År 1803 köper USA land­­-området Louisiana av Frankrike. Territoriet omfattar störredelen av Mellanvästern som blir fritt fram för nybyggare.

© Polfoto/Corbis

Bäverpäls fick européer att resa till Nordamerika

I slutet av 1500-talet hade den intensiva jakten i stort sett utrotat bävern i Europa. I stället vände européerna blicken mot Nordamerika. Här började en veritabel kapplöpning mellan jägarna om de bästa jaktmarkerna – allt djupare in i indianernas territorier i väster.

27 september 2017 av Else Christensen

De sex männen såg sig vaksamt omkring. Det var i juni månad i Herrens år 1769 och efter en månads mödosam vandring genom ­Appalacherna hade de äntligen nått sitt mål. 

Långt där nere låg Kentuckys djupa skogar som inte många vita män ­hade vågat ge sig in i.

Först gick pälsjägaren Daniel Boone i skinnjacka. Han hade jaktkniv och kruthorn i bältet och ett gevär i händerna. ”Överallt i denna djupa skog fann vi mängder med vilda djur”, berättade Boone senare i en bok om sitt liv.

Mest imponerad var han av de stora buffelhjordarna som betade på slätterna – ”orädda, eftersom de är ovetande om människans brutalitet”.

Men Boone hade inte kommit för att jaga buffel. Hans byte var ett betydligt mindre och mycket mer värdefullt djur: bävern. Pälsen var så eftertraktad att de flesta jägare skulle ha gjort nästan vad som helst för att få tag på den. 

När européerna kom till Nordamerika fanns det bävrar på hela kontinenten. Forskarna uppskattar att det kan ha funnits upp till 60 milj. bävrar kring år 1500. 

© Polfoto/Corbis & Granger Collection

Pälshandlare fick egen mark

De äventyrare som följde i Columbus kölvatten hade troligen inte pälsjakt i tankarna när de började utforska Nordamerika. Det var snarare en ren tillfällighet att de upptäckte de enorma rikedomar som fanns i denna handelsvara.

Omkring år 1500 började fransmännen komma till området vid Saint Lawrencefloden i ”New France”, våra dagars Canada, och en livlig byteshandel med indianerna i området växte fram. 

Indianerna fick knivar, grytor och andra vardagsföremål. Fransmännen fick pälsverk. Den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier beskriver just en sådan handel år 1534, då en stor grupp indianer kom seglande:

”De gjorde tecken åt oss att komma ned till stranden genom att vifta med skinn som de höll upp på långa käppar. Och de bytte bort alla pälsar de hade så att de var spritt språngande nakna när de gick.”

Bäverpälsarna var mycket eftertraktade i Europa. Det var lätt att göra filt av dem och filthattar var högsta mode. Européerna fick en ny syn på Nordamerika när de insåg hur mycket pengar som fanns att tjäna i pälshandeln.

Pälsjägare vallfärdade till trakterna kring Saint Lawrencefloden och i början av 1600-talet kom den franske kartografen Samuel de Champlain ända till Stora sjöarna i sitt sökande efter nya platser att upprätta pälshandelsstationer på. 

Men den franske kungen var mer intresserad av att bruka jorden i kolonierna än av att utöka pälshandeln.

Driftiga franska pälshandlare vände sig till britterna och fick hjälp med att bilda ”Hudson's Bay Company” år 1670. Bolaget fick monopol på pälshandeln i området kring Hudsonviken och de fick också tillstånd att förvalta en tredjedel av det som i dag är Canada.

Därigenom blev pälsjägarna den drivande kraften när det gällde att utforska det okända Nordamerika. 

Bävrar lockade jägarna västerut

Samtidigt växte även de 13 brittiska kolonier som grundats under 1600-talet och början av 1700-talet längs Nordamerikas östkust. 

Historierna om de fantastiska möjligheter som den Nya världen kunde erbjuda lockade tiotusentals immigranter från England över Atlanten. År 1670 bodde cirka 100.000 utvandrade européer i de amerikanska kolonierna, 80 år senare hade antalet mer än tiodubblats. 

Även pälsjägarna blev fler och konkurrensen hårdnade. Det fick Daniel Boone känna av. Han var en garvad pälsjägare från Pennsylvania och hade tidigare gett sig ut på månadslånga expeditioner. 

På sommaren sköt han hjort och på vintern satte han ut bäverfällor så att han varje vår kunde återvända hem som en rik man. Men på 1760-talet var det ont om bävrar och Boone hade stora skulder. 

Därför var han idel öra när hans vän John Finley en vinterkväll berättade om alla skatter som fanns längre västerut i dagens Kentucky – på andra sidan om den 2.000 km långa bergskedjan Appalacherna. Finley hade varit där, det vimlade av bävrar.

