Regnbågen Bifrost var viktig i vikingarnas mytologi. Det var den enda vägen från människovärlden till gudarnas värld.

© Per O. Jørgensen/Historie

Vikingarna satsade allt på väg till Valhall

Det var bara de mäktigaste vikingakrigarna som fick en plats i nordbornas paradis – Valhall. Vägen dit var nämligen full av död och blodiga ritualer. Men om de nådde fram till Odens hem var lyckan total. Där kunde de kasta sig ut i krig varenda dag, vräka i sig oändliga mängder fläsk och släcka törsten med mjöd som mjölkats från en get.

31 mars 2017 av Troels Ussing & Andreas Abildgaard

Ett massivt vrål ekar i den enorma hallen av massiva bjälkar när den ene av två vikingar faller till golvet. 

Hans svajande motståndare lyfter sina blodiga nävar i triumf medan publiken jublar. Inget får krigarna på så gott humör som ett slagsmål i guden Odens mäktiga boning – Valhall.

Den mäktiga hallen är ett krigarparadis för vikingar som stupat ärofullt i strid – var och en utvald av självaste Oden.

I den enorma salen kan de stridslystna männen äntligen få slåss varje dag.

Krigarna hos Oden tillbringar sina dagar med att förbereda sig inför Ragna­rök – världens undergång. 

Om morgnarna tar de på sig hjälm, ringbrynja och vapen. I full krigsmundering strider männen hela dagen på Idavallen utanför Valhalls höga murar. 

Om en krigare dör i striderna återupplivas han genast av Odens kvinnliga krigare – valkyriorna.

När solen går ner återvänder de utmattade vikingarna till Valhall där de får oändliga mängder fläsk och mjöd från två magiska djur – grisen Särimner och geten Heidrun.

När kväll övergår i natt fortsätter den livliga festen. Några av de fulla vikingakrigarna skrålar och sjunger tills de blir hesa. 

Andra spelar brädspel vid lång­borden i en av Valhalls 540 salar. Vid gryningen sitter de flesta krigarna nedsjunkna mot borden. Men när tuppen gal är alla plötsligt redo för ännu en dag med krig och fest.

Så föreställde sig människorna på vikingatiden paradiset. Nordborna hade skapat sig en mytologisk gudavärld som passade deras krigarkultur. 

Asatron var nämligen ett hopkok av germanska gudar, grekiska myter och den kristna domedagsberättelsen. 

I centrum stod det mäktiga Valhall där Oden levde med sina krigare. För vikingarna var detta paradis lika verkligt som den verklighet de själva levde i.

Asatron var en blandprodukt

nordbornas tro såg ut. Alla berättelser om deras gudar och mytologi skrevs ner först 200–300 år efter det att vikinga­tiden tog slut. 

Skildringarna skrevs dessutom av kristna författare som haft lokala, muntliga berättelser som källa.

Mycket av det vi vet kommer därför från folk som inte själva längre trodde på de nordiska gudarna. 

Historierna som människorna berättade var gamla legender – berättade från generation till generation framför elden under kalla vinterkvällar. 

Därför är det troligt att berättelserna förändrats under århundradena. 

De nordiska gudar vi känner kan alltså vara ganska olika dem som vikingarna en gång tillbad.

Forskarna är oeniga om när asatron kom till. Vissa har hävdat att de nordiska gudarna kan spåras tillbaka ända till år 100 e.Kr. 

Detta baserar de på källor från Central- och Västeuropa som visar att gudar mycket lika de fornnordiska existerade vid denna tid.

Enligt dem var asatron ursprungligen en blandning av allt från indiska och syriska gudomar för naturfenomen till mytologiska sagor från germanska grannfolk. 

Från germanerna hämtade nordborna exempelvis konceptet ”sköldmö” – en kvinnlig krigare som stred sida vid sida med männen. 

Troligtvis utvecklades sköldmön till Odens valkyrior. Men det är först på runor från 700-talet som forskarna hittat inskriptioner som klart och tydligt visar att gudarna tillbads i Norden.

Ahmad Ibn Fadlan var expert på muslimsk rätt. Under åren 921–922 såg och beskrev han en vikings begravning.

© Arkiv

Dödsriken väntade stupade vikingar

I vikingatidens Skandinavien sattes de olika delarna ihop till en ny religion som vi idag kallar asatro. Enligt den fanns det nio riken – varav två var slutdestinationen för de avlidna nordbornas själar.

Det första av dessa dödsriken var Hel. Dit kom alla som dog en naturlig död. Från början var det endast en viloplats för själarna, men det förändrades med tiden.

I Snorres Edda från 1200-talet är Hels funktion mycket lik det kristna helvetet. Det beskrivs som en mörk och obehaglig plats dit ingen ville komma. 

