Det var konkurrens om platsen mellan kungens lakan, regentens gunst gav nämligen kontanta fördelar.

© Bridgeman Images

Kungliga älskarinnor levde osäkert

En riktig kung har älskarinnor – det visste varenda människa i 1600-talets Europa. Och rollen som kunglig älskarinna var krävande: Hon skulle behaga kungen dygnet runt, överglänsa alla rivaler och undgå drottningens vrede. Dessutom gällde det att roffa åt sig medan tid var, för kungens gunst var flyktig.

31 oktober 2017 av Therese Boisen Haas

Det är söndag kväll den 31 januari 1685. Karl II – kung över England, Skottland och Irland – skyndar genom slottet Whitehall invid Themsen i London. Kungens cockerspanielar springer ivrigt i förväg – de kan den rutt som Karl följer nästan varje kväll.

På vägen passerar monarken drottning Katarinas gemak. Eftersom hon har visat sig oförmögen att ge honom en arvinge har har han tröttnat på henne för länge sedan. 

I slottets östra­ flygel når Karl sitt mål: älskarinnan ­Louises överdådiga gemak som vida överglänser resten av slottet. Hela tre gånger har kungen byggt om rummen innan de till slut föll Louise i smaken.

Karls mätress ägnar dagarna i sitt jordiska paradis åt att vänta på kungen. Runtomkring sig har hon flera kammarjungfrur som ser till att hon alltid är strålande vacker och redo för hans besök. 

Denna kväll har hon även sällskap av hovfolk och två före detta mätresser: Barbara Palmer och Hortense Mancini. Rummet är laddat av erotiska­ allianser som går kors och tvärs bland de närvarande. 

Och inte ens Karls älskarinnor klarar av att vara kungen trogen. Hortense och Barbara har tidigare förvisats från hovet på grund av sina eskapader men tagits till nåder igen av kungen, som själv alltid håller mer än en älskarinnas säng varm.

Kungens gudfruktige ämbetsman John Evelyn befinner sig i våningen i ett ärende och beskriver, som så ofta förr, den kungliga tygellösheten i sin dagbok:

”Jag kommer aldrig att glömma ­denna obeskrivliga ogudaktighet och lyx, detta hasardspel och alla slags ­fördärv och fullständiga gudsförgätenhet (trots att det var söndag kväll). Kungen satt och lekte med sina kon­kubiner, medan en fransk gosse sjöng kärlekssånger och 20 hovmän och and­ra förfallna personer satt kring ett spelbord. Det var en scen av yttersta fåfänglighet, som de säkert trodde aldrig skulle­ ta slut.”

Kvällarna av lustfylld lek får dock en ände just här. Nästa dag blir Karl sjuk, och innan veckan är över är han död. Han lämnar efter sig tolv oäkta barn, men ingen laglig arvinge. In i det sista tänker kungen på sina älskarinnor och viskar till sin bror:

”Var god mot Portsmouth, och låt ­inte stackars Nelly svälta.”

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Kyska och tråkiga drottningar

Kungliga älskarinnor fanns vid alla hov i hela Europa. Drottningarna var upp­fostrade till kyskhet för att säkra att deras avkomma verkligen var kungens, och därför brukade det inte finnas mycket till lekfullhet i den kungliga äkta sängen. Det var sådant som älskarinnorna fick kompensera för.

Sedan 1500-talet hade hela Europa haft Frankrike som förebild. ­Det franska hovet dikterade riktningen antingen det gällde arkitektur, gastronomi, dans, klädsel eller kärleksliv. 

När den franske kungen tilldelade sin favoritälskarinna titeln maîtresse-en-titre, officiell kunglig älskarinna, skyndade sig kungarna i resten av Europa att göra samma sak. Sent på 1500-talet var det otänkbart för ett hov att inte ha någon mätress.

Även kungar som avskydde otrohet måste ha en älskarinna. För syns skull. Exempelvis utnämnde Fredrik III av Brandenburg, som älskade sin hustru högt, en hovdam till sin officiella älskarinna och överöste henne med guld och juveler. Men han rörde henne aldrig.

När kurfursten av Sachsen, August den starke, valdes till kung av Polen föreslog hans ministrar att han även skulle ta en polsk älskarinna för att inte förolämpa sina nya undersåtar. 

Kvinnotjusaren August, som sägs ha blivit far till över 300 oäkta barn, var inte sen att lyda rådet.

Karl II introducerade Barbara Palmer vid hovet. Hon visade sig bli dyr i drift. 

