I sydstaterna har handeln stagnerat efter det amerikanska inbördes­kriget. Stora om­råden är förstörda och ingen har råd att betala annat än småsummor för slaktdjur – och delstaten Texas lever av att skicka djuren till marknaderna. 

Så blev cowboyer präriens hårdföra hjältar

År 1866 föds en ny affärsidé: boskap från Texas ska drivas över den öde prärien. Cowboyer driver miljontals kor norrut till närmaste tåg­station – djuren ska bli mat åt folk i USA:s miljonstäder.

13 november 2017 av Esben Mønster-Kjær

På eftermiddagen den 27 april 1866 inleddes en legendarisk epok. 

Tjugo män satte sig på den hårda marken i Texas och kastade i sig en snabb måltid samtidigt som de lyssnade till sin ledares instruktioner. 

Därefter satt de upp på sina hästar. Runtom ryttarna gick 835 kreatur, ovetande om den långa vandring som väntade dem. 

Med rop och slag drevs djuren – av rasen texas­ longhorn – ihop till ett långt led. Den första av många dagsmarscher kunde börja. Målet var staden Sedalia i Missouri, mer än 120 mil bort.

Trailboss George Duffield från Iowa, som rest till Texas för att hämta boskap, tänkte föra djuren genom ödemarken, över stora floder och förbi krigiska indian­­stammar – allt för att nå ett litet samhälle som bara hade en enda attraktion: järnvägsräls, och därmed en förbindelse med resten av USA.

När Duffield fört sin boskap till järnvägsstationen kunde han transportera den till nya betesmarker hemma i Iowa eller till slakterierna i Chicago. 

Duffield räknade med så god förtjänst att han var beredd att ge sig ut på en resa som antagligen skulle bli en ren mardröm, full av motgångar. Och han var inte ensam.

Medan Duffield satte fart på sin hjord höll andra förväntansfulla män på att samla ihop boskap i Texas för att följa ­efter. Cowboy-eran hade börjat.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Inbördeskriget jagade iväg korna

De stora boskapsvandringarna från Texas­ pågick bara i 20 år. 

Under den korta ­perioden drev hårdföra män miljontals djur över den väldiga prärien och byggde upp en självbild som amerikanerna skulle leva länge med. 

Cowboyen med häst och lasso blev en av historiens mest välbekanta figurer.

Bakgrunden till alltihop var det amerikanska inbördeskriget åren 1861–65, som blev förödande för sydstaterna. 

Texas med sina boskapsrancher var förskonat från blodiga strider, men förlorade kontakten med sina tidigare marknader. 

Slaktfärdiga longhorns hopade sig på farmerna, och när de äntligen kunde säljas efter freden 1865 var de övriga sydstaterna så fattiga att ett djur såldes för 12 dollar. 

Före kriget låg minimipriset på 30 dollar. Boskapsuppfödarna var desperata och vände blickarna norrut.

Medan sydstaterna låg i ruiner rådde goda tider i de segrande nordstaterna. Fabrikerna producerade som aldrig förr och i stället för det vanliga fläskköttet hade många efter kriget fått smak för oxkött. Priset på en oxe låg på 40 dollar.

Men innan den stora vins­ten kunde håvas hem måste boskapen sättas på tåget, och från Texas fanns ingen järnväg till resten av landet. 

Det enda var att driva hjordarna långt norrut där järnvägs­nätet fanns. George Duffield visste att uppgiften var svår, men troligen genomförbar, och i april 1866 gav han sig iväg med sina 835 djur.

Lassot måste ha en vid ögla för att nå runt longhorn-boskapens stora horn. 

© Granger/Polfoto

Katastrofer på kö

Duffield skrev dagbok under sin ritt norrut över prärien. Meningarna var visserligen korta men illustrerade tydligt de omänskliga strapatserna längs vägen. 

Redan några dagar efter avresan märktes det hur svår färden skulle bli.

”Vilt skenande. Miste 200 djur”, skrev han den 1 maj. De bortsprungna djuren hade spritt ut sig över en stor yta och Duffield tvingades avbryta resan medan hans cow­boyer fångade in dem.

”Hittade bara 25 stutar. Det har regnat i tre dagar. Dystra tider för mig”, skrev han missnöjt den 2 maj.

”Ägnat dagen åt att jaga kreatur”, skrev han den 3 maj. ”Hittade 23. Kraftigt regn och blåst. Många problem.”

”Fortsatte jakten. Hittade 40 stutar. Skön dag. Solsken igen”, berättade Duffield med ny optimism. Det var den 4 maj. Två dagar senare rymde 200 djur.

När färden inte försinkades av skenande kreatur hindrades hjorden av vattendrag som svämmat över efter regnen. 

Den 14 maj förlorade kofösarna ­sina köksattiraljer när de korsade en flod, och två veckor senare drunknade en cowboy i Red River. 

Efter en månads färd hade de bara hunnit 40 mil, till gränsen mellan Texas och Indianterritoriet – nuvarande Oklahoma.

