Bugande och bockande – så ville Ludvig XIV se sina undersåtar. Frankrikes adel hölls i strama tyglar.

© Musée d'Orsay

Solkungens slott var rena svinstian

Stank, råttor och en förfärlig leda var vardag för de många tusen invånarna i Versailles. Medan Solkungen själv vältrade sig i lyx var hans hov hänvisat till smutsiga rum och från morgon till kväll tvingades de delta i meningslösheter.

8 februari 2017 av Stine Overbye

Så här i slutet av 1600-talet har praktslottet i Versailles en alldeles säregen doft. Men det är inte från den storslagna trädgårdens fägring. 

Nej, det är en vass, hemsk odör som sticker i näsan: Solkungens residens stinker nämligen av urin, luktvatten, svett – och till och med avföring! 

Besökare som närmar sig det kungliga slottet knappt 1,5 mil sydväst om Paris behöver bara ta ett djupt andetag för att veta var de befinner sig.

Lukten av Versailles överträffar stanken vid alla andra hov i Europa. Det beror på att allt är större vid den franske kungens hov – så även mängden män­niskor. 

Flera tusen adelsmän och deras tjänare har trängt ihop sig på slottet, för det är här man kan göra karriär och det är här man tilldelas betydelsefulla poster. Därför står alla ut med odören – om de ens märker den. 

De är bara glada att ha kommit så långt att de kan sola sig i kungens glans. 

De särskilt utvalda som får chansen att komma nära Ludvig XIV menar att den stank som hänger tung över slottet knappast övergår majestätets kroppsodör som enligt en utländsk ambassadör påminner om ”ett vilddjurs”. 

Versailles tar form

Utifrån sett var Versailles ett överdådigt mästerverk och 1600-talets största mirakel. Inget annat palats kunde mäta sig med kung Ludvigs slott i vare sig prakt eller storlek.

Det första Versailles var bara ett kungligt jaktslott; ”Ett litet låd-chateau som Ludvig XIII hade byggt för att slippa sova på halm”, som den alltid lika syrlige hertigen av Saint-Simon skrev i sina memoarer. 

Hertigen levde vid Solkungens hov i flera decennier och nedtecknade sedan sina många intryck med sylvass penna.

Ludvig XIII:s tronföljare, Ludvig XIV, tillbringade sin barndoms lyckligaste stunder i jaktslottet. Hjortar och vildsvin strövade runt på de böljande kullarna med sina vidsträckta skogar. 

Och för en pojke som föredrog hästryggen framför mjuka divaner, var det lilla slottet rena paradiset.

Egendomen hade fortfarande en särskild plats i Ludvig XIV:s hjärta när han år 1661 övertog makten och införde envälde. 

Den blott 22 år gamle kungen bjöd in vänner och älskarinnor till uppsluppna middagar på det lilla godset, och parken kom att utgöra scenen för såväl skådespel som konserter under de långa sommarkvällarna.

Han må ha styrt riket från Louvren i Paris, men Versailles var och förblev hans lekplats. I ­augusti samma år fick Ludvig en ny idé när han var på fest hos sin finansminister, Nicolas Fouquet. 

Den tillställningen blev avgörande för Sol­kungen.

Det storslagna gillet ägde rum på ministerns nybyggda Vaux-le-Vicomte utanför Paris. Slottet omgavs av en välskött park med fontäner, sjöar, kanaler, statyer och apelsinträd. Inomhus var utsmyckningen om möjligt ännu mer extravagant. 

Taken var rikt dekorerade, salongerna förgyllda, gobelänger hängde överallt, garderoberna dignade av silver- och guldbrokad och möblerna var de vackraste och mest dyrbara man kunde få i Europa.

Med lika delar beundran och avundsjuka betraktade Ludvig sin ministers liv i lyx, och knappt hade han lämnat festen förrän han fattade ett snabbt beslut: 

Han tänkte bygga ett imponerande barockslott som skulle överträffa Vaux-le-­Vicomte, och förföra hela världen med en överjordisk skönhet. Underverket skulle uppföras kring jaktslottet i hans älskade Versailles.

