Joseph Merricks kropp var så missbildad att han i flera år visades upp på marknader och cirkusföreställningar.

© All Over Press

Elefantmannen fascinerade och förfärade

Tumörliknande utväxter, missbildat skelett och svulster. Joseph Merrick föddes med en sjukdom som deformerade hans kropp. Han hånades, föröd­mjukades och visades upp på cirkus – tills en läkare gjorde honom berömd.

10 januari 2018 av Dorthe Chakravarty

Mörkret och kylan var det första som läkaren Frederick Treves lade märke till när han klev in i den lilla smutsiga butikslokalen. Ljuset kunde inte tränga in genom fönstret eftersom det var täckt av en stor reklambanderoll med en teckning av en varelse – till hälften man, till hälften elefant.

Tom Norman, ”cirkusdirektören” som förevisade vanskapta människor runtom i London, ledde den nyfikne läka­ren längre­ in i lokalen. 

Han drog undan ett förhänge. Där bakom, på en stol, satt en deformerad man. Det stora huvudet var så missbildat att det såg ut som om det bara hade ett öga. 

Ögat stirrade tomt ut i lokalen. Näsan var en köttklump – att det var en näsa kunde man gissa eftersom den satt mitt i ansiktet. Käken var så förvuxen att den röda insidan av överläppen var vänd utåt.

Kroppen hade växt snett och var täckt av tjock hud som på sina ställen hängde i långa veck och var täckt av blomkålsliknande utväxter. 

Vänsterarmen var liten och tunn – den högra större och slutade i en jättelik hand. Tummen påminde Frederick Treves om en rättika, de andra fingrarna såg ut som knotiga rötter.

”Res på dig”, fräste cirkusdirektören. Den deformerade mannen reste sig upp. Han hade bara ett par byxor på sig. 

Tvärt­emot Treves förväntningar var mannen inte särskilt storvuxen. Läkaren tog för givet att den besynnerliga varelsen varken kunde tala eller tänka. Lokalens ägare­ talade om att Elefantmannen hette ­Joseph Merrick.

Treves bad cirkusdirektören om tillåtelse att undersöka Merrick. Han ville ta reda på varför Elefantmannens kropp var så deformerad. 

En rykte sa att Joseph­ Merricks mor hade överfallits av en förrymd cirkuselefant när hon var gravid, men den sortens folktro låg utanför Frederick Treves vetenskapliga begreppsvärld. Motvilligt gav cirkusdirektören sitt tillstånd till att låta Treves undersöka Elefantmannen på London Hospital som låg mittemot butiken. 

Täckt av en stor hatt, en duk för ansiktet och en rock, fördes Merrick till sjukhuset. Treves mätte och ritade av patientens kropp och när han var klar överräckte läkaren sitt visitkort till Merrick. Om han någonsin skulle behöva hjälp kunde han alltid vända sig till läkaren.

Sjukdomen förstörde bland annat Merricks skelett och huden växte ohämmat.

© All Over Press

Européerna stirrade

Många år senare beskrev Treves sitt möte med Elefantmannen i en bok. Även om många tror att läkaren överdrev sin historia, är det i alla fall säkert att de båda männen möttes i november 1884.

Innan Joseph Merrick blev Elefantmannen bodde han på ett fattighus i sin födelsestad Leicester. Dålig mat och hårt arbete från morgon till kväll var en del av vardagen. 

Merrick försökte anpassa sig men folk var rädda för honom och ingen förstod vad han sade med sin deformerade mun. Livet på fattighuset var outhärdligt och Merrick bestämde sig till slut för att dra nytta av att han var vanskapt.

I augusti 1884 kom Merrick i kontakt med en kringresande ”cirkus” som visade upp missbildade varelser – en av de så kallade freakshowerna som var vanliga i Europa på den här tiden. Här visades alla former av abnormaliteter upp. 

Feta kvinnor och män magra som skelett. Män som var kvinnor och kvinnor som var män. Svarta människor som till och med födde svarta barn på scenen.

Elefantmannen blev genast en succé. Showen var barnförbjuden och ibland hände det att kvinnor svimmade när ridån drogs åt sidan. 

Publiken rös och flämtade till när de såg den elefantliknande kroppen.

I nästan två år reste Joseph Merrick runt som Elefantmannen. Trots att han var inlåst större delen av tiden för att inte skrämma livet av folk – eller spoliera­ förväntningarna på föreställningen – var det goda år. Med fast arbete och lön kunde han i alla fall lägga undan en slant.

För Merrick var det en katastrof när man i det moderna England ville förbjuda de populära freakshowerna. 

Kyrkliga och politiska röster gjorde klart att föreställningarna inte hörde hemma i det nya brittiska samhället. 

De var medel­tida och ovärdiga. Motståndet ledde till ett förbud år 1886, och Joseph Merrick förlorade sin möjlighet till försörjning.

LÄS MER: Freakshows var de vanskaptas sätt att livnära sig

Elefantmannen nådde botten

Förbudet var bara början på utförsbacken. Elefantmannen reste till Belgien där han ville fortsätta med sina föreställningar. 

Men även på kontinenten började politikerna ta avstånd från att visa upp vanskapta. Polisen förbjöd och stängde ner den kringresande showen upprepade gånger. 

Det fanns inga pengar att tjäna­ för Merrick eller hans nye, österrikiske direktör som efter några hopplösa månader gjorde den ena dåliga affären efter den andra. 

Direktören stal helt enkelt Merricks besparingar och gav sig av.

Ensam i ett land där hans utseende skrämde slag på folk, nådde Joseph Merrick botten. Ingen talade engelska. 

Han hade ingen mat, ingenstans att sova och han visste inte hur han skulle komma hem. Hjälpen kom från oväntat håll. 

