Katarina föll på knä inför sin man, Henrik VIII, och vädjade till honom att behandla henne rättvist.

© Bridgeman Images

Släkten Tudors maktmissbruk började med en skilsmässa

Äktenskapet med drottning Katarina måste vara emot Guds vilja. Den slutsatsen drar den engelske kungen när hans hustru sedan 20 år inte fött honom någon son. Henrik VIII är orolig för ätten Tudors framtid och kräver skilsmässa. För att vara säker på att få rätt domslut kringgår han lagen, förfalskar bevis och mutar domarna.

3 januari 2018 av Linda Corfitz Jensen

Den 21 juni 1529 trampar Londonborna nästan ned varandra för att få en skymt av den mest spektakulära rättsprocessen i mannaminne.

Landets kung och drottning ska mötas i munkklostret Blackfriars största sal i en rättstvist. Henrik VIII av England vill ha skilsmässa från sin hustru sedan 20 år, Katarina av Aragonien. 

Folket har valt sida, och i synnerhet kvinnorna stöder drottningen. De ropar att hon inte ska låta sig nedslås. Katarina tackar dem för deras stöd.

Drottningen är omåttligt populär hos folket. Hon är hängiven katolik och har gjort insatser för att hjälpa de fattiga. 

Hon har bland annat vädjat till kungen och därigenom räddat hundratals personer från döden sedan de gjort uppror mot alla utlänningar – främst holländare – som suttit på pengarna i London.

Det är just på grund av folkets starka stöd för drottningen som kungen valt en offentlig rättegång. Han vill ge folket sin syn på saken – i ett försök att vända opinionen till sin egen fördel. 

Kungen vill ha en son

Skilsmässan kallas ”kungens stora mål” och handlar om huruvida kungens äktenskap med Katarina är legitimt. 

Drottningen har tidigare varit gift med Henriks storebror, Arthur, men den dåvarande kronprinsen dog efter bara några månaders äktenskap. 

Den unga änkan bodde kvar i England i sju år innan den nykrönte Henrik VIII gifte sig med henne år 1509 – hon var 24 år, han var 17. 

För att vara säker på att äktenskapet inte stred mot den gudomliga ordningen fick paret dispens från påven, Julius II.

Äktenskapet var lyckligt. Kärleken sprudlade och Katarina styrde landet medan Henrik var på erövringståg i Frankrike. 

Men med åren började Henrik och Katarina glida isär. De hade svårt att få livsdugliga barn; dottern Maria var det enda av totalt sex barn som levde mer än några månader.

På 1520-talet börjar Henrik oroa sig över bristen på söner. Katarina har inte varit gravid sedan 1518 och så småningom inser kungen att hon inte kan få fler barn. 

Det är Henrik inte nöjd med; han vill ha en son som kan föra ­ätten Tudor vidare på Englands tron. 

Henriks närmaste rådgivare, rikskanslern kardinal Thomas Wolsey, vet att avsaknaden av en manlig arvinge är frustrerande för kungen. 

År 1525, efter tio år som Henriks högra hand, ger Wolsey honom en idé: Äktenskapet har varit orent under alla år. 

Beviset för detta har kardinalen funnit i den allt överskuggande auktoriteten: Bibeln. I tredje 

Mosebok står det: ”Om någon tar sin brors hustru till hustru (...) blir de barnlösa.”

I 1500-talets England är avsaknaden av en son likställt med barnlöshet. Plötsligt inser Henrik att han förbrutit sig mot den gudomliga ordningen och blivit straffad för detta. 

Henrik och Wolsey har dock valt att bortse från en annan passage i Gamla Testamentet där det står att en man ska gifta sig med sin brors hustru om de är barnlösa – ett undantag som stämmer perfekt på kungens situation. 

Men det kan Henrik och Wolsey inte ta hänsyn till. De har bara ett mål: att få Henrik skild från sin hustru.

