Det pråliga hotellet Waldorf-Astoria var New Yorks finaste. Familjen Rockefeller var dåtidens rikaste och tjänade miljarder dollar på sitt oljeimperium. Familjen Astor stod ofta värd på Waldorf-Astoria, medan Carnegies jättelika förmögenhet byggts upp i stålbranschen.

© Polfoto/Corbis

New Yorks rika levde som kungar

I slutet av 1800-talet tävlade mång­miljonärerna om att vara störst, bäst och vackrast; det var Vanderbilt, Carnegie och Astor. Lyxhotellen i New York blev jet set-folkets luxuösa mötes­platser där de kunde visa upp all sin rikedom för den gapande allmänheten.

17 mars 2017 av Pelle Stampe

Utanför hotellet Waldorf-Astoria, och hela vägen ned längs Femte Avenyn stod de hästdragna vagnarna i kö. 

Det var den 10 februari 1897. Vaktmästare och kuskar bar sammet, brokad, höga stövlar och hattar med stora plymer. 

Hotellets anställda var utklädda till musketörer och hälsade­ nu de 700 gästerna välkomna till årtion­dets maskeradbal.

Kvinnor utklädda till Madame de Pompadour, Marie-Antoinette eller ­Katarina den stora, bar jättelika sidenklänningar, stora vita peruker och glittrande diamanter. 

De svassade in i lobbyn förda av män som föreställde Ludvig XIV, kardinal Richelieu eller Peter den store. 

Bankmannen Oliver Belmont kom som Henrik VIII. Ryktet sade att hans handgjorda rustning med detaljer av guld hade kostat 8000 dollar, cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Inne på hotellet togs gästerna emot av Cornelia Bradley-Martin. Hon hade hyrt de två nedersta våningarna av Waldorf-Astoria för att fira en förestående resa till Europa.

Med speglar, tapeter, gobelänger, tavlor och blommor hade hon förvandlat festlokalerna till det franska slottet i Versailles. Värdinnan var klädd som Maria Stuart och smyckad i ­Marie-Antoinettes äkta kronjuveler tog hon emot sittandes på en tron. 

Tonerna från New Yorks filharmonikers stråkar lockade gästerna till den stora balsalen där de fann pyramider av exotiska frukter och champagneglas fyllda med världens dyraste droppar. Gästernas ögon, gommar och näsor lockades av de läckraste franska delikatesser.

Överklassens privatliv offentligt

Under dagarna som följde hade pressen fullt upp med att överträffa sig själv med reportage från balen. 

En tidning skrev att ”kommande generationer daterar troligen alla händelser med Bradley-Martin balen som utgångspunkt”. 

En av de få kritiska journalisterna skrev: ”En halv miljon dollar (cirka 79 miljoner kronor i dag, reds anm.) har slösats på tingeltangel och blommor. 

Mrs Bradley-Martin har triumferat och höjt upp sig själv på fåfängans vulgära tron.”

Reportagen krävde ingen djupgående research – jet set-folket hade i princip bjudit in journalisterna. 

Alla stora socia­la evenemang i New York ägde nämligen rum på offentliga platser och de flesta föredrog att vara på Waldorf­-Astoria. 

I andra länder hölls de rikas tillställningar i privata palats där aristokratin kunde få vara ifred för de stora massornas missunnsamma blickar.

Men i takt med att ekonomin fullständigt exploderade, bland annat inom tung industri, banksektorn, fastighetsbranschen, aktiehandeln och järnvägen i USA, uppstod förmögenheter som världen aldrig tidigare skådat. 

Män som John Jacob Astor, Cornelius Vanderbilt och Andrew Carnegie hade arbetat sig upp från fattiga förhållanden och ville nu visa­ hela världen att de hade lyckats med den amerikanska drömmen. 

Genom att demonstrera sina framgångar ville de inspirera andra att arbeta hårdare.

Lodrät järnväg ett dragplåster

Driftiga affärsmän insåg snart att det fanns pengar att tjäna på de förmögnas krav på flärd och deras vilja att synas. 

På New Yorks finaste adresser började lyxhotellen skjuta upp – deras enda uppgift var att ge de välbeställda gästerna en upplevelse utöver det vanliga.

År 1859 invigdes Fifth Avenue Hotel­. De 400 rummen hade något alldeles extra: egna badrum och egen kamin, och de 400 anställda stod ständigt redo för gästerna. Stadens första personhiss blev hotellets stora attraktion. 

”Den lodräta järnvägen” drevs av en stor ångmaskin i källaren. 

”Stora mängder förgyllt trä, sammet, tjocka mattor, rosenträ och gröna­ draperier skapar en stil och ett välbefinnande som varenda människa önskar sig”, skrev tidskriften Harper’s Weekly om hotellets inredning.

Hotellen tävlade om att överträffa varandra i lyx för att locka till sig ”New York 400”. ”De 400” utgjordes av det fina folkets absoluta elit, utnämnda av societets­damen Caroline Astor, överklassens högsta smakdomare.

”Det finns bara runt 400 personer i det fashionabla New York”, deklarerade den förmögne Ward McAllister. 

”Om man rör sig utanför denna krets möter man människor som inte känner sig bekväma i en balsal eller som får andra att känna sig malplacerade.”

