En caladriusfågel (t.v.) och en alrunarot (t.h.). 

© Photo researchers/Scanpix

Dessa bestar spred skräck under medeltiden

Basilisken dödade med blicken, draken låg i ständig kamp mot elefanten och gripen åt människor. Under medeltiden vimlade det av ohyggliga väsen som ansågs vara precis lika verkliga som elefanter och lejon – trots att inga européer faktiskt hade sett någon av dem.

26 oktober 2017 av Therese Boisen-Haas

Alruna: Rotens skrik kunde döda

Art: En växt vars rötter var ett litet människoliknande väsen som gav ifrån sig fruktansvärda skrik när växten drogs upp ur marken.

Utbredning: Medelhavsområdet. Enligt medeltida texter växte den där urin eller sperma från hängda brottslingar droppat ned på marken. Växten spred sig genom att elefanthonor åt av rötterna.

Utseende: Roten kunde vara av både han- och honkön. Toppen hade kraftiga blad och lila blommor.

Egenskaper: En person som hörde alrunerotens skrik blev vansinnig eller dog.

Så skördades den: Den som ville plocka alrunerot för att använda i naturmedicin måste vara försiktig; roten kunde springa iväg om den anade oråd.

Bästa sättet var att gräva bort det översta jordlagret kring roten, binda ett rep om den och fästa det vid en hund. På säkert avstånd kunde man sedan locka hunden med en bit kött så att den drog upp den skrikande alruneroten. Roten dog när den kom upp i luften, och därefter var den inte längre farlig. 

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Basilisk: Världens giftigaste djur

Art: En korsning mellan en tupp och en ödla eller en orm.

Utbredning: Norra Afrika, senare spridd till Europa. Basilisken kom till världen när en 7-9 år gammal tupp värpte ett ägg på en sophög. Ägget ruvades av en padda. Den nykläckta basilisken gömde sig genast i en brunn, en källare eller något annat djupt, mörkt hål.

Utseende::Ungefär 20 cm lång med vingar och en orm till stjärt. Den rörde sig inte som andra ormar genom att ringla sig fram, utan gick halvt upprätt. 

Egenskaper: Världens giftigaste djur. Basilisken kunde döda med blicken och den förgiftade allt levande omkring sig med sin andedräkt. Berg rämnade när den gick förbi, växter vissnade och fåglar föll döda ned från träden. Det påstods vara basiliskens andedräkt som gett upphov till Sahara­öknen i Afrika.

Fiender: Vesslor och tuppar. Historikern Aelianus beskriver hur basilisken ”skälver av skräck när den får se en tupp. Om tuppen gal, dör den i krampryckningar”. Folk i Nordafrika borde därför av säkerhetsskäl ta med sig en tupp när de gav sig ut på resa.

Så dödade man den: Basiliskens gift var så starkt att om en riddare försökte döda den med sin lans skulle giftet tränga upp genom vapnet och döda både riddaren och hans häst. Den klarade dock inte av att se sin egen spegelbild.

I en berättelse om Alexander den stores fälttåg skildras hans möte med en basilisk. Alexander var på väg genom ett bergspass när en ryttare plötsligt föll död ned. I passet bodde en gammal rynkig basilisk. Alexander lät göra en stor sköld som putsades spegelblank. Med trasor på fötterna smög han fram och satte skölden utan­för basiliskens håla. När basilis­ken sedan fick syn på sin egen hemska spegelbild dog den på fläcken.  

Basiliskens giftiga andedräkt skapade Afrikas öken.

© University of toronto & Wenceslaus Hollar Digital Collection

Caladrius: Fågel botade sjuka med blicken

Art: Havsfågel

Utbredning: Bodde på kungaslott.

Utseende: Kritvit med lång hals. Stor som en albatross.

Egenskaper: Kunde bedöma sjukdomsförlopp. Om en caladrius tittade på den sjuke, betydde det att patienten skulle överleva. Om den vände bort blicken betydde det döden. Den ansågs vara särskilt bra på att bota gulsot.

Om fågeln och den sjuke stirrade varandra i ögonen skulle caladriusen sakta dra ut sjukdomen ur patienten och in i sig själv. Därefter skulle den flyga upp mot solen och bränna upp både sig själv och sjukdomen.

Caladriusfågeln sågs som en symbol för Kristus som också offrade sig för människorna. Fågelns rena vita färg symboliserade frälsarens renhet.

Drake: En jätte med fjäll

Art: Den största av alla ormar i världen.

Utbredning: Bodde i grottor i bergen där de ofta vaktade skatter. Drakar var alltid hungriga och åt hästar och kor, och ibland även människor.

Utseende: Drakar kunde ha upp till hundra huvuden och två eller fyra ben, vingar och fjäll, och en stjärt som en orm eller fisk.

Egenskaper: Draken var så kraftfull att både himmel och hav sattes i rörelse när den steg upp i luften. Drakens styrka satt i svansen, inte i tänderna – men den hade en giftig andedräkt och kunde spruta etter eller eld. Drakarna hade även giftigt blod och var svåra att döda. Somliga drakar kunde till och med tala och var notoriskt
lögnaktiga och svekfulla.