Kardinal Wolseys plan är att få kungen att gifta sig med en fransk prinsessa. Men innan han hinner sätta sin plan i verket har kungen blivit kär i drottningens hovdam, Anna Boleyn, och låtit henne flytta in i de kungliga gemaken.  

Efter bara tre års äktenskap märkte Anna Boleyn kungens ilska över att han inte fick en son. Hon anklagades för otrohet och halshöggs.

© Polfoto/Corbis

Drottningen vädjade till Rom

Rättegången mot Katarina visar sig bli en uppvisning i rättsövergrepp, bedrägerier och maktmissbruk. 

Flera gånger inför rättegången ber drottningen om opartiska juridiska experter från utlandet som ska garantera att allt går rätt till. 

Men Henrik säger nej. En månad före rättegången kommer dock en notarie från Bryssel. Drottningen förmår honom att skriva en appell till påven Clemens VII. 

Katarinas enda chans att få behålla sin titel och status som drottning är att rättegången flyttas till Rom.

För Henrik vore en rättegång i Vatikanen en katastrof. Katarinas systerson Karl V av Spanien sitter tungt på makten i Italien och påven vill inte förnärma Karl genom att låta Henrik skilja sig från Karls moster. 

Dess­utom har påven rent juridiskt sett svårt att bevilja skilsmässa för det engelska ­regentparet, eftersom Henrik helt enkelt varken har några konkreta bevis mot Katarina eller några teologiska grunder för en skilsmässa.

Henrik kan vara säker på att få som han vill så länge rättegången hålls i England. Här lär ämbetsmännen se till att juridiken och bevisen går hand i hand med Henriks önskemål. 

Kungen har vid otaliga tillfällen visat att han varken är mild eller renhårig – han har bland annat låtit avrätta sin egen kusin utan rätte­gång, och fått 80 tjuvar hängda för att de plundrat kungens vagnar.

Det är helt enkelt livsviktigt att hålla sig på god fot med kungen. Det vet såväl domare som jury, åklagare och försvarare – och inte minst Katarina. 

Men hon tänker inte underkasta sig sin mäktige make­ utan vidare.  

Rättegångenshemska följder

Skilsmässan mellan Henrik VIII och Katarina av Aragonien fick stor betydelse för alla inblandade parter – även för det engelska folket, eftersom det slutade med att kungen frigjorde England från påvens makt.

  • Katarina av Aragonien
    Efter rättegången skickades drottningen till ett kallt rum på slottet Kimbolton i Cambridgeshire. Katarina träffade inte sin dotter Maria under de sista fyra åren av sitt liv. Kungen förbjöd dem att träffas om de inte erkände Anna Boleyn som sin drottning. Båda vägrade, och fram till sin död 1536 hävdade Katarina att hon var Englands rättmätiga drottning.

  • Henrik VIII
    Kungen försökte på alla sätt påverka påven för att få sin skilsmässa, men förgäves. I december 1532 blev kungens älskarinna Anna Boleyn gravid. Henrik gifte sig i hemlighet med henne, drev igenom sin skilsmässa och krönte henne till drottning. Två år senare blev han exkommunicerad av påven. England lydde inte längre under Vatikanen, och de engelska kristna bildade i stället en egen kyrka.

  • Kardinal Wolsey
    Thomas Wolsey var utsedd att få till stånd kungens skilsmässa men misslyckades. Efter rättsprocessen berövades han alla sina titlar, utom den som ärkebiskop av York. Han anklagades även för högförräderi när kungen väckte liv i en flera hundra år gammal lag som sade att engelska präster inte fick representera påven. Den 60-årige Wolsey avled när han var på väg till London för att försvara sig.

  • Biskop John Fisher
    Under rättegången mot Katarina sade biskop John Fisher att han var beredd att dö för sina åsikter – och så blev det. År 1534 vägrade han att uttala sig om huruvida kungen av England var den engelska kyrkans överhuvud. Men till en präst som i hemlighet sänts ut av kungen, sade biskopen att han aldrig tänkte betrakta Henrik som kyrkans överhuvud. Fisher dömdes för högförräderi och halshöggs. 