Hel var dock inte inspirerat av enbart kristendomen utan hade också likheter med den grekiska mytologin. Där vaktas dödsriket av hunden Kerberos. 

I Norden återfinns också vakthunden – men med namnet Garm. Den ylade högt varje gång en ny själ ankom till Hel.

Om en krigare däremot dog i strid hamnade han i Asgård hos Oden som levde i det imponerande Valhall – ”de stupade krigarnas hall”. 

Valhall omnämns med säkerhet först i de isländska skaldedikterna från 800-talet, även om vissa forskare har argumenterat för att hallen kan spåras ända tillbaka till omkring år 500.

Vissa forskare tror att Valhall inspirerats av gamla indoeuropeiska tankar om ett himmelskt dödsrike.

 Andra har menat att ursprunget var det kristna himmel­riket efter det att nordborna kom i kontakt med kristendomen. De flesta forskare är dock eniga om att Valhall var nordbornas alldeles egen idé om ett paradis.

Valhall var krigarnas himmelrike

Vikingarnas version av paradiset skilde sig naturligtvis mycket från de kristnas föreställning. Istället för ett lugnt och fridsamt liv efter detta kunde nordborna se fram emot ett riktigt krigsparadis med strider och slagsmål dagen lång.

Efter striderna var det stora matorgier som var vikingarnas favoritsysselsättning. Livet efter döden bjöd naturligtvis på festmåltider i form av fläsk och mjöd varje dag.

Fläsket kom från grisen Särimner som varje dag slaktades av kocken Andrimner och sedan åts av Odens utvalda.

Oavsett hur mycket mat de hungriga och trötta krigarna bad om fanns det alltid mer. Och dagen därpå var Särimner åter på benen och grymtade framför hallens portar.

Det saknades heller aldrig mjöd eftersom geten Hei­drun levde på hallens tak. Hon åt bladen från det höga trädet Lärad och från hennes spenar rann en strid ström av mjöd ner i ett gigantiskt kar som aldrig tömdes.

Det är knappast en slump att festmåltiden kom från en gris och en get. Båda husdjuren var vanliga på vikingatiden. 

Även om källorna alltså inte nämner det specifikt är det inte konstigt att krigarna i Valhall fick sin mat och dryck från just dessa djur.

Vikingarnas paradis var alltså ganska olikt de kristnas fredliga himmelrike. På en punkt anser de flesta forskare dock att asatron inspirerats direkt från kristen­domen. 

När det gäller föreställningen om dome­dagen är båda religionerna väldigt lika varandra.

I båda trosriktningarna föregås domedagen av stora naturkatastrofer som till sist leder till att världen går under och återuppstår – det som hos vikingarna kallas Ragnarök.

Oden avgjorde de dödas öde

Oavsett om en viking var rik eller fattig var alltså Valhall platsen där han hop­pades få leva efter döden. 

Där fick han nämligen chansen att strida i Ragnarök. Men det var upp till Oden att avgöra om en krigare var värdig.

Som asarnas ledare och vikingarnas dödsgud härskade Oden över Valhall. Han stammade från den gamla germanska guden Wodan som återfinns i en rad nordeuropeiska religioner.

Vikingarna var övertygade om att den enögde överguden med grått skägg alltid var på plats på slag­fältet, om än gömd. 

Han bestämde vem som skulle segra – och vem som skulle dö.

”Oden äger er alla”, vrålade vikingarna över slagfältet innan de slungade sina yxor genom luften och stack svärden djupt ner i fiendernas inälvor.

Stridens utfall hade Oden redan bestämt innan den första bloddroppen träffade marken. 

 För krigaren var det därför inte viktigast att vinna eller överleva utan att visa tapperhet när han stod ansikte mot ansikte med döden. 

En ärofull död på slagfältet var vägen till Valhall.

Därför blev de testosteronfyllda vikingarna som mest skräckslagna när de började komma upp i åren och ännu inte dött i strid. Ingen som dog i en gammal, slapp kropp kunde hoppas på en plats hos Oden i Valhall.

Valhall var ett paradis. Klicka på teckningen och se hur de stupade vikingarna togs om hand.

Gravskicket varierade

För en viking räckte det dock inte med att dö en ärofull död på slagfältet. Nordborna var säkra på att en resa till döds­riket väntade efter döden, varför vissa förnödenheter var nödvändiga.

Att fylla graven med mat och dryck var en vanlig ritual för att den döde skulle ha något att äta på sina resa. Var den avlidne tillräckligt rik lades också en häst i graven att rida på.

Gravfynd från Skandinavien och vikingarnas erövrade områden vittnar om att gravskicken var mycket olika. 

En utfattig bondes grav innehöll inte mycket mer än den avlidnes favoritkniv och en smula mat medan en ryktbar och väl­beställd viking fick en storslagen begravning med massor av vapen och andra för­nödenheter.

