Mussolini ville återskapa romarriket

Övergången från entusiastiskt vrål till andäktig tystnad sker på en halv sekund. När dörrarna till balkongen på andra våningen i Palazzo Venezia öppnas vid 22.30-tiden den 9 maj 1936 och en medelålders man i svart skjorta och grå uniform kommer ut, stiger jublet från runt en kvarts miljon människor mot himlen i den ljumma vårkvällen. Men när mannen höjer sin högra hand tystnar folkmassan som genom ett trollslag. Hundratusentals par ögon ser förväntansfullt upp mot figuren som skjuter fram hakan och sätter händerna på höfterna. När han med kraftfull stämma förkunnar att den italienska armén har erövrat Abessinien (i dag Etiopien) går det ett sus genom publiken.

”Italien har nu fått sitt imperium. Ett fascistiskt imperium, ett fredens imperium, ett civilisationens och mänsklighetens imperium”, proklamerar han och stirrar med genomträngande blick på sitt jublande folk. ”Vill ni visa att ni är värdiga det?” frågar han och får till svar ett öronbedövande ”JA!”. I nästa ögonblick brister folkmassan ut i en extatisk hyllning: ”Duce! Duce! Duce!” – Ledare! Ledare! Ledare!

Mannen på balkongen är allsmäktig i italienarnas ögon. Det sägs att han har stoppat lavaströmmen från en vulkan bara med viljans kraft och att han är mer gud än människa. Genom segern över Abessinien växer han om möjligt ännu mer i anseende – nu framstår han som den rättmätige arvtagaren efter den romerske kejsaren Augustus – som han själv älskar att jämföra sig med.

På 14 år har han gjort Italien till en väloljad diktatur och i denna stora stund är han det nya ”imperiets” grundare. Men hans liv kommer att sluta med att folk spottar, trampar och urinerar på honom och jublar medan han hängs upp.

Hatad i hela Italien

Benito Mussolini kom från en enkel familj från byn Predappio i norra Italien. Hans mor var lärarinna, hans far var smed. Själv hade han gått i moderns fotspår och en tid arbetat som skollärare. Liksom sin far var han en övertygad socialist och dessutom en begåvad talare och skribent, och han steg snabbt i graderna inom Partito Socialista Italiano, där han representerade vänsterflygeln. År 1912 blev han, 29 år gammal, chefredaktör för partiorganet Avanti!, den främsta socialistiska tidningen i landet.

Ungt modelejon. Trots sin lite snobbiga framtoning var Benito Mussolini en vass, vänsterorienterad journalist och debattör när den här bilden togs år 1910.

I politiska sammanhang betonade Mussolini gärna att han var en man ur arbetarklassen. Han hade inga pengar och var sjaskigt klädd med en sliten gammal hatt på huvudet. Men på Milanos fashionabla kaféer och restauranger sågs han i kostym och plommonstop och fick snart rykte om sig att aldrig tacka nej till en drink eller en kopp kaffe­ när någon annan stod för notan. Någon utpräglad sällskapsmänniska var han dock inte; han brukade mumla med hopbitna käkar, stirra framför sig med mörk blick och explodera av raseri om någon vågade säga emot honom.
Och det var det många som gjorde. I oktober 1913 skrev han till en vän: ”Jag sliter som en hund men blir attackerad från alla håll; av präster, syndikalister, alla.” Tack vare sin böjelse för polemik hade han med egna ord blivit ”den mest hatade mannen i Italien”.

Utkastad ur socialistpartiet

När första världskriget bröt ut 1914 argu­menterade Mussolini ivrigt emot ett italienskt deltagande. Han och de flesta andra i hans parti ansåg att man borde förhålla sig neutrala. ”Proletariatet ska inte ställa upp på ett angrepps- och erövringskrig, för efteråt kommer de bara att vara lika fattiga och utnyttjade som förut”, skrev han i augusti 1914.

Några månader senare hade han gjort en kovändning. I oktober 1914 frågade han retoriskt i Avanti!: ”Vi har privilegiet att leva i världshistoriens mest tragiska tid. Vill vi – som människor och socialister – bli passiva åskådare till detta stora drama? Eller vill vi bli ledande aktörer?” Mussolini gav själv svaret: Italien skulle gå med i kriget mot kejsar­dömena Tyskland och Österrike-Ungern för att sätta fart på världsrevolutionen.

Nu fanns det ingen återvändo för Mussolini. Han hade trotsat socialistpartiets neutralitetspolitik och tvingades därför lämna platsen som chefredaktör. En månad senare blev han dessutom utkastad ur partiet.

I maj 1915 gick Italien in i kriget och Mussolini anmälde sig till aktiv tjänst vid fronten. I februari 1917 fick han lättare skador efter att metallsplitter från en exploderande granat borrat sig in i kroppen på honom. Efter den händelsen berättade han vitt och brett om hur han hade lidit för sitt land – till ingen nytta alls. Efter kriget gick Italien miste om ­segerns sötma och fick aldrig de territorier man hade räknat med i Sydtyrolen och Mindre Asien.