Domarna mutade av Henrik

Salen i Blackfriars står klar för det stora spektaklet. Alla framstående personer i riket finns på plats. I mitten sitter påvens två representanter, som ska vara domare. 

Den ene är kungens man, Thomas Wolsey, och den andre är kardinalen från Rom, den 58-årige Lorenzo Campeggio. 

Till höger om domarna, men en meter högre upp, tronar Henrik VIII. På motsatta sidan sitter drottning Katarina.

Landets 21 biskopar är också närvarande, och åklagare och försvarare står i var sin sida av rummet.

Rättegången kan börja. Drottningens juridiske rådgivare svär att bara säga och skriva ord som till fullo stämmer överens med kyrkans lagar. 

Åklagarna behöver inte avlägga samma ed. En av Katarinas jurister klagar, men det förändrar ingenting. 

Henriks män har fortfarande fria händer att vinkla förhållandena på det vis som passar dem bäst. Domarna inleder rättegången med att avfärda ­Katarinas appell om att få saken flyttad till Rom. 

Därefter ropar de upp namnen på de inblandade. Katarina reser sig och appellerar ännu en gång. 

Som skäl an­ger hon att eftersom hon är spanjorska och Henrik är kung av England kommer hon aldrig att kunna få en rättvis rättegång.

 Domarna är inte bara avlönade av hennes make; Wolsey lever som en furste tack vare kungen och Campeggio har förärats ett stift i England och måste lyda kungen så länge han befinner sig i landet.

Katarinas vädjan får inget gehör hos domarna. Henrik reser sig. Nu ska han lägga fram sin version av saken och försöka övertyga folket om hur förfärlig rätte­gången är för honom. 

Han förklarar att hans drottning bara sitter i rätten i dag för att hans samvete kräver detta av honom, och påstår att han varit skeptisk till äktenskapet från första början. 

Drottningens rörande tal

Ännu en gång ber Katarina domarna att flytta rättegången till Rom, men svaret är nej. Plötsligt reser hon sig från sin plats och skrider fram över golvet i sin långa klänning. 

Hon faller på knä vid sin mans fötter och håller sitt livs tal, med den karaktäristiska spanska brytningen som hon ännu har kvar.

”För all den kärlek som funnits mellan oss, för kärleken till Gud. För min heder, för vår dotter och för din skull, ge mig rättfärdighet.”

Hon erkänner att nästan alla deras barn har dött, men betonar att det inte varit hennes fel. Inte minst svär hon inför Gud att hon var jungfru när hon gick till sängs med Henrik första gången.

Hon ber honom ännu en gång att ge henne rättfärdighet och understryker att hon uppenbarligen inte kan förvänta sig någon rättvisa från hans undersåtar i rättssalen.

”Därför ber jag er ödmjukt om en tjänst: Tillåt mig att appellera till alla kristnas fader om att få flytta rättegången till Rom.”

Katarina reser sig, niger för kungen, vänder sig om och lämnar salen.

Henrik hade inte alls tänkt sig att det skulle bli så här. Alla har blivit rörda av Katarinas uppriktiga och ödmjuka tal. Många har tårar i ögonen. 

Även kungen är berörd och han försäkrar de församlade om att hon har varit den bästa hustru han kunnat tänka sig. 

År 1534 sade påven slutgiltigt nej till en skilsmässa mellan Henrik VIII och Katarina av Aragonien.

© Bridgeman Images

Biskop säger emot kungen

Nu har Henrik hela rättssalen för sig själv, och tillsammans med Wolsey har han tänkt ut hur det hela ska förlöpa. Wolsey frågar om skilsmässan var Henriks initiativ.

