Historien talar sitt tydliga språk: Varken Hillary Clinton eller Donald Trump är den första i sitt slag.

Historien upprepar sig: USA har redan haft en Trump och en Hillary

Hillary Clinton blir inte USA:s första kvinnliga president om hon vinner valet. Om Trump segrar blir inte heller han den första i sitt slag. Vi presenterar här 1900-talets svar på Hillary Clinton och 1800-talets Donald Trump.

3 november 2016 av Else Christensen

1. Hillary Clintons föregångare: 
Presidentfrun som tog makten i USA


Redan innan Woodrow Wilson blev sjuk frågade han dagligen sin hustru om råd i politiska frågor.
© Getty Images
Klockan nio på morgonen den 2 oktober 1919 ringde telefonen hos den amerikanska presidentens livvakt. I luren hördes presidentfruns, Edith Wilson, upprörda stämma:
”Var så snäll och få tag på Grayson. Presidenten är mycket sjuk.”

Livvakten ringde läkaren och sprang uppför trappan för att se om han kunde hjälpa till, men dörren till president­parets sovrum var låst.

Efter det att doktor Grayson hade undersökt Woodrow Wilson fick han veta vad som hade hänt.

”Gode gud. Presidenten är förlamad”, sa läkaren bestört när han kom ut ur sovrummet.

Men den chockerande nyheten stannade innanför Vita husets väggar. Med hjälp av doktor Grayson dolde Edith sanningen om presidentens slaganfall som resulterat i att vänster arm förlamats, han inte längre kunde gå och hade fått allvarliga hjärnskador.

Officiellt hette det att presidenten behövde vila efter att ha överansträngt sig, men sanningen var att han inte kunde sköta sitt arbete.

Då Hillary Clinton måste ta sig igenom en lång och uttröttande valkampanj för att nå makten gjorde sig Edith till president genom att ljuga för nationen. Hon lurade i hela USA att hennes man såg och godkände alla de dokument hon bar in och ut ur presidentpalatsets sovrum under de följande månaderna.


LÄS MER: Lär dig ännu mer om presidentvalet i USA i vårt stora tema

Edith läste statshemligheter

Att Edith en dag skulle bli USA:s mäktigaste kvinna kunde ingen i hennes barndomshem ha förutspått. Hon växte upp på en plantage i Virginia och föräldrarna ville att deras dotter skulle bli hemmafru.


Som ung lärde hon sig att sy och tala franska men längre utbildning var förbehållen hennes bröder.

Istället gifte sig Edith som 23-åring med en välbeställd juvelerare. Efter tolv års äktenskap dog juveleraren i Washington. I mars 1915 träffade hon Woodrow Wilson som året innan blivit änkling.


De blev snart förälskade och snart stod det klart att kärleken spirade mellan den 58-årige Woodrow och den 42-åriga Edith.

Han skickade små meddelanden till Edith där han bad om hennes åsikter om regeringsärenden. När paret gifte sig i december 1915 fick Edith till och med sitt eget kontor i Vita husets privata delar.

Samarbetet förstärktes när USA år 1917 gick in i första världskriget. Woodrow Wilson översvämmades av krigskorrespondens och fick sin fru att läsa igenom allt innan den nådde honom – för att på det sättet sortera bort oviktiga dokument.

Presidentfrun fick också hemliga koder till det skåp som innehöll sekretessbelagda dokument och militära operationsplaner.

Efter kriget följde hon med sin man när han under hösten 1919 gav sig ut på en rikstäckande kampanj för att få stöd till sitt politiska prestigeprojekt Nationernas förbund (NF) – föregångaren till FN – som skulle förhindra krig genom internationellt samarbete.

Den över 1 300 mil och 22 dagar långa resan tärde på Woodrow Wilsons redan sviktande hälsa. Efter ett tal i Colorado den 25 september blev han sjuk. Presidenten fick huvudvärk, det ryckte i ansiktsmusklerna och han led av illamående.