© Bridgeman Images

Alltid vacker och sprudlande

Kungen kunde lyfta på kjolen på i stort sett vilken kvinna som helst, därför krävdes det något extra för att få titeln som officiell älskarinna. 

Skönhet var viktigt, men inte allt. Intelligens, kvickhet och charm måste också till; kungens image krävde en älskarinna av stora mått. 

Hon skulle kunna konversera muntert även om hon var trött, älska med kungen även om hon var sjuk, sympatisera med honom även om han var sur, servera hans älsklingsrätter, massera hans fötter och aldrig vara missnöjd eller grälsjuk. 

Det var ett hårt arbete att vinna och behålla kungens gunst. Och den officiella älskarinnan måste alltid vara på sin vakt mot andra kvinnor som inget hellre ville än att krypa ned mellan kungens sidenlakan.

Prostituerade eller kammarjungfrur kunde aldrig uppnå den officiella titeln och utgjorde ingen fara, det gjorde däremot adelsdamerna. Förutseende älskarinnor såg därför till att introducera kvinnor ur ett lägre stånd för att avleda kungens uppmärksamhet.

Skulle någon ändå lyckas flirta sig ända fram till kungen, hade mätressen en välbetald skara hovfolk omkring sig, redo att viska i kungens öra att kvinnan ifråga bar på en smittsam sjukdom, att hennes familj var girig eller att hon saknade diskretion. 

Då brukade kungens intresse svalna. Men intrigerna måste skötas ba­kom kungens rygg – en maîtresse-en-titre fick inte visa svartsjuka.

Ett annat viktigt villkor var att älskarinnan var gift eftersom hennes äkta stånd kastade ett mer respektabelt ljus över den kungliga frillan.

Många älskarinnor var redan gifta när kungen fick upp ögonen för dem, och om så inte var fallet parades de snabbt ihop med en adelsman av lägre rang, som genast skickades på lång­väga uppdrag. 

Den äkte maken blev ­ytterst sällan ett problem, men just det hände när Frankrikes Henrik IV:s älskarinna födde honom en son, och kungen plötsligt blev rädd att frillans man skulle ta på sig faderskapet. 

Henrik insisterade på att hon skulle skiljas, vilket den katolska kyrkan tillät endast under mycket särskilda omständigheter. En sådan var om mannen var impotent. 

Den bedragne äkta mannen, som var far till 14 barn från ett tidigare äktenskap, måste inför en fullsatt rättssal bekänna att han var impotent och låta sig bli frånskild – till Henriks stora belåtenhet.

De flesta äkta makar höll låg profil, och blev vanligen rikt kompenserade för sin samarbetsvilja. År 1855 beskrev den äkta maken till Napoleon III:s ­älskarinna sin roll som kunglig hanrej:

”Jag är en föredömlig äkta make – jag ser eller hör aldrig något som helst!”

Älskarinnan jagades

Älskarinnans äkta make kunde föra en skuggtillvaro, men själv måste hon vara beredd att stå i rampljuset. Vilka andra kvinnor som helst kunde hävda att de var trogna och ha affärer i det fördolda, men när det gällde den kungliga älskarinnan viss­te varenda en att hon hade sex med en annan kvinnas man.

Det var högförräderi att uttrycka sitt missnöje med regenten – men fritt fram att kritisera älskarinnan. Om hon födde kungens barn menade somliga att hon var en skamlös sköka som satte oäktingar till världen, om hon inte fick några barn var det ännu värre. 

Var hon vacker, var hennes skönhet en gåva från djävulen för att kunna förföra monarken. Var hon mer intetsägande förtjänade kungen bättre. 

Levde hon överdådigt slösade hon med de arma skattebetalarnas pengar och levde hon enkelt dämpade hon hovets glamour – och det var lika skandalöst.

En infödd älskarinna var att föredra framför en importerad. Det fick den tyskfödde Georg II erfara när han blev kung över Storbritannien år 1727. 

Georg tog med sig sina två tyska älskarinnor till London: en som var lång och smal, en som var liten och rund. Britterna var kränkta; dels för att de fått en kung med fula älskarinnor, dels för att deras egna kvinnor tydligen inte dög.

En drottnings hemliga liv

Många drottningar tog älskare, men i motsats till kungarnas sned­språng var deras otrohet inte godkänd, och det kunde sluta riktigt illa.