”Nej, tvärtom”, svarar kungen. ”Jag var faktiskt emot hela idén.”

Henrik berättar att han, när han börjat tvivla på äktenskapets legitimitet, diskuterat sina tankar med ärkebiskopen av Canterbury, William Warham. 

Ärkebiskopen höll med kungen och fick därefter samtliga engelska biskopar att underteckna en förklaring om att Henrik VIII:s äktenskap med Katarina av Aragonien strider mot Bibelns ord.

Kungen håller stolt upp ett stort dokument med röda sigill och underskrifter från alla biskoparna. Ärke­biskopen ger Henrik sitt stöd.

”Det är sant. Och jag tvivlar inte på att alla mina här församlade bröder kan bekräfta detta.”

Plötsligt ekar ett ”nej, sir!” genom salen. 

Den populäre teologen biskop John Fisher håller inte med. 

Den 70-årige Fisher är drottningens närmaste allierade och den mest omtyckte biskopen i hela England. Med sina kritiska böcker om den tyske reformatorn Luther har han blivit berömd i hela Europa.

”Jag har aldrig givit mitt samtycke.”

”Jaså!” utbrister Henrik. ”Är detta inte ditt sigill och din namnteckning?”

”Nej, sannerligen inte”, svarar Fisher och vänder sig till ärkebiskopen.

”Ni försökte få mig att skriva under, men jag talade om för er att jag aldrig kommer att ge mitt samtycke till en sådan handling, eftersom den strider mot mitt samvete.”

Henrik blir irriterad över att hans bedrägeriförsök har avslöjats. Han lägger sig i diskussionen.

”Det betyder ingenting. Vi tänker inte bråka med er. Ni är bara en man.”

Vill du läsa mer om historiens makthungrigaste kungar?

Så få de bedste tilbud på et HISTORIE-abonnement lige her 

Henriks hemliga bröllop

Under den följande veckan samlas rätten två gånger i Blackfriars. Drottningen kommer inte dit. Hon vill inte riskera att bli tvingad att ta tillbaka sin appell. 

Trots det utvecklar sig saken inte till Henrik VIII:s fördel. Han har en svag juridisk grund att stå på, och saknar bevis för att äktenskapet strider mot den gudomliga lagen.

”Så länge Fisher är emot skilsmässan kommer nationen inte att tillåta att drottningen blir förorättad i saken, och kungen kommer inte att kunna driva igenom sin vilja”, skriver den italienske kardinalen Campeggios sekreterare i ett brev efter den sista rätte­gångsdagen den 28 juni 1529.

Långt om länge får påven besked om den orimliga rättsprocessen och om Katarinas appell. Han beslutar att fallet ska prövas i Rom. 

Henrik vet att han aldrig kommer att få rätt inför den påvliga domstolen – och därmed har han bara en utväg kvar för att få sitt äktenskap ­annullerat. Han måste frigöra den engelska kyrkan från Rom.

Det dröjer dock några år innan det går så långt. Under tiden har kungens älskarinna, Anna Boleyn, blivit gravid och ett hemligt bröllop har arrangerats i all hast den 25 januari 1533.

På våren ogiltigförklarar landets biskopar slutligen Henriks och Katarinas äktenskap, och parlamentet antar en ny lag som gör det förbjudet att överklaga domar till främmande makter.

Därmed får Katarina inte längre vädja till Rom. Drottningen har förlorat till sist, och knappt en vecka senare offentliggörs Henrik VIII:s giftermål med ­Anna Boleyn – till det engelska folkets stora missnöje.

Läs mer

Anne Hope: The First Divorce of Henry VIII, Trench, Truübner & Co., 1894 G.J. Meyer: Tudors, Informations Forlag, 2011. David Starkey: Six Wives – The Queens of Henry VIII, Vintage, 2004. Catherine Fletcher: Our Man in Rome – Henry VIII & his Italian Ambassador, Bodley Head, 2012.

Kanske är du intresserad av...