Under andra halvan av 1800-talet expanderar USA snabbt västerut. Ursprungs­befolkningen, indianerna, plac­eras i reservat där lycksökare och kriminella kan härja utan att störas av varken polis eller domstol.

© Getty Images & Relativity Media/Tree Line Film/Lionsgate Entertainment

U.S Marshalls tyglade vilda västern

Rån och brutala mord hör till vardagen i indianterritoriet. År 1874 får därför 200 U.S. Marshals order om att bringa ordning i kaoset. Bland de benhårda poliserna finns en frigiven slav som kommer att anhålla och döda fler laglösa än någon annan.

3 februari 2017 av Kasper Schlie

Den lilla silverstjärnan med ingraveringen ”United States Marshal” är det enda som avslöjar att den svarte ryttaren på den vita hästen är en lagens man. Bass Reeves rider lugnt över de skogsklädda kullarna medan han konstant håller utkik efter spår. 

Han vet att tjuven Bob Dozier och en av hans kumpaner har passerat området några timmar tidigare och Reeves har till uppgift att se till att denna dag år 1878 blir förbrytarens sista i frihet. 

Dozier har dödat tre oskyldiga under sina många boskaps-, bank- och tågstölder. Men hitintills har ingen marshal förmått stoppa den laglöse mannen.

Efter solnedgången sköljer en störtskur bort de nya spåren och Reeves beslutar sig för att slå läger för natten. I strilande regn rider han ner i en skogig ravin. Det enda ljuset kommer från de nästintill ständiga blixtarna. 

Han befinner sig längst ner i ravinen när ett skott viner förbi hans öra. Reeves kastar sig ner i gyttjan, kryper snabbt bakom några träd och drar sin kraftiga Coltpistol med sex skott.

Efter några minuters plågsam tystnad ser han plötsligt en figur röra sig uppe på brinken och i samma ögonblick avfyrar Bass Reeves två skott. Skotten avslöjar dock hans position och elden besvaras direkt. Reeves kastar sig åt sidan och spelar död i gyttjan. 

I flera minuter kan han bara höra regn och åska men så kommer skytten fram från sitt gömställe. En blixt lyser upp hela ravinen och nu är Reeves helt säker: Det är Bob Dozier – en av vilda västerns värsta brottslingar.

Reeves laddar försiktigt sin pistol och väntar tills Dozier är nära. Så reser han sig upp, siktar mot brottslingens panna och beordrar honom att släppa sitt vapen. 

Dozier överrumplas och håller på att ramla baklänges, men försöker ändå skjuta. Den blixtsnabbe polisen har dock snart skickat ett dödande skott genom halsen på mördaren.

Bass Reeves anhöll över 3 000 brottslingar under sin tid som  polis hos U.S. Marshals.

Bass Reeves anhöll över 3000 brottslingar under sin tid som polis hos U.S. Marshals.

Död eller levande

Bob Dozier var bara en av de tusentals kriminella som U.S. Marshals fick tag på i indianterritoriet, en del av staten Oklahoma. 

Från år 1874 och fram till att Oklahoma blev en amerikansk stat och därmed fick egna polis- och domstolsväsenden år 1907 var styrkan ansvarig för ordningen i det kaotiska territoriet. Bass Reeves var med under hela tiden och satte rekord i antal anhål­lna och dödade brottslingar.

År 1874 var laglösheten i indianterritoriet så utbredd att territoriets ledare bad president Grant om att gripa in. 

Indianerna kunde nämligen bara arrestera och döma sina egna, vilket innebar att lycksökare och tidigare soldater från inbördeskriget kunde mörda, stjäla och härja som det passade dem. 

President Grants lösning blev den att indianterritoriets vita och svarta kriminella skulle tas till fånga av USA:s marshals och föras till en domstol i Arkansas, precis utanför territoriets gränser. 

Isaac Parker, en domare känd för sin hårda stil, skickades till Fort Smith i Arkansas och rekryterade 200 nya marshals för att patrullera det 192000 km² stora indianterritoriet.

De var perfekta för uppgiften: Som den federala domstolens egen poliskår hade de redan stor erfarenhet av att anhålla misstänkta och lämna stämningar över statsgränserna. Men kontrasten var enorm mellan välordnade stater som Massachusetts och det i princip laglösa och glest befolkade indianterritoriet.

Alla marshals patrullerade ett område som var lika stort som dagens London och poliserna skulle ta hand om både skjutglada brottslingar och hämndlystna indianer.

År 1875 höll Isaac Parker ett tal för sina nyanställda marshals i Fort Smith där han sa de berömda orden:

”Fånga dem – döda eller levande.”

Även om svarta arbetade hos U.S. Mar­shals var det en segregerad arbetsplats.