Doktor Grayson gav strax order om att resan skulle avbrytas, men då var det för sent. Den 2 oktober ramlade Woodrow Wilson ihop i badrummet i Vita huset. Han blev förlamad i vänster sida och kunde nästan inte tala.

Edith Wilson försökte stoppa alkoholförbudet.
© Shutterstock

Presidenten låstes in

Författningen hade inga tydliga regler för vad som skulle hända om presidenten drabbades av sjukdom eller andra olyckor och därför inte kunde sköta sitt arbete.


Det rimligaste skulle vara att vicepresidenten tog över, precis som vid ett dödsfall. Men det ville Edith inte höras talas om. Istället fick en annan av presidentens läkare, Francis Dercum, en idé. Han anförtrodde sig till Edith.

”Låt allt komma till dig. Bedöm vikten av varje fråga”, ska Dercum ha sagt.

”Och på detta sätt inleder jag mitt administrativa uppdrag. Jag närstuderar alla papper från ministrar och senatorer.

Då dessa ärenden krävde presidentens uppmärksamhet presenterade jag dem för honom i lättsmält form. Själv fattade jag inte ett enda beslut”, fastslog Edith i sina memoarer.

Eftersom presidenten var mycket svag och knappt kunde tala verkar påståendet orimligt. Bluffen lyckades eftersom Edith hade ensamrätt på kommunikationen med presidenten. Hon såg till att ingen förutom hon själv, livvakten och doktor Grayson gick in i sovrummet till den svage presidenten.

”Om några papper krävde Wilsons uppmärksamhet lästes de högt för honom, men det gällde bara dem som mrs. Wilson ansåg borde läsas upp. På samma sätt meddelades presidentens beslut via samma kanaler”, berättade livvakten senare.

Ediths beslut om att styra utan formellt godkännande ledde till att hon drunknade i papper. Bara under den första månaden röstade Kongressen om 30 lagförslag utan att Vita huset lade in sitt veto en enda gång – troligtvis eftersom Edith inte hann läsa alla de aktuella dokumenten.

En lag försökte hon dock stoppa genom veto: The Volstead Act, lagen som förbjöd framställning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA.

Historikerna menar att presidenten aldrig såg lagförslaget som Kongressen ändå kunde driva igenom eftersom majoriteten för alkoholförbudet var tillräckligt stor för att underkänna Ediths veto. 

Lögner och bluff lurade Kongressen

Efter sex veckor förbättrades Woodrow Wilsons tillstånd en aning. Med hjälp av galgar som höll honom upprätt i rullstolen kunde presidenten komma ut på kortare turer. Han talade också – om än kort och med stora besvär – och han tappade lätt koncentrationen.

Allteftersom tiden gick började det dock bli uppenbart att presidenten varken deltog i möten eller tog emot gäster. Den 5 december 1919 kände sig Edith därför tvungen att ge två framstående senatorer tillträde till hans rum.

Mötet var dock iscensatt in i minsta detalj för att dölja presidentens tillstånd. Woodrow Wilson lades i sängen så att hela hans lama kropp kunde täckas av en filt.


Det var bara huvudet och den fortfarande friska högra armen som stack ut. Innan gästerna släpptes in släcktes ljuset så att bara en enda sänglampa spred ett mjukt sken i rummet. Vid sängens fotända satt Edith.

Senatorerna fick exakt 45 minuter tillsammans med presidenten – längre än så kunde han inte koncentrera sig – och föreställningen lyckades.


Båda senatorerna berättade sedan för den amerikanska pressen att presidenten hade varit klar och trevlig. I februari 1920 upptäckte Edith ett nytt hot mot sin nyvunna maktposition.

Utrikesminister Robert Lansing ville uppenbarligen att vicepresidenten skulle avlösa Woodrow Wilson och sammankallade ett ministermöte utan presidentens tillåtelse.

