Flera dussin fartyg ankrade upp intill guano-öarna och väntade på att få last­rummen fyllda av den värdefulla guanon. 

© Polfoto/Corbis & Shutterstock

Fågelspillning i centrum för politisk maktkamp

På 1800-talet blev en rad småöar utanför Perus kust plötsligt intressanta för europeiska affärsmän. Öarna var täckta av ett metertjockt lager med fågelspillning som lämpade sig alldeles utmärkt som gödning. Men spillningen gav också upphov till ett intrikat politiskt maktspel.

10 januari 2017 av Hans Henrik Fafner

En novemberdag år 1850 anlöpte fartyget Collector från Liverpool hamnen Coquimbo på Chiles stilla­havskust. Efter fyra månaders resa från England var besättningen utmattad. 

De hade förlorat två man under färden och flera av de kvarvarande led av skörbjugg efter att ha levt på skeppsskorpor och salt kött. När lasten av tegel­sten och torvbriketter hade lossats meddelade kapten David Cowans att besättningen skulle få en välförtjänt vila.

Coquimbo var enligt kaptenens loggböcker ”en eländig, fattig plats med bara­ några få märkliga byggnader”, men hamnens läge var perfekt. Härifrån väntade nämligen bara en kort resa till de peruanska Chinchaöarna som var täckta med ett tjockt lager värdefull fågelspillning.

Om fågellortarna får ligga kvar på ett ställe som Chinchaöarna, där det på grund av speciella klimatförhållanden aldrig regnar, byggs lagren på och efter flera hundra år bildas en enorm depå av förstklassig gödning. 

Inkaindianerna kallade sjöfåglarnas exkrementer för ”guano”, och år 1840 fick man upp ögonen för guanon inom det brittiska jordbruket. Den sällsynta varan blev snart föremål för en intensiv handel som tidvis var ­farligt nära att leda till krig.

Det tog Collector en vecka att komma till Chincha. Innan fartyget nådde sitt mål tvingades det dock att ta en omväg via den nordligare hamnstaden Pisco där de peruanska myndig­heterna hade upprättat ett tullkontor. 

Enligt peruansk lag skulle varenda­ transport godkännas av tullen. ­Domingo Elias var chef för tullkontoret i staden och var av kapten Cowans loggbok att döma både högfärdig och lat.

Hela tullproceduren var ett tidsödande arrangemang som retade upp de brittiska handels­husen eftersom lastfartygen först efter tull­genom­gången­ kunde sätta kurs mot Chincha: tre oansenliga klippöar där det ofta låg 20–30 europeiska­ skepp för ankar och väntade på sin last. 

Inkaindianerna hade använt guanon som gödning på åkrarna och på 1800-talet blev den eftertraktad bland Europas bönder och trädgårdsägare. 

© Image Select/Alamy

Peru var en fattig republik

Peru hade blivit självständigt 1821, men landet var utarmat efter nästan 300 år som spansk koloni. Den nya rege­ringen i huvudstaden Lima såg den värdefulla guanon som nationens räddning. 

Européerna hade redan tidigare tagit med sig prover hem och exporten kunde nu bli en lönsam affär för Peru. När handeln kom i gång var det emellertid inte Peru utan de europeiska­ handelshusen som tjänade mest.

Guanon blev en ekonomisk saga som nära nog levde upp till de spanska conquistadorernas drömmar om rikedom. Intäkterna hamnade dock hos några få rika män medan största delen av Perus befolkning var lika fattig som tidigare.

Bland dem som tjänade bra på handeln fanns det brittiska handelshuset Gibbs & Company i Liverpool. De skaffade sig redan 1840 ett handelsmonopol som innebar att de inom sex år kunde hämta 120000 ton guano. 

Det var en gigantisk mängd med tanke på att guanoskeppens lastrum vid den tiden oftast rymde 150–250 ton och att en resa till Chincha tog ett år tur och retur. Men handeln blev lönsam.