De fattiga drömde givetvis om att begravas på ett fartyg – den förnämsta typen av begravning – men på grund av det hårda livet kunde lokalsamhället omöjligt offra ett dyrbart fartyg varje gång någon dog. 

Gravfynd tyder på att vikingarna istället samlade stenar och lade dem i form av en båt så att den döde rent symboliskt skickades iväg på ett skepp.

För de rika kunde begravningen där­emot inte bli nog storslagen. De mest spektakulära ceremonierna slutade ofta med att skeppet med den döde ombord knuffades ut i havet eller fjorden medan flammorna slickade skrovet.

Kort därefter sjönk båten med lasten av matvaror, vapen, smycken, skålar och mynt. Andra gånger brändes fartyget på land med fören vänd mot vattnet.

Fynd från vikingatiden visar att skeppsbegravningen med likbränning var långtifrån den enda metod nordborna använde.

Framförallt i Danmark var det vanligt med jordfästningar då liket begravdes helt – mannen med sina vapen och kvinnan med sina smycken. 

I vissa skandinaviska områden begravdes hövdingarna också obrända i kammargravar. Där samlade vikingarna jord i en stor hög och gjorde ett hålrum som de förstärkte med uthuggna plankor. 

I rummet lades kroppen med gamla ägodelar. Ju mäktigare den avlidna var, desto större var graven.

Stora och dyra begravningar var prestigefyllt för den dödas familj. De som hade pengar uppförde ofta jätte­högar till sina döda familjemedlemmar. 

Troligtvis var det trälarna som grävde upp enorma lass jord i området och därefter lade jorden på gravplatsen. 

 Senare pryddes högarna ofta med stora stensättningar.

Gällde det en särskilt mäktig man fick den avlidne till och med sällskap av en träl i graven. 

Ett skick som vi bland annat känner från en arabisk diplomat som någon gång under åren 921–922 närvarade vid en vikinga­begravning.

Kvinna utnyttjades före döden

Som utsänd av kalifen i Bagdad befann sig Ahmad Ibn Fadlan under åren 921–922 vid Volga. En grupp vikingar skulle på platsen begrava vad historikerna anser måste ha varit deras hövding.

Fadlan var mycket fascinerad av hela begravningsritualen – inte minst när han såg att en träl skulle ledsaga hövdingen till dödsriket:

”Vem vill dö tillsammans med honom?” lät det en dag från en familjemedlem till den döde – riktat till trälarna som hade tjänat hövdingen.

”Jag”, svarade en kvinnlig träl direkt varefter två andra trälar fick till uppgift att göra henne redo inför båt­­­färden.

Slavkvinnan fick sina fötter tvättade av sina assistenter som också försåg henne med öl för att höja hennes humör. Fadlan lade märke till att trälen, trots vetskapen om sin förestående död, ofta ”sjöng i en glädje som verkade varsla om en väntande lycka”.

Känslan av lycka var möjligtvis inte så intensiv när slavinnan under sina sista dagar tvingades gå från tält till tält i lägret där männen väntade på henne.

”Säg till din herre: Detta har jag bara gjort av kärlek till dig”, löd det rituellt från varje man innan han drog kläderna av trälen och hade sex med henne.

Den sexuella akten genomfördes för att säden, och livet, skulle ges vidare till den döde hövdingen.

Eftersom många vikingar dog ute till havs fanns en föreställning om ett alternativt dödsrike under ytan. Havs­djupets gudinna Ran var gift med havsguden Ägir. Hon fångade drunknade vikingar i sitt nät och förde dem till sitt rike på havsbottnen.

© Elisabeth Alba

Människooffer var gåvor till gudarna

Även vad gällde offer var vikingarnas seder och bruk olika. Det var knappast kutym att nordbor offrade en människa på det sätt som Fadlan såg. 

Oftast nöjde sig vikingarna med att offra djur såsom hästar, kor och grisar. Ibland lade de smycken, skålar och bägare i graven.

Arkeologer har dock gjort flera fynd som visar att trälar fått sätta livet till som de förnämsta offergåvorna av alla. 

Utgrävningar tyder också på att vissa vikingar högg huvudet av trälarna eller tvingade slavarna i graven genom binda dem till händer och fötter.

Skriftliga källor nämner att Oden – dödens gud – krävde människooffer. Det är därför troligt att det var drömmen om Valhall som gav upphov till de mänskliga offren. 

Fullt så morbida offer var inte nödvändiga när vikingar dog av ålderdom eller sjukdom eftersom de då ändå inte hade någon chans att föras till Valhall av valkyriorna.

I Fadlans skildringar från Ryssland verkar det vara just Oden och Valhall den döde skulle komma till då trälkvinnan rituellt – och ganska krigiskt – stacks med en dolk upprepade gånger.

