Lata munkar utvecklade dagens tecken och symboler

Många tecken och symboler kan härledas ända tillbaka till antiken. Men det var först när medeltidens munkar, matematiker och boktryckare skulle spara tid som tecknen fick den form de har i dag.

10 mars 2017 av Pelle Stampe

Et (det latinska ordet för ”och”)

Ungefär vid vår tideräknings början blev det allt vanligare att de romerska författarna skrev ihop bokstäverna ”e” och ”t” i ordet ”et” till ett enda tecken. Tecknet utvecklades så småningom till det ”&” vi använder i dag. Tecknet fick sin slutliga form av boktryckarna på 1400-talet.

Frågetecken

Under tidig medeltid fanns det två sätt att skriva frågetecken. 

Några använde den romerske retorikern Aelius Donatus teckensystem med symboler som representerades av prickar på olika höjd – Donatus skrev frågetecknet som en upphöjd prick.

Andra skrev helt enkelt ”questio” (”fråga” på latin) vilket så småningom blev till förkortningen ”qo”. 

För att förkortningen skulle synas tydligt i texten skrevs de båda bokstäverna under varandra. På 1400-talet utvecklades ”qo” till ett ”?”.

Plus- och minus-tecknen 

användes på medeltiden bara för att symbolisera överskott respektive underskott. Plus skrevs som ”et” (”och” på latin) och M var en förkortning för ”meno” (mindre).

I början av 1500­-­talet började den tyske matematikern Heinrich Schreiber och hans ­holländske kollega Vander Hoecke att använda tecknen + och - i stället. 

Och efter några år hade deras modell spridit sig till de övriga länderna i Europa. 

Utropstecken

För romarna var ”io” ett uttryck av glädje. På medeltiden skrevs i:et och o:et under varandra för att skilja dem från den ofta förekommande latinska ändelsen -io. När boktryckarkonsten uppfanns i slutet av 1400-talet blev tecknet till ett ”!”.

Tecknet blev inte vanligt förrän i slutet av 1700-talet och fanns som standardtangent på skrivmaskiner först 1970.

Multiplikation

Fram till 1600-talet skrev man ”multiplicatio” (latin för mångfaldiga) i multiplikationstal. År 1631 använde den engelske matematikern William Oughtred ett ”×” i boken Clavis Mathematicae. Tysken Gottfried Leibniz ansåg att tecknet kunde förväxlas med bokstaven och införde då ”·” 67 år senare. 

Komma-tecknet...

...har sitt namn efter det grekiska ordet ”komma” som betyder kort avsnitt. Men precis som punkt-tecknet började komma-tecknet användas först under medel­tiden. Från år 1200 till år 1500 använde författare ett snedstreck (/) som tecken för en kort paus. På 1500-

talet började strecket sjunka längre ned mellan bokstäverna i meningen och bli allt mindre tills komma­tecknet fick den form som vi använder i dag. 

Pi

Den engelske matematikern William Oughtred (1574-1660) var först med att använda den grekiska bokstaven ”π” för förhållandet mellan en cirkels diameter och dess omkrets. 

Oughtred valde π – den första bok­staven i det grekiska ordet för periferi. Tecknet blev inte allmänt utbrett förrän 1770 då den schweiziske matematikern Leonhard Euler använde det i sin bok Anleitung zur Algebra.

Snabel-a... 

...har använts sedan 1400-talet som förkortning för det latinska ordet ”ad” (vid, hos).

@ användes i räkenskapsböcker med betydelsen ”pris per styck” men användandet dog ut. I it-åldern kunde det lediga tecknet på tangentbordet användas i e-postadresser som förkortning för ”befinner sig hos”.

Division

År 1659 använde den tyske matematikern Johann Rahn för första gången ÷ som tecken för division i boken Teutsche Algebra. 

Rahn hade möjligen inspirerats av medeltidens förkortning ÷ för ”est” (”är” på latin). När Rahns bok översattes till engelska spreds användandet av tecknet. Under de följande seklen försvann det vågräta strecket i flera länder och bara de två prickarna kvarstod.

Punkt

Under flera ­tusen år var det bara ett fåtal som kunde läsa. De var hänvisade till upplästa texter. Högläsningen gick sakta och paustecken behövdes därför inte. 

Kring år 200 f.Kr. började den grekiske grammatikern Aristofanes använda en punkt för att ge uppläsaren ett tecken för andningspaus. Punkt blev dock inte vanligt förrän omkring år 1400.

Procent... 

...kommer av italienskans ”per cento” (per hundra). Procenträkningen spred sig i takt med att bankväsendet utvecklades i 1300-talets Italien. Här förkortades per cento ofta ”pc” eller ”p 100”. Under de följande århundradena gjordes flera förenklingar som på 1700-talet slutligen blev till ett %-tecken.

Lika med 

Den walesiske matematikern Robert Recorde tröttnade på att skriva ”är lika med” och i sin matematikbok införde han The Whetstone of Witte (1557). Det var ett tecken med av två parallella linjer då ”inga andra ting kan vara mera lika”. 

Tecknet blev dock inte allmänt spritt förrän i slutet av 1700-talet. I stället använde man två lodräta streck (||) eller ”ae”, en förkortning för latinets ”aequalis” (lika).

Kanske är du intresserad av...