Stygga nunnor

En morgon år 1583 steg Eliseo Capis in i nunneklostret San Lorenzo i Bologna. Han var granskningsdomare, utsänd av påven. Nunnorna viskade nervöst med varandra under pelargångarnas valv.

Alla visste att Capis var kättarjägare från inkvisitionens högkvarter. Tidigare hade han dömt tre män till döden på bålet, och hans ärende till klostret var mycket allvarsamt. Det gick rykten om att nunnorna i San Lorenzo ägnade sig åt häxkonster. Nu skulle påvens utsände undersöka saken.

Capis satte sig på en stol i parlatoriet – samtalsrummet. Det var ett litet rum avdelat av en vägg med en liten gallerförsedd öppning i, så att nunnorna i den ena halvan av rummet kunde tala med besökare i den andra utan fysisk kontakt. Men i dag var parlatoriet förhörs­lokal.

Priorinnan, den högsta nunnan, var det första vittnet. Capis såg granskande på henne genom gallret medan hon talade:
”Jag vill knappt säga det för jag vet det inte säkert, men jag har hört att man använt häxkonster för att hitta en viola da braccio (en altfiol, red:s anm.), som kommit bort. Vissa säger att novisen Angela Tussignana använde sig av magi för att avslöja vem som tagit violan. Endast Gud vet om det är sant.”

Capis var van vid svävande svar och anade att det här skulle ta tid. Hundra nunnor och personer med anknytning till klostret skulle förhöras. Dessutom skulle Capis avlägga rapport till traktens biskop och en kommitté av kardinaler i Vatikanen, och kyrkans speciella regler försvårade hans uppdrag. I hans riktlinjer stod att ”nunnor normalt inte utsätts för tortyr, men kan hotas med det om det förefaller nödvändigt”.

Capis förhörsprotokoll finns i dag i Vatikanens arkiv i Rom. Här har den amerikanske historikern Craig A Monson nyligen gått igenom ett antal disciplinärenden mot nunnor mellan 1500- och 1700-talet. Beskrivningarna är i många av fallen bristfälliga, för brev och andra dokument har försvunnit under årens lopp, men i enstaka fall kan man följa processen från början till slut. Ett sådant fall är det från San Lorenzo.

Akterna målar upp en överraskande bild av klosterlivet och avslöjar att till­varon bakom murarna inte bara var vigd åt Herren; nunnorna, och i synnerhet de unga noviserna, var ofta mycket frustrerade över att behöva leva isolerade från omvärlden.