Araben nämner att männen före mordet symboliskt höjde upp slaven över ”något de hade tillverkat, som en dörrkarm” och när kvinnan tittade över karmen utbrast hon: 

”Se där! Jag ser min herre sitta i paradiset, och paradiset är vackert och grönt. Och tillsammans med honom finns män och barn.” 

Dessa ritualer tyder enligt historikerna på att den avlidnes resa måste gå till det förlovade Valhall.

En av vikingarnas mer utbredda begravnings- och bålfärdsritualer var mjöddrickandet som idag kallas gravöl.

Fadlan berättar att inte mindre än en tredjedel av den avlidnes förmögenhet gick till mjöd – eftersom dryckesgillet efter begravningen var en höjdpunkt för vikingarna. 

Inte bara för att de drack sig helt bortom sans och vett medan de roade sig, utan också eftersom mjöddrickandet kunde kopplas direkt till gudarna och dödsriket. 

Därmed var det en rituell dryck som skulle leda den döde på rätt väg.

Nordborna föreställde sig nämligen att det första som mötte den avlidne i Valhall var ett horn med den gudomliga drycken – gravölet – som invigde den stupade krigaren till livet i Valhall.

Avskedet slutade i ett eldhav

Vid Volgas strand i början av 920-talet höll sig muslimen Ahmad Ibn Fadlan troligtvis långt bort från vikingarnas mjöd, men diplomaten närvarade och var helt uppslukad av det dramatiska avskedet till vikingarnas förnäma hövding.

Araben rörde sig ner mot floden där ett stort skepp stod på land. På däcket stod en bänk med den döde vikingen på. Bredvid honom placerade vikingarna trälkvinnan som de hade strypt och huggit ihjäl.

Åskådarna intog sina platser en bit bort från fartyget. Samtidigt ställde sig den avlidnes närmaste släkting framför människorna – inklusive Fadlan och hans tolk.

”Släktingen tog ett trästycke och satte eld på det. Så gick han baklänges med ryggen mot skeppet och ansiktet mot folket. Han höll trästycket i ena handen medan den andra handen vilade på baken – och han var naken!” konstaterade en förundrad Fadlan.

Med lugna rörelser satte släktingen eld på en hög av grenar och kvistar som ­man samlat ihop under fartyget. 

Därefter gjorde alla andra vikingar detsamma med sina egna brinnande träbitar. De behöll dock kläderna på. 

Sedan tog alla återigen plats en bit bort från fartyget för att se hur flammorna lugnt och stilla slickade träet i skrovet.

”Ni araber är dumma”, hördes det plötsligt från en viking bredvid Fadlan.

”Varför?” fick den något förundrade muslimen sin tolk att översätta.

”Jo, ni går bort till den ni älskar och håller högst av alla människor och lägger henne i jorden där kräldjur och maskar angriper henne. Vi däremot bränner henne på ett ögonblick så att hon kommer till paradiset med detsamma”, mässade den store vikingen varefter han skrattade dovt.

Det knastrade från elden i den hårda vinden och snart var skeppet täckt av ett massivt hav av flammor. 

Meterhöga lågor och rökpelare sköt upp mot himlen medan kropparna på däck brann. Mindre än en timme senare hade skeppet, bålet, trälkvinnan och hövdingen blivit till aska. 

Den förnäme vikingaledaren hade lämnat Midgård. Och enligt vikingarnas tro var han på väg till Valhall.

Vikingarna trodde att de flesta gudarna skulle dö under Ragnarök.

© Tom Thiel/Amon Amarth

Ragnarök var slutet och början

Om nordborna hade rätt tog hövdingen plats bland krigarna när han ankom till Odens sal och de väntade där på den yttersta dagen – Ragnarök.

Enligt vikingarna skulle jättarna denna dag komma från det glödheta Muspelheim för att samla sig framför Bifrost. 

Vid åsynen av dem blåser Heimdall – gudarnas vakt – i Gjallar­hornet för att kalla asarna och krigarna till strid. 

Jättarna, ledda av den mäktige Surt, med sitt flammande svärd korsar Bifrost som spricker under vikten av den enorma armén.

Därefter inleds striden – solen svartnar, världen översvämmas och stjärnorna faller. Oden slukas av Fenrisulven och Tor dödar Midgårdsormen med sin hammare, Mjölner. 

Därefter kan åskguden dock bara ta nio steg innan han själv faller död till marken av sina skador. Striderna slutar då Surt hamrar sitt brinnande svärd i marken och sveper in världen i eldflammor.

Till sist dör elden ut och vattnet drar sig tillbaka. Bara två människor har överlevt: kvinnan Liv och mannen Livtrasir. 

De ska nu återbefolka jorden. Och från dödsriket Hel stiger Odens söner Balder och Höder upp för att inta sin faders plats i Valhall.

Kanske är du intresserad av...