Djupt religiösa politiker arbetar hårt för att få till stånd ett förbud mot all teater, men lysande författare som Shakespeare blir så populära att ingen vågar ifrågasätta folkets favoritunderhållning. 

© Bridgeman Images & Rex/All Over

Pestepidemi gav Shakespeare framgång

Pestepidemin i London år 1593 dödade William Shakespeares värsta författarkonkurrenter. En enorm efterfrågan på nya teaterpjäser ledde så småningom till att uppkomlingen fick sitt stora genombrott. Geniet tog genast tillfället i akt och revolutionerade teatervärlden för all framtid.

16 november 2017 av Else Christensen

Två skådespelare klädda som dödgrävare står på scenen med sina spadar. Föreställningen den här dagen i början av 1600-talet är utsåld, och hela 3 000 par ögon är riktade mot scenen. 

Det sjuder av liv i Globe Theatre vid Themsens ­södra strand i London. Några av åskådarna pratar högljutt om vad de tror ska hända härnäst. 

Andra i publiken följer aktörerna med hjärtat i halsgropen; de vet att dödgrävarna håller på att förbe­reda den vackra Ofelias grav. Och att prins Hamlet aldrig kommer att få sin älskade.

”Vem bygger starkare än både murare, snickaren och skeppsbyggaren?” lyder nästa replik från den ene dödgrävaren på scenen.

”Det gör galgbyggaren, för hans verk lever längre än alla dem som hamnar i det”, svarar den andre.

Publiken vrålar av skratt. Shakespeare har gjort det igen. Hans tragedi om prins Hamlet har oväntat fått ett inslag av komedi, och publiken kiknar av skratt mitt i det tragiska.

På 23 år har Shake­speare revolutionerat teatern; han blandar genrerna på ett oväntat sätt så att åskådarna kan börja skratta mitt i en tragedi. 

Publiken blir förvirrad när skådespelets hjälte visar sig ha mörka sidor eller när huvud­personen plötsligt dör halvvägs in i dramat. 

Shakespeare är med och bygger upp en teater som får folk att vallfärda över floden, en teater som överglänser alla andra scener i London: The Globe.

Vilken historisk person är du?

Svara på 41 frågor om dig själv, och få reda på vilken av historiens största personligheter du påminner mest om i VÄRLDENS HISTORIAS ultimata personlighetstest. 

Lämnade hust­run

Shakespeare föddes år 1564 i den livliga handelsstaden Strat­ford-­upon-Avon 14 mil nordväst om London. 

Men utöver det vet man inte särskilt mycket om dramatikerns uppväxt och ungdomsår. I november 1582 gifte han sig och fick tre barn i rask följd. 

Allt tyder dock på att barnen inte såg sin ­far särskilt ofta. Några litteraturforskare hävdar att Shake­speare nämligen reste iväg med ett av de tea­ter­­sällskap som regelbundet passerade genom Stratford på 1580-talet. 

En av skåde­spelarna i gruppen skulle ha dödats i ett slagsmål år 1587. 

Man gissar att den tragedin gav Shake­speare chansen att ansluta sig till gruppen och följa med till London.  

Pesten skördade författare

Oavsett vad det var som förde Shake­speare till London, hamnade han i en värld som måste ha varit överväldigande. 

Jämfört med Stratford, som på Shakespeares tid hade en befolkning på 2 000 personer, måste storstaden London med 100 gånger fler invånare ha verkat enorm.

Konkurrensen i huvudstadens teaterkretsar var dock benhård, och Shake­speare fick ett svalt mottagande när han presenterade sina första skådespel. 

Vi vet inte vilken pjäs som var hans första, men Shakespeare möttes med hånfull skepsis; till skillnad från många andra av den tidens stora skribenter saknade han universitetsutbildning.

”En kråka till uppkomling som pryder sig med våra fjädrar”, fnös författaren och debattören Robert Greene hånfullt i en pamflett år 1592. 

Men inte långt senare föll Greene offer för pesten, som ännu en gång härjade i London. Många andra kända dramatiker dog också i epide­min, och plötsligt fanns det mer utrymme för Shakespeare.

Till följd av pestens härjningar tvingades teatersällskapen ställa in sina föreställningar, och många av dem gick i konkurs. 

År 1594 fanns det bara två sällskap som skulle underhålla en stor befolkning med en nästintill omåttlig aptit på komedier, tragedier och dramer.

Det ena teatersällskapet, Lord Chamberlain’s Men, blev Shakespeares största uppdragsgivare. Kompaniet hade grundats av den framsynte James Bur­bage, en före detta snickare som år 1567 uppförde Englands första egent­liga teater­.

Före Burbages tid hade teatersällskapen satt upp sina föreställningar på krogarnas bakgårdar eller i runda arenor som annars användes till tuppfäktning och blodiga björnhetsningar med hundar. 