  • Katarina den stora: Rysslands stora drottning slukade män
    Den ryska härskarinnan hade 22 älskare under sitt långa liv, tills hon år 1774 föll för den enögde officeren Grigorij Potemkin. Drottningens erotiska aptit fick onda tungor att påstå att Katarina dog under sina utsvävningar med en hingst.

  • Elisabet I: Jungfrudrottning omgav sig med unga män
    Elisabet I kallade sig för ”Jungfrudrottningen”, men var känd som en notorisk flirterska. Den engelska drottningen gifte sig aldrig, men omgav sig med unga män långt upp i ålderdomen.

  • Caroline Mathilde: Den danska drottningens affär blev ödesdiger
    Den olyckliga Caroline Mathilde, gift med den psykiskt sjuke Kristian VII, fann tröst hos livläkaren Johann Struensee. Affären kostade Struensee livet, och hon blev landsförvisad.

  • Marie Antoinette: Frankrikes drottning fann tröst hos militär
    Marie-Antoinette förälskade sig i den svenske officeren Axel von Fersen som också lär ha varit hennes älskare. Han organiserade även det flyktförsök, som skulle räddat kejsarfamiljen undan giljotinen. 

Älskarinnan roffade åt sig

Den officiella kungliga älskarinnan be­lönades för sina tjänster i form av titlar, gods och juveler, och hon installerades i en praktvåning på slottet. 

En klok mät­ress började redan samma dag som hon fått titeln att samla på hög för att säkra pensionen. Till skillnad från drottningen, som satt relativt säkert på tronen, kunde en älskarinna förlora jobbet med en enda kunglig knäpp med fingrarna. 

Även om en mätress hade fått en förnäm adelstitel och en fast årlig ersättning vid sin utnämning, riskerade hon att förlora allt igen om vinden plötsligt vände. Men pengar och juveler kunde hon ta med sig om hon tvingades göra en hastig sorti.

Många älskarinnor hade därför stora konton hos ledande juvelerare som viss­te med sig att kungen skulle stå för ­notan. Svindlande summor försvann ur statskassan för att kungens favorit­älskarinna skulle kunna glittra och gnistra mer än någon annan på det kungliga slottet.

År 1666, samma år som sjömännen i Royal Navy fick ut sin lön i värdelösa skuldebrev, löste Karl II av England sin älskarinnas, Barbara Palmer, skuld på 30 000 pund. 

Dessutom köpte han ännu fler juveler till henne.

Drottningens trista lott

Trots att kungliga älskarinnor snarare var regel än undantag vid hoven hoppa­des de flesta drottningar att just deras gemål skulle vara annorlunda. Det var han sällan. 

Hur drottningens liv skulle te sig berodde på kungens inställning till henne; om hon fick följa med på baler eller ­stanna hemma, om hon fick bo i rymliga gemak mitt i slottet eller i kalla, avsides flyglar. 

Om kungen behandlade sin hustru med respekt gjorde det ständigt fjäskande hovet samma sak. Och kungens uppträdande gent­emot drottningen var ofta direkt relaterat till hur hon bemötte hans älskarinna. Livet var alltså enklast för de drottningar som ödmjukt accepterade kungens otrohet.

När den portugisiska prinsessan Katarina av Bragança år 1662 seglade till England för att äkta Karl II var hon inställd på att inte tolerera Karls omtalade älskarinna Barbara Palmer, som av kungen fått titeln lady Castlemaine. 

Men Karl mötte inte ens upp vid Katarinas ankomst – han var fullt upptagen med sin höggravida älskarinna i London. I sex dagar lät han Katarina vänta i hamnstaden Portsmouth, där den blivande drottningen låg svårt förödmjukad och sjuk i feber.

Trots att Karl i stort sett ignorerade Katarina, lät Barbara Palmer demonstrativt hänga alla sina underkläder på tork på borggården på kungens bröllopsdag. Gästerna kunde inte undgå att se hennes underbyxor med knypplad spets. 

Först när Katarina efter en årslång kamp gav upp sin aversion mot ­älskarinnan och accepterade Barbara Palmer, blev Karl en god äkta make och nära vän till sin hustru.

Här är två av den franske kungen Ludvig XIV:s många illegitima barn avbildade med madame Scarron, som senare blev hans hustru.

© Roger Voillet/Polfoto

Älskarinnan tog makten

För en viljestark och intelligent mätress som hade makten över kungens lustar kunde ­erotisk kontroll även leda till ­politiskt inflytande. 

År 1550 blev Henrik II:s 20 år äldre älskarinna Diane de Poitiers medlem av kungens rege­rings­kabinett och hon fick ett betydande inflytande över politiken. Poitiers undertecknade officiella dokument, utnämnde ministrar och delade ut ordnar, pensioner och titlar.