Edith anklagade ministern för att vara illojal och Lansing fick ta emot sin uppsägning med posten, underskriven av Woodrow Wilson.

Edith Wilson var paradoxalt nog inte för kvinnlig rösträtt.

© Library of Congress

Edith förlät aldrig en oförrätt

Storbritanniens nyutnämnde ambassadör fick också smaka på Ediths maktlystnad och temperament.


En av ambassadörens diplomater hade en gång förnärmat presidentfrun med en vits som antydde att Edith hade gått i säng med Woodrow Wilson alltför kort efter det att presidenten blivit änkling.

Nu vägrade hon att ta emot ambassadören i Vita huset om han inte sparkade den aktuelle medarbetaren.

Händelsen var särskilt känslig eftersom den nye brittiske ambassadören var en av Woodrow Wilsons viktigaste allierade i kampen för ett amerikanskt medlemskap i Nationernas förbund.

Medan européerna tog NF till sig kämpade konservativa krafter i USA emot ett medlemskap eftersom de fruktade att förbundet skulle leda till att USA blandade sig i europeiska angelägenheter.

En konservativ senator hade dock föreslagit en rad förändringar som gjorde traktatet mer attraktivt för de konservativa. Woodrow Wilson hade inte tyckt om förslaget och Edith vägrade än mer hårdnackat att stötta kompromissen.

När traktatet med justeringarna skickats till omröstning gick den inte igenom eftersom 42 demokrater röstade emot – på Ediths uppmaning.

Woodrow Wilsons dröm om en stark internationell organisation krossades. Utan USA kunde Nationernas förbund omöjligt jobba för världsfred.

Trots nederlaget försökte den ännu svage Woodrow Wilson att nomineras till det demokratiska partiets kandidat till presidentvalet år 1920, men partiet bortsåg från hans kandidatur.

Efter 17 månader som USA:s egentliga makthavare fick Edith Wilson ta sin man under armen och lämna Vita huset i mars 1921 då den nyvalde presidenten Warren G. Harding installerades som USA:s 29:e president. Woodrow Wilson dog tre år senare, år 1924, av ännu en blodpropp.

Edith levde fram till år 1961 och dog i Wa­shing­ton 89 år gammal. Hon hävdade lika bestämt under alla år att hennes politiska roll hade varit obetydlig och att hon uteslutande hade vidarebefordrat de viktiga dokumenten till sin sängliggande man som därefter fattat alla avgörande politiska beslut.

2. Donald Trumps föregångare:
Den högljudde kandidaten som blev folkets president


Precis som Trump älskade Jackson att angripa sina politiska motståndare.
© Alamy/Imageselect & Shutterstock
Andrew Jacksons tjusarlock rörde sig av och an över pannan när han högljutt kritiserade sina politiska motståndare. Han var grov och talade helt utan omsvep, till skillnad från dåtidens amerikanska makthavare som gärna lindade in sin kritik.

Korrupta politiker, bankmän och rika män var ”Babylons sköka” som Jackson lovade att han skulle ”rensa bort” när han kom till Washington. Om någon stod i hans väg lät han förstå att de skulle få ångra det.

Precis som Donald Trump sågs Jackson som en uppkomling utan någon relevant politisk erfarenhet. Hans motståndare underströk att Jackson ”knappast hade förmågan att ta sig an landets främsta ämbete och leda en regering byggd på lag och rätt”.

Men Jackson drog till sig mängder av anhängare hos så kallat vanligt folk. Han slog mynt av deras skepsis mot USA:s elit i sin presidentkampanj. Många ansåg att det var helt nödvändigt att ta itu med allianserna och nepotismen bland USA:s rikaste män.

Jackson föddes ute på landet

Jackson växte upp långtifrån Wa­shing­ton och östkustens mäktiga familjer. Som barn till två iriska immigranter kom han till världen i en timmerstuga på gränsen mellan dagens North och South Carolina.


