Lyxlagen gav Elisabet själv möjlig­het att välja mellan alla slags fina tyger och starka färger. 

© Bridgeman Images

Tyrannisk klädlag skulle rädda Englands ekonomi

Mode är skadligt för samhället, hävdade Englands drottning. År 1574 införde hon därför en drastisk lyxlag som skulle begränsa prålsjukan, rädda försvaret och stärka adelns ställning.

17 november 2017 av Pelle Stampe

År 1574 kunde drottning Elisabet I inte längre blunda för problemen: Undersåtarnas prål­sjuka hotade landets ekonomi. 

En så kallad lyxlag skulle därför begränsa importen av dyra modekläder från Sydeuropa – och rädda statsfinanserna.

Det stora modeintresset hotade dessutom att bryta ned de gamla barriärerna i drottningens klassindelade samhälle. 

Om folk ur medelklassen började klä sig som en hertigar och baroner låg vägen öppen för ett socialt avancemang som över­klassen under inga omständigheter kunde accep­tera. 

Även det problemet skulle lyxlagen råda bot på.

”Övermåttan av klädesplagg och ett överflöd av onödiga utländska ­varor har vuxit till en sådan omfattning att det kommer att leda till rikets förfall”, varnade lyxlagen som även skulle rädda unga adelsmän undan ruinens brant:

”Lockade av fåfänga använder de inte bara sina egna pengar och det land som deras föräldrar överlåtit åt dem – de drar också på sig så stora skulder att de inte kan fortsätta sin livsstil utan att bryta mot lagen – att inte längre tjäna sitt land.”

Elisabet var beroende av att adelsmännen hade råd att köpa vapen och hästar så att de kunde uppfylla sin plikt och strida för England. 

Med hjälp av lyxlagen begränsade hon deras slösaktighet.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Starka färger bara för eliten

Att titta på färgen på kläderna var det enklaste sättet att avläsa en persons ställning i det medeltida England. 

Bönder, lant­arbetare och stadens hant­verkare fick nöja sig med bleka naturfärger från örikets egna växter – brun, beige, gul, grå, blekgrön och gråblå.

De starka, mörka färgerna måste importeras och visade att bäraren hade en hög position i samhället. 

En del färger hade även stort symboliskt värde eftersom de förknippades med historiska eller religiösa personer. De romerska kejsarna hade burit lila ­togor. 

Därför förknippades den färgen med kunglig värdighet. Enligt lyx­lagen fick bara regenten och medlemmar av kungafamiljen bära lila.

Högadeln fick bära scharlakansrött, indigoblått och violett eftersom de hade tillräckligt med inkomster för att kunna köpa kläder i dessa färger.

Klarrött förknippades med kyrkan eftersom färgen symboliserade de första martyrernas blod. Kardinaler bar därför röda kappor. 

De adliga (t.v.), borgaren (i mitten), underklassen (t.h.).

© Dorling Kindersley

Kläderna gjorde mannen

Lyxlagen riktade sig främst mot de rika stadsborna som skulle veta sin plats i Elisabets klassamhälle. Den stränga lagen ledde till kreativa utsmyckningar.

  • De adliga fick gärna skylta med sin rikedom.
    Klädedräkten visade vilken ställning bäraren hade i Elisabets rike. Det var bara regenten och kungafamiljen som hade fri tillgång till färger, tyger och snitt. Adeln fick bära siden, brokad, sammet och exotiska pälsverk. Men bara hertigar och hertiginnor fick gå klädda i sobel. Ju lägre rang inom adeln, desto fler material var förbjudna för dem. Valmöjligheterna räckte dock långt för att skapa en tydlig avgränsning mot det allt rikare borgerskapet.

  • Den rike borgaren tog till knep för att visa sina framgångar.
    Englands köpmän kunde bli mycket rika men lyxlagen hindrade dem från att visa det. De skulle liksom underklassen veta sin plats och fick bara bära plagg av ull, linne eller fårskinn. Lagen tillät dock detaljer av bl.a. siden och pälsverk. Denna möjlighet utnyttjade de rika borgarna genom att t.ex. göra slitsar i kläderna så att sidenfodret blev synligt, eller vända pälsfodrade plagg ut och in.

  • Underklassen gick i kliande kläder från England.
    De flesta av Englands tre miljoner invånare levde i armod på landet eller i städerna. Att deras klädval var starkt begränsat brydde de sig knappast om, för de hade inte råd med annat än grova, engelska kläder. År 1571 ålade Elisabet alla undersåtar under ett visst stånd att bära mössor eller hättor av ull. Skatt på ull var hennes största inkomstkälla.

Straffet var utstötning

Drottning Elisabet införde stränga straff för den som bröt mot lyxlagen men i praktiken var den svår att upp­rätthålla. 

I stället straffades syndarna av andra med­borgare: De olika samhällsklasserna var mycket uppmärksamma på vilka kläder som var tillåtna. 

Under­såtar som bröt mot reglerna blev hånade och utestängda från sin umgängeskrets. 

Läs mer

Jane Malcolm-Davies & Ninya Mikhaila: The Tudor Tailor, Batsford Ltd., 2006. Anne Somerset: Elizabeth I, Phoenix, 2002. Simon Adams: Tudor, Dorling Kindersley, 2004. Terry Deary & Niel Tonge: Terrible Tudors, Scolastic, 1999.

www.the-tudors.org.uk ● http://elizabethan.org

Kanske är du intresserad av...