Upproret på slavskeppet Amistad följdes av en uppmärksammad rättegång. Bild från filmen Amistad.

© Cineliz/Allpix/IBL

Efter upproret: Slavarna friades i domstol

Slavarna på fartyget Amistad gjorde uppror och tog över skeppet där de var fångar. För att vinna sin frihet var de också tvungna att kämpa i en amerikansk domstol.

13 juni 2017 av Magnus Västerbro / Allt om Historia

Spänningen på slavskeppet Amistad hade bara vuxit. Kaptenen, Ramón Ferrer, och kocken, Celestino, behandlade slavarna illa, slog dem och gav dem minimala ransoner mat och vatten. Till sist, på morgonen den 30 juni 1839, ägde den konfrontation rum som fick slavarna att ta ett dramatiskt steg.

En av slavarna, en man som gått till historien under namnet Cinqué, vilket är en ungefärlig nedteckning av hur hans namn uttalas, stod trotsigt upp mot kocken och krävde mer att äta.

Celestino slog då Cinqué i kedjor, och visade med gester att slaven skulle dö, så fort skeppet nådde sitt slutmål – men inte bara dödas, utan också ätas upp.

Rykte om kannibalism

Hotet togs på allvar, för det bekräftade rykten som alla slavarna på fartyget hört redan hemma i Afrika – orsaken till att slavskeppen kom så ofta, och tog så många människor, skulle vara att de som fördes ombord skulle fraktas till andra sidan haven för att ätas upp.

KULSPRUTANS FÖRÖDANDE GENOMBROTT

Den natten höll de 53 slavarna som var fastkedjade ombord på fartyget ett möte. De hade fått nog. Ända sedan de fångades in av slavjägare i det som i dag är Sierra Leone i Västafrika, hade de förts från plats till plats under vidriga förhållanden. Närmast hade de varit inlåsta i Havanna, Kuba, och nu skulle de snart vara framme vid slutdestinationen – öns vidsträckta sockerplantager.

Dyrkade upp kedjorna

Till sist, efter att ha påmint om att de kom från en stolt kultur, med en tradition av att kämpa för sina liv, vände sig Cinqué till de andra med en enkel fråga: ”Vem är för att kriga?”

Efter en stunds tvekan bestämde de sig. De tänkte satsa allt, även om det skulle kosta dem livet, på att göra uppror mot slavskeppets besättning.

Strax innan Amistad bordades av amerikansk militär gick några av afrikanerna i land på Long Island där de sökte hjälp.

© AP/Scanpix

Exakt hur det gick till när slavarna befriade sig från sina kedjor är oklart. Möjligen var det så att Cinqué hade hittat en spik på fartygets däck, som han använde för att dyrka upp låset. Klart är i vilket fall att de i tysthet lyckades befria sig själva.

Utrustade med de tunga verktyg som de hittade – och med några machetes som de unga flickorna i gruppen fann i en kista – gick de till anfall. Kocken Celestino dog först, kaptenen Ferrer härnäst. För att undkomma angreppet kastade sig några av besättningsmännen överbord, och tog sig mot land.

Försökte segla hemåt

De tidigare slavarna kontrollerade nu ett helt fartyg, med ett fåtal besättningsmän. Bland fångarna fanns även don Pedro Montez, den man som köpt dem i Havanna, och som senare skulle kräva att få sin ”egendom” tillbaka.

Nu försökte afrikanerna enas om vart de skulle ta vägen. De flesta av dem tillhörde en folkgrupp kallad mende, som än i dag lever i ett område motsvarande Sierra Leone, Liberia och Guinea. Efter ett långt möte bestämde de sig för att försöka segla till sitt hemland. Montez beordrades att föra dem tillbaka, över Atlanten.

SÅ BLEV BIRGITTA DEN HELIGA

Motvilligt gick Montez med på deras order, men inledde i själva verket ett dubbelspel. På dagen styrde han österut, men med slacka segel, så att resan gick långsamt.

På natten såg han till att försiktigt vända västerut och segla för full fart i riktning mot USA:s kust, med förhoppningen att skeppet skulle bordas av amerikanska krigsfartyg. Bara på det sättet kunde han rädda sitt liv, hoppades han, och kanske till och med kunna få tillbaka sina ”ägodelar”.

Inför rättegången porträtterades alla åtalade afrikaner. Kimbo, Pona och Saly var tre av dem.

