Yxan hade nyss skilt prinsessan Lamballes huvud från kroppen när Marie Tussaud fick i uppdrag att åter­skapa hennes ansikte i vax.

© Ullstein Bild

Madame Tussaud: Blodig verklighet blev underhållning

Från blodiga gatstenar i ett revolutionshärjat Paris till världsmetropolen London: I en dramatisk tid klarade sig Madame Tussaud genom att forma samtidens stjärnor i vax. Figurerna visade hon sedan upp i sitt vaxkabinett och lade därmed grunden till ett imperium som finns kvar än i våra dagar.

15 mars 2017 av Else Christensen

Med van hand strök Marie ut gipset över kvinnans fina ­anletsdrag. 

Den klibbiga massan lade sig kring de runda kinderna, de mjuka läpparna och den raka näsan. 

För en gångs skull behövde Marie inte tänka på hur modellen skulle kunna andas under gipstäcket. 

Prinsessan, vars ansikte Marie höll i sina händer, hade redan dragit sin sista suck vid mötet med revolutionens bödlar. Det avhuggna huvudet hade tillhört prinsessan Marie-Louise­ Lamballe, drottningens hovdam.

Madame Marie Tussaud som år 1792 arbetade med avgjutningen skulle så småningom bli världsberömd.

I lära hos vaxtillverkaren

Marie hade fram till franska revolutionens utbrott levt ett priviligierat liv som lärling hos Philippe Curtius, framgångsrik ägare av ett vaxkabinett i Paris. 

Hon hade i princip vuxit upp bland vax­figurer. Maries far hade dött strax innan hon föddes 1761 och efter det hade modern börjat arbeta som hushållerska hos Curtius, som Marie kallade morbror.

Curtius hade förmågan att göra sig popu­lär bland rätt personer vid rätt tillfälle – före franska revolutionen var det hos adeln och kungahuset. 

Curtius avgudade krönta huvuden, både privat och rent affärsmässigt. 

Han var god vän med en kusin till kung Ludvig XV, och i prakt­fulla montrar i vaxkabinettet gestalta­de Curtius kungafamiljen likt ­gud­om­ligt upphöjda varelser.

Det visade sig snart att Marie hade talanger som både Curtius och kunga­familjen kunde dra nytta av.

Under en period tjänstgjorde den unga kvinnan vid slottet i Versailles hos självaste Ludvig den XVI:s syster. Prinsessan ville lära sig modellera religiösa motiv i vax och undervisades av Marie.

Hemma i vaxkabinettet var Marie inte­ bara en skicklig hantverkare, hon behärskade dessutom de små detaljerna som var så viktiga för helhetsintrycket. 

Med minutiös noggrannhet kunde hon återge varenda hårslinga i de meterhöga frisyrerna som var moderna inom den fåfänga aristo­kratin. 

Men allra viktigast var hennes förmåga att bedöma vem som borde avporträtteras för att locka publik till kabinettet.

På 1800-talet fick stadsborna råd att låta sig roas – till exempel av den kände clownen Grimaldi.

© Bridgeman/Mary Evans

Revolutionen dålig för affärerna

En kall januarimorgon 1793 avrättades Ludvig XVI i giljotinen på Place de la Révolution i Paris under stort jubel. 

De 20000 åskådarna ropade ”leve republiken”. För Marie blev revolutionen början på en tid av stora förändringar. 

I vaxkabinettet ställde man kungafamiljen i magasinet och ersatte den med revolutionens nye hjälte, den idealistiske Robespierre. 

Men hans regim blev en katastrof för vaxkabinettet. Under Robespierre ökade antalet avrättningar till omkring 30 per dag. 

Kärror med både dödsdömda och lik rullade ständigt längs gatorna och besökarna svek kabinettet. Vid sidan av halshuggningarna förbleknade även det mest naturtrogna vaxkabinett.

