Comancherna plundrade, våldtog och terroriserade nybyggarna i mer än 200 år.

© Zhuo Shu Liang

Comancherna var präriens skoningslösa härskare

Comancherna kunde rida på hästar som inga andra och spred skräck i 1700-talets Amerika. Från barnsben fick krigarna lära sig att terrorisera de vita nybyggarna med tortyr, mord och kidnappningar. Deras imperium, Comancheria, verkade oövervinnligt – ända tills comancherna hamnade i ett reservat.

15 juni 2017 av Therese Boisen Haas

Natten doftar sött av buffelgräs. 

Under stjärnhimlen över Santa Fe i Texas ligger en ranch i tystnad; hästar och människor sover.

Endast en svag skakning i den torra, röda jorden under de små husen vid ranchen antyder att döden närmar sig på dundrande hästhovar. 

I samlad tropp väller 100 ryttare plötsligt fram ur mörkret och in bland trähusen. Ljudet av gälla krigsrop utlöser på några sekunder en panikartad skräck bland de sömndruckna spanska bo­sättarna: Comancherna angriper!

Flera hus står redan i brand, när invånarna stapplar ut med vita tygstycken i händerna och hjälplöst ­viftar med dem i luften för att kapitulera. 

En grupp comancher driver ut ranchens hästar ur inhägnaden, medan andra med snabba snitt skär halsen av män och spädbarn. 

En gråtande tonårsflicka våldtas på marken, medan ett par yngre kvinnor släpas iväg med säckar över huvudet och rep om ­händerna. Indianerna skriker till varandra och med sina fångar på släp lämnar de den brinnande ranchen med alla dess hästar och invånarnas bästa knivar, filtar och husgeråd. 

Ljudet av hästhovar tynar bort, och det enda som hörs är jämrande gråt och eldens vrålande. Efter angreppet 1775 blev den lilla ranchen aldrig sig lik igen.

Skicklighet till häst gav makt

När en stormflod av blodiga attacker i ­mitten av 1700-talet svepte över häst­uppfödarnas rancher i Texas och New ­Mexico, gick det upp för de vita ny­byggarna att en ny och dödlig fara ruvade ute på de väldiga stäpperna.

Kontakten med stäppindianerna hade dittills varit blygsam, och nybyg­garna hade intet ont anande bosatt sig ­allt längre ut på prärien. 

Långt ute på de öppna vidderna, där flera miljoner bufflar levde av det höga, sega gräset, var en stam av buffeljägare i färd med att skapa ett imperium, som ­skulle bli de vitas mardröm. 

Comancherna hade till en början inte haft någon större framgång i kampen om jaktmarker och vattenhål. De hade stått på god fot med endast en stam: uterna. 

Av dessa hade de lärt sig att rida, för på prärien levde små, vilda hästar av rasen mustang. På hästens rygg blev de ett med djuret, och snabbt utvecklades de till oerhört skickliga buffeljägare.

”I hög fart rider de upp på höger sida av buffeln och prickar den precis mellan sista revbenet och höftbenet i full galopp”. 

Så beskrev pionjären Noah Smithwick comancheindianernas jakt. Med magen full av buffelkött och buffelskinn som skydd mot vinterkölden kunde comancherna inleda sin storhetstid: 

En efter en trängdes grannarna ut från ­området av de nu överlägsna ryttarna, som var fördelade på tretton klaner. 

Dessa samlades enbart för att diskutera krig, ett ämne av största vikt. Krig – och jakt – var grunden till stammens överlevnad, och alla manliga comancher uppfostrades från barnsben till krigare.

Kidnappningar och handel med slavar gjorde comancherna avskydda. I synnerhet barn ­kidnappades, eftersom de gick att kontrollera.

© Alamy/imageselect

Barnens lekar skapade krigare

Pionjären Smithwick, som i perioder ­levde tillsammans med comancherna, ­beskrev hur de små comanche­pojkarna släpptes lösa i lägret så snart de kunde gå. 

