Porsche skulle rita jättevapnet

Det tredje och minst hopplösa superstridsvagnprojektet, Panzerkampfwagen Maus (mus, reds anm.), såg också dagens ljus år 1942. Hitler och Speer diskuterade vapnet på ett möte i början av mars. Därefter fick Kruppfabrikerna order om att lägga ned utvecklingen av en planerad stridsvagn på 72 ton och i stället snarast möjligt ta fram en på 100 ton. Den första provmodellen skulle stå klar för provkörning före våren 1943.

Vid ett nytt möte mellan Speer och Hitler, den 21–22 mars, bestämdes att Krupp skulle stå för serietillverkningen av Maus men att själva utvecklingsarbetet skulle läggas i händerna på Ferdinand Porsche, folkvagnens konstruktör, som under kriget utformade flera av ­Nazitysklands stridsvagnar.

En mus med viktproblem

Hitler engagerade sig energiskt och satte sig in i minsta detalj när det gällde utvecklingen av den nya superstridsvagnen som han och Speer återigen diskuterade den 13 maj 1943. Führern var säker på att ryssarna skulle sätta in nya, tunga stridsvagnar redan följande vår. Han krävde att man skulle arbeta hårt på Maus och att vikten skulle ökas från 100 till 120 ton. Hitler hade också åsikter om vilket vapen superstridsvagnen skulle förses med. Han valde en kraftig 105-mm kanon. Samtidigt betonade han att även ett tjockt pansar var viktigt. Nu lade man på ännu fler ton på stridvagnen. Maus bara växte och växte.

Projektgruppen rättade sig efter Führern och bestämde sig för att ge stridsvagnen 100 mm pansarstål i botten och 200 mm på sidorna. Stridsvagnen skulle mäta 10 meter på längden, 3,67 meter på bredden och 3,66 meter på höjden.

Till sist ändrade sig Hitler när det gällde kanonen. Han ville ha en ännu kraftigare 128-mm kanon som kunde förgöra alla typer av fientliga stridsvagnar även på långt håll. Men kanonen hade en svaghet: den långa laddningstiden. Därför ville Hitler att Maus dessutom skulle ha en sekundär bestyckning i form av en 75-mm kanon.

Efter den kraftiga armeringen och bestyckningen fick Porsches monsterstridsvagn till sist en totalvikt på 188 ton. Därmed skulle den bli historiens absolut tyngsta stridsvagn.

Men vikten var inget som avskräckte Hitler. Han hade det nya vapnets roll helt klart för sig. De relativt nya Tiger- och Panther-stridsvagnarna skulle göra Tyskland tekniskt överlägset på slagfälten år 1943 men redan från 1944 skulle Maus utgöra pansartruppernas viktigaste trumfkort. Produktionsmålet skulle till en början vara tio stridsvagnar i månaden.

Jättestridsvagnen körde fast i leran

Ingenjörer och tekniker slet för att förverkliga Führerns drömmar. Två prototyper av Maus tillverkades i slutet av 1943 men de visade bara att det fortfarande var långt kvar till målet.
Stridsvagnens Daimler-Benz bensinmotor hade en effekt på 1200 hästkrafter men kunde ändå inte få upp jättefordonet i mer än 15–20 kilometer i timmen. Maus behövde en starkare motor.
I början av 1944 provkörde man de två prototyperna på ett övningsområde i Boeblingen. Ferdinand Porsche följde spänt testerna men kunde med egna ögon se att stridsvagnen hade stora svagheter i mjuk terräng. Den ena stridsvagnen sjönk nästan två meter ned i leran och satt ohjälpligt fast. Det krävdes en mindre armé av meniga soldater för att gräva bort så mycket lera att stridsvagnen till sist kunde dras loss.

Å andra sidan ansåg sig Ferdinand Porsche ha löst problemet med att det knappt fanns några broar som kunde bära den tunga stridsvagnen. Hans med­arbetare hade designat en speciell snorkel så att stridsvagnen helt enkelt kunde köra rakt igenom floder och sjöar med ett vattendjup på upp till fyra meter.

De nedslående resultaten av provkörningarna fick inte tyskarna att lägga ned planerna på Maus. Tvärtom – Krupp fick kontrakt på en provserie med ytterligare sex stridsvagnar, följd av 135 serietillverkade stridsvagnar.

Drömmen krossades av bomber

Produktionen hann precis komma igång innan ett allierat luftangrepp förstörde fabriken i Essen i början av augusti 1943. Krupp tvingades meddela Hitler att det skulle ta minst sju månader innan­ tillverkningen av Maus kunde återupptas.

När Krupp i mars 1944 äntligen var klar att återuppta produktionen höll tiden på att rinna ut – inte bara för monsterstridsvagnen utan för Nazityskland.

Maus sattes aldrig in i strid och bara en av de båda prototyperna blev fullt utrustad. Man vet med säkerhet att båda stridsvagnarna körde från övningsområdet i Boeblingen på våren 1945 för egen maskin, på flykt undan den ryska framryckningen. Men den ena Maus sprängdes i luften av sin egen besättning inte långt från övningsområdet och den andra lämnades helt enkelt kvar. Om det berodde på sviktande teknik eller för låg fart i förhållande till ryssarnas framryckning är oklart.

Ryssarna bärgade den ena Maus som nu finns i stridsvagnsmuseet i Kubinka väster om Moskva. Den är fortfarande världens största stridsvagn och kommer förmodligen alltid att vara det.

• Föregående Sida 2 av 2