En tid satt Marie själv fängslad för sina­ kopplingar till kungafamiljen. Enligt egen utsago måste hon gjuta dödsmasker av flera av de avrättade, bland andra prinsessan Lamballe. 

En del historiker tvivlar dock på att hon blev tvingad och hävdar i stället att den ärelystna Marie frivilligt gick med på att avbilda de historiska personernas anletsdrag.

Marie frigavs senare och Curtius dog – en naturlig död. Han testamenterade vaxkabinettet till Marie som då fortfarande bar sitt flicknamn Grosholtz.

Gift med storspelare

Den nu 33-åriga kvinnan ansågs vara ett gott parti och snart började den åtta år yngre François Tussaud att uppvakta henne. 

De gifte sig men äktenskapet blev inte lyckligt. François visade sig inte alls vara ingenjör som han påstått, utan diversearbetare och storspelare. 

Han var stän­digt ute och roade sig och lämnade Marie ensam med deras båda söner. Snart hade han försatt vaxkabinettet i stora skulder. 

Samtidigt blev det återigen maktskifte i Frankrike. 

Den korsikanske officeren Napoleon kom till makten år 1799 och Marie blev ännu en gång tvungen att ändra innehållet i sin utställning: bort med alla montrar med revolutionspersonligheter i. 

Napoleon insmord i gips

På hösten 1802 packade Marie sina figurer och sina verktyg för att ta sig över Engelska kanalen till England. 

Tillsammans med en av Curtius affärsbekanta tänkte hon turnera tills hon hade skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala sin makes skulder.

I Storbritannien fick det franska vaxkabinettet ett fantastiskt mottagande. 

De båda länderna hade krigat mot varandra nästan oavbrutet sedan år 1793 och britterna var maniskt intresserade av den forna fienden. 

Mest av allt ville de veta mer om Napoleon – uppkomlingen som hade lyckats ta makten i Frankrike och nu hade ambitionen att dominera hela Europa.

Publiken strömmade till för att se Maries figur av Napoleon, ”tillverkad efter levande modell”. 

Före avresan hade hon nämligen lyckats få lov att täcka Napoleon Bonapartes ansikte med gips.

Madame Tussaud satt själv i biljettluckan i vaxkabinettet till sin död vid 88 års ålder. Hennes söner fortsatte att driva kabinettet.

© Ullstein Bild

Levande musik i kabinettet 

I England pågick industrialiseringen för fullt och underhållningsindustrin blomstrade. 

Marie konkurrerade med de andra vaxkabinetten i landet genom att betona att hon, till skillnad från dem, erbjöd respektabel underhållning. 

Även under de första åren, när hon ständigt var på resande fot, inredde hon de hyrda lokalerna så att de såg ut som förnäma salar. 

Plysch och stora lådor med stearinljus hörde till de fasta utgiftsposterna. 

Senare anlitade hon även en orkester så att publiken fick lyssna till levande musik medan de betraktade makthavare och ökända brottslingar på utställningen.

Marie lärde sig snabbt att anpassa sig till kraven där hon befann sig, och vax­figurerna kom att fungera som ett slags nyhetstjänst när hon turnerade på landsbygden. 

Före 1800-talets mitt fanns det inga tidningar utanför London. Informationen spreds med Maries kabinett, som till exempel år 1803 då landsbygdsborna spänt väntade på nyheter kring avrättningen av överste Despard. 

Den irländske separatisten hade planerat att mörda kungen. Saken blev en sensation när lord Nelson ryckte ut för att försvara Despard som tidigare hade tjänstgjort under hans befäl. 

Avrättningen, halshuggning följd av partering av kroppen, skildrades i detalj i pressen. Marie kunde stilla landsortsbornas ny­fikenhet ­genom att förevisa en vax­modell av Despards avhuggna huvud.

Den franske kejsaren åter aktuell

År 1803 utbröt ännu ett krig mellan England och Frankrike. 

Kriget, som inte skulle ta slut förrän tolv år senare med Napoleons nederlag vid Waterloo, väckte nytt intresse för den franske härskaren. 