I indianernas land var invånarna mycket intresserade av Duffields boskapshjord. Några stal ett djur då och då för att äta det, andra såg sin chans till fina affärer genom att skrämma oxarna i sken och sedan hjälpa till att fånga in dem – mot betalning.

När den allt mindre hjorden till slut närmade sig gränsen till Missouri efter 75 mil var Duffield tvungen att stanna. 

I dagboken förklarade han inte varför, men under sommaren 1866 hade andra cowboyer från Texas attackerats av ”jayhawkers” – brutala ligor som härjat i nordstatsarméns tjänst under inbördeskriget. 

Duffield gav upp planerna på att nå stationen i Sedalia, och fattade i stället det drastiska beslutet att fortsätta ända till sin hemstat Iowa. 

Det betydde att resan förlängdes med drygt 50 mil. Inte förrän i november kom han fram med ett par hundra djur i behåll, och Duffield tjänade till slut bara en bråkdel av det han hade räknat med i Texas ett halvår tidigare.

”Kom hem. Sjuk och trött och glad att få vila”, skrev George Duffield den 6 november 1866. Hela den följande dagen tillbringade han i sin säng.

Envisa cowboyer försökte igen

År 1866 red mängder med cowboyer iväg från Texas med totalt 250 000 nötkreatur, men bara ett fåtal av dem blev framgångsrika. 

Vissa klarade sig förbi jayhawkers och farmare som blockerade delstatsgränsen till Missouri för att stoppa djur med den fruktade ”texasfebern”. 

Men de flesta tvingades leta upp andra platser att sälja sin boskap på, de förlorade massor med djur längs vägen och fick dåligt betalt för de kvar­varande.

Förhoppningarna om en rejäl förtjänst levde dock kvar, och texasborna styrde kosan mot Kansas i stället för Missouri. Där kunde de stora hjordarna föras väster om odlade marker, till den nygrundade stationsstaden Abilene på prärien.

Jack Bailey var en av de texasbor som begav sig norrut som cowboy år 1868. Han lämnade hustru och barn för att ta ­hyra hos trailboss John Adare, som hade 1 500–2 000 longhorns och ett tjugotal män som skulle driva dem. 

Några år senare, när metoderna förfinats, kunde hälften så många män hantera en ­boskapshjord av den storleken.

Till skillnad från de flesta texasbor var Bailey läs- och skrivkunnig, och det mesta av hans skildringar har bevarats.

Tre fakta om Amerikas cowboyer & nötboskap

  • Longhorn-boskap överlevde allt
    Boskapsrasen texas longhorn hette så på grund av sina imponerande horn. Den trivdes på Texas karga prärie där mer än 200 000 slaktfärdiga köttdjur hade samlats år 1866.

  • Rälsen krympte USA
    År 1862 inleddes arbetet med en transkontinental järnväg som skulle knyta ihop USA från kust till kust.Linjer från storstäderna i öster gick till Chicago och därifrån löpte de västerut, ut över prärien.

  • Chicago försåg amerikanerna med mat
    År 1867 startade industri-slakte­riet Armour & Company en kolossal verksamhet i Chicago. Boskap som kom med tåg från prärien styckades på löpande band, och på ett par år blev Chicago hela USA:s främsta slakteristad.

Djuren skulle skonas

Under sin färd mot Abilene slapp Jack Bailey undan många av de stormar och olyckor som drabbat George Duffield två år tidigare. Resan var full av hårt arbete, men upplevelserna enorma.

Varenda dag antecknade Bailey om lägret låg nära vatten, så att kocken lätt kunde göra frukost och starkt kaffe.

”Tvingades bära vatten 1,5 km i hinkar, vilket är ett tungt arbete”, noterade han i Indianterritoriet den 6 augusti. 

När alla hade fått kött och starkt kaffe, började det slitsamma arbetet med att samla ihop djuren. 

Unga longhorns, som skulle gå främst, drevs samman och framåt av de båda ”point men” – gruppens mest rutinerade cowboyer. Bakom dem drev de övriga ihop djuren till en långsträckt kolonn.

Cowboyerna red parvis längsmed flocken. De främsta bestämde riktningen, och männen längre bak höll ihop hjorden. 

Nybörjare red längst bak; de kallades ”drag riders” och skulle se till att de långsammaste djuren inte hamnade på efterkälken. Drag riders befann sig ständigt i det dammoln som de ­tusentals klövarna virvlade upp från den snustorra präriejorden.

Dagsresorna var inte särskilt långa; djuren fick inte gå ned för mycket i vikt innan de kom till Abilene. 

En boskapshjord kunde förflytta sig omkring fyra mil per dag, men en normal dagsmarsch låg på omkring 2,5 mil eller mindre. En lång lunchrast delade arbetsdagen i två etapper.

Bailey hade tur; sommaren 1868 var förhållandevis torr. Boskap och hästar kunde därför vada över floder och vattendrag där de hade behövt simma om det skulle ha varit regnperiod. 

