För att blidka Sydstaterna godkänner kongressen 1850 en lag som gör det illegalt att hjälpa flyende slavar. Harriet Tubman hjälper trots det slavar att fly. 

© Paul Collins

Hämndlysten kvinna stod bakom djärv slavflykt

Den före detta slaven Harriet Tubman vill göra motstånd mot slaveriet. Hon går därför med i ett hemlig nätverk som hjälper Sydstaternas slavar att fly. Trots risken att avrättas söker hon upp svarta på bomulls­plantagerna och för dem norrut, mot friheten.

9 april 2017 av Troels Ussing

Den tolvåriga svarta slavflickan Harriet Tubman vet att något håller på att ske när hennes blick en dag år 1832 faller på en äldre pojke på majsfältet i Maryland. 

Alla de andra slavarna sjunger högt men den unge mannen står tillknäppt och tyst, inte heller arbetar han med att skala majsen.

Plötsligt rör sig pojken över marken och snart springer han. 

Vakten på plantagen beordrar honom att återvända till sin plats, men slaven reagerar inte. Han springer i full fart iväg med vakten i hälarna. 

Båda männen trycker majsbladen åt sidan med händerna. Snart tar sig pojken ut på en väg och fortsätter tills han når en träbyggnad nära plantagen, där han utan framgång försöker gömma sig.

Utan att tänka sig för följer Harriet efter männen, även om hon vet att det kan leda till problem. 

När flickan går genom dörröppningen jagar den vite mannen runt i lokalen för att få tag på pojken. 

Om och om igen hotar vakten med stryk. Harriet har också ärr och smärtsamma minnen från pisksnärtar mot ryggen. 

Därför låter hon den unge mannen ta sig ut genom dörren när han plötsligt ser en chans att komma undan och istället spärrar den kraftiga flickan vägen för tillsyningsmannen och han måste ge upp jakten. 

Ursinnig kastar den vite mannen iväg en vikt som träffar den tolvåriga flickan rätt i pannan.

Kraften från den ett kilo tunga metallklumpen får Harriet att falla omkull och hon måste bäras hem med blodet sprutande ur såret.

”Hon överlever inte”, låter det från besökarna som under följande veckor besöker Harriet när hon ligger utslagen i sjuksäng.

På hösten reser hon sig ändå från höet på golvet som hon legat på. Hon har ett stort ärr i pannan och skadan kommer för resten av hennes liv att göra sig påmind genom att hon ibland faller omkull medvetslös. 

Men Harriet är vid liv och det är knappast sista gången hon räddar en slav ut i friheten.

Slavarna riskerade att skadas för livet när de blev slagna med piskan.

© Bridgeman & Library of Congress

Harriet föds in i slaveriet

En dag år 1820 föds Harriet Tubman i en liten slavhydda i Dorchester County i Maryland. Som alla andra slavflickor får Harriet snart klart för sig att hon är född att tjäna den vite master.

”Yes, Missus” och ”Yes, Mas’r” blir några av de första och viktigaste orden Harriet får lära sig så att hon kan visa ödmjukhet inför vita kvinnor och män. 

Redan som sexåring måste hon med tårar i ögonen krama sin mamma och pappa farväl för att i stället arbeta hos en vit familj i närheten. 

Harriet ska ta hand om ett litet spädbarn, men frun i huset har kort stubin och slungar dagligen sin piska mot slavflickans rygg om späd­barnet så mycket som gnyr.

En dag får den sexåriga flickan nog och efter ett utbrott med hårda slag springer hon barfota från huset. 

Harriet gömmer sig i en svinstia i närheten med ”en gammal sugga och åtta–tio smågrisar” och i fem dagar kämpar hon för att få del av grisfodret. 

Till sist blir hungern för påfrestande och den utsvultna slaven tvingas återvända till frun med svansen mellan benen. Damen vill dock inte längre betala en cent för den opålitliga flickan.

Harriet tvingas under årens lopp vänja sig vid att hyras ut till olika vita hus och samtidigt växer sig drömmen om frihet starkare. 

Men det enda sättet för en slav att bli fri är att fly till Nordstaterna. Flykten är farlig och om nätterna kan Harriet höra hovslagen från de beridna vita männen som jagar flyende slavar. 

Om jägarna hittar slaven väntar först piskan och senare försäljning ännu längre söderut där värmen och förhållandena ryktas vara ännu värre än i Maryland.

År 1849 faller bomullspriserna dock så mycket att Tubmans master måste skrapa ihop pengar genom att sälja sina slavar, och den nu 29 år gamla Harriet Tubman är en av dem. 