Pojkarna sprang omkring nakna, medan flickor fick klänningar som sina mödrar och hölls nära hemmet. Med små pilbågar lärde comanchepojkar sig tidigt att jaga smådjur, och med trubbiga ­lansar angrep de sina lekkamrater i ”strid”. 

Man turades om att spela fiende, antingen som de underliga spanjorerna i sina järnrustningar eller som de farliga ny­anlända Texasborna med sina gevär, som dödade med höga knallar.

För comancherna var den viktigaste av alla dygder ridning: Samtidigt som comanchebarnen lärde sig gå sattes de på en häst för att lära sig att rida. 

När de satt säkert i galopp, kunde de börja fånga mindre djur som buffelkalvar eller rådjur med en lasso av tvinnade buffeltarmar. 

Dolda i ett buskage lärde de unga krigarna sig att vänta tålmodigt, tills en flock kalkoner lämnade sitt gömställe och försiktigt gick ut på öppen mark. 

Då jagade pojkarna efter fåglarna, tills de tröttnade och kunde fångas och bindas med rep. ­

Fångsten innebar kalkonmiddag till ­familjen, och de vackra fjädrarna fick pryda håret eller lansen.

De lekar som pojkarna finslipade sina jaktförmågor med gick enligt Smithwick enkelt att överföra till de taktiker som comancherna tillämpade i strid. 

Liksom när de vuxna krigarna i timmar låg i bakhåll för att överrumpla en fiende, övade pojkarna sig på bågskytte genom att tålmodigt och ljudlöst vänta vid vattenhålet. 

När en hjort kom för att ­dricka väntade de tills den hade druckit – precis som de vuxna krigarna alltid väntade med att skjuta iväg sina pilar, tills blekansiktena hade avfyrat sina gevär och var upptagna med att ladda om. 

När hjorten druckit färdigt gav pojkarna ifrån sig ett högt skrik och rusade efter djuret, som flydde med magen full av vatten. 

När den unge krigaren kom inom skotthåll avfyrade han sina pilar. När djuret stupade ­flådde han snabbt av skinnet. 

Det kunde hans mor eller syster förvandla till ett mjukt klädesplagg, efter att familjen hade fått hjortstek till kvällsmat. 

En ännu bättre fångst var en vild mustang, som kunde bytas mot en stålkniv, pilar eller spjutspetsar hos det spansk-­mexikanska handelsfolket comancheros.

Efter kvällsmaten fick de äldsta pojkarna enligt Smithwick lov att sitta i den stora tipin tillsammans med lägrets vuxna krigare.

Där lyssnade de på de äldre, som rökte tobak och berättade historier om listiga angrepp på fiendestammar, om att stjäla hästar från mexikanska rancher eller om att skalpera en korkad vit familj, som utan eskort kommit in på comancheterritorium.

När pojkarna nådde puberteten och hade visat att de kunde rida och skjuta prick med bågen, var tiden inne för dem att genomgå comanchestammens mandomsritualer och hitta sin puha – den ande som vakar över den unge ­krigarens liv och ger honom ett slags magisk ­styrka i farliga situationer.

Sömnlösa nätter gav magiska syner

Den unge mannen skulle dra sig tillbaka till en avlägsen plats, som ansågs ha en särskild aura. Där skulle han stanna i tre–fyra dagar, tills hans puha visade sig för honom. 

Andens uppträdande var det viktigaste i hans liv, och därför måste det tolkas rätt. Utan puha skulle comanchekrigaren vandra genom livet ”hjälplös som en menstruerande kvinna” enligt Smithwick. 

Lyckligtvis hade comancherna olika metoder för att tvinga fram magin: Svält, smärta och sömnlöshet i många dagar kunde nästan garanterat framkalla en upplevelse som var så sällsam att den måste vara ett tecken.

