och därefter tycks hela det lilla öriket ha drabbats av skrivklåda. Först kom predikosamlingar och andra religiösa texter, och därefter dikter och historiska berättelser, bl.a. sagorna.

Islänningarna skrev för hand på pergament av lamm- eller kalvskinn, och de var mycket flitigare än sina släktingar i Skandinavien. 

Gamla historier berättades och återberättades gång på gång, ända fram till 1400-talet. Därefter förlorade de så kallade skinnböckerna sitt värde. 

Många plockades isär och pergamentssidorna användes som mönsterark till kläder, lappar i trasiga skor – eller som omslag på pappersböcker sedan den första tryckpressen kommit till Island år 1530. 

Och om inte hela Europa drabbats av en viss modefluga skulle sagorna antagligen ha försvunnit för alltid.

Kristinn Jóhannesson är en av redaktörerna bakom de nyöversatta islänningasagorna. 

© F. Frandsen/Polfoto

Intervju med Kristinn Jóhannesson: En översättning håller i 50 år

Vad är speciellt med sagorna?
Islänningasagorna är berättelser som är skrivna i Island. De handlar om isländska hjältar och om en del hövdingar i Norge, Sverige och Danmark under vikingatiden. Utöver dessa sagor finns det också en hel del isländska berättelser som till exempel handlar om andra europeiska sagahjältar samt om Nordens kungar.

Hur skiljer sig den nya utgåvan från tidigare översättningar?
Främst i moderniserat språkbruk jämfört med tidigare översättningar.

Är detta den sista översättningen?
Förhoppningsvis inte. Det svenska språket ändras ständigt och klassisk litteratur behöver alltid nyöversättningar för att nå fram till yngre generationer. 

Intensivt arbete: Kristinn Jóhannesson säger att det har varit ett intensivt arbete under flera år, men också ett roligt sätt att återknyta bekantskapen med hans barndomslitteratur. Principen har varit att ge sagorna en modern och vårdad språkform i översättningen. 

Jakten på sagorna tog fart

Humanismen föddes i renässansens Italien, där de lärde började studera det förflutna genom antika texter – och furstarna skaffade sig status genom att sponsra dem.

Från Medelhavet bredde intresset ut sig norrut och nådde även Skandinavien. 

Men de dansk-norska och svenska kungarna hade inga antika romerska texter att gräva fram ur bortglömda samlingar; de blev tvungna att komma på något annat. 

Lösningen blev isländska handskrifter. På den lilla ön ute i Atlanten fanns en litterär skatt som saknade motstycke på alla andra ställen.

Danmarks kung Fredrik III gav år 1650 order om att samla in handskrifter på Island, som tillhörde hans rike. 

Inte bara sagor, utan alla ”antikviteter och gamla dokument som till allmänt gagn kunna publiceras”. Texterna skulle tryckas och ges ut så att alla skulle kunna läsa dem.

Lagsamlingen Grágás och sagan om vikingakungen Ragnar Lodbrok letades fram och fördes till Köpenhamn, men i övrigt gick jakten trögt. 

År 1682 gick en hel laddning handskrifter dessutom förlorad när fartyget som skulle föra dem till Danmark förliste. 

Till på köpet hade de kungliga insamlarna fått konkurrens utifrån. 

Via en isländsk mellanhand lyckades Sveriges kung Karl XI köpa 51 sällsynta manu­skript, innan ett förbud från Köpenhamn satte stopp för fortsatt export.

Många av de skinnböcker som klarat sig igenom århundraden av ointresse hade nu hittats, men att leta fram resten av Islands skriftliga skatter skulle komma att kräva ett mödosamt detektiv­arbete. 

År 1702 kom en man och tog på sig den kolossala uppgiften. Det är i första hand honom vi ska tacka för att sagorna finns bevarade till våra dagar.

Textjakt över hela Island

Árni Magnússon var 39 år, född på Island och professor vid Köpenhamns universitet. Efter 20 år i Danmark reste han hem för att ordna sin hemös jordbeskattning å kungens vägnar, men vid sidan av bedrev han en intensiv jakt på gamla handskrifter.

Under tio år finkammade Magnússon Island och samlade på sig varenda pergamentbit han såg. Han fann till exempel 30 sidor ur sagan om den mäktiga Sturlunga-ätten. 

De kom från samma bok men fanns nu utspridda på tolv olika platser på ön.

När Magnússons arbete var slutfört hade han samlat in 500 pergament­sidor. Hans samling omfattade även 2 000 pappersmanu­skript från 1500-talet, men många av dem var kopior av äldre texter som hunnit gå förlorade.

Magnússon återvände till Köpenhamn år 1712 – men fick vänta i åtta år innan hans handskrifter kom med båt från Island i 53 stora lådor. 

Därmed var sagorna i säkerhet, trodde Magnússon. Nu skulle alla de gamla textfragmenten granskas och sorteras.

Men i oktober 1728 utbröt en storbrand i Köpenhamn som förstörde nästan en tredjedel av staden. 

Magnússon vägrade envist att flytta sin samling till ett säkrare ställe; han ville inte förstöra ordningen. När han äntligen ändrade sig var det nästan för sent. 

Hans privata bibliotek och alla hans anteckningar brann upp, men han lyckades rädda de isländska handskrifterna.

Vid sin död år 1730 testamenterade Magnússon texterna till Köpenhamns universitet, där de utgör Arnamag­næanska handskrifterna

Rätten till handskrifterna blev sedan till en utdragen strid mellan Danmark och det självständiga Island. I dag finns sagorna på ön där de skrevs ned för 900 år sedan.

Läs mer

Annette Lassen (red.): Islændingesagaerne: Samtlige sagaer og niogfyrre totter, Saga Forlag, 2014. William Ian Miller: Bloodtaking and Peacemaking: Feud, Law, and Society in Saga Iceland, University of Chigaco Press, 1990.

Kanske är du intresserad av...