Då hon inser att hon kommer skiljas från sin familj bestämmer hon sig för att fly.

”Jag hade bestämt mig för att det var en av två saker jag hade rätt till: frihet eller död. Kunde jag inte få det ena skulle jag få det andra.” 

Sent på kvällen den 17 september 1849 kastar Tubman en sista blick på sin familj innan hon försiktigt stänger dörren och försvinner ut i mörkret. 

Hon står nu inför en tio mil lång resa till fots mot den slavfria staten Pennsylvania och Tubman vet att hon kan gå norrut endast på nätterna.

Hennes identitet kommer nämligen snabbt att avslöjas om hon blottar ärret i pannan i dagsljus.

Dessutom besväras hon fortfarande av plötsliga anfall då hon blir medvetslös. Om hon ska fly kan hon inte ramla ihop på en väg mitt på dagen.

Under den första natten tar hon sig igenom buskaget i skogen och kommer fram till en liten gård där hon tidigare mött en vit kvinna som flera gånger erbjudit Tubman hjälp om hon skulle behöva.

Tubman har mellan raderna förstått att den vita kvinnan vill hjälpa till med flykten, men den 29-åriga slaven har ändå dödsångest när hon knackar på dörren.

”Vem är det?” hör hon efter en stund in­ifrån huset.

”Harriet”, viskar slaven tyst varefter den knarrande dörren går upp och den vita kvinnan följer sin gäst in i köket.

Kvinnan skriver ner två namn på en lapp och räcker den till Tubman. Det är de nästa två ”stationerna” på vägen till Pennsylvania där flyktingen tryggt kan stanna och få hjälp vidare på sin resa. Tubman har tidigare hört de andra slavarna tala om en så kallad underjordisk järnväg som transporterar svarta ­flyktingar norrut. Först nu går det upp för henne att denna järnväg inte alls har skenor och tågvagnar. Istället är det ett nätverk av hemliga vägar och säkra gömställen, primärt organiserade av vita slavmotståndare.

Med papperslappen i fickan tackar Tubman ödmjukt den vita kvinnan och försvinner så ut i mörkret igen.

Tubman blir äntligen fri

Medan Tubman smyger sig genom skogarna blickar hon om och om igen upp genom trädkronorna för att lokalisera Polstjärnan och försäkra sig om att hon går i rätt riktning. 

Vid gryningen får hon till slut syn på en gård som måste vara nästa station.

Försiktigt vandrar Tubman bort till gårdshusets bakdörr där hon visar sin skrynkliga lapp för en främmande kvinna. 

Den okända kvinnan ställer fram lite mat på köksbordet men när Tubman fyllt magen får hon till sin förvåning en kvast i händerna. 

Hon förstår dock snabbt att städningen ska ge sken av att Tubman är bondfamiljens slav. Vid kvällstid kommer kvinnans man skumpande uppför grusvägen i sin hästvagn. 

Han svänger in på gården och ger Tubman tecken att hon ska hoppa upp på last­utrymmet varefter han täcker flyktingen med en filt.

Grönsaker och spannmål från gården lastas också på flaket innan mannen rycker i tyglarna och hästarna långsamt börjar röra på sig.

Ett långt tag senare stannar hästarna när bonden ger ifrån sig ett ”ptrr”. Han hjälper Tubman ut och berättar hur hon kommer till nästa station. 

Barfota vandrar den svarta kvinnan vidare och natt efter natt fortsätter hennes färd genom Maryland och grannstaten Delaware. 

På dagarna håller hon sig i skogen eller hos familjer som gömmer henne i lador eller på vinden.

Exakt hur lång tid Harriet Tubman befinner sig på flykt vet man inte, men troligtvis har det hunnit bli november när hon en solig dag till slut kommer till Pennsylvania.

Äntligen är hon fri. Hon slipper slita utan lön, slipper känna piskrappen. Hon är fri att bestämma över sig själv. 

Efter att ha fått sin frihet börjar Tubman jobba som kock på ett hotell i Philadelphia och för första gången någonsin får hon några mynt i händerna för sin insats. Varenda penny som inte går till kost och logi lägger hon varsamt i en burk.

Pengarna ska hon använda till att hjälpa andra slavar ur träldomen. Visserligen är Tubman fri och hon trivs i storstaden där också svarta går klädda i fina kläder och talar fritt, men hon känner sig ensam:

”Det var ingen som hälsade dig välkommen till frihetens land. Jag var en främling på en främmande plats och mitt hem låg trots allt i de gamla slavhyddorna med de gamla vännerna och mina syskon.”