Arkitekterna lyssnade med rynkade pannor när Ludvig beskrev sina önskemål om överdådiga salonger och enorma parker. 

Och de protesterade. Det var för långt från Paris, utsikten var torftig, jorden sumpig och det fanns inget rent vatten. 

Sämre förutsättningar fanns inte i hela riket. Men Ludvig hade bestämt sig: 

”Det roade honom att köra över naturen och lägga sina pengar och sin uppfinningsrikedom på att tämja den efter sin egen vilja”, skrev Saint-­Simon. Majestätet fick som han ville.

Ludvig XIV byggde ut det lilla slottet Versailles och gjorde det till en förebild för hela Europa. Allt på slottet hade skapats för att imponera och demonstrera Solkungens enväldiga makt. Bland folket blev det pråliga slottet en symbol för hur fjärran kungens leverne var från hans undersåtars fattiga tillvaro.

© Bridgeman/The Royal Collection & Polfoto/Corbis

Adeln trängde ihop sig

Versailles förvandlades till en hektisk byggarbetsplats. Byggnadsställningar sköt upp kring jaktslottet och ägorna myllrade av arbetare. 

Flera etapper av omfattande byggarbete krävdes innan kungen år 1682 kunde flytta in i sitt nybyggda hem tillsammans med familj, ministrar och hov – hela 21 år efter besöket på Vaux-le-Vicomte. 

Parken var dock långtifrån färdig och över 36 000 personer slet med att gräva kanaler, plantera träd och anlägga sjöar.

Innanför slottets väggar höll spegel­salen, som med tiden skulle bli slottets mest praktfulla rum, på att byggas. 

Resten av de omkring 350 rummen var ­någorlunda beboeliga. I de förnämsta och mest rymliga salarna i hjärtat av slottet bosatte sig Ludvig och hans ­familj. Här visste prakten inga gränser.

I de kungliga sviterna var det högt i tak. De var dekorerade med förgylld stuckatur eller täckta av målningar. 

Stora speglar, inlagd marmor eller konst i gyllene ramar prydde väggarna, och vita damastgardiner ramade in de höga fönstren. 

Möblerna hade försilvrade ben, sängarna omgavs av gyllene draperier och från taken kastade enorma ljuskronor ett magiskt sken över salongerna.

På utsidan var slottskomplexets prakt oändlig. Inomhus falnade dock glansen i takt med att avståndet till kungens ­gemak växte. 

Hovet inkvarterades i strikt rangordning; de mäktigaste furstarna närmast kungen. Adliga av lägre rang fick trängas i kammare längre bort. 

Versailles minst inflytelserika familjer fick nöja sig med små krypin, en del av dem utan fönster och med så lågt i tak att man inte kunde stå upprätt. 

Där riskerade man att bli helt bortglömd.

När Solkungens hustru i slutet på 1600-talet behövde en ny hovdam, sökte hon en adelskvinna som var frånskild eller änka. 

En person med dessa kvalifikationer gick dock inte att hitta på Versailles. Då kom en av slottets ämbetsmän att tänka på en äldre hertiginna, som ju bodde i en avlägsen vindskammare. 

Det visade sig att hon höll på att svälta ihjäl i sin ensamhet, och tog tacksamt emot erbjudandet om att få bli hovdam. 

Kungen höll hov på toaletten

Det ombyggda jaktslottet hade nu blivit en hel liten stad med omkring 5 000 invånare. Det myllrade av människor i korridorer och trappor. 

Ibland fick de sällskap av kossor som leddes till småbarnens rum för att leverera pinfärsk mjölk. De stora kreaturen fyllde upp korridorerna – men bärstolar tog ännu mer plats.

I slottet fanns flera taxibolag, som hade i uppgift att transportera hovfolket genom de ändlösa gångarna. 

Det var bara kungafamiljen som hade sina egna bärstolar. Tjänsten blev så populär att trafikstockning i korridorerna var snarare regel än undantag. 

