Ottawaindianen Pontiac lyckades ena stammarna kring deras vrede över de brittiska kolonisatörerna.

Indianuppror förändrade Nordamerika för alltid

Fångar skalperas och civila torteras när indianerna år 1763 får nog av sina nya kolonialherrar. Britterna svarar med list och biologisk krigföring. När kriget är över har Nordamerika förändrats för alltid.

10 januari 2018 av Bjørn Arnfred Bojesen

Kapten George Etherington skakade på huvudet när han såg de halvnakna indianerna som rusade runt ­efter en boll utanför Fort Michilimackinac i brittiska Nordamerika. Denna junidag år 1763 gav kaptenen inte särskilt mycket för de rykten han hade hört om ett indianuppror.

Ojibwa- och saukindianerna hade kommit för att spela boll med ett slags långa racketar och porten till fortet hade öppnats för att Etherington och hans

35 rödrockar skulle kunna fördriva tiden med att titta på. Stammens kvinnor satt inlindade i filtar och följde också matchen.

Plötsligt slog en spelare in bollen över palissaden. Etherington såg med spänning på när de två lagen störtade in i fortet med höjda racketar för att bli först på bollen. 

Men brittens beundran förbyttes snart i förfäran när indiankvinnorna, som följt efter in i fortet, kastade av sig sina filtar och avslöjade en hel arsenal av ­tomahawker och korta spjut. Etherington tillfångatogs omedelbart. 

Fästningen var intagen, 17 män var döda och resten tillfångatagna. Med bara en boll hade indianerna erövrat ett helt fort och minst 50 tunnor krut till det krig vars existens Etherington inte längre tvivlade på. 

Fransmännen populära

Det brittisk-indianska kriget hade varit under uppsegling ända sedan general Jeffery Amherst erövrat de franska besittningarna i Nordamerika år 1760. 

Det var under det så kallade sjuårskriget. 

Det hade blivit slutet för den 200 år gamla kolonin Nya Frankrike och även för de vänskapliga relationerna till indianerna.

Till skillnad från britterna hade fransmännen varit få och helt beroende av ett gott förhållande till indianerna. 

Och fransmännen hade sett till att vårda vänskapen genom gåvor i form av tobak och vapen. Alliansen var så stark att de flesta stammar i området till och med hade stridit sida vid sida med sina franska ”bröder” under sjuårskriget.

General Amherst hade med alla medel försökt att positionera sig i den före detta franska kolonin. 

Men i områdena precis söder om våra dagars Kanada – som fransmännen kallade pays d’en haut – hade han stött på problem. 

Här bodde flera stora indianstammar som var mycket missnöjda med att brittiska kolonisatörer i stora horder hade börjat tränga in på deras jaktmarker. 

Och generalen blev inte mer populär för att han avskaffat fransmännens vana att förära dem gåvor. Plötsligt hade flera stammar stått utan den livsviktiga ammunition de behövde för att jaga.

Indianerna angriper Detroit

I februari 1763 hade Frankrike och Storbritannien formellt slutit fred – till många indianers stora missnöje. 

En av de mest besvikna var den karismatiske och taktiske ottawahövdingen Pontiac. Han ansåg att de borde fortsätta kriget själva och kallade samman stammarna till ett rådslag i närheten av Fort Detroit. Där bestämde sig de flesta för att attackera fortet i den lilla nybyggarstaden.

Pontiac visste att Amherst grovt underskattat indianerna i pays d’en haut. Av de 8 000 män som stod under Am­hersts befäl fanns bara omkring 500 i området. Hövdingen ville visa generalen att det var ett misstag.

Efter några dagar anmälde Pontiac tillsammans med 50 ottawakrigare sin ankomst hos major Henry Gladwin i Fort Detroit. 

De förklarade att de ville uttrycka sin vänskap till britterna genom att underhålla med en ceremoniell dans. Utan att tveka släppte Gladwin in dem. Medan några indianer dansade kunde en liten grupp krigare obemärkt gå runt och studera fästningens svagheter.