Även om svarta arbetade hos U.S. Mar­shals var det en segregerad arbetsplats.

Bass Reeves levde bland indianerna

Bland de 200 spända poliserna fanns en enda afroamerikan, den 190 cm långe Bass Reeves. 

Kollegerna trodde inte på hans förmåga att klara sig i vildmarken men den 37-årige ­Reeves var troligtvis bäst förberedd. 

Han hade vuxit upp i en slavfamilj i Arkansas där han fick sin herres efternamn. 

Senare blev han sin ägares personliga livvakt och som det var kutym under det amerikanska inbördeskriget drog han i krig med sin ägare.

Reeves var en fantastisk skytt och imponerade till och med på de rasistiska, vita officerarna. 

Efter kriget fick han emellertid nog. I samband med ett häftigt bråk under ett kortspel gav han sin ägare ett knytnävsslag i ansiktet och flydde hastigt in i indianterritoriet. Där lärde han sig att tala muskogee för att kunna kommunicera med creekindianerna.

De lokala lärde honom också att leta efter spår i naturen så att han med bara en snabb blick kunde se när en ryttare ridit förbi. Efter några år i vildmarken bildade Reeves familj och började arbeta som spion och stigfinnare för U.S. Marshals i Arkansas.

Det gjorde han så bra att han blev erbjuden ett välavlönat arbete som marshal i det laglösa indianterritoriet. Ett område han kände lika bra ”som en kock känner sitt kök”.

Bass Reeves fick med tiden möjlighet att visa sina färdigheter. Den ­hetsiga ranch­ägaren Jim Webb hade år 1883 dödat en svart predikant på sin gård och Reeves fick i uppgift att arrestera mörda­ren. 

Mar­sha­len tog en vit kollega med sig eftersom han ­visste att vita ofta motsatte sig att anhållas av en svart marshal. En tidigt morgon red de upp till ranchens huvud­byggnad där Webb stod och betraktade dem. 

­Ursprungsbefolkningen tvångsförflyttades till dagens Oklahoma.

­Ursprungsbefolkningen tvångsförflyttades till dagens Oklahoma.

© Getty Images

De två poliserna hade lagt sina silverstjärnor i fickorna och utgav sig för att vara förbi­passerande som bara ville köpa lite frukost. Men Webb fattade strax misstankar och lät demonstrativt sin högra hand vila på pistolen i bältet.

Trots det ledde han in poliserna i köket och bad dem vänta på kocken. Medan de väntade tittade Reeves ut genom fönstret och såg Webb viska förtroligt med en cowboy. Deras plan hade gått i stöpet och Reeves visste instinktivt att han var tvungen att handla först om han ville se solen gå ner igen.

Kort därefter gick de båda poliserna ut till de två männen på verandan som satt med dragna pi­stoler på en bänk. Reeves försökte verka avslappnad och pratade om väder och vind tills Jim Webb ett kort ögonblick tittade bort.

Nu hade de sin chans. Reeves sparkade snabbt pistolen ur Webbs hand och grep honom om halsen med vänster hand medan han med högerhanden drog sin pistol och pressade in den i munnen på mördaren.

”Jag ger mig”, lät det grötigt från en skräckslagen Webb. Den andra cowboyen hann avfyra två skott mot Reeves, men båda missade målet eftersom polisen hann vända sin pistol mot angriparen och döda honom med ett skott i magen.

Till Bass Reeves stora frustration fick Jim Webb inte det straff han förtjänade. En okänd beskyddare betalade 17000 dollar i borgen och den hetsige ranch­ägaren dök aldrig upp i domstolen. Reeves skulle dock få en ny chans att skipa rättvisa.

Fängelset var ett rent helvete

Det var inte så märkligt att Jim Webb hade bråttom att komma ur arresten i Fort Smith. I byggnadens källare packades nämligen fångarna ihop i två celler på totalt 300 m², där upp­emot 150 män och kvinnor från vild­marken satt tillsammans, ofta i flera veckor. ­Besökaren Anna Dawes chockades av förhållandena.

”Detta mörka, överbefolkade hål avger den värsta stank du kan föreställa dig. Det är ett helvete på jorden – medeltida barbari”, skrev hon i en artikel om arresten. Dawes överdrev inte: Cellerna hade istället för toaletter bara vanliga spänner och fångarna fick gå i flera veckor utan varken bad eller klädbyte.

Stanken av urin, avföring och svett var så intensiv att den trängde in i domstolen på bottenvåningen där domare och advokater försökte hålla masken. Dessutom var fönstren i cellerna så små att dagsljuset reducerades till ständig skymning. Inte heller delades fångarna upp.