Efter mörkrets inbrott krockade bärarna med varandra i de skumma gångarna där den enda belysningen kom från fackelbärarnas lågor. 

Senare, när trafiken lugnat ned sig, genljöd korridorerna av rop från folk som gått vilse, eller av det stilla porlandet när en nattvandrare urinerade i ett hörn.

Runtom i gångarna hade man inrättat pyttesmå ”avträdesrum”, inredda med en träbehållare med hål i locket. 

Latrinerna var alla lika otäta, och innehållet sipprade ned genom golvbrädorna till rummen nedanför. 

De var dessutom alldeles för få och det hände att hovfolk som inte hade tålamod att köa, eller som inte stod ut med stanken, uträttade sina behov i korridorerna.

I rummen hade slottets invånare nattkärl som, trots att det var strängt förbjudet, oftast tömdes genom fönstret. 

Nedanför riskerade förbipasserande att få det stinkande innehållet i huvudet.

Solkungen själv hade det något bättre än sina undersåtar. Hans behov uträttades på en stol med ett hål i den stoppade sammetssitsen. 

Där höll kungen gärna hov på morgonen, och ingen av dem som fått äran att närvara låtsades om de karaktäristiska ljud som åtföljde kungens planering av statens angelägenheter. 

Toalettens sammetssits var behagligt mjuk, men lådan inunder var ofta så otät att innehållet läckte ut.

© Réunion des musées nationaux/H. Bréjat

Hovlivet ett rent skådespel

Ludvig omgav sig med överflöd, men privatliv var en lyx han aldrig kunde unna sig. 

Från det ögonblick han slog upp ögonen, tills han gick och lade sig igen, var han omgiven av en noggrant utvald skara undersåtar, för vilka det var en ära att följa honom överallt.

Redan från första dagen i det ombyggda slottet i Versailles styrdes kungens vardag av en omfattande rutin av tidskrävande ritualer. 

På det sättet såg han till att Frankrikes traditionellt så upp­roriska adel var alltför upptagna för att hinna konspirera mot kronan.

Om hertigar och markiser ville få makt och rikedom, var de tvungna att kretsa som planeter kring Solkungen dagarna i ända. 

Alla hade fått sin särskilda roll i det omsorgsfullt iscensatta skådespel som hovlivet på Versailles utgjorde.

För de utvalda var dagens första plikt att närvara vid morgonritualen, den så kallade lever – franska för att ”stiga upp”. 

Vid åttatiden varje morgon lät sig Ludvig XIV väckas av en viskande röst, som milt meddelade att det var dags att möta dagen. Sedan tittades han till av sin livmedikus, innan han steg upp.

Omkring ett hundratal adliga tittade på när kungen genomförde sin morgontoalett. 

Tjänare tog av honom nattskjortan, varpå de rusade runt den nakne monarken och rakade och friserade honom, innan han ekiperades. Bad hörde inte till rutinerna, och Ludvigs turkiska badstuga användes främst för möten med älskarinnor.

När kungen hade fått på sig alla kläder, enligt en fast ritual som man aldrig avvek ifrån, valde han en av sina 400 peruker.

Hela samlingen var friserad, parfymerad och pudrad enligt konstens alla regler – men också full av ohyra.

Morgontoaletten var bara den första av dagens otaliga ritualer som de adliga förpliktigades att delta i. 

Ända fram till sent på kvällen deltog de i processioner, mässor, jakt och kvällsunderhållning i form av exempelvis kortspel eller konserter – i regel dock bara som passiva åskådare till kungens för­lustelser.

Först vid halv elvatiden på kvällen var det äntligen dags för dagens sista ceremoni; nu skulle Ludvig gå till sängs. Under aftontoaletten skulle en åskådare sköta belysningen.

”Kungen såg sig runt omkring i rummet och sade sedan namnet på en av de närvarande, varpå den högste tjänaren gav denne stearinljuset. 

Det ansågs vara en stor ära tack vare kungens förmåga att lägga vikt vid de minsta obetydligheter”, skrev Saint-Simon. Han tilldelades själv rollen som ljusbärare då och då.