Vid den här tiden var den internationella skeppsfarten redan så utvecklad att det var enkelt att importera billigt amerikanskt spannmål när den brittiska skörden slog fel. Det förvärrade situationen ytterligare­ för det brittiska jordbruket. 

Storbritanniens bönder betraktade därför guanon som en garanti mot dåliga tider, och Gibbs & Company tjänade förmögenheter på den synnerligen lukra­tiva mark­naden.

För säljaren i Sydamerika var handeln däremot långtifrån någon solskenshistoria. Trots stora intäkter följde den ena ekonomiska krisen på den andra i Peru. Landet hade aldrig upprättat någon centralbank som kunde investera intäkterna på rätt sätt och pengarna i statskassan åts snabbt upp av stora försvarsutgifter.

År 1860 var den peruanska statsbudge­ten 20 miljoner dollar enligt en amerikansk rapport. Samma år utgjorde guano­exporten 300000 ton, vilket inbringade 12 miljoner dollar, men det var inte rillräckligt för att täcka statens utgifter. 

Peru tvingades låna pengar av Storbritannien som därför skaffade sig goda ränteintäkter och samtidigt säkrade ett ännu starkare inflytande över handeln med guano.  

Ett stinkande helvete

Kapten Cowans skrev inte mycket om arbetet på Chincha men det gjorde där­emot den amerikanske journalisten ­George Washington Peck som besökte öarna år 1853. 

Han träffade då guvernören på den största ön – en man som tjänade stora pengar på mutor från kaptener som ville gå före i kön och snabbt få sin guano lastad. Handelshusen stod för betalningen – ju snabbare ett skepp kom hem med gödningen, desto snarare kunde­ det ju skickas ut på en ny resa.

Enligt de olika kontrakten skulle de utländska handelshusen själva anställa arbetskraft för att bryta guanon. Men lönen var usel och peruanerna ville inte utföra det hårda arbetet. En skoningslös sol gassade över guanon som gav ifrån sig en sur stank av ammoniak när arbetarna grävde i den.

”Inget helvete har någonsin tänkts ut av den hebreiska, den irländska, det italienska eller ens av den skotska fantasin, som kan jämföras med den häftiga värmen och den fasansfulla stanken”, skrev den brittiske författaren Duffield efter ett besök på Chincha.

Peru avskaffade slaveriet 1851 men de brittiska handelshusen såg själva­ till att importera asiatiska kroppsarbetare, så kallade kulier, till landet. De bodde i usla hyddor och arbetade under slavliknande förhållanden.

Kulierna lockades dit med ett kontrakt på fem år av välbetalt arbete i guldgruvor på fastlandet – men hamnade på öarna. Enligt Peck hoppade ungefär en kuli i veckan ut från öarnas klippbranter för att göra slut på sitt lidande. Många andra arbetade ihjäl sig. 

Arbetet på Chinchaöarna var hårt och det var nästan omöjligt att få tag på lokal arbetskraft för att bryta guanon. 

© Image Select/Alamy

Guano gav inka deras guldskatter

Som ett ödets ironi var guanon på sätt och vis orsaken till Perus djupa nedgång. Landet består av en förhållandevis smal, snustorr kustremsa och det går bara att bruka jorden där små floder rinner ned från Andernas höga toppar.

Här hade inkaindianerna byggt upp grunderna för sin civilisation. Tack vare guanon kunde de försörja en befolkning på cirka tolv miljoner och därmed fanns det gott om arbetare till guldgruvorna. På så vis byggdes inkaindianerna legendariska guldskatter upp.

Guldet lockade de spanska conquistadorerna till Peru i början av 1530-talet. De erövrade inka­riket och sedan tog de peruanska problemen fart. Spanjorerna hade ingen känsla för guanon, de var bara ute efter guld och silver som de skeppade hem till Madrid. Inkaindianernas förfinade jordbruk förföll och ursprungsbefolkningen minskade drastiskt.