Det innebar att boskapstjuvar och whiskysmugglare tvingades dela cell med mördare och våldtäktsmän. En fängelsevistelse förde oftast med sig våldsamma överfall och trakasserier i sådan omfattning att det kändes som en befrielse att komma upp till Isaac Parker – domaren som var känd som ”Hanging Judge” – och få sin dom.

År 1884 fick Bass Reeves till slut sin chans att komma åt Jim Webb när han fick ett tips om att mördaren gömde sig i en lanthandel i Arbuckle-bergen. 

När ­Reeves och hans medhjälpare på hästryggen närmade sig platsen såg de en beväpnad Webb hoppa ut genom ett fönster och springa mot sin häst hundra meter bort. Men då Bass Reeves spärrade av vägen vände ranchägaren och sprang mot ett skogsbryn där han stannade för att skjuta med sitt gevär.

”Innan jag hann stiga av hästen hade han skjutit av en knapp ur min rock och avfyrat ännu ett skott som gick igenom tyglarna”, berättade Bass Reeves senare för en tidning. Men den erfarna polisen var som alltid helt lugn. 

Han drog upp sitt Winchestergevär från sadelhölstret och siktade. Ljudet från två täta skott ekade över bergen varefter Jim Webb ljudlöst föll till marken. Bass ­Reeves kunde nöjt undersöka liket:

”När jag plockade upp honom kunde jag se att mina två skott hade träffat mindre än en halv tum ifrån varandra. Han var 400 meter bort när jag sköt honom.”

Bedriften omtalades senare i en lång rad tidningar men det var den vite kollegan, inte Bass ­Reeves, som fick äran för att ha satt stopp för Jim Webb. En svart mästerskytt som lyckades träffa en vit cowboy var mer än allmänheten kunde klara.

Kort därefter hittade Bass Reeves namn dock till tidningsrubrikerna. Under en patrull på ”The Whisky Trail” – en väg som användes för att smuggla whisky till indianerna – hamnade den store polisen i bakhåll. Han omringades plötsligt av tre svarta pistolmän som tvingade honom att stiga av sin häst.

Bass Reeves kände strax igen dem som de lag­lösa bröderna Bruner och tog lugnt fram deras arresteringsorder ur innerfickan.

Reeves frågade bröderna om datumet för att kunna ta hand om pappersarbetet.

”Det är visst du som ska tas om hand”, väste en av bröderna och fattade tag om sin pistol. Men polisen var snabbare på avtryckaren. 

Han sköt två av bröderna med sin Coltpistol varefter han tog ett fast tag om den tredje broderns vapen och slog honom medvetslös. 

Efter två minuters arbete var det tre brottslingar färre att ­bekymra sig om i indianterritoriet.

I nybyggarstäderna ute i vilda västern var marshalen en viktig del i tillvaron eftersom han efter bästa förmåga försökte hålla ordning i områdena.

Jobbet innebar livsfara

Bass Reeves var en duktig marshal, men att han överlevde sina många beväpnade möten med laglösa banditer måste sägas ha varit ren tur. Av de 200 nya poliserna som lyssnade till Parkers välkomsttal år 1875 miste hela 67 stycken livet i indian­territoriet. ­

Poliserna mötte ofta organiserade ligor som sköt för att döda. Ett exempel var bröderna Dalton. Ligans fem bröder inledde faktiskt sina karriärer som poliser och jagade brottslingar i bland annat indianterritoriet.

Men när den äldste, en U.S. Marshal, dödas i tjänsten och de andra under en period inte fick någon lön utbetald valde de att byta sida. Bröderna genomförde ett rad tåg- och bankrån och dödade tre U.S. Marshals innan de själva sköts och dödades år 1892.

Att arbetet som marshal krävde mycket mer än god pistolföring bevisade en 55 år gammal Bass Reeves år 1893. En 26-årig småkriminell man vid namn Wilson hade tillsammans med en kamrat supit till en eftermiddag i Red Dog Saloon i Keokuk Falls.

De gick med vacklande steg tillbaka till sitt läger i vildmarken. Dagen efter hittade lokalbefolkningen ett lik flytande i en bäck. Två fingrar saknades på den ena handen och offrets kranium var sprucket som efter ett yxhugg. 

Några dagar senare arresterades Wilson av Bass Reeves som hittade en blodig yxa bland mannens ägodelar. Wilson påstod att han hade dödat en hare med yxan, men den förklaringen kunde Reeves snabbt av­skriva när han undersökte mannens läger närmare.

Han blev fundersam över att det fanns spår av två bål, varav det ena brunnit längs ett träd. Reeves tog bort askan och grävde lite grand. Och mycket riktigt, i den torra jorden hittade han blod. 

Wilson hade huggit sin kamrat till döds och försökt dölja blodet genom att tända en eld. Wilson dömdes senare till döden i Fort Smith.