Medan resten av de omkring hundra utvalda tittade på, kläddes Ludvig XIV av. Han sköljde ögonen och fick håret friserat: 

Först när Solkungen låg till sängs, kunde Frankrikes mäktigaste män dra sig tillbaka och pusta ut efter en lång och dödligt långtråkig dag. 

Vid särskilda tillfällen kunde gäster, som här dramatikern Molière, få sitta på en taburett och se på när Solkungen åt.

© Malden Public Library

Bostaden går i arv

Ingen adelsman skulle någonsin ha vågat skolka från kungens ritualer på Ver­sailles.

”Han såg och lade märke till varenda en av dem; noterade när de som normalt vistades vid hovet var frånvarande, och noterade även dem som högst sällan var där”, antecknade Saint-Simon. 

Om en hertig smet iväg för en dags ledighet i Paris, satte han hela sin tillvaro på de bonade golven på spel.

Alla fransmän längtade efter att komma nära Solkungen, dit där de välbetalda ämbetena och förnäma titlarna delades ut. 

Och de som redan hade skaffat sig en plats vid Versailles klamrade sig krampaktigt fast vid sin position. 

Samt­liga ämbeten på slottet gick i arv, från ministerposter till tjänster som fontän­ingenjör, kunglig nattkärlsbärare, mullvadsfångare och livréklädd lakej.

Om en familj hamnade i ekonomisk knipa, kunde familjens överhuvud sälja sin tjänst vidare för en ansenlig summa.

De som bodde på slottet i Versailles höll också hårt i sina bostäder – även den torftigaste slottskammare gav mer prestige än en bostad någon annanstans i Frankrike. 

Därför ignorerade hovet både råttor och möss som gnagde sig genom möbler, tyger och väggar. 

De stod också ut med att inomhustemperaturen ibland sjönk till under fryspunkten så att man tvingades sova under björnskinn.

När en högadlig familj föll i onåd och visades på porten, började en hetsig kamp om de lediga rummen bland resten av familjerna på slottet. 

Ingen fick så stor framgång med sitt intrigerande som ätten Noailles. 

Hertiginnan Marie-­Françoise Noailles fick 21 barn med sin man, och alla fick sin egen bostad på slottet. De kom att fylla en hel korridor, som fick öknamnet Rue de Noailles, ”Noaillesgatan”.

Hälsade på maten

Utöver deltagandet i allsköns ceremonier måste alla som bodde på slottet underkasta sig en sträng etikett. 

Ingen fick t.ex. spotta i kungens närhet, och när Ludvig kom spatserande måste alla buga sig för honom och backa in mot väggen.

Till och med majestätets mat hade hög rang. Måltiderna tillagades utanför slottet i köket intill tjänstefolkets bostäder. 

Därifrån bars maten till kungens bord av ett följe om tio man. Promenaden gick genom södra flygeln, uppför en trappa och vidare genom flera korridorer till matsalen. 

Om en adelsman mötte processionen som bar maten, måste han lyfta på hatten, bocka och hälsa på faten med orden ”kungens kött”.

Till lunch nöjde sig Solkungen med fyra rätter, men middagarna var rena matorgierna, och de intogs inför ögonen på en utvald skara från hovet.

De flesta av betraktarna stod upp. Endast de allra mest gynnade fick sitta, och deras status framgick av om de fick slå sig ned i en länstol, på en vanlig stol ­eller nöja sig med en pall.

Vanligtvis inledde kungen sin måltid med ett par tallrikar grönsakssoppa. Sedan följde fasan, rapphöna, fårkött, skinka, dessert och allra sist frukt och konfekt. 

Maten bars fram på guld- och silvertallrikar av bugande och fotskrapande tjänare, och allt såg mycket förnämligt ut.

I själva verket hade maten kallnat för länge sedan, under den långa färden från köken. Trots det kunde tjänstefolket göra sig en förtjänst på att sälja resterna utanför slottet.