Om det krävdes stod den unge upp i fyra dagar utan att sova. Med sin kniv kunde han tillfoga sig själv smärta, så att han var nära att svimma.

I regel fick han sin vision: en kraftig vind, en storm, en stor fågel som flög förbi honom, en ylande varg, ett stjärnfall. 

Manifesteringen var ett tecken till krigaren. Det visade honom att han var i kontakt med sin magi, och vilken ande som skulle vara hans beskyddare. I lägret skulle stammen godta hans upplevelse, varpå han kunde börja ett liv som vuxen krigare.

Mammor var tortyrledare

Först var de unga emellertid tvungna att bevisa sitt mod och fälla sin första buffel.

Efter det kunde de återvända till lägret med nyvunnen heder och en buffel­svans fäst vid den sköld av buffelhudar som deras mamma gjort åt dem.

Allt som stammen ägde som var gjort av hudar – tipier, klädesplagg och vattensäckar – gjordes av kvinnor, för arbetsfördelningen hos comancherna var oerhört enkel: Männen skötte krig och jakt, medan kvinnorna gjorde allting annat.

 De rensade och garvade hudar, gjorde sadlar och sydde och ­reparerade tält. 

De hämtade även vatten, samlade ved, lagade mat, skötte barn, odlade tobak – och passade upp på sina män. En fånge beskrev med förakt de manliga comanchernas lättjefulla drönartillvaro:

”Utan tillstymmelse till hjälp från mannen utför hans hustru allt det arbete som bland civiliserade folk åligger husbonden.

 Comanchen är en frossare och en slöfock, som likt en idiot lullar omkring och röker pipa eller ligger på marken och snarkar”.

Kvinnorna slet utan knot, för även om de var duktiga ryttare och jägare hade de inte den fysiska styrka som krävdes för att föra krig, vilket var viktigare än allt annat. 

Söner kunde dessutom lära sig krigets grymma finesser genom att studera sina mödrar, som var väldigt påhittiga, när det gällde tortyr. 

Det var kvinnorna som stod för den saken. Fångar kunde till exempel begravas upp till kinderna och få ögonlocken avskurna, så att solen kunde bränna ut ögonen, innan de svalt ihjäl. 

Offren kunde även sys in i färska hudar och lämnas ute i solen, där den råa huden långsamt krympte och pressade ihjäl den insydde. 

Vita kvinnor kunde stekas på bål och få tungan utdragen för att de inte skulle skrika. 

En comanchekrigare ­kämpade alltid till döden, eftersom han ­förväntade sig att behandlas på samma sätt, om han togs till fånga.

Ledare från comanche- och arapachoe­stammen håller möte om det vita hotet

© AKG Images

Den blodiga fullmånen

I många år hade comancherna sitt hem där bufflarna drog fram, men sedan visade utestammen dem handelsmarknaderna vid Taos och San Juan i New Mexico. 

Där lärde comancherna sig att de kunde byta hästar och buffelhudar mot bland annat vapen av metall samt textilier. Därför började de stjäla hästar från ­blekansiktenas rancher.

”Ingen är bättre än comancherna på att smyga in i ett läger, skära av remmar och rep och smyga ut med djuren”, ­klagade löjtnant Richard Irving Dodge från den amerikanska armén.

Inte ens soldater kunde dock skydda nybyggarna: I räd efter räd stal comancherna mellan 1800 och 1865 så många hästar i Texas och New Mexico att vare sig soldater eller bo­sättare längre hade något att rida på.

Inför en plundringsräd eldade comanchekrigarna upp sig. Under fullmånen uppförde de krigsdanser, då dunkande trummor, dunkla, högljudda kampsånger och stampande danser kring stora eldar byggde upp en upphetsning och blodtörst hos männen. 

Alla nybyggare i Mellanvästern lärde sig att frukta fullmånen, som kallades för ”comanchemånen”, ­eftersom comancherna ofta kom galopperande med ansiktena svartmålade som döden. 