Territoriet tas ifrån indianerna

År 1893 visste Reeves att karriären som marshal snart skulle avslutas, men det var inte åldern som var problemet. Det var främst de vita farmarna som suktade efter att slå sig ner och driva jordbruk i området. 

Redan år 1889 hade president Harrison tillåtit ytterligare 50000 människor att rida in i det nordliga indianterritoriet och beslagta 8000 km² jord. Ett veckomagasin beskrev hur snabbt området förvandlades från vildmark till stad:

”Måndag klockan tolv hade Guthrie noll invånare. Före solnedgången var det minst 10000. Under de timmarna hade gator anlagts, grunder gjutits och ett kommunalstyre utformats.”

Regionen var inte längre en livsfarlig vildmark och år 1893 började regeringen till och med att stycka upp resten av indianterritoriet. Vem som helst kunde ta 160 tunnland om de villa odla jorden. 

Befolkningen växte explosionsartat och de nya städerna började organisera sina egna poliskårer. Det innebar att behovet av U.S. Marshals blev mindre i takt med att nya städer grundades och lokala poliser rekryterades.

Men trots de många nya invånarna var Oklahoma ännu officiellt inte en del av Amerikas förenta stater. Så sent som år 1904 kunde en nu gråhårig och 66 år gammal Reeves fortfarande ses på hästryggen i indianterritoriet. I slutet av sin karriär kom han ikapp två personer från Texas, misstänkta för mord.

”Godmorgon, mina ­herrar”, sa Reeves.

”Jag talar inte med negrer”, lät det från den ena. Det gick några långa se­kunder innan den andre mannen frågade:

”Är du inte Bass Reeves?”

”Nej”, sa polisen lugnt.

Trots detta drog de misstänkta sina pistoler och beordrade Reeves att stiga ner från sin häst. De frågade om han ville säga några sista ord innan de dödade honom. Reeves svarade att han hade ett brev från sin hustru i innerfickan och frågade om de ville läsa det högt.

Han tog en bit papper ur sin sadel­väska och räckte med skakiga händer över det. Plötsligt, och i samma ögonblick som männen såg ner på brevet, kastade Reeves fram sin högerhand, och kramade hårt om den ena mannens hals och tog tag om hans pistol. 

”Son of a bitch, du är anhållen”, skrek Reeves varefter den andra brottslingen blev så rädd att han inte gjorde något motstånd alls.

U.S. Marshals har idag en stor mängd uppgifter, bland annat vittnesskydd.

U.S. Marshals har idag en stor mängd uppgifter, bland annat vittnesskydd.

© Getty Images

Bass Reeves var polisens stjärna

Tre år senare, år 1907, red Reeves sin sista tur genom vildmarken. I november samma år blev Oklahoma officiellt en stat och fick sin egen poliskår. Det innebar att U.S. Marshals som federalt polisväsende hade spelat ut sin roll som ordningsmakt i vildmarken. 

I samband med detta publicerade tidningen Weekly Times Journal ett stort porträtt av Bass Reeves, U.S. Marshals polis ansvarig för flest avrättningar, som nu skulle gå i pension:

”När det federala styret upphör, när Oklahoma blir en stat, kommer han att byta ut pistolen mot en plog och leva av jordbruk. I hans händer har pistolen ­annars varit ett potent redskap för att ­befria territorierna från de laglösa, hästtjuvarna och spritförsäljarna.”

Tidningen tog i ordentligt men den svarte mannens gärningar var också enastående: Med över 3000 arresteringar och 14 dödade brottslingar – alla skjutna i självförsvar – var han den mest effektiva marshalen genom tiderna. Reeves blev otroligt nog själv aldrig träffad av en enda kula.

Det visade sig dock snabbt att den gamle polisen inte utan vidare var beredd att släppa sitt skrå. Då den 69-årige Bass ­Reeves hade återlämnat sin marsh­alstjärna beslutade han sig nämligen för att bli lokalpolis i ­staden Muskogee. 

Reeves var tvungen att stödja sig på käpp för att kunna gå sina rundor, men efter ett år kunde en lokaltidning ändå rapportera att det inte skett en enda överträdelse i den gamle mannens distrikt. År 1910 sov Bass ­Reeves lugnt i en stad där ljudet av bilar hade börjat konkurrera med gnäggningar och pisksnärtar.

När Bass Reeves lämnade sitt yrke förändrades också U.S. Marshals. Efter att han gick i pension blev enheten istället något av en specialenhet. 

Vittnesskydd och ­fångar på rymmen blev enhetens högsta prioriteter. Idag arbetar de anställda oftast i kostym, men begreppet U.S. Marshals kommer dock alltid att väcka associationer till den ståtlige ryttaren med en pistol i bältet och en silverstjärna på bröstet.

Kanske är du intresserad av...