Endast några få av bostäderna på Versailles ägor hade kök. Men ingen behövde gå och lägga sig hungrig eftersom Solkungen hade ålagt en krets utvalda adelsmän att bjuda in sina vänner på middag i sina egna rum. 

Maten levererades från de kungliga köken, och den som valts ut till värd fick finna sig att dagligen se sitt hem invaderas av 20–30 gäster när det var matdags.

Under Solkungens regeringstid, och under de regenter som följde, var Versailles ett slott i ständig förändring. Kungarna byggde till och om, och med tiden förändrades förhållandena.

Revolutionära parisiskor drog till Versailles år 1789. De tvingade kungen att flytta till Paris och bo med folket.

© Scanpix/Mary Evans

De kungliga kastades ut

Strax före sin död år 1715 ville Ludvig göra något åt den eviga stanken och befallde därför att all avföring skulle forslas bort från Versailles korridorer en gång i veckan. 

Efter Solkungens död, och efter förbättringen av hygienen, vågade hertigen av Saint-Simon äntligen hoppas på bättre tider. 

När han tidigare förbisetts vid en befordran hade han lämnat sin officerstjänst i armén, och därför fallit i ­onåd. Uppstudsighet av sådant slag kunde Ludvig XIV aldrig förlåta.

Under hans efterträdares, Ludvig XV, tid försökte Saint-Simon att ta sig uppåt i hierarkin, dock utan större framgång. 

Vid sin död år 1755 hade han flyttat ut från Versailles sedan länge. Han fick med andra ord aldrig uppleva installationen av engelska vatten­klosetter.

Först efter den fick man äntligen bukt med den obehagliga odör som legat tung över slottet i Versailles så länge.

Nu tillkom andra dofter. I slutet av 1700-talet fick många bostäder kaminer och små kök, och med den moderniseringen var det nu matos och kaminrök som sköljde genom korridorerna medan disk och köksavfall tornade upp sig.

Det var dock ingenting som den nu regerande Ludvig XVI och hans drottning Marie-Antoinette behövde bekymra sig om. 

Deras gemak i slottets centrala delar saknade ingenting, och de levde i ofantlig lyx i en tid då ekonomisk nedgång drev vanliga fransmän i fördärvet.

Helt opåverkade av folkets urusla livsvillkor, fortsatte de kungliga att leva som de alltid hade gjort på Versailles.

De spenderade förmögenheter på kläder och extravaganta tillställningar men till skillnad från förr var folket inte längre imponerade. 

Det kungliga slöseriet, då resten av folket i landet var i kris, väckte avsky över hela riket, särskilt i Paris där man saknade både bröd och spannmål.

Hösten 1789 var tiden inne för den slutgiltiga uppgörelsen med kungamakten och Versailles – själva symbolen för klyftan mellan hög och låg. 

Under parollen ”bröd åt folket” marscherade den 5 oktober tusentals ilskna kvinnor och män hela vägen från Paris till Versailles. 

Beväpnade med hötjugor, klubbor, knivar och gevär stormade folkmassan slottet och krävde att kungen skulle göra något åt nöden. 

Revolutionärerna tvingade dessutom kungafamiljen att följa med dem tillbaka och bosätta sig i palatset Tuilerierna i hjärtat av Paris.

En 107 år lång epok med Versailles i Frankrikes praktfulla maktcentrum var nu över. För kungaparet hade förödmjukelserna bara börjat. 

Monarkin avskaffades år 1792, och året därpå giljotinerades Ludvig XVI och Marie-Antoinette.

Efter kungaparets död annonserades ett fantastiskt erbjudande ut på affischer över hela Paris: Alla inventarier från slottet i Versailles skulle säljas på auktion. 

Till de stora dragplåstren hörde ”siden­lakan, länstolar tagelmadrasser, soffor, kande­labrar, speglar, fajans och andra objekt”.

Även om Versailles bestals på sin glans fick slottet stå kvar, och en del möbler kom så småningom tillbaka.

I dag är slottet en av Frankrikes största ­turistattraktioner med omkring fem miljoner besökare varje år.

Kanske är du intresserad av...