© Getty Images

De första fotbollsreglerna: Anfall och passa aldrig bollen

Sju anfallare, noll passningar och ingen domare - så såg en fotbollsmatch ut på 1800-talet. Det var till och med lätt att göra mål eftersom det inte fanns någon ribba på målet.

1 juni 2016 av Jannik Petersen

Passningar undveks i 20 år

Att spela bollen vidare till en medspelare ansågs under fotbollens första decennier vara vanhedrande och ett tecken på desperation. I stället försökte alla dribbla bollen och på egen hand ta sig ända fram till motståndarmålet för att skjuta.

Till och med toppstrider inom engelsk fotboll liknade mest dagens knatteligor med en stor klunga spelare som jagade bollen. Under landskampen mellan Skottland och England 1877, kritiserades Alfred Lyttleton av en lagkamrat för att inte ha passat. Lyttleton bemötte kritiken med ett vasst: ”Min herre, jag spelar uteslutande för mitt eget nöjes skull.”

Fotbollsskor förbjudna

Bruket av skor med spikar, eller järn- eller gummidobbar under sulan, förbjöds i regler från 1863. I sportens barndom spelade man i stället i mjuka, ankelhöga vardagsskor med en liten klack att bromsa med.

Först under 1880-talet började de första specialtillverkade fotbollsskorna dyka upp. De var grova, slitstarka och tunga som bly, särskilt när lädret hade sugit upp ordentligt med regnvatten. Från år 1891 blev det tillåtet att spela med nabbar under sulorna.

Ingen filmade sig till straffspark

Det skulle gå 27 år och många tusen matcher innan en spelare lade historiens första straffspark. Det berodde dels på att straffområdet inte kom till förrän år 1891, dels på att fotboll var en gentlemannasport och alla ansträngde sig för att spela efter reglerna som en renhårig idrottsman.

Målvakt fick ta med händerna överallt

© Bridgeman

Under de första åren spelade alla lag med flygande målvakt. Det vill säga att spelarna turades om att stå i mål – främst för att hämta andan.

Handskar användes inte alls och de skiftande målvakterna tog inte heller på sig någon särskild tröja. Målvakten var den ende som fick ta bollen med händerna – ett privilegium som han utnyttjade över hela planen. Först år 1912 ändrades reglerna och målvakten fick nu bara ta bollen med händerna inom sitt målområde.

Spelarna dömde själva

Ingen ropade några okvädningsord efter domaren på 1860- och 1870-­talen, för det fanns ingen neutral bedömare. Spelarna dömde själva. Om någon bröt mot reglerna, dömde han själv eller offret frispark. 

I takt med att matcherna blev mer prestigefulla och drog alltfler åskådare, uppstod ett behov av personer som inte blev för upphetsade i stridens hetta, utan kunde fatta nyktra beslut. 

Under en övergångsperiod utsåg lagen själva en s.k. umpire – en man som signalerade från sidlinjen om regelbrott begicks inne på gräset. De båda lagens umpirer var inte alltid eniga, och år 1881 blev det obligatoriskt att låta en neutral domare döma i ligamatcher.

30 meters höjdare satte ribban

2-1-7 var det spelsystem man föredrog i många år: Två försvarsspelare, en mittfältare och sju anfallare. Planen kunde vara upp till 182 meter lång och om man placerade många spelare nära motståndarnas mål, ökade chanserna att få in bollen.

Målen hade stolpar, men ingen ribba och det medförde vissa problem. När en spelare fick ett mål godkänt år 1873, trots att han sköt 30 meter över mål, beslutade det engelska fotbollsförbundet att man skulle spänna en lina mellan de två stolparna. Nio år senare följde kravet på en ribba av trä.

Spelarna fruktade bollen

© Bridgeman

Nickar var sällsynta på 1800-talet – alla fruktade bollens hårda snörning som slog upp blåmärken i pannan. Läderbollen sög dessutom åt sig vatten och under matcher som spelades i regn vägde den till slut dubbelt så mycket som vanligt.

Kanske är du intresserad av...