Somliga målade även kroppen och hästen, ofta med magiska tecken som symboliserade deras puha.

Efter en framgångsrik räd återvände ­krigarna hem med rovet, som de fördelade bland äldre, kvinnor och barn. 

Med en parad genom lägret firade de segern, medan de viftade med blodiga skalper och sjöng om sin triumf till stammens jubel. 

Om en räd gick snett, och en leda­re eller många krigare stupade, smög de in i lägret med mörka ansikten och med hästarnas svansar avskurna. 

Kvinnorna jämrade sig och skar sig med knivar i brösten och fingrarna som uttryck för sin sorg. Hysterin över unga, döda krigare var överväldigande för vita att uppleva: 

Rädslan och den ­desperata sorgen över en ung, ­lovande krigares oväntade död kunde paralysera en familj i veckor. 

Förlusten av en ung krigare och jägare innebar nämligen att gruppen kunde utplånas: De efterlevande saknade skydd och hade ingen som skaffade kött.

Imperiet saknade nya medlemmar

I de vitas ögon hade stammen inget att jämra sig över i början av 1800-talet: 

Nybyggarna i Texas var skrämda från vettet av coman­cherna, som mycket väl kunde få för sig att tillryggalägga mer än hundra mil för att döda en enda vit ­familj som hämnd för en dödad krigare.

Comanchernas hastigt växande hästdynasti krävde emellertid att stammen tillfördes arbetskraft, och lösningen var polygami och slaveri. 

Månggifte var ­redan vanligt bland stäpp­indianerna, men comanchernas omfattande hästhandel fick företeelsen att öka explosions­artat. 

Guvernören Domingo Cabello y ­Robles i Texas skrev att comanchekrigarna kunde ha upp till fem fruar, och noterade att ”män av rang hade ibland ända upp till sju eller åtta”. 

En krigares liv kunde vara kort, och för att upprätthålla antalet medlemmar i stammen behövde fler kvinnor föda barn. 

Trots det övergav klanerna flickor i dåliga tider, barn med fel eller funktionsnedsättningar dödades, likaså tvillingar, eftersom de var onatur­liga i indianernas ögon. 

För de få som uppnådde en hög ålder var ålderdomen skoningslös: Kunde en äldre medlem av klanen inte längre arbeta eller följa med de andra, drog han eller hon sig avsides för att dö som ett stolt djur. 

Självmord och barmhärtighetsdödande var vanligt förekommande, och obotligt sjuka lämnades åt sitt öde.

Antalet sjuka skulle öka: Comancherna, som tack vare sin ­homogena stamkultur i stort sett klarat sig från smittkoppor och andra epidemier som de vita förde med sig, decimerades 1816 med nästan hälften av ett allvarligt utbrott av kolera. 

Sjukdomen var i det närmaste omöjlig att bli av med för krigarfolket, som inte kände till något om hygien. 

Texas ranger Nelson Lee, som levde som fånge hos comancherna i tre år, berättade att de var ”smutsiga och fulla av skadedjur. I varmt väder simmar de i floden, men annars har de inte för vana att tvätta sig”. 

Lee äcklades vid minnet: ”Lägret stank, för de kastade ben och matrester ­omkring sig och fyllde området med skräp. När platsen luktade för illa flyttade de”.

Ett nytt utbrott av kolera några år ­senare decimerade comancherna ytterligare. Samtidigt fick Texasborna hjälp av den nyupprättade milisen Texas Rangers, som jagade comancherna. 

Dessutom hade vita jägare börjat fälla hundratusentals bufflar på stäpperna för att använda deras ben som gödning, ­vilket satte ­ytterligare press på stammen. 

Därför beslutade tre hövdingar från coman­chernas penatekaklan sig för att ta kontakt med de vita för att hålla ett gemensamt råd. Beslutet blev ödesdigert.