Då låg området så långt från Washington som man kunde komma i USA.

Som ung tjänade Jackson en förmögenhet på att spekulera i mark och egen­domar. I början av 1800-talet var jordlotter i den nyfödda nationen billiga. Tillsammans med en kompanjon köpte Jackson mark i Sydstaterna och sålde vidare med stor förtjänst.

Om ägarna tillhörde ursprungsbefolkningen räddes inte den blivande presidenten att hota och trakassera dem tills de sålde oerhört billigt. Genom affärerna blev Jackson rik men det var genom krig han blev känd.

Som general stred han mot England år 1812 och uppnådde hjältestatus när han besegrade britterna utanför New Orleans och drev ut dem ur staten Louisiana.

Bedriften ledde till att Jackson blev världsberömd och lade grunden för en politisk karriär.
Medan hans ambitioner växte hän­visade han ofta till sin militära karriär för att visa att han var en ledare med stor genomslagskraft.

Han skröt till och med i en bok utgiven strax efter kriget med att han hade avrättat sina soldater när de inte lydde order.

”Det finns ingen anledning att tro att världen kan styras utan blodsutgjutelse. Det civila svärdet måste och ska vara rött och blodigt”, förklarade han senare sin filosofi.

Dueller var också en del av den tuffa framtoning som den temperaments­fulle Jackson ville förmedla. Enligt några källor deltog han i omkring hundra dueller varav de flesta slutade med att duellanterna av­fyrade sina vapen i luften och tog ­varandra i hand.

År 1806, då Jackson var överste i staten ­Tennessees armé, dödade han dock en man under en särskilt dramatisk duell.

Rivalen hette Charles Dickinson och hade förnärmat Jack­sons hustru och beskyllt honom för att ha fuskat i hästkapplöpning. Jackson utmanade Dickinson på duell, trots att han kände till Dickinsons rykte som skarpskytt.

Jackson räknade ut att hans enda chans att överleva var om Dickinson sköt först och skottet inte var dödande. Därför tog Jackson på sig en stor rock som dolde kroppens konturer.

Då de två duellanterna möttes i tvekampen sköt Dickinson först och träffade Jackson i bröstet. Kulan stannade bara en centimeter från hjärtat.

Utan att vackla tog Jackson god tid på sig att sikta och sköt därefter sin motståndare i magen. Han avled senare.

President Jacksons tvångsförflyttning av ursprungsbefolkningen kostade tusentals liv.

© Shutterstock

Den chanslöse bondläppen

Det var inte många i Washington som såg Jackson som en seriös kandidat med chans till vinst när han år 1828 ställde upp i presidentvalet.

Skandalerna omringade presidentkandidaten: Jackson hade gift sig med en kvinna som lagligt sett fortfarande var gift, hans förkärlek till dueller avslöjade hans lynniga temperament och han var till och med stolt över att ha avrättat sina egna soldater under kriget.

Karikatyrtecknarna kastade sig entusiastiskt över Jackson och avbildade honom som en pisk- och pistolsvingande bondläpp med vilda, blodsprängda ögon. Men Jackson och hans framtoning låg helt rätt i tiden.

Dittills hade bara vita män med egendom haft rösträtt men år 1828 förändrades detta och även vita män utan förmögenhet blev röstberättigade. De många nya väljarna drogs till den folklige Jackson som bildade ett nytt, öppet parti som fick namnet Demokraterna.

Väljarna uppskattade Jacksons direkta sätt att uppföra sig – som när han ­kallade en av sina tre motståndare i president­valet för ”Västvärldens Judas som kommer möta samma öde (som Bibelns Judas, red.)”.

Jacksons viktigaste punkt i valkampanjen handlade om det faktum att rika familjer på östkusten hade tagit monopol på makten och alla beslut kom att gynna dem själva, men de var knappast de bästa för hela nationen.