Nu var det enligt lagen tillåtet att bygga teatrar, men eftersom teaterverksamhet fortfarande betraktades som ­moraliskt förkastligt var yrket bannlyst i städerna. 

Enligt de inflytelserika och strängt religiösa puritanerna var teatern nämligen ”djävulens näste och källan till all synd”.  

Teaterförbud i staden

Burbage fick finna sig i att bo uselt. ­Utanför staden låg ringaktade och illaluktande verksamheter, till exempel tvålkokerier som tillverkade rengöringsmedel av slakteriavfall. 

Även garverier, där hundexkrementer användes för att mjuka upp skinn, blev teaterns grannar.

Strax utanför stadsmuren levde även samhällets utstötta. Där låg fängelser, bordeller, mentalsjukhus och särskilda kyrkogårdar för avrättade och själv­mördare. 

Förstaden Shoreditch norr om London, där Burbages teater The Theatre låg, var enligt en samtida källa ”full med tiggare och folk utan arbete, stall, ölstugor, värdshus, spelhålor och bordeller”.

Efter pestens härjningar lockade Burbage till sig de främsta skådespelarna från de splittrade teatersällskapen. 

Även Shakespeare fick en plats bland de stora stjärnorna – både som skådespelare och författare – och bidrog till att ge publiken den ena minnesvärda upplevelsen efter den andra.

Burbage använde sig av alla tänkbara knep för att locka mer publik och öka de välbehövliga intäkterna. 

Konstgjorda kroppsdelar spreds ut på scenen för att göra skildringen av historiska slagfält mer realistisk, organ från får och grisar blev till hjärtan som skars ut ur bröstet på skådespelarna, och fårblod droppade från hemska köttsår och blänkande svärdseggar.

Resultatet blev mer naturtroget än allt som tidigare visats på en teaterscen: 

”När Macbeth hade mördat kungen kunde han inte tvätta bort blodet från ­sina händer och inte heller från hans hustrus, som gömde de blodiga dolkarna”, skrev Simon Forman, en läkare som såg uruppförandet av Shakespeares tragedi ”Macbeth” år 1610.

Men alla föreställningar, även de svartaste tragedierna, avslutades med dans till musik från trummor och sträng­instrument: 

”När skådespelet var slut dansade de på ett fantastiskt och gra­ciöst sätt”, berättar den schweiziske ­turisten Thomas Platter, som såg en ­föreställning av Shakespeare-tragedin ”Julius Caesar” år 1599.

Dansen var speciell även på ett annat sätt: Eftersom varken moralen eller tilltron till kvinnors talang medgav kvinn­liga skådespelare, spelades samtliga roller av män. 

De dansade tillsammans ”som de brukar, två klädda som män och två som kvinnor”, berättar den roade Platter.

Biljetten för samma pris som bröd

Priset för en teaterbiljett på Shakespeares tid var överkomligt: 

”Den som inte har någonting emot att stå upp betalar en engelsk penny, men om han vill sitta ned får han gå in genom en annan dörr och betala ytterligare en penny. Den som vill sitta på de bekvämaste platserna där sätena är stoppade och där han inte bara själv har en bra överblick utan dessutom själv blir sedd, får betala ännu en penny”, berättar Thomas Platter.

En penny motsvarade priset på ett bröd eller två öl och de flesta hade råd att gå på teatern. Men med de låga priserna blev teatern beroende av att publiken strömmade till. 

För att få affärerna att gå ihop måste teatern locka minst 2 000 betalande gäster – motsvarande en procent av Londons befolkning – och fylla salongen minst 200 dagar om året.

Med de tuffa ekonomiska villkoren måste man ständigt byta repertoar för att kunna locka ny publik. 

De flesta ­teatersällskap gav minst fem olika pjäser varje vecka, och det ställde skyhöga krav på såväl skådespelare som författare. 

Skådespelarna tvingades lära in sina roller från början för varje gång, och författarna fick vänja sig vid att skriva nya pjäser i en rasande fart.

Shakespeare skonade varken sig själv eller sina skådespelarkolleger. Hans pjäser var längre än de flesta andras, och han stoppade in mängder med rollfigurer i dem. 

I ”Julius Caesar” förekommer till exempel 40 namngivna personer, plus en rad mindre roller som ”tjänstefolk”, ”plebejer” och ”soldater”.

En skådespelare som fick en av de stora rollerna i en Shakespearepjäs tvingades lära sig omkring 15 000 repliker utan­till under en säsong, vilket motsvarar en bok på ungefär 200 sidor.

Utöver detta hade många av medlemmarna i ­teatersällskapet flera olika uppgifter, som alla krävde uppmärksamhet och energi.

Affärsmannen John Heminges var t.ex. även skådespelare i Lord Chamberlain´s Men – trots att han led av ett talfel som gjorde honom känd som ”gamle stammande Heminges”. 