Fiende: Draken låg i evig fejd med elefanten och ville ha dess kalla blod. Däremot tålde draken inte panterns söta andedräkt.

Drakstenen: En synnerligen vacker pärla som låg gömd i drakens hjärna. Stenen skulle tas ut medan draken levde, annars miste den sin skönhet.

Bestiariet: Medeltida bok om djurens liv

En speciell sorts uppslagsverk blev populärt på medeltiden: Bestiariet. I bestiarierna fanns alfabetiskt ordnade beskrivningar av alla levande djur och väsen, med fakta om var de levde och vilka fiender de hade. 

I vissa utgåvor fanns även bilder på dem. Medeltidens zoologi var en blandning av mytologi och verkliga iakttagelser, och för kyrkan var det viktigt att beskriva djuren som symboler inom den kristna tron. Folk betraktade mytologiska väsen som lika verkliga som elefanter och lejon, och därför fanns till exempel drakar med i bestiariet under ”D”, mellan delfiner och duvor.

Föregångare till medeltidens bestiarier var boken Physiologus – Naturforskaren – ett manuskript från 100–200 e.Kr. med sammandrag av antika författare som Aristoteles och Aelianus. Varje djur hade ett eget avsnitt med beskrivning av utseende och levnadssätt, samt en anekdotisk berättelse. Djuren bedömdes även utifrån deras moral.

Enhörning: Bara jungfrur kunde fånga enhörningen

Art: Hästdjur.

Utbredning: Indien och Nordafrika.

Utseende: Vit hästkropp, klarblå ögon och ett skruvat horn i pannan. Hornet kunde bli en meter långt.

Karaktär: Enhörningen var ridderlig, stolt och vild. Den var snabbare än alla andra djur och kunde inte fångas levande. En jägare kunde bara fånga den med hjälp från en ung, vacker jungfru. När hon satte sig ned i skogen kom enhörningen fram och lade sitt huvud i hennes knä och somnade. Därefter var det lätt att fånga eller döda den.

Fiende: Elefanten. Orsaken till fiendskapen är inte känd.

Det magiska hornet: Det oskuldsfulla djuret jagades för sitt horn, som ansågs fungera både som motgift och för att höja potensen. I brist på äkta enhörningshorn använde man narvalens långa, spiralvridna stöttand.

Valtänder såldes för svindlande summor, särskilt i Italien där det var vanligt med giftmord. Furstar lade bitar av ”enhörningshorn” i sina dryckeskärl och ända fram till 1789 doppade en tjänare ”enhörningshorn” i den franske kungens glas. 

Fenix: Odödlig fågel reste sig ur askan

Art: Fågel.

Utbredning: Enligt några berättelser levde Fenix i Indien, enligt andra i Arabien. Det fanns bara en enda Fågel Fenix i världen samtidigt. Den behövde varken äta eller dricka.

Utseende: Fågel Fenix liknade en örn med gyllene hals, blå stjärt med rosenröda stjärtfjädrar och rödviolett kropp.

Egenskaper: Fågel Fenix varslade om goda nyheter. Den hade vacker sångröst och alla himlens fåglar följde fågeln när den visade sig. Fågel Fenix levde i omkring 500 år, och när den skulle dö byggde den ett bo av väldoftande grenar. Därefter fattade Fågel Fenix eld och dog i lågorna.

Ur askan uppstod följande morgon en orm, som dagen därpå blev till en ny Fågel Fenix. Fågelns återuppståndelse blev en symbol för evigt liv, och på medeltiden var den en sinnebild för Jesus som reste sig från de döda.

Fågel Fenix åter­uppstod ur elden. 

© British Library

Grip: Lejonörn vaktade guld

Art: Blandväsen; hälften örn, hälften lejon, en kombination av det starkaste rovdjuret och den starkaste rovfågeln.

Utbredning: Fjärran Östern där den vaktade guld och ädelstenar nära solens uppgång. Gripen byggde sitt bo av guld och lade smaragder i det som skydd mot giftiga djur. Den angrep allt levande och åt oxar och människor, som den slet sönder och matade sina ungar med.

Utseende: Gripen hade flammande ögon, svart fjäderdräkt med vita vingar och mörkblå hals. Storleken återges i en beskrivning från 1400-talet: ”Den är åtta gånger större än lejonet och kan med lätthet föra bort en harneskklädd ryttare och hans häst.”

Egenskaper: Gripens klor kunde, precis som enhörningens horn, skydda mot gift. På medeltiden importerade européerna grip-klor från Orienten (egentligen horn från asiatiska bergsfår). Klorna försågs med metall och användes som dryckeshorn. Strutsägg såldes som gripägg och ställdes ut som dyrbara skatter på guldsmidda fötter.

I berättelser från Alexander den stores färder i österlandet skildras gripens flygförmåga. Det påstods till och med att Alexander hade gjort en flygtur i en vagn dragen av gripar. För att få griparna att röra sig framåt höll han en saftig köttbit framför dem på en lång stång. 

Fiende: Hästen, av okänd anledning.

Läs mer

Christian Heck: Grand Medieval Bestiary, Abbeville Press, London 2012. 
www.bestiary.ca

Kanske är du intresserad av...