Opium: glädje och död

5000 före Kristus: Vallmo betydde glädje

Bruket av opium började troligen på forn­tiden i Mesopotamiens­ sumeriska kultur (dagens Irak). Vissa forskare tror till och med att tecknet för opiumvallmo var detsamma som tecknet för fest och glädje.

300 före Kristus: ”Fyrdubbel dos är dödlig”

Antikens greker använde hampa, bolmört, alruna och opium när det var fest. De var dock medvetna om ­drogernas styrka. Läkaren Theofrastos (372–287 f Kr) skrev till exempel ned följande regel i sin stora bok Historia plantarum: ”Man doserar en drakma (en handfull, reds anm.), om en människa bara ska vara upprymd; det dubbla om han ska ha hallucinationer; tre gånger så mycket om han ska vara permanent sinnesförvirrad, och en fyrdubbel dos om han ska dö.”

312 efter Kristus: Rom fick monopol på droger

De romerska makthavarna hade stenhård kontroll på opiumförfäljningen. Priset skulle ligga på en nivå så att de flesta hade råd med drogen. I ett av avtalen framgår att det bara år 312 fanns 793 statskontrollerade försäljningsställen. Försäljningen av opium och hampa utgjorde på egen hand hela 15 procent av rikets intäkter. Drogerna var en integrerad del av den romerska kulturen – ändå finns det i källorna förvånansvärt få tecken på att bruket gick över styr. Romarna hade inte ens något ord för narkomani – men de hade åt­skilliga ord för alkoholmissbruk.

På Caesars tid, omkring år 50 före Kristus, var det till exempel vanligt med hampa­rökning. Och kejsar Marcus Aurelius, som regerade sent på 100-talet efter Kristus, lyssnade till sin läkares råd och började dagen med en portion opium ”stor som en egyptisk böna, upplöst i varmt vin”.

Vissa restriktioner visade sig dock vara nödvändiga. Kejsar Alexander Severus, som regerade på 200-talet, såg sig tvingad att förbjuda rökning av hallucinatoriska ämnen på bordeller för att skydda de prostituerade.

1839: England använde narkotika som vapen

Engelsmännen hade fått smak för kinesiskt te, men kineserna var i sin tur inte intresserade av europeiska varor i lika hög grad. Om britterna ville dricka te fick de alltså snällt betala för det – med tidens internationella ­valuta; spanska silvermynt. England svarade då med att i stället smuggla in starkt indiskt opium i Kina, samt att på sommaren 1839 attackera en rad kinesiska hamnstäder. Det så kallade opiumkriget var ett faktum. Drogen fanns i överflöd och det ledde till att 2,5 miljoner kineser blev beroende av opium under mitten av 1800-talet.

Ytterst få protesterade mot Englands handlingar – en enda parlamentsledamot sa att han aldrig hade sett ett krig ”på en mer orättfärdig grund”. Opiumkriget slutade med brittisk seger år 1842, vilken bland annat gav England makten över Hongkong. Först 1895 medgav London att nationens beteende hade varit ”moraliskt oförsvarbart”.

• Föregående Sida 2 av 16 Nästa