Inför rätta i USA

Resan blev mödosam. Det fanns gott om mat på fartyget, men nästan inget vatten. Vid flera tillfällen lade Amistad till på mindre öar i Karibien, där den afrikanska gruppen vågade sig in för att fylla på förråden. De var hela tiden livrädda för att upptäckas av spanjorer, och därmed åter förslavas.

I själva verket var flera av de öar där de i all hast landsteg del av länder där slaveriet hade förbjudits. Den långa seglatsen fortsatte. Efter nästan sju veckor ombord hade flera dött av törst och sjukdomar. Då möttes de av det amerikanska fartyget USS Washington.

Eskorterade av den amerikanska flottan fördes Amistad i hamn – och en dramatisk juridisk strid tog sin början.

Tog slavägarens parti

I det första skedet tog amerikanerna slavägaren Montez parti. De tidigare slavarna kastades i fängelse, anklagade för att vara pirater och mördare, samtidigt som Montez gjorde anspråk på att få dem tillbaka.

BONNIE & CLYDE – GANGSTERROMANTIK

Men motståndare till slaveriet engagerade sig när de tidigare slavarna, ledda av Cinqué, gjorde allt för att sprida sin sida av historien. En journalist som fångade upp historien, och redan en av de första dagarna skrev en dramatisk artikel om händelserna på Amistad, bidrog till att väcka uppmärksamhet kring fallet. I tidningen skildrades slavarnas uppror som en hjältesaga, en frihetskamp i sann ”amerikansk anda”, och Cinqué utmålades som en ädel vilde.

Artikeln väckte enorm uppmärksamhet och fick företrädare för abolitionisterna, den rörelse som kämpade för slavsystemets avskaffande, att vakna på allvar. Det blev snart uppenbart för dem att slavarna från Amistad var den perfekta symbolen att samlas kring.

Upprorsledaren Cinqués återkomst till Afrika som konstnären och slaverimotståndaren Nathaniel Jocelyn föreställde sig den.

© AP/Scanpix

Påstods vara från Kuba

Vid denna tid var USA djupt splittrat när det gällde slavfrågan. I Storbritannien hade slaveriet redan förbjudits, och handeln med slavar över Atlanten var olaglig sedan 1808. Det Montez hävdade, med stöd av de spanska myndigheterna, var att afrikanerna på Amistad var kubanska slavar, födda och uppvuxna där. Därför skulle de återföras till Kuba och återigen bli Montez egendom.

REVOLUTIONÄREN SOM SKAPADE KVINNODAGEN

I en första förhandling avfärdade domstolen denna ståndpunkt. Det var uppenbart, menade domaren, att gruppen i själva verket kom från Afrika, och att de hade kidnappats. Därmed hade de också all rätt att göra uppror och befria sig själva.

Presidenten överklagade

Men domslutet överklagades genast, på initiativ av USA:s president Martin van Buren, som tog stor hänsyn till åsikterna i de slavägande sydstaterna. Presidenten utsattes också för starka påtryckningar av den spanska drottningen Isabella II.

Frågan kom till sist att avgöras i USA:s högsta domstol där en majoritet av ledamöterna kom från sydstaterna och därmed kunde väntas ha sin lojalitet på slavägarnas sida.

Men efter en förhandling i mars 1841, där bland andra den tidigare presidenten John Quincy Adams höll ett gripande, sju timmar långt tal, blev utslaget övertygande. Med sju röster mot en beslöt domstolen att slavarna skulle friges, eftersom de aldrig varit ”lagliga slavar”.

Återvände till Afrika

Året därpå kunde de överlevande – 35 personer av de 53 som en gång inlett upproret – återvända till Afrika. Ett fåtal av dem kom att arbeta i den missionsverksamhet som samtidigt startades av några av de abolitionister som stöttat dem i deras kamp. Men de flesta återvände till sina tidigare liv – och försvann ur historien.

SVENSKA ELSA BLEV SIBIRIENS ÄNGEL

En av missionärerna kunde dock beskriva det gripande ögonblick då en av de tidigare slavarna, Burna, återvände till sin hemby, tre år efter att han förts därifrån. Där mötte han sin mamma, som trott att hon aldrig skulle få återse sin son. ”De känslor de visade varandra var starkare än några jag tidigare sett”, konstaterade missionären.

Kanske är du intresserad av...