Början till undergången

I februari 1840 spärrade invånarna i den lilla staden San Antonio upp ögonen: Tre comanchehövdingar och deras följe red in på stadens gator och bad om ett råd­­slag med blekansiktena. 

Överste Henry Karnes, som hade befäl över arméns södra front, kom överens om att för­handla på ett villkor: Klanen skulle frige alla vita fångar. 

De tre höv­dingarna ­protesterade inte och lovade att återkomma 20 dagar senare.

Ett rådslag var heligt i indianernas ögon, och den 19 mars anlände tolv comanchehövdingar med sina fruar och familjer till San Antonios rådhus med en förväntan om att mötet skulle pågå i dagar. 

Av de vita fångar som skulle överlämnas till Texasborna förde de emellertid med sig endast två. 

Den ena var en m­exikansk pojke, som ingen brydde sig om, men den andra var 16-åriga Mathilda Lockhart, som 1838 kidnappats tillsammans med sin storasyster.

Ögonvittnet Mary Maverick beskrev flickan: ”Hennes ansikte, armar och huvud var täckta av sår och blåmärken, och hennes näsa var avsvedd ända in till benet”. 

Texasborna var chockade av synen av den misshandlade flickan, och när Mathilda överlämnades till dem, bröt hon samman och berättade om de oändliga förödmjukelser hon hade genomlevt. 

Flickan kunde också berätta att det i lägret fortfarande fanns femton vita personer, som hölls som fångar.

Det fick myndigheterna i Texas att förkunna att man tänkte hålla kvar samtliga comanchehövdingar, tills alla fångar hade befriats. 

När hövdingarna insåg att de skulle spärras in utbröt en häftig strid. Comancherna försökte döda så många vita som möjligt med sina pilbågar, men Texasborna öppnade eld och dödade 35 indianer. 

Flera andra sårades, och 29 comancher togs till fånga. Enligt comanchernas uppfattning hade de vita lockat dem i en fälla, och när Texasborna föreslog att comanche­fångarna skulle bytas mot indianernas fångar, dödade comancherna alla sina vita fångar som svar. 

Deras rasande hat mot de vita hjälpte dock inte i de slag som följde. Comanchernas tid som stäppernas härskare var ohjälpligt över.

Från 1836 till 1875 utkämpade Texas Rangers och coman­cherna många blodiga strider.

© University of Oklahoma Libraries

Från reservat till hemligt vapen

År 1867 undertecknade stammarna comanche, kiowa, ­apache, cheyenne och arapahoe gemensamt ­Medicine Lodge-­fördraget.

I det utlovades stam­marna skydd mot de vita jägare som sköt många tusen bufflar, för att lantbrukarna använde deras malda ben som gödning på sina åkrar. 

I gengäld skulle stammarna ­tillåta att järnväg drogs genom deras ­territorier, upphöra med plundringsräder och gå med på att leva i reservat. 

Buffeljakten stoppades emellertid inte, och comancherna kände sig ännu en gång lurade av den vite mannen. 

De kämpade vidare och först 1875 blev de tvungna att gå med på att flytta till ett reservat. De var den sista av de stora indianstammarna som kuvades.

Comancherna visade sig emellertid vara duktiga på att utbilda sig och blev snabbt den mest framgångsrika stammen bland Amerikas ursprungsfolk. 

De var så bra på att anpassa sig att deras reservat upphävdes 1901, och från den tidpunkten fick de leva på lika villkor med resten av ­Amerikas befolkning.

Comancherna höll emellertid fast vid delar av sin unika kultur, vilket den amerikanska armén utnyttjade under andra världskriget.

Då använde särskilda förband av­­ ­comanche- och navajoindianer sitt ursprungliga språk för att sända hemliga meddelanden. Vare sig tyskarna eller japanerna lyckades genomskåda det unika kodspråket.

Kanske är du intresserad av...