Gästerna på jet setens baler hörde till de så kallade ”New York 400”: Societetsdrottningen Caroline Astor hade en lista över de 400 personer som enligt hennes förmenande förstod att föra sig i en balsal. 

© New York Public Library

Kusiner byggde det finaste hotellet

År 1891 bestämde sig kusinerna William­ Waldorf Astor och John Jacob Astor för att bygga ett ännu finare hotell i New York. 

Kusinerna såg till att hotellritningarna hamnade hos New York Times, som återgäldade genom att skriva att ­hotellet skulle bli ”ett veritabelt palats” och ”det mest luxuösa hotellet i USA”.

Intresset var enormt när hotellet öppnade två år senare, och de många nyfikna besökarna behövde inte bli besvikna.

Waldorf-Astoria var en kombination av europeisk elegans och familjen Astors personliga stil. 

Hotellets mest exklusiva restaurang var inredd exakt som Caroline­ Astors matsal dit annars bara landets förnämaste personer kunde hoppas på att bli inbjudna på middag. 

För den nätta summan av cirka 100 dollar, ­ungefär 17000 kronor i dagens penningvärde, kunde nu fjorton gäster få känna sig som om de vore hemma hos Astors.

De båda kusinerna Astor anställde den kände hotellchefen George Boldt att driva hotellet. 

Boldt var en mästare på marknadsföring och det första han gjorde var att arrangera ett överdådigt invigningsparty. 

Från New York, Boston, Baltimore och Philadelphia anlände 1500 specialinbjudna gäster klädda i haute couture från Paris och juveler från Tiffany­ och Cartier. 

De uppmanades att gå omkring och titta på de olika sviterna vars inredning inspirerats av Venedig, Vinterpalatset i Sankt Petersburg, mediceernas Florens och Solkungens hov. 

Efter den flotta middagen underhöll sedan New Yorks symfoniorkester i den 30 meter långa och tre våningar höga balsalen.

”Så många är bekvämligheterna”, skrev en inbjuden journalist, ”så lyxigt är allt som erbjuds, att om en man som kommer till New York önskar vara av någon betydelse alls, måste han bo på Waldorf-Astoria.”

De välbeställdas skyltfönster

Hotellchefen Boldt såg till att de mest betydelsefulla gästerna överöstes med champagne, blommor och cigarrer medan­ de mindre förmögna ignorerades eller till och med förolämpades. 

En gäst som ifrågasatte kostnaden för sin vistelse förvisades från hotellet för alltid medan Boldt demonstrativt rev räkningen i småbitar inför gapande gäster i lobbyn.

Att hälsas välkommen till Waldorf­Astoria var ett erkännande av personens position och en inträdesbiljett till de förnämsta kretsarna, hotellets 50 restauranger, barer, palmträdgårdar och salonger. 

Jet set-folk från hela landet vallfärdade till hotellet för att visa upp sig i sina finaste fjädrar. ”Från ett tebord under en palm övervakade jag dessa extravagansens vackra aspiranter uppställda i stilig slagordning”, skrev författaren H.G. Wells under ett besök i lobbyn.

Varje dag besöktes hotellet av flera tusen personer. De flesta ville bara få en skymt av det fina folket som spatserade upp och ned för den hundra meter långa, mattklädda, spegelsmyckade marmorgång som band samman hotellets två flyglar. 

Slagfärdiga personer döpte snart korridoren till Peacock Alley, Påfågelgången.

I takt med att mäktiga affärsmän gjorde sig hemmastadda blev hotellet också ett slags förlängning av Wall Street. 

Man utbytte aktietips i barerna, initierade miljon­affärer i salongerna och i en av sviterna förvärvade finansmannen J.P. Morgan ett stål­imperium av Andrew Carnegie år 1901. 

Priset var 480 miljoner dollar, cirka 80 miljarder kronor i dag. Som service till kunderna startade hotellet en kurirservice och en egen telefoncentral för att hålla gästerna à jour med senaste nytt på finansmarknaden. 

Samtidigt investerade de mest väl­beställda hotellgästerna miljontals dollar i de privata prakt­palats som sköt upp på Manhattans mest exklusiva adresser. 

Under sina resor till Europa dammsög de sedan den antika världen på antikviteter till sina lyxhem.

I början av 1900-talet vände dock den folkliga opinionen när de förmögnas ensamrätt pressade upp priserna. 

Regeringen ingrep och stiftade lagar som förbjöd monopol. Vanligt folk började också inse att det var deras surt förvärvade pengar som finansierade överklassens extravaganta livsstil. Den absoluta eliten sågs inte längre som förebilder utan som lumpna rövarbaroner.

Den nya generationens jet-setare visade inte längre upp sin rikedom på lyxhotellen – de träffades i stället hemma hos varandra eller på nattklubbarna. 

En av Waldorf-Astorias grundare, William Waldorf Astor, kände sig inte längre välkommen i sitt hemland och flyttade till England där han köpte sig ett slott. 

Den andre grundaren, John Jacob Astor IV, mötte ett annat öde. Han gick till botten på tidens mest praktfulla och största lyxångare Titanic. 

Waldorf-Astoria återfick aldrig sin position och år 1929 revs det hotell som en gång utgjort scenen för så många praktfulla fester. 

Nu skulle den värde­fulla tomten i stället bebyggas med en jättelik kontorsbyggnad. 

Kanske är du intresserad av...