Boone insåg att här fanns det möjligheter att tjäna pengar – massor med pengar. Han kunde få en dollar styck för hjortskinnen, men en bäverpäls kunde ge upp till 2,50 dollar. 

I ett bäverrikt om­råde kunde en erfaren pälsjägare som Boone tjäna mer pengar på en månad än vad en farmare fick ihop på ett helt år.

Pälsjägarnas favoritvapen var deras s.k. ”long rifle”.

© Southern Cross Fre Trappers

Två år ensam i Kentuckys vildmark

På våren 1769 gav sig Boone och Finley av tillsammans med fyra andra män. De hade med sig grytor, fällor, krut och flintbössor. 

Männen följde de stigar som indianerna använde. Boone och Finley hittade också ett pass genom Appalacherna.

Efter en månads vandring kom de fram och kunde börja jaga: ”I denna skog, hemvist för alla Amerikas vilda djur, jagade vi med stor framgång”, berättade Boone senare.

Indianerna i området var emellertid inte alls förtjusta i främlingarna och under en jakt längs Kentuckyfloden överfölls Boone och en av de andra pälsjägarna av indianer som tog dem till fånga. 

Efter några dagar släpptes de fria med order om att aldrig visa sig i området igen. Under tiden hade Finley och de andra jägarna rest hem, övertygade om att deras båda försvunna kamrater var döda.

Men indianernas hot avskräckte inte Boone som stannade kvar i vildmarken i två år. Han lärde känna trakten bättre än någon annan vit man. 

”Ingen stad med alla möjligheter till handel och imponerande byggnader kunde ha skänkt mig så stor glädje som den naturskönhet jag fann här”, berättade han. 

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Boone röjde vägen till Kentucky

När Boone återvände till civilisationen anlitades han av Transylvania Company som stigfinnare. Bolaget hade köpt mark i Kentucky och behövde en stigfinnare som kunde hitta dit och göra vägen framkomlig för nybyggare. 

Boone fick med sig 30 man och under de följande månaderna högg och sågade de en väg genom vildmarken.

En natt attackerades Boones läger och två män dödades. Efter angreppet ville många av Boones män återvända hem men de flesta blev kvar hos Boone. Tillsammans fortsatte de sedan oförtrutet till den dal nära Kentuckyfloden där de nya gårdarna skulle byggas. 

Här uppförde männen ett fort som fick namnet Boonesborough. När vägen till platsen ute i vildmarken väl var röjd började nybyggarna strömma till Kentucky. 

Efter det att Boone visat vägen genom Appalacherna dröjde det inte länge förrän uppfinningsrika nybyggare började ta sig längre västerut längs Ohiofloden. 

Från staden Pittsburgh flöt de med strömmen på timmerflottar tills de kom till de bördiga markerna i det som i dag är staterna Indiana och Illinois.

Civilisationen bredde ut sig västerut i en rasande fart. År 1790 bodde 170.000 människor väster om Appalacherna. 

Tio år senare hade folkmängden ökat till en miljon. Boone själv lämnade Kentucky 1788 och drog mot ödemarkerna i Missouri. 

Under sin resa fick han frågan varför han lämnade Kentucky. ”För mycket folk”, svarade pälsjägaren buttert. 

År 1775 byggde Boone och hans män fortet Boonesborough mitt i Kentuckys vildmark. Fortet blev den första större bosättningen i Kentucky och stod emot flera indianangrepp.

© Bridgeman Images

Lewis och Clark fann fler bävrar

Ett annat hinder på nybyggarnas väg västerut försvann nästan av sig självt. Väster om Kentucky låg Louisiana­territoriet – ett enormt område som omfattade nästan hela Mellanvästern. 

Officiellt var det Frankrike som ägde området men intresset på andra sidan Atlanten var inte särskilt stort och 1803 sålde fransmännen Louisiana till USA för 15 miljoner dollar.

Med det köpet öppnade sig helt nya möjligheter och president Thomas Jefferson började genast att planera en ­expedition för att utforska det nya området. 

De båda officerarna Meriwether Lewis och William Clark fick ansvaret för expeditionen som gav sig av året därpå.

Två år senare återvände de efter väl förrättat värv – de hade kommit ända fram till Stilla havet och därmed bevisat att den amerikanska kontinenten kunde forceras landvägen. 

Expeditionen fann inte bara vägen till Stilla havet; en annan uppgift var att kartlägga Missourifloden där det fanns mängder med bävrar.

”Det fanns bävrar i varenda flodkrök”, skrev Clark i sin dagbok. 

Meriwether Lewis och William Clark

Lewis (1774–1809) och Clark (1770–1838) utsågs år 1804 av president Jefferson att leda en expedition som skulle utforska det nyinköpta området Louisiana. De båda officerarna följde Missourifloden västerut och mötte under sin resa indiankvinnan Sacajawea som blev deras guide och tolk. Under den två år långa expeditionen lyckades Lewis och Clark finna landvägen till Stilla havet allra längst bort i väster.