Och parallellt med sin karriär som chef och impressario spelade teaterägaren Richard Bur­bage (James son och arvtagare) huvudrollen i pjäser som ”Hamlet”, ”Othello” och ”Kung Lear”.

Shakespeare nöjde sig inte med att skriva pjäserna utan sägs även själv ha stått på scenen. 

Han spelade spöket i sitt eget stycke ”Hamlet” och poeten och författaren Nicholas Rowe skrev att det var ”hans bästa framträdande”.  

Kringresande teatertrupper var befolkningens största källa till underhållning, medan Europas teatrar var stängda.

© Granger/Polfoto

Stal från kollegerna

Misstag blev oundvikliga på grund av den stora arbetsbörda som vilade på Shakespeare. Till exempel vacklar kronologin och tidsförloppet i ”Hamlet”. 

Huvudpersonen är en ung skolgosse när pjäsen börjar och i 30-årsåldern vid pjäsens slut, trots att handlingen inte sträcker sig över så lång tid. 

Geografi var inte heller Shakespeares starka sida. Han blandade till exempel ihop Verona och Milano och trots att pjäsen ”Lika för lika” ut­spelar sig i Wien gav Shakespeare alla rollfigurer italienska namn.

Shakespeare drog sig inte för att stjäla idéer. Flera delar av ”Antonius och Cleopatra” var avskrifter av den romerske historikern Plutarchos verk, och i dramat ”Stormen” lånade han hela strofer från den romerske skalden Ovidius.

Inte ens kollegerna gick säkra när Shakespeare hade ont om tid: När han saknade en formulering till komedin ”Som ni behagar” stal han en välformulerad replik från kollegan Marlowe.

En del av ”Henrik V” är närmast en avskrift av Holinshed's Chronicles, en nyutgiven historiebok som Shakespeare använde som förlaga och referensmaterial till sina historiska skådespel.

Men Shakespeare var långt­ifrån ensam om att stjäla. På hans tid betraktades inte manuskript som författarens egendom utan som allmängods, och författare formulerade ständigt om texter – såväl antika romerska klassiker som nyutgivna böcker.

Till skillnad från sina kolleger stal Shakespeare inte idéerna rakt av utan ­lade alltid till något nytt. 

Till exempel baseras dramat ”Kung Lear” på en legend om den keltiske ­tyrannen kung Lear som blir förrådd av sina två älsklingsdöttrar, men å andra ­sidan återförenas han med sin förlorade och förskjutna dotter Cordelia. 

Shake­speare skrev om det lyckliga slutet i den banala historien så att kung Lear efter all död och förödelse i stället erkänner sina egna misstag och sin ondska.

Shakespeare var kungens favorit

Shakespeares nyskapande bidrog till att göra slutet av 1500-talet till en storhetstid för engelsk teater. 

Från 1567 och 75 år framåt hade landets teatrar hela 50 miljoner betalande besökare – tio gånger så många som bodde i England på den tiden.

År 1599 flyttade Burbages söner sin framlidne fars teater till en ny plats ­söder om Themsen. 

De kallade den Globe Theatre, och trots att det redan fanns två teatrar i området – The Rose och The Swan – hade Globe Theatre stora framgångar. 

Folk ur alla samhällsklasser kom för att se Shakespeares pjäser. En av mästarens stora beundrare var kung Jakob I, som intog tronen år 1603. 

Under de tretton år som hann gå från Jakobs trontillträde till Shakespeares död, spelade Lord Chamberlain´s Men för kungen hela 187 gånger – fler än alla andra teatersällskap tillsammans.

I mars 1616 tycks Shakespeares hälsa ha försämrats kraftigt. 

Han gjorde ändringar i sitt testamente, och namnteckningen på dokumentet är synbart darrig – ett tecken på att den store författaren av någon anledning var mycket svag. Han mindes inte ens namnet på sin svärson. 

En månad senare, den 23 april 1616, avled William Shakespeare. Han blev 52 år gammal. 

Globe Theatre, som Shakespeare var delägare i, fortsatte att spela mästarens verk i 26 år men år 1642 lät puritanerna stänga alla teatrar. Inte förrän år 1660 förlorade puritanerna makten och teatrarna tilläts öppna igen. Då hade Globe Theatre ­rivits för länge sedan. År 1997 invigdes en kopia av Globe Theatre, och här spelas i dag Shakespeares pjäser i sin ursprunglig miljö. 

Läs mer

Bill Bryson: Shakespeare, Harper Press, 2009. Stephen Porter: Shakespeare's London, Everyday Life in London, 1580-1616, Amberley, 2011. Peter Chrisp och Steve Teague:
Shakespeare, Eyewitness Guides, 2003. Jacqueline Morley och John James: Shakespearean Theatre, Book House, 2013.

Kanske är du intresserad av...