Andrew Carnegie blev världens rikaste man

År 1848 kom den 12 år gamle Andrew Carnegie till USA. Familjen var utfattig och nära ruinens brant. Andrew började arbeta som spring­­pojke och blev så småningom en av världens mest slipade affärsmän.

18 maj 2015

Elefant skulle testa Andrew Carnegies stålbro

En elefant går aldrig över en bro som inte är säker. Det var ett faktum som hängde i luften när domptören ledde det stora djuret fram till bron. Nu stod elefanten precis där bron släppte sitt trygga grepp om marken och på smäckra stålbågar fortsatte ut över Mississippiflodens djupa vatten.

Tusentals åskådare höll andan av spänning, men en av dem var mer nervös än alla andra. För Andrew Carnegie skulle elefantens reaktion bli helt av­görande. Den driftