Nürnbergrättegången: Göring njöt i rampljuset

Majestätiskt glider Hermann Görings Mercedes- Benz genom de öster­rikiska Alperna. Bakom de skottsäkra rutorna sitter riksmarskalken klädd i silvergrå uniform och prydd med sina ordnar; Järnkorsets storkors och Pour le Mérite, Tysklands förnämsta hedersutmärkelser. Bakom honom följer en svans av Luftwaffes lastbilar.

Det är den 7 maj 1945. Tyskland är sönderbombat och befolkningen svälter, Hitler har begått självmord och nazist­regimen har kollapsat. Men Göring, Hitlers närmaste man, tycker att han fort­farande har en viktig roll att spela. Han har insett att ett nederlag är oundvikligt för Tyskland och tagit kontakt med general Dwight D Eisenhower, de allierades överbefälhavare i Europa, för att förhandla om en avslutning på kriget. Nu åker han mot slottet Fischhorn i Zell am See, övertygad om att han ska få träffa ­generalen.

Men Göring får aldrig se Eisenhower. I stället stoppas hans kortege av den amerikanske brigadgeneralen Robert I Stack och hans soldater i 36:e infanteridivisionen. Med en avmätt honnör signalerar han åt Göring att lämna bilen.

Stacks adjutant besvarar frågan i de unga tyska soldaternas blickar, när ­Göring förs över till amerikanernas kortege. ”Er riksmarskalk är kaputt”, konstaterar han.

De följande dagarna blir förvirrande för Göring. Han inbillar sig att han fortfarande är riksmarskalk, chef för Luftwaffe och Führerns närmaste man. Han känner samtidigt ett sus av historiens vingslag och berömmelse när Stack tillåter honom att hålla presskonferens och – fortfarande iklädd uniform – ge sin version av krigsförloppet och Tysklands framtid.

Inte förrän Göring den 20 maj placeras i ett fängelse som inrättats i ett före detta kurhotell i Bad Mondorf i Luxemburg börjar han inse allvaret i situationen. När han får se hotellet, som tömts på all sin forna inredning och gjorts om till en byggnad full av enkla celler med halm­madrasser i, förstår han att han inte har något inflytande längre. Nu är han bara en usel krigsförbrytare, precis som alla andra toppnazister som har placerats här medan de allierade förbereder rättegången mot dem.

Om mindre än 18 månader kommer han att sluta sina dagar.

Göring månar om sitt eftermäle

Strax efter gripandet konfiskerar de ­allierade Görings bagage – 16 koffertar med monogram på, en röd hattask och ett stort antal ringar, klockor och manschettknappar. I toalettväskan hittar vakterna mängder med kodeintabletter. Pillren är en mildare ersättning för det morfin som Göring blivit beroende av – det lindrar smärtorna från ett skottsår som han fick i samband med nazisternas misslyckade ölkällarkupp år 1923. Tab­letterna konfiskeras, och den före detta riksmarskalken sätts på avvänjning.

Göring är nära att gripas av panik när han fråntas sin medicin och börjar inse att spelet är över. En kväll när det åskar får han en hjärtinfarkt. ”Jag var ensam när det började åska. Det gjorde mig orolig”, gnäller den tidigare riksmarskalken.

Men avvänjningen, motionen på fängelsets gård och den spartanska kosten gör Göring gott. När han greps var han kraftigt överviktig; hans 170 cm långa kropp vägde hela 104 kilo. Enligt den amerikanske militärläkare som undersökte honom var han ”så fet att det var groteskt, en dallrande massa”. Nu rasar kilona av honom. Efter två månader måste hans grå uniformsbyxor sys in med 15 cm och när Göring den 12 augusti kommer med ett amerikanskt transportflygplan till Nürnberg, där ­rättegången ska hållas, är han en ny människa.