Henrik IV:s mätress Gabrielle d’Estrées behärskade konsten att övertala, charmera och blidka kungens politiska motståndare. 

I ett dekret bestämde kungen år 1590 att Gabrielle d’Estrées skulle presenteras som den näst högsta i rang, efter kungen själv, för varje officiell utländsk gäst som besökte hovet. 

Gabrielle, som var katolik, övertalade kungen att konvertera från protestantismen, vilket ledde till att det ­blodiga religionskrig som plågat landet avslutades.

”Paris är väl värt en mässa”, löd kungens berömda samtycke.

Störst makt av alla fick Madame de Pompadour, som år 1745 blev Ludvig XV:s officiella älskarinna och installerades på Versailles. Som favorit hade Pompadour emellertid ett allvarligt problem: Hon hade av naturen inget ut­byte av älskog, utan stod bara ut med akten för karriärens skull.

För att kompensera för bristande nattlig glöd, blev Pompadour expert på att avleda kungens humör och ägnade sin imponerande intelligens åt att roa honom på dagtid. 

Ludvig blev ofta rastlös. När den kungliga tillvaron blev för enahanda flydde han till sin älskarinnas gemak via en hemlig spiraltrappa mellan deras våningar. 

Där underhöll Madame de Pompadour med allt från planer på palatsbyggen till botaniska experiment och teater. Hon var även en strålande skådespelerska och fick till och med en liten scen uppbyggd i sin våning där hon uppträdde för kungen.

Ludvig, som hade förlorat sina föräldrar som barn och levde ett liv avskild från resten av mänskligheten, var ständigt ensam. I Pompadour fann han sitt livs mest lojala ledsagerska. 

För att överleva i Versailles lejonkula, tilldelade Pompadour sina vänner höga poster och gjorde sig av med sina motståndare. Snart kontrollerade hon alla titlar och hedersutmärkelser vid hovet.

Så småningom kunde höga ämbetsmän och diplomater få audiens hos kungen endast om hans älskarinna tillät det. Hon närvarade alltid under mötena och höll ett vakande öga på kungen, som fick en gulaktig ton i ansiktet när han var uttråkad. 

När marinminister Jean-Frédéric Phélypeaux de Maurepas insisterade på att föra en lång och krävande konversation med kungen, avbröt Pompadour mötet med ett:

”Monsieur de Maurepas, ni gör kungen gul. Farväl, monsieur!”

För många kockar kostade på

Efter fem år som mätress arbetade Pompadour i 13 år som inofficiell minister för Frankrike, med mer makt än någon av Ludvigs ministrar – som hon för övrigt själv hade utnämnt.

Katastrofen inträffade med sjuårskriget mot Preussen. Pompadour utsåg den franska arméns generaler bland sina adliga vänner som inte alls var några militära genier: De franska krigshästarna fick dra vagnslaster med perukpuder, pomador, parfymer, kammartjänare och kurtisaner. 

När en tillfångatagen fransk general blev inbjuden att äta middag med kungen av Preussen – Fredrik den store – efter en överlägsen preussisk seger, frågade han Fredrik vad som var hemligheten bakom hans krigslycka. Kungen svarade mycket frankt:

”Det hela är enkelt: furst Soubise (fransk general, red.) har 20 kockar och inte en enda spion, medan jag för min del har 20 spioner och bara en enda kock.”

Dålig krigslycka fick emellertid inte Ludvig att vända sin älskade Pompadour ryggen. När hon 42 år gammal drabbades av en lungsjukdom insisterade kungen på att hon skulle få stanna och dö på Versailles – ett privilegium som annars bara var förunnat den kungliga familjen och ingenting för vanliga dödliga.

Glamouren bleknade

År 1789 bröt revolutionen ut i Frank­rike och satte skräck i Europas kungahus. 

Revolutionen fick knappast monarkerna att bli mer trogna, men en fri press och ett folk som inte längre fann sig i de kungligas förakt för moralen tvingade regenten till diskretion. 

Och än i dag vittnar ju all världens tidningar om att sex, snusk och blåblodiga utsvävningar är lika intressant som det alltid har varit.

Läs mer

Eleanor Herman: Sex with Kings: 500 Years of Adultery, Harper Collins, New York, 2004. Michael Walsh: The King’s Bed: Sex, Power and the Court of Charles II, Little, Brown Book Group, 2015.

Kanske är du intresserad av...