Vintern 1850 besöker Tubman för första gången Philadelphia Vigilance Committee. Den före detta slaven har hört att båda vita och fria svarta som vill befria slavarna i söder brukar träffas här.

Kväll efter kväll lyssnar Tubman uppmärksamt på hur frivilliga över hela USA hjälper slavar fly och har gjort det sedan början av 1800-talet. Nätet av hjälpsamma människor är mycket större än Tubman trott.

En del frivilliga fungerar som ”konduktörer”. De reser till Sydstaterna och leder små grupper av slavar norrut.

När Tubman hör om deras bedrifter tvekar hon inte: Hon vill också bli konduktör. I december 1850 får Tubman sina kontakter på den underjordiska järnvägen att hjälpa sin syster, hennes man och parets två barn att fly.

Efter en knappt sex mil lång seglats på Patapsco River till Baltimore i Maryland, står Tubman redo att ta emot familjen och föra dem i säkerhet.

I hästvagnar och till fots går färden från station till station. Under den farligaste sträckan får barnen opium får att tysta gråten som annars kan avslöja dem.

Gruppen kommer säkert till Pennsylvania och Tubman vill fortsätta med sitt uppdrag. 

Tubman trotsar ny lag

En ny flyktinglag för slavar hotar dock hela den underjordiska järnvägen. 

Kongressen vill stoppa strömmen av slavar som söker friheten i norr och år 1850 beslutar de att alla som gömmer eller hjälper flyktingarna kan dömas till ett halvårs fängelse eller få böter på upp­emot tusen dollar – det motsvarar drygt två årslöner för en duktig hantverkare.

I och med den nya lagen försvinner flera stationer eftersom människor fruktar att ruineras. 

Tubman fortsätter dock outtröttligt med sitt olagliga uppdrag och varje gång hon sparat ihop till en resa tar hon tåget mot slavplantagerna i söder. 

Ingen misstänker nämligen en svart kvinna som reser söderut för att ha dolda motiv, bara svarta på väg norrut kontrol­leras nogsamt.

I december 1852 står Tubman på perrongen i sin gamla hemstad. Väl medveten om att folk i området kan känna igen henne sätter hon en bandana över huvudet för att täcka ärret i pannan. 

Hon böjer lite på ryggen för att likna en äldre, svag kvinna istället för en energisk slavbefriare. Tubman letar upp tre av sina bröder som sålts från barndomshemmet och de vill gärna fly. 

Två andra slavar ansluter till gruppen, liksom en av brödernas flickvän. Hon längtar också efter friheten och tar på sig herrkläder för att inte väcka uppmärksamhet.

Medan andra sjunger psalmer och värmer sig framför eldstaden på julafton traskar Tubman och hennes sex flyktingar ut i regnet som öser ner. 

Att fly på julafton är perfekt eftersom detta är den enda gången slavarna har ledigt flera dagar i rad. Däremot är det svårt att ta sig fram i det dåliga vädret och vartenda steg känns oändligt tungt.

På juldagsmorgonen är flyktingarna helt utmattade och de råkar befinna sig i närheten av den plantage Tubman växte upp på. 

Hon känner därför till en lada i närheten och helt dyblöta söker de skydd i byggnaden. Magarna kurrar våldsamt och Tubman skickar iväg de två män som anslöt sig sist till föräldrarnas hydda för att fråga om mat.

Fadern tvekar inte när han hör talas om dottern som han inte sett på över tre år. Utan att ta reda på barnens mor packar den slitne, gamle mannen en korg med bröd och lite kött och smyger över till ladan där han varsamt puttar in korgen utan att få ögonkontakt med sina barn. 

Han vet att han som far till flyende slavar garanterat kommer att bli utfrågad av de vita plantageägarna när flyktförsöket upptäcks.

Om han inte haft någon ögonkontakt med sina barn kan han med gott samvete förklara att han inte har sett dem under julen.

På kvällen när gruppen ska ge sig av igen följer fadern med en bit längs vägen. Med en näsduk över ögonen håller han Harriet i handen och går med henne tills de måste ta farväl. Först många månader senare får han veta att alla lever i frihet i Nordstaterna.

Fram till år 1856 utför Tubman omkring tio uppdrag som konduktör och med tiden blir kvinnan med ärret i pannan berömd på plantagerna.

Många börjar kalla henne Moses efter den bibliska karaktären som räddar israeliterna från slaveriet i Egypten.

Men också eftersom hon älskar att sjunga Go down, Moses – way down in Egypt’s land när hon vandrar runt bland slavhyddorna på kvällen för att uppmärksamma folk på att hon är där för att föra folk mot friheten i norr.