Efter dansen lämnade Pontiac och hans män platsen för att göra sig redo för den kommande överraskningsattacken. 

Enligt planen skulle Pontiac inom några dagar komma till fortet under förespegling att han ville diskutera en del viktiga saker. 

Samtidigt skulle 300 krigare med dolda vapen gå in i fortet i små grupper och placera ut sig på strategiskt viktiga ställen. 

På en given signal från Pontiac skulle krigarna sedan dra sina vapen och attackera britterna.

När indianerna dök upp den 7 maj hade britterna emellertid redan förvarnats av en förrädare. I varenda vrå höll beväpnade soldater vakt, och Pontiac fick överge sin plan.

Han hade dock inte givit upp utan kom tillbaka till Fort Detroit med sina krigare ett par dagar senare. 

Men den gången tog britterna inga risker. Porten var stängd och britterna meddelade att endast Pontiac fick komma in. Pontiac blev förödmjukad och rasande. Nu var det dags att sluta låtsas.

Klicka på kartan för att se krigets brännpunkter

Fortet stod nu officiellt under belägring och indianerna började även att härja i trakterna omkring Fort Detroit. Samtliga brittiska kolonisatörers hem brändes ned. 

De mördade och skalperade allt som kunde gå och tala engelska – såväl män som kvinnor och barn. I stridens hetta fick till och med en fransk pälsjägare sätta livet till.

Samtidigt började Pontiacs indianer att beskjuta själva fortet. Men Gladwins män besvarade elden. Under sex timmar knallade gevären och minst fem britter fick svåra skador.

Indianerna tvingades dock inse att ­palissaderna inte kunde raseras med gevärskulor. Pontiac gick därför med på att diskutera villkoren för en vapenvila med major Gladwin. 

På Pontiacs uppmaning anmälde sig en kapten vid namn Donald Campbell som medlare, men så snart han klev utanför dörren togs han som gisslan. Förhandlingarna bröt samman.

Under tiden som Pontiacs krigare utmanade major Gladwin och Fort Detroit spred sig nyheten om kriget snabbt. ­

Indianstammarna skickade stridsbälten till varandra som en symbolisk upp­maning att ansluta sig till den konstant växande alliansen av vitt skilda folk som bara hade en sak gemensam: sitt glödande hat mot de brittiska kolonialherrarna. 

General Amherst hade knappt hunnit ta emot nyheten om attacken i Detroit förrän det lilla Fort Sandusky intill Eriesjön erövrats av huron-stammen. De femton utstationerade soldaterna dödades och skalperades, varefter stockhuset brändes ned.

I Fort Saint Joseph dödade potawatomifolket 14–15 britter, och de nio soldaterna på Fort Miami tillfångatogs. 

I det senare fortet var det en löjtnants älskarinna av indiansk härkomst som över­talat honom att släppa in besökarna.

Därefter föll flera brittiska fästningar, bland andra Fort Michilimackinac.

På Fort Venango dödade en grupp ­seneca-krigare hela garnisonen bortsett från en enda officer. Medan segerherrarna gjorde sig beredda att tortera honom, tvingades officeren skriva ett klagobrev till den engelske kungen. 

I brevet uttrycktes bland annat indianernas vrede över de höga priserna på ammunition. Efter tre dagars plågor dog den tillfångatagne officeren.

Soldaterna på garnisonen Fort Pres­que Isle kapitulerade inte förrän de 250 belägrande indianerna från olika stammar dyrt och heligt hade garanterat soldaterna fri lejd. 

De omkring 30 soldaterna lämnade därför sitt fort med stor tillförsikt – bara för att omedelbart tas tillfånga igen. 

Smittkoppor skulle döda indianerna

I sitt högkvarter i New York tvingades general Amherst erkänna att situationen nu var utom all kontroll. 

Han var särskilt oroad över att striderna inte längre var begränsade till det före detta Nya Frankrike – shawnee- och delaware-stammarna hade även börjat plundra och mörda långt in i kolonin Pennsylvania. 