Bäverkungen vann Mellanvästern

Lewis och Clarks berättelser fick pälshandlare i hela landet att söka sig västerut. En av dem var John Astor som redan gjort sig en förmögenhet på pälshandel i Canada och nu var en av världens rikaste män. 

Astor hade planer på att bygga upp pälshandelsstationer längs hela den 2.000 km långa Columbiafloden som mynnade i Stilla havet i väster och därför grundade han American Fur Company år 1808. 

Bolaget uppförde handelsstationen Fort Astoria i det som nu är Oregon år 1811 och fortet blev USA:s första bosättning vid Stillahavskusten.

Astor betalade för pälsarna i whisky – som indianerna snabbt fick smak för. Samtidigt köpte Astor upp, eller slog ut, de flesta av sina konkurrenter så att han till slut behärskade hela pälsmarknaden i Mellanvästern. 

Pälskungen hade dock ett problem: längs den rutt som Lewis och Clark hade funnit över Klippiga bergen till västkusten kunde man bara färdas till fots, inte med vagn.

Därför skickades en expedition ut från Fort Astor med uppdraget att hitta en bättre passage. Efter många strapatser, svält och indianöverfall gjorde expeditionen, ledd av Robert Stuart, en anmärkningsvärd upptäckt; en 32 km bred dal – Sydpasset. Där kunde vagnar passera den i övrigt ogenomträngliga bergskedjan.

Passet blev livsviktigt för den så kallade ”Oregon Trail” – emigrantleden till Oregon. Över en halv miljon nybyggare färdades längst just den vägen för att ta sig västerut. 

Pälsjägaren och äventyraren Jedediah Smith hann utforska mer av västra Nordamerika än någon annan. År 1822 reste han från St. Louis och upp längs Missourifloden för att jaga bäver.

© The Fine Arts Press

Den ärrade pälsjägaren

Mellan 1820 och 1840 utforskade berömda pälsjägare som Kit Carson och Jedediah Smith Klippiga bergen. 

De upptäckte nya vägar till Kalifornien, en av dem var The California Trail och längs den vägen kunde sedan alltfler amerikaner söka sig mot det bördiga området.

Jedediah Smith blev också den förste som kom till Kalifornien österifrån när han korsade Mojaveöknen år 1826. Smith var främst känd för sitt svårt ärrade ansikte. 

Under en av sina jaktexpeditioner hade han blivit attackerad av en björn som slet sönder den ena sidan av kroppen med klorna och därefter satte tänderna i hans huvud. När Smiths män skyndade till för att hjälpa honom blev björnen rädd och sprang iväg.

Jedediah Smiths skalp och öra blev halvt avslitna under kampen, men den tuffe päls­jägaren fick en av sina män att sy fast skalpen och örat igen med sytråd. Såret på bröstkorgen bandagerades – sedan var Smith redo att fortsätta resan.

Smiths största bedrift var ändå att han år 1830 samlade allt sitt eget och andra pälsjägares kunnande om landet längst bort i Väster – i synnerhet Kalifornien – på en karta som han själv ritade. 

Pälsjägarnas stigar blev landsvägar

År 1846 blev en vändpunkt i den nordamerikanska bäverjaktens historia. 

Det året hittade guldgrävare guld i Kalifornien och folk strömmade dit från när och fjärran. Guld blev nu kontinentens mest eftertraktade råvara och bävern hade nästan spelat ut sin roll. 

Efter den intensiva jakten var antalet bävrar farligt litet och i Europa hade siden tagit över pälsens plats som modevara.

Bäverjägarnas tid är förbi men än i dag visar de vägen för resenärerna i USA. De rutter västerut som de upptäckte finns nämligen fortfarande kvar som landsvägar i USA:s vitt förgrenade vägnät. 

U.S. Route 26 som börjar i Nebraska slutade under många år i Astoria, John Astors gamla handelsstation. 

Wyoming Highway 28 går genom Sydpasset och Route 25 – the Dixie Highway­ som förbinder Mellanvästern och sydstaterna – följer den sträckning som Boone röjde genom Appalacherna. 

Läs mer

M.O. Skarsten: George Drouillard. Hunter and Interpreter for Lewis and Clark and Fur Trader, 1807-1810, University of Nebraska Press, 2005. Arthur J. Ray: Indians in the Fur Trade, University of Toronto Press, 2005. Seamus Cavan: Daniel Boone and the opening of the Ohio country, Chelsea House Publishers, 1991

http://eh.net/encyclopedia/article/carlos.lewis.furtrade

Kanske är du intresserad av...