Peru blev ett samhälle med stora klasskillnader. ”En sjuk stad av rika snobbar”, kallade en samtida källa huvudstaden Lima där den spanska överklassen levde i sorglös dekadens.

Peru hade mängder med problem men i mitten av 1800-talet drogs landet in i ett politiskt maktspel. De amerikanska bönderna hade upptäckt den fantastiska guanon och efterfrågan ökade snabbt när det brittiska Gibbs & Companys monopolkontrakt med den peruanska staten gick ut år 1846. Amerikanerna var dock missnöjda med att guanon kostade hela 50 dollar per ton.

Handelshusen tog till sig av kritiken men ville inte dra ned på förtjänsten. Det blev början till en ny epok i handeln med guano. Den dynamiske ordföranden i den brittska jordbruksföreningen Royal Agricultural Society, sir Thomas Wentworth Buller, ansåg sig ha en lösning på problemet. 

Andra guanoöar i sikte

Buller hade upptäckt Lobosöarna som han påstod låg 40 sjömil från Perus kust. I själva verket ligger bara en av öarna så långt från kusten men för Buller var det självklart: 

Lobos var ”oupptäckta” och därmed kunde öarnas guano utnyttjas fritt – utan att Peru gjorde anspråk på förtjänsten. På så sätt skulle handels­husen kunna leverera billig guano och samtidigt tjäna pengar på den.

Perus generalkonsul i London protesterade. Ända sedan inkaindianernas tid hade lokalbefolkningen hämtat guano på öarna och även om de var obebodda tillhörde de peruanskt territorium. Många brittiska politiker var även godsägare och struntade i protesten. Det beslutades att de brittiska guanofartygen kunde kräva brittiska flottans beskydd.

I USA tänkte man likadant. Här antog kongressen i augusti 1856 ”the Guano Islands Act” som än i dag förpliktar den amerikanska flottan att beskydda utvinningen av varje guanoförekomst som inte tillhör någon annan stat. Men britterna var snabbast. I december 1851 anlöpte kapten Dixon Lobosöarna.

”Jag hade kunnat lasta tusen skepp”, rapporterade kaptenen hem till London. Han hade tagit en provlast från Lobos utan­ tillstånd från Peru och klarat sig. Fler fartyg gjorde samma resa men Peru skickade då ut sin flotta för att bevaka öarna.

Sjömännen riskerade livet för att nå de öde guanoöarna. Särskilt färden söder om Kap Horn var en fruktad etapp.

© Bridgeman

Regeringen i London fick till sist kalla fötter och höll tillbaka den utlovade flotta­ som skulle skydda guanofartygen. Men amerikanerna skickade ut örlogsfartyg till farvattnen utanför Peru utan att någon egentlig konfrontation uppstod.

När guanofartyget Manlius i oktober 1852 avseglade från Boston i USA drog det emellertid ihop sig till konflikt. Strax efter Manlius följde 20 andra skepp som hade ett tydligt avtal med den amerikanske utrikesministern Daniel Webster om beskydd av flottan. 

Men innan de kommit fram hade Manlius tagits i beslag av peruanerna och när den amerikanska flottan inte ingrep, vände de 20 fartygen om igen och seglade hem.

I slutänden blev episoden kostsam för Peru. Landet tvingades låna ännu mer pengar – återigen av britterna. Och som extra salt i såren tvingade den amerikanska regeringen Peru att betala Manlius ägare full ersättning samt att täcka alla utgifter i samband med den långa resan mot guanoöarna – som ju varit alldeles förgäves.

År 1872 tog sagan slut. Under årens lopp hade arbetarna hämtat uppemot tio miljoner ton guano från Chincha och nu var lagren tömda. Guanohandeln torkade därmed in av sig själv – och diverse konstgödning började dyka upp på marknaden.

Försäljningen av guano kunde ha blivit Perus stora välsignelse. Men i stället för att bygga upp rikedom i landet blev de enorma bergen av fågelexkrementer en förbannelse som bara gjorde landet än mer skuldsatt. 

Kanske är du intresserad av...