Inför tusentals entusiastiska åskådare gick gångarna ikapp i dagar utan uppehåll.

© Bridgeman & Library of Congress

Vandring var en huligansport

En ny och galen gångsport blev 1800-talets stora publikmagnet. Inför tusentals åskådare vandrade atleter omänskligt långa distanser för att erövra både äran och stora summor pengar.

10 oktober 2017 av Andreas Ebbesen Jensen

Edward Payson Weston sitter utmattad på sin säng och kramar en flaska whisky mellan händerna. 

Utanför står regnet som spön i backen och vinden viner genom hotellrummets väggar. Weston skruvar av locket på flaskan och häller innehållet i skorna. 

Avsikten är att slippa infektioner i fötterna som är fulla med blåsor. Klockan är ett på eftermiddagen den 11 november 1867 när den unge mannen går ut på gatan i staden Palmyra. 

Weston har hunnit gå halva sträckan på 200 mil som han måste avverka på 26 dagar.

Hundratals entusiastiska fans har kommit för att heja på honom när han ger sig av på ytterligare en 76 kilometer lång etapp. 

I tidningarna kan man dagligen läsa om Westons vansinniga bedrift, och myten om honom blir inte mindre glamourös av att han senare, under åtta kilometer, kämpar sig igenom höga snödrivor med två stukade vrister.

Weston har ännu ingen aning om det, men hans lidanden på de amerikanska landsvägarna ska komma att bli startskottet till en ny sport: På bara några år utvecklar sig pedestrianismen till att bli 1800-talets mest populära idrottsgren.

Alltihop började med en vadslagning. Weston var luspank efter ett antal riktigt dåliga affärer, och för att få in pengar slog han vad med en vän om 10 000 dollar: På 26 dagar skulle Weston gå hela vägen från kuststaden Portland i delstaten Maine till Chicago i delstaten Illinois.

Knappt en månad, 2 589 312 steg och en herrans massa blåsor senare vacklade han segerrusig i mål. Femtio tusen imponerade åskådare tog emot honom i Chicago och Weston lovordade sin sport:

”Gång som idrott är något jag hoppas på. Jag är övertygad om att sporten kommer att gynna ungdomar över hela världen. Det är en motionsform som inte bara är hälso­sam, gång är också roligt och den bästa träning en människa kan få.”

Weston var landsvägarnas konung och hemma i stugorna snörade hans utmanare snart på sig skorna.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

År 1879 rapporterade den populära amerikanska tidningen Frank Leslie's Illustrated – som så många andra publikationer – om ett vandringslopp med höga prissummor.

© Bridgeman & Library of Congress

Idrotten fick huliganer

Westons bedrift gjorde pedestrianismen till en av de mest populära idrottsgrenarna i USA och snart tog den även Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zee­land med storm. 

På 1870- och -80-talen hyllades vandrare som Adonis, Black Dan och Honest John som hjältar och deras prestationer blev alltmer otroliga.

På kort tid växte en ung mans märk­liga vadslagning till en professionell gångsport med fans över hela världen. Utmed hela sträckan stod tusentals människor och hejade – de hade satsat stora pengar på vem som skulle vinna. 

Vandrarna blev lika folk­kära som våra dagars fotbollsstjärnor. När sporten var som mest popu­lär täv­lade toppidrottsmän mot varandra upp till ett par gånger i månaden. Evenemangen var förstasidesstoff i de flesta tidningar.

Det dröjde inte länge förrän pedestria­nismen flyttade in på de stora arenorna där gångarna tävlade mot varandra i dagar. De trotsade både smärta och sömnbrist. 

Publiken tog de inte mycket notis om, trots att deras fans ofta uppförde sig som dagens fotbollshuliganer. Knytnävsslag, stenar och glåpord ven genom luften – och polisen brukade få ingripa.

En av de mest prestigefyllda distanserna var sexdagarsvandringar på cirka 80 mil. Vinnaren skulle föräras ett diamantbestrött guldbälte och titeln ”världens bäste gångare”.

Men Weston har annat att tänka på än bältet när han mitt i natten den 6 april 1877 släpar sig fram på banan i ­Agricultural Hall i London. 

Luften i den enorma mässhallen är tjock av cigarrök från 20 000 euforiska åskådare som har kommit för att se honom krossa en annan amerikan: den irländskfödde ­Daniel O’Leary.

Gångarna var som rockstjärnor

  • Gamblern
    Namn: Robert Barclay Allardice
    Främsta bedrift: Att gå 1,5 kilometer varje timme tusen timmar i rad. Barclay förlorade ofta med flit för att höja oddsen. Sedan spelade han på sig själv och inkasserade stora belopp.

  • Miljonären
    Namn: Charles Rowell
    Främsta bedrift: Han tjänade impo­nerande 50 000 dollar när han slog Daniel O’Leary år 1879. Rowells konkurrenter försökte ­senare förgifta honom för att öka sina egna vinstchanser. 

  • Damernas favorit
    Namn: Charles Harriman
    Främsta bedrift: Mitt under ett sexdagarslopp år 1879 kunde Harriman mobilisera sina krafter och ha en het kärleksaffär med en gift kvinna. Två år senare vann han samma lopp genom att gå 852 km.

  • Rekordhållaren
    Namn: George Littlewood
    Främsta bedrift: År 1882 gick Littlewood 854 km på sex dagar, ett rekord som fort­farande står sig. Senare tävlade han mot en häst. Distansen var 27 km, och Littlewood blev slagen med bara några hundra meter.

Vinnaren får en miljon

Weston och O’Leary har gått mer eller mindre oavbrutet i fyra dygn och nu ser mannen som gjorde vandringen till världens ledande sport ut att plågas rejält av utmattning. 

Plötsligt går Weston av ­banan och kryper utmattad in i sitt vilotält så att hans tränare kan titta till honom. Han har ingen känsel i fötterna.

Utanför går O’Leary oberörd vidare. Kampen om att bli den förste att gå 80 mil på sex dygn har gått in i sin slutfas. Just nu verkar det som om Weston kommer att förlora. 

Men den hårdföre amerikanen är av segt virke och när han fått tvätta av sig och blivit omplåstrad trotsar han smärtorna och ger sig ut på arenan igen.

Den manliga delen av publiken kastar upp hattarna i luften av förtjusning när den utmattade atleten kommer ut igen. Men trots att han uppbådar alla sina krafter orkar Weston inte gå ikapp sin rival.

Efter sex smärtfyllda och utmattande dygn är loppet över. O’Leary har tillrygga­lagt imponerande 835 kilometer mot Westons 810 kilometer. 

Irländaren får en check på 14 000 dollar i handen, vilket i dag skulle motsvara ungefär 1 250 000 kronor.

Trots nederlaget ger Weston inte upp. Till och med när intresset för gångsporten svalnar i slutet av 1800-­talet – i takt med att fotboll, baseboll och rugby gör sitt intåg – traskar han oförtrutet vidare. 

Sjuttio år gammal går han från New York till San Francisco och hyllar då fortfarande sin idrott: ”Om jag har kunnat övertyga ungdomen om att Gud har skapat dem för vandring, är mitt livsverk fulländat.” 

Läs mer

N. Harris: A Man in a Hurry, deCoubertin Books, 2012. P.S. Marshall: King of the Peds, AuthorHouse Ltd., 2008. P. Radford: The Celebrated Captain Barclay – Sport, Money and Fame in Regency Britain, Headline Book Publishing, 2001.

Kanske är du intresserad av...