Den öster­rikiske direktören som hade stulit hans pengar återvände, såg Merricks elände och köpte en biljett till London. 

Sedan började en skräckfylld färd. På tåget hånades och förföljdes den underlige mannen och på båten som skulle­ segla över kanalen vägrade kaptenen att släppa ombord honom av hänsyn till de andra passagerarna.

Till slut, i juni 1886, lyckades Merrick komma ombord på ett skepp som kunde föra honom mot hans mål: London.

De första tecknen på Merricks sjukdom visade sig när han var runt tre år.

© Polfoto/Topfoto

Merrick och Treves möts igen

Pekande fingrar, skräckslagna blickar och förfärade utrop följde Merrick när han försökte ta sig fram genom den täta folkmassan på Liverpool Station. Vart han än gick blev människomassan allt mer ogenomtränglig. 

Folk flockades för att få en skymt av den märkliga gestalt som väckte både rädsla och fascination. Nyfikenhet och förfäran piskade upp stämningen och mannen i centrum för det hela började gripas av panik.

Först när polisen anlände till Liverpool Station kunde Merrick komma undan. Polismännen lyckades dra in honom i en tom väntsal och dörrarna slog igen mitt framför näsan på folk som pressade på utifrån för att kunna se bättre. 

Här sjönk Joseph Merrick ihop. Han var utmattad, skräckslagen och han luktade illa efter den långa resan.

Polismännen kunde inte förstå ett ord av vad han sade. Först när Merrick drog fram en tillknycklad lapp ur rocken visste de vad de skulle göra av honom. 

Lappen var det visit­kort som han hade fått av läkaren Frederick Treves två år tidigare. När Merrick släpptes av vid London Hospital tog läkaren för andra gången emot den besynnerlige patienten.

Tiden på sjukhuset blev vändpunkten i Joseph Merricks liv. Han blev frisk från sin lunginflammation och han blev uppassad och omskött. 

Treves förstod att den elefantliknande mannen inte skulle kunna leva utanför sjukhuset och han ville att Merrick skulle stanna kvar. Men det skulle bara gå om någon betalade för Merricks uppehälle.

För att slippa britternas fördömande blickar bar Joseph Merrick ofta en huva som dolde hans deformerade ansikte.

© Polfoto/Topfoto

Pengarna strömmade in

Dåtidens välbeställda män och kvinnor ägnade sig gärna åt välgörenhet. När historien om Elefantmannen spred sig bland den engelska societeten började pengarna strömma in till sjukhuset. 

Först skrev läkare i medicinska tidskrifter om den märkliga sjukdom som patienten på London Hospital led av. Dagspressen fick höra talas om Joseph Merricks historia och öde, och tidningar över hela landet började skriva om Merrick. 

Historierna väckte medkänsla och såväl små som stora belopp skickades in till mannen som hade mist allt på grund av sitt skrämmande utseende.

Merrick fick en liten lägenhet på sjukhuset. Treves besökte honom ofta och lärde sig med tiden att tyda det tal som kom ut ur den missbildade munnen. Under de många samtalen lärde Treves känna Merricks bakgrund. 

Han fick höra om den högt älskade modern som dött tidigt. Han fick höra om åren som kringresande missfoster. Och om alla förödmjukelser.

Treves förde i sin tur Joseph Merricks historier vidare. Hos de människor som hade bidragit till Elefantmannens uppehälle på sjukhuset väcktes nu intresset för hans grymma öde på allvar. Höjdpunkten kom år 1887 när London Hospital skulle inviga en ny tillbyggnad.

Läkaren Frederick Treves var ytterst intresserad av Merricks sällsynta sjukdom. Han undersökte sin deformerade patient grundligt och såg till att han fick vara kvar på sjukhuset. 

© Mary Evans

Kungliga familjen skickade julkort

Prinsen och prinsessan av Wales, de som senare skulle bli kung Edvard VII och drottning Alexandra av Storbritannien, skulle medverka vid invig­ningen. 

De kungliga visades runt på sjukhuset och kom fram till Merricks lägenhet. Treves följde med och var­skodde paret att de kunde bli förskräckta. Men de ­visade inte alls att det var obehagligt.

Det kungliga paret talade inte med Joseph Merrick men deras vänlighet mot mannen, som tidigare hade förödmjukats så ofta, överväldigade alla i rummet. 

Inte minst Merrick som brast ut i glädje­tårar när prinsessan efter besöket sände honom ett kort. Till jul fick han ta emot ytterligare tre kort från den kungliga famil­jen. 

I kölvattnet efter kungahusets intresse följde en ström av besökare från välbeställda britter som ville göra något gott för Merrick. 

De överlämnade gåvor, bjöd på utflykter och visade en barmhärtighet som Merrick inte hade kunnat drömma om.

Den 11 april 1890 hittades Joseph Merrick död i sin säng, bara 27 år gammal. Han var inte sjuk och hans plötsliga död kom som en chock för alla. 

Efter en tid konstaterade Treves döds­orsaken: Merrick sov oftast sittande på grund av att hans deformerade huvud var så tungt. 

Men denna kväll hade han lagt ner huvudet på en kudde – och brutit nacken av den plötsliga över­belastningen. Mannen med den vanställda kroppen hade velat sova som en vanlig människa.

Vi har många fler fascinerande personöden från historien i vår tidskrift. 

Bli prenumerant på VÄRLDENS HISTORIA här

Läs mer

● Michael Howell: The True History of the Elephant Man, Allison & Busby, 2001 ● Christine Sparks: The Elephant Man, Ballantine Books, 2006 ● Nigel Blundell: The World's Most Fantastic Freaks, Bounty Books, 1995

Kanske är du intresserad av...