Laloo, ”Den glade hindun” (längst till vänster), kunde visa upp ben och armar från en ofödd tvillingbror.

© Getty Images

Freakshower var de vanskaptas väg till framgång

På 1800-talet var freakshowerna en av de största attraktionerna som fanns. Det var kringresande cirkusar där skäggiga damer och siamesiska tvillingar visades upp till publikens fröjd – och förfäran. I dag framstår showerna­ som anstötliga, men för de flesta ”freaks” var cirkuslivet ett lönsamt alternativ till ett liv som utstött.

4 april 2017 av Kalika Bro-Jørgensen

År 1829 drog de siamesiska tvillingbröderna Chang och Eng ut på världsturné. De gjorde en enorm succé. 

Folk strömmade till för att få titta på pojkarna som på ett mystiskt sätt satt ihop vid bröstbenet. Bröderna hade upptäckts av en brittisk affärsman i Siam (dagens Thailand) några år tidigare. 

Affärsmannen hade erbjudit deras mor en större summa pengar för att få ta med sig pojkarna till USA och visa upp dem där. 

Hon gav sitt godkännande – hennes söner skulle aldrig ha kunnat tjäna ihop till sitt levebröd i hemlandet.

Chang och Eng turnerade först i USA och senare över hela världen med sin impressario Captain Coffin. 

Det var bara i Frankrike som de inte slog igenom. Där förbjöds showen eftersom myndigheterna fruktade att gravida kvinnor skulle föda siamesiska tvillingar om de tittade på Chang och Eng.

Bröderna Chang och Eng från Siam inledde freakshowernas era på 1830-talet.

© Polfoto/Corbis

Slav blev Washingtons barnflicka

Changs och Engs genombrott blev början på ”freakshowernas” era då personer med fysiska funktionsvariationer och personer drabbade av diverse genetiska sjukdomar visades upp.

En av pionjärerna var den unge amerikanske entreprenören Phineas Taylor Barnum. År 1834 köpte han en gammal blind och förlamad slav vid namn Joice Heth. 

Han tog med henne till New York och visade med stor uppfinningsrikedom upp henne som George Washingtons 161 år gamla barnflicka. Joice Heth spelade med precis som hon hade lärt sig, sjöng vaggvisor och berättade långa historier om ”sin käre lille George”.

Joice gjorde stor succé men när hon dog 1836 fick Barnum hitta på något nytt. År 1841 grundade han Barnum’s American Museum, världens första så kallade ”dime museum” (1 dime = 10 cent). 

Här kunde arbetarklassen för en liten peng låta sig underhållas av till exempel uppstoppade pirayor, missbildade foster i formaldehyd och levande missbildade personer. 

Barnum lockade publiken till sitt museum genom att låta ljuskäglan från en fyrlykta vandra upp och ned för Broadway nätterna igenom. 

På dagen kunde besökarna ta en flygtur i en varmluftsballong som lyfte från parken på museets tak.

LÄS MER: VÄRLDENS HISTORIA ger dig listan över de mest berömda ”freaksen”

Lögner värda miljoner

Barnum var inte rädd för att överdriva. Till exempel deklarerade han frankt att den kraftigt behårade flickan Krao var ”The Missing Link”, den felande länken mellan apa och människa som Darwin talat om. 

På affischerna kunde man läsa att hon dödat tio män innan hon fångats in i Afrika. I själva verket kom hon från Laos där hennes mor arbetade vid hovet.

Den hårige ”hundpojken” Jo-Jo hade inte heller levt som vilde i de centralryska skogarna, vilket Barnum med sitt sinne för dramatik påstod. 

Jo-Jo var döpt till Fedor Jeftichew och hade vuxit upp vid en fransk cirkus. Precis som sin far led han av den ärftliga sjukdomen hypertrikos som ger behåring i hela ansiktet.

Själv sade Barnum, när hans bluff avslöjades, att han inte var ute efter att lura folk – han ville bara underhålla dem. 

Och det gjorde han. Publiken strömmade till och Barnum blev den förste miljonären i underhållningsbranschen.

Men hans framgångar lockade fler aktörer. Snart fick han konkurrens av museer, teatrar, nöjesparker och kringresande cirkusar, särskilt i USA men även i Europa. 

Överallt tävlade man om att ha de mest groteska missbildningarna på affischerna: siamesiska tvillingar, jättar och dvärgar, skäggiga damer, vildar, pingvinflickor och sälpojkar. 

Barnum slog sig ihop med Baileys cirkus år 1881 och sade sig bjuda på den största showen i världen.

© Bridgeman

De vanskaptas stad

Några förödmjukades och misshandlades på cirkusen, bland andra britten Joseph Merrick, känd som Elefantmannen. 

För andra blev cirkusens värld en fristad där de kunde möta likasinnade. Somliga blev vänner, andra rivaler och ett inte obetydligt antal förälskade sig i varandra. 

Hela familjer med ärftliga syndrom turnerade tillsammans, bland annat ”hummerfamiljen” Stiles. Alla led av samma genetiska sjukdom som gav dem deformerade armar och ben. 

När det inte var säsong sökte sig familjen Stiles i likhet med många andra av stjärnorna till staden Gibsonton i Florida där både lagar och regler var anpassade efter cirkusfolket. 

Ledningen i staden tillät till exempel invånarna att hysa elefanter, dressera björnar på gräsmattan och parkera cirkusvagnar på ­gatan. 

Här växte ett helt samhälle med ”freaks” fram: Besökare kunde äta på restaurangen Giants Place som drevs av ­jätten Al och hans benlösa hustru Jeanie. 

Fruktståndet ägdes av siamesiska tvillingsystrar, och på baren kunde man få se Trebente Frank i slang med Apflickan. Och posthuset var det enda i landet som hade en disk anpassad efter kortvuxna. 

Drabbade av arbetslöshet

År 1908 tog tidskriften Scientific American upp att det var inhumant och barbariskt att visa upp människors handikapp och sjukdomar. 

Man började i stället att skriva om de verkliga orsakerna till de olika missbildningarna som inte längre sågs som ett mysterium.

Folkopinionen vände sig allt starkare emot de traditionella freak­showerna och ”dime museums”. På 1950-talet ansågs de oetiska och fick stänga för gott. 

Det fick paradoxalt nog allvarliga konsekvenser: de stackars människorna med deformationer blev plötsligt arbetslösa. 

Några tvingades leva på socialhjälp, andra fick lägga in sig på institutioner. 

Kanske är du intresserad av...