Napoleon utmålades som ännu mer demonisk än tidigare. 

Ryktena sa att om han invaderade England skulle han förbjuda oxkött och tvinga engelsmännen att äta grodor. 

Marie som gärna framhävde sin franska bakgrund för att locka kunder till kabinettet bytte sida och anpassade sina annonser efter stämningen bland engelsmännen: 

”För att tillmötesgå allmänhetens nyfikenhet i samband med den nuvarande krisen erbjuder vårt etablissemang härmed en korrekt återgivning av den nuvarande despoten i Frankrike.”

År 1804 köpte Marie ut sin affärspartner och fyra år senare använde hon för första­ gången sitt eget namn i en annons: ”Madame Tussauds Vax­kabinett”.

Marie var mycket framgångsrik men trots det fortsatte hon turnén i England, familjelivet i Frankrike blev allt mer avlägset. 

Till sin man skrev hon helt frankt att ”mina affärer är viktigare än du”.

Livet som självständig yrkeskvinna passade Marie även om dagarna var långa och slitsamma. 

Förutom att möta publiken under de nio timmar som utställningen var öppen tog Marie även hand om den eviga upp- och nedpackningen av figurer, hon passade sonen Joseph som hon hade tagit med sig och hon skapade nya figurer. 

Det sistnämnda klarade hon över all förväntan; efter tre år, 1805, hade antalet vaxfigurer fördubblats från 30 till 60 och fjorton år senare, år 1819, kunde det kringresande kabinettet visa upp hela hundra figurer.

Nya tider, nya figurer i kabinettet

År 1835 var Marie en äldre dam på 74 år och trött på att resa. Hon bosatte sig i London omgiven av mörkröd sammet, förgyllda pelare och sina båda då vuxna söner.

Efter segern över Napoleon var England världens mäktigaste nation och London var en myllrande, dynamisk metropol. 

Som vanligt speglade madame Tussaud utvecklingen. Kunga­huset, särskilt drottning Victoria, var ett populärt motiv. 

Samma sak gällde stora krigshjältar som lord Nelson. Men i en tid då det inte längre var lika viktigt vilket stånd man fötts in i fanns det även andra som gjorde anspråk på utrymmet. 

Affärsvärlden representerades av järnvägsmagnaten George Hudson. Englands nya globala status skildrades med en vaxdocka av den kinesiske ambassadören Lin. 

När den svenska näktergalen, sopranen Jenny Lind, år 1847 trollband engelsmännen – på samma sätt som hon trollbundit både Chopin och H.C. Andersen – fick även hon en plats i madame Tussauds utställning. 

Och bland de trogna besökarna fanns bland andra författaren Charles Dickens. 

Tillverkningen av vaxfigurer fortsätter enligt madame Tussauds principer; åtta vaxkabinett bär i dag hennes namn.

© Getty Images

På shoppingrunda bland kändisar

Marie utökade nu sitt vaxkabinett med historiska föremål, till exempel Georg IV:s hermelinkantade kröningskappa och Napoleons kungsblå hästvagn.

Inköpen stärkte madame Tussauds respektabla image och den välbärgade medelklassen vallfärdade till hennes ­kabinett. 

Men samtidigt fick hon kritik. Satirtidningen Punch anklagade till exem­pel vaxmuseet för att förhärliga de välbärgade och glömma bort dem som levde på industrisamhällets skuggsida: 

”Om vi vore i madame Tussauds kläder skulle vi lägga till ett femtiotal ovårdade och riktigt kraftiga arbetskläder i utställningen – som förströelse och information åt de högre klasserna för att de skulle­ kunna bilda sig en uppfattning om slitsamt armod.”

Marie Tussaud tog inte till sig kritiken. 

Fram till sin död år 1850 satt hon själv i biljettluckan där hon sålde biljetter och kataloger fyllda med bloddrypande historier från de dramatiska dagarna under franska revolutionen.

Kanske är du intresserad av...