Han beordrade därför överste Bouquet att samla omkring 500 rödrockar och bege sig till kolonin Fort Pitt för att komma dem till undsättning. I det pressade läget fick Amherst en brutal idé.

”Skulle man inte kunna sprida smittkoppor bland de fientliga indianstammarna?”, skrev han i ett brev till överste Bouquet i slutet av juni.

Tanken på biologisk krigföring hade emellertid redan slagit britterna i Pennsylvania. 

I början av juni hade en smittkopps­epidemi härjat bland soldaterna på Fort Pitt och garnisonens kapten, Simeon Ecuyer, hade omgående låtit upprätta ett isolerat lasarett för att hindra sjukdomen att sprida sig.

Den åtgärden gagnade dock inte de indianer som den 22 juni inledde en belägring av fortet. 

Efter några dagar kom två hövdingar på förhandlingsvisit, och den ”gästfrie” Ecuyer förärade dem två filtar och en halsduk infekterade med smittkoppsvirus. Det dröjde inte länge förrän viruset hade påbörjat sitt dödliga härjningståg bland indianerna.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Krigslyckan vände

I juli 1763 hade Pontiac och hans allierade intagit åtta brittiska fästningar och avrättat hundratals kolonisatörer och resande handelsmän. 

Men indianernas segrar var inte längre lika lättköpta. Förstärkningarna från general Amherst var på väg och indianerna led brist på både ammunition och taktisk militär kunskap – som måste till för att kunna besegra resten av de alltmer starka garnisonerna. 

Till exempel kom överste Bouquet fram till Fort Pitt i augusti. I slaget vid Bushy Run besegrade hans soldater en indianstyrka och befriade fortet.

Fort Niagara stod också emot stammarnas belägring trots att 72 brittiska soldater i september bokstavligen höggs i småbitar intill fortet.

Intill Fort Detroit var striderna som hårdast. Redan i maj hade Pontiacs män dödat 96 soldater som kommit över Erie­sjön för att bistå fortet, och i juli hade indianerna dödat 20 soldater under ett bakhåll på en bro.

De flesta av britternas förstärkningar kom dock fram och major Gladwin kunde gå till motattack. I en av sammandrabbningarna dödades en brorson till en av hövdingarna och hövdingen hämnades genom att döda gisslan – kapten Campbell. 

Till slut kunde inte indianerna upprätthålla belägringen längre. Ammunitionen höll på att ta slut och flera brittiska förstärkningar var på väg.

I slutet av oktober 1763 slöt Pontiac fred med britterna. Belägringen hävdes, och Pontiac och hans grupp tog sig söderut för att göra sig redo för årets vinterjakt.

När fredspipan röktes kunde indianerna nöjda konstatera att britterna hade övergett mycket av den avskydda politiken.

© AOP/Getty Images

Britterna måste ge upp

Kriget tog dock inte slut med Pontiac. Indianerna i Pennsylvania fortsatte att sprida terror. Det resulterade i att den ineffektive general Amherst sändes hem till London.

Hans efterträdare, Thomas Gage, hade större framgång och tvingade indianerna till förhandlingsbordet. Den 7 september 1764 godtog ett stort antal stammar i Detroit britternas anbud.

Kriget slutade utan segrare men india­nerna kunde ändå sägas ha vunnit en liten seger; med fredsavtalen tvingades britterna nämligen att ge upp Am­hersts impopulära politik, och kriget var också det första där de nordamerikanska indianerna inte hade besegrats.

Britterna förlorade över 450 soldater samt ett okänt antal civila och indianska allierade under kriget. 

Läs mer

Gregory E. Dowd: War under Heaven – Pontiac, the Indian Nations & the British Empire, Johns Hopkins University Press, 2002 Howard H. Peckham: Pontiac and the Indian Uprising, University of Chicago Press, 1947 David Dixon: Never Come to Peace Again, University of Oklahoma Press, 2005

Kanske är du intresserad av...