Det kunde ta flera dagar att föra hjorden över en vattenfylld flod. Djuren måste delas upp i mindre grupper och drivas ut i vattnet av cowboyer som ständigt var genom­blöta och dessutom riskerade att stångas av skrämda longhorns. 

Och vagnen med allt materiel i måste skeppas över på en timmerflotte.

Natten var olyckornas tid

I slutet av dagen försökte trailbossen hitta en lägerplats invid vatten och i öppen terräng där det var enklare att hålla uppsikt över djuren när solen gått ned. 

Medan kocken tände bålet drevs flocken samman från den långsträckta marschkolonnen till en mer kompakt flock.

Om trailbossen ville skämma bort ­sina män lät han slakta ett av djuren. Köttet var svårt att spara, och därför var det vanligt att dela måltiden med andra cowboygrupper i närheten. 

Bailey och hans kamrater hade till exempel ofta kontakt med en annan hjord som fördes av en trailboss vid namn Smith.

Efter maten lade sig de utmattade cowboyerna att sova – i tält eller under öppen himmel. Några höll sig vakna och övervakade djuren från hästryggen – om hjorden fick för sig att skena hände det nästan alltid om natten.

Baileys hjord började skena natten till den 12 augusti, när djuren blev skrämda av en kraftig åskknall.

”Maken till brölande och kringrusande har man aldrig skådat”, skrev en trött Bailey följande dag. Panikslagna djur ­rusade rakt genom lägret, och männen tvingades springa för livet.

”Dud Rogers, den kaxigaste av alla när ingen fara hotar, försökte klättra upp i ett träd”, skrev Bailey skadeglatt. ”Han var så rädd att han föll ned och bad om hjälp att komma upp i trädet igen.”

Bailey och ett par andra män till häst kämpade för att bringa ordning i kaoset, men de var för få för att kunna ta kontrollen över hela hjorden. 

De koncentrerade sig på att samla en grupp djur och med hjälp av rop och revolverskott få dem att springa i en cirkel tills de blev trötta. 

Allt skedde i beckmörker, och det var stor risk att hästarna skulle trampa ned i präriehundarnas hålor och bryta benen. Det var varje cowboys mardröm att störta till marken precis framför en hjord med skenande longhorns.

”Kom inte av hästen igen förrän solen gått upp”, skrev Bailey. 

Hela följande dag gick åt till att fånga in bortsprungna djur, och hans trailboss tvingades betala ut en rejäl summa till en indian som dök upp med 25 av de förrymda korna.

Bara två år efter Duffields otursdrabbade resa år 1866 hade cowboyerna fått så mycket erfarenhet att skenande hjordar hörde till ovanligheterna.

Starksprit och spel med höga insatser kunde leda till våldsamma bråk i Dodge City. 

© Getty Images

I slutet av spåret

Bailey kom aldrig ända fram till Abilene. Hans trailboss stoppade hjorden en bit utanför stationsstaden för att låta djuren beta sig feta. 

Under de första dagarna i september 1868 byggde männen en stor fålla där djuren kunde övervakas av ett fåtal män. De övriga fick sin lön och begav sig hem till Texas­ igen.

Baileys fru var förmodligen glad över att han inte följde med hjorden in i Abilene. 

Det blev nämligen en tradition för cowboyerna att avrunda de strapatsrika, arbetsamma månaderna med ett hämningslöst supande, hasardspel och bordellbesök. 

En del män gjorde av med så mycket pengar att de hade svårt att klara sig till nästa vår, då trailbossarna behövde arbetskraft igen.

Arbetet var hårt och lönen dålig, men jobbet som cowboy blev en livsstil för män utan egen mark eller annan yrkeskunskap. 

I Texas fanns det alltid djur som skulle skickas norrut, och i Chicago startades nya slakterier som skulle förse nordstaterna i USA med kött till den snabbt ökande befolkningen. 

Varje år red cowboyer norrut med hundra­tusentals longhorns – tills allt plötsligt upphörde efter bara 20 år.

En epok begravdes i snö

År 1885 införde Kansas karantänlagar som stoppade införsel av boskap från Texas. 

De öde prärieområden där hjordarna tidigare passerat hade köpts upp av nybyggare som varken ville ha ­sina grödor nedtrampade eller sina husdjur smittade med sjukdomar söderifrån. 

Vintern 1886–87 blev den verkliga döds­stöten för boskaps­­vand­ring­arna, då snöstormar och ovanligt låga temperaturer dödade en stor del av all frigående boskap i hela ­västern.

”Förlusterna är förödande”, skrev boskapsuppfödaren Theodore Roosevelt, som 14 år senare blev USA:s president. 

armare hägnade in prärien för att ha de goda betesmarkerna för sig själva – och snart blev de långa ­boskapsvandringarna helt överflödiga eftersom järnvägen kom till Texas.

Läs mer

Sam Ridings: The Chisholm Trail, First Skyhorse Publishing, 2015. Jack Bailey: A Texas Cowboy’s Journal, University of Oklahoma Press, 2006. George C. Duffield: Driving Cattle from Texas to Iowa, 1866, Annals of Iowa, 1924.

Kanske är du intresserad av...