Jackson hade en poäng. Pengar under bordet, svågerpolitik och skumma affärsavtal mellan politiker och rika män var en del av vardagen i 1820-talets Wash­ing­ton. Många senatorer fick utöver sin lön från Kongressen stora summor från banker och stora företag för tjänster och inte närmare definierade bidrag.

De tvivelaktiga affärerna försiggick på den absolut högsta nivån. Den förmögne affärsmannen John Jacob Astor hade gett den blivande presidenten James Monroe ett stort och räntefritt lån på misstänkt lång tid. I gengäld fick Astor ett alldeles särskilt inkomstbringande monopol på pälshandel.

Monroe betalade faktiskt tillbaka lånet 15 år senare – två år efter det att han hade lämnat Vita huset 1825.

USA:s banker var ett kapitel för sig. Medan vanliga människor hade svårt att få lån håvade finanshajarna in pengar. Väljarna menade att det behövdes en ordentlig uppstramning.

På många sätt var det därför fördelaktigt för Jackson att hans främsta utmanare hette John Quincy Adams och var son till en tidigare president. Han tillhörde alltså elitens skyddade värld.
Nya väljare såg lätt skillnad på kandidaterna.

Vita huset invaderades

Även om ingen trodde att Jackson skulle vinna segrade han stort och blev den 4 mars 1829 USA:s sjunde president. För att bättra på sin folkliga image bjöd han in alla som hade lust att följa honom till Vita huset för att fira triumfen med glass och bål.

Den dagen invaderades president­bostaden av tusentals människor från samhällets lägre klasser, möbler vältes omkull och porslin krossades innan Jackson fick eskorteras i säkerhet för att inte klämmas ihjäl i folkvimlet.

Som nyinsvuren president började Jackson direkt med att ta tag i korruptionen, bland annat genom att införa en så kallad rotationsprincip som skulle förhindra att folk satt för länge på samma post och därmed kom att uppfatta positionen som en sorts egendom.


Han gav sig också på bankerna som han kallade ”ett månghövdat odjur” och en institution som ”gjorde de rika rikare och de mäktiga starkare”.

Jackson vände också uppochner på maktfördelningen i Washington. USA:s första presidenter hade framställt sig som faderliga galjonsfigurer vars främsta uppgift var att se till att Kongressens två kamrar inte bröt mot grundlagen.

Jackson ville själv sätta den politiska agendan och t.ex. bestämma vilken ekonomisk politik landet skulle föra. Medan de första sex presidenterna tillsammans lagt in veto bara sex gånger använde Jackson sitt veto ett dussin gånger.

Han såg också till att utländska makter vände sig till presidenten och inte till både presidenten och Kongressen samtidigt som reglerna tidigare hade föreskrivit.

Efter två år på presidentposten avsatte Jackson också alla sina ministrar eftersom han inte längre litade på en enda av dem. Istället satte han ihop en regering bestående av sju nära vänner som han bad om råd.

Politiska motståndare ­kallade honom ”kung Andrew” och fruktade att landet var på väg att bli en riktig diktatur.

Andrew Jackson blev USA:s store hjälte under det brittisk-amerikanska kriget 1812–1815.

© Bridgeman

Jacksons taktik fungerade

Trots motståndarnas kritik valdes den populäre presidenten om och skördade flera epokgörande segrar.


Under Jackson betalade USA av hela sin statsskuld och landet var för första och sista gången skuldfritt. 

Han lyckades också hålla USA enat under en tid då slavstaten North Carolina hotade med att lämna unionen. Med hjälp av hot om militära ingripanden och en acceptabel kompromiss fick han delstaten att lugna sig.

Han visade att fördomarna om honom som en grovhuggen lantis var osanna men han avslutade sin politiska karriär med orden ”Jag ångrar bara två saker: att jag inte sköt Henry Clay och att jag inte hängde John C. Calhoun” – de två män som var hans värsta motståndare.

Kanske är du intresserad av...