Med den nya flyktinglagen går resan ännu längre norrut än tidigare. Nordstaterna är inte längre så fria som de en gång var.

På träden och husfasaderna i städerna hänger plakat som informerar om belöningar för infångade slavar på rymmen.

Och det finns fullt av människor som är redo att fånga en flykting och transportera slaven tillbaka till Södern för några dollar. Därför tar Tubman inga risker:

”Jag vågade inte låta Uncle Sam ta hand om mitt folk längre, så jag tog dem hela vägen till Kanada.”

Handbok för slavar på flykt

1. Flykten ska påbörjas natt mot söndag

Den underjordiska järnvägens konduktörer samlade ofta sina flyktinggrupper sent en lördag kväll.

Eftersom slavarna alltid hade ledigt på söndagarna vann flyktingarna på så sätt ett dygns försprång innan vakterna upptäckte att någon saknades.

2. Navigera med Polstjärnan

Genom att identifiera Karlavagnen på himlen kunde flyktingarna hitta Polstjärnan som var deras ledstjärna mot friheten. 

Under dagarna eller molniga nätter var stjärnhimlen inte till någon hjälp och därför såg gruppen istället på döda trädstubbar som ofta hade mossa på nordsidan.

3. Håll dig borta från större städer

I de större städerna var gatorna fulla av efterlysningsplakat och slavägarna utlovade stora summor till dem som fångade plantageslavarna. 

De flyende beskrevs i detalj med ålder och utseende så att slavjägare kunde hitta dem. Ju längre bort slaven fångades desto högre var belöningen. 

Till och med i Nordstaterna riskerade en slav att upptäckas och föras tillbaka söderut.

4. Göm dig på den underjordiska järnvägens stationer

Överallt längs vägen kunde flyktingarna få hjälp från folk på den underjordiska järnvägens säkra gömställen. Med tiden växte nätverket och till sist var det bara 3–4 mil mellan varje ”station”.

5. Förbered dig på snö och kyla

Många slavar hade aldrig sett annat än Västafrika och de amerikanska sydstaterna. De var vana vid värme och det kunde vara något av en chock att möta kylan längs flyktvägen. Slavarna njöt av sin nyvunna frihet men hade svårt att vänja sig vid de kalla vintrarna.

6. Ta dig mot Kanada

Kanada var mellan åren 1850 och 1865 den enda säkra platsen för slavar på flykt. En ny flyktinglag från år 1850 förpliktigade folket i Nordstaterna att anmäla svarta som de misstänkte var slavar. Cirka 30 000–40 000 flyktingar flydde längs den underjordiska järnvägen till Kanada.

Vision räddar flyktingarna

De allt större riskerna tvingar Tubman att bli allt tuffare. Det händer då och då att flyktingarna blir så skräckslagna att de vill vända om.

”Följ oss eller dö! Döda niggers berättar ingenting”, hotar Tubman med sin revolver. En slav som återvänder hem kommer nämligen att frågas ut tills han eller hon avslöjar vem som hjälpt till.

”Antingen blir vi fria eller så dör vi”, blir Tubmans motto som hon säger om och om igen medan hon tappert guidar sina grupper genom skogar och över floder.

”Vi oroade oss inte för hennes säkerhet, hon verkade helt sakna fruktan. Tanken på att fångas verkade aldrig skrämma henne”, skriver vännen William Still från den underjordiska rörelsen. Han har också lagt märke till att hon drabbas av anfall efter den huvudskada hon fick som barn.

”Halva tiden liknade hon en person i trans och under sina vandringar genom Södern tvingades hon ofta sätta sig ner vid vägkanten och sova”, skriver William Still.

Under en flykt år 1856 är det just på grund av den skadan Tubman kollapsar i ett dike medan hon eskorterar fyra slavar från Maryland till Kanada. När Tubman till slut vaknar skyndar hon plötsligt in i skogen med sitt lilla följe i hasorna.

Konduktören insisterar på att gruppen ska gömma sig i en hydda som hon sett i en vision när hon var medvetslös.

Efter att ha sovit i hyddan tar sig flyktingarna ut på vägen i kvällsmörkret och på exakt den plats där Tubman föll ihop kvällen innan ser de tydliga tecken på att en grupp slavjägare stannat. 

Gräset har trampats ner och på marken ligger cigarettfimpar. Lite längre ner på vägen har ryttarna till och med satt upp ett efterlysningsaffisch på ett träd. 

Man utlovar 400 respektive 800 och 1500 dollar för de tre männen i Tubmans följe. Belöningen för att fånga ”den kvinna som lockat bort dem” ligger på hela 12000 dollar.

Under natten anar Tubman nya faror på Wilmington Bridge i staten Delaware. 

Den långa bron är under hård bevakning och är också vägen som leder in till Wilmington där Thomas Garrett bor. 

Han är en av Tubmans nära vänner från den underjordiska järnvägen. Tubman har korsat bron många gånger under sina uppdrag eftersom Garrett alltid erbjudit sin hjälp. 

Men aldrig tidigare har beväpnade poliser kontrollerat passerande resenärer.

Med belöningsaffischen i tankarna förstår Tubman att gruppen inte har någon chans att ta sig över. 

Därför leder konduk­tören först sina fyra flyktingar i säkerhet i en skog och smyger sig bort till ett hus i närheten där hon vet att hon kan få hjälp med att informera Thomas Garrett om deras svåra situation.

Ett par dagar senare hörs en vissling från utkanten av skogen och Tubman kan andas ut när hon ser två vagnar med en grupp murare på. 

Garrett har betalat de vita murarpojkarna för att köra över bron från stadssidan på morgonen så att hantverkarna kan komma tillbaka på kvällen utan att väcka misstankar.

En efter en lägger sig flyktingarna längst ner i vagnarna medan hantverkarna försiktigt placerar murstenar över de fem nya passagerarna. 

Luften är tung och dammig under stenarna och flera gånger småhostar slavarna under färden mot bron strax före midnatt. För att dölja misstänkta ljud börjar murarna sjunga medan vagnen skumpar över bron och vakterna bara ler mot vad som verkar vara ett gäng fulla murare.

Mitt i natten rullar hästvagnarna in på Garretts egendom och han hälsar dem välkomna med mat och en mjuk säng innan deras resa mot friheten kan fort­sätta.

Tubman lyckas utan problem föra den efterlysta gruppen slavar ända till ­Kanada. Men Tubman har nu blivit en av USA:s mest eftersöka personer och alla slav­ägare vill se henne hänga i galgen.

År 1858, efter ännu fler framgångsrika räddningsaktioner, är priset på den mytomspunna kvinnans huvud 40000 dollar.

På den underjordiska järnvägens stationer gömde sig slavarna i hemliga rum

© Bridgeman, J.D.R. Hawkins & Christa Sterken

Tubman blir spion för Unionen

Oenigheten mellan slavmotståndarna i norr och slavanhängarna i söder växer sig under år 1861 så stor att ett inbördeskrig bryter ut. 

Tubman ser kriget som ett sätt att en gång för alla avskaffa slaveriet och kvinnan blir snart en av Unionens soldater.

Först drar hon på sig sjuksköterske­uniformen, men år 1863 tar sig Tubman till fronten som spion. 

Kort före midnatt den 2 juni seglar två av Unionens kanonbåtar uppför Combahee River i South Carolina med 150 uniformerade svarta soldater och Harriet Tubman ombord. 

Den före detta slaven har på förhand rekognoscerat fiendens stationära sjöminor i floden och från fören på det ena fartyget guidar hon förbi de farliga minorna. 

Till slut når fartygen en strand där hundratals slavar gömt sig på Tubmans uppmaning. När Tubman gett signal strömmar de fram från sina gömställen och vadar genom vattnet för att ta sig ombord.

Samtidigt stormar nordstatstrupper i land och sätter kurs mot de största plantagerna i området. Särskilt de svarta soldaterna som tidigare varit slavar känner hämndlystnad och förutom att sätta eld på odlingarna kastar de facklor mot slav­ägarnas hus och lagerbyggnader.

Innan morgonljuset kan anas har över 750 slavar lyckats ta sig ombord på fartygen som nu fortsätter färden längs floden utan att ha mist en enda man. 

Sydstaternas trupper kommer för sent och kan bara se på när Tubman och slavarna försvinner på vattnet.

Tidningen The Boston Commonwealth skriver senare att angreppet var ”ett modigt och effektivt slag” mot fienden utfört ”under en svart kvinnas ledning”. 

I juli följer tidningen upp med att avslöja att namnet på den svarta kvinnan är Harriet Tubman – samma person som före kriget räddade över 300 slavar från träldom i Södern till friheten i Nordstaterna.

Med denna insats har Tubman räddat totalt 1050 slavar från livegenskapen på plantagerna. När Amerikanska inbördeskriget avslutas två år senare, år 1865, kan hon glädja sig åt att slaveriet formellt har avskaffats. Harriet Tubmans folk har till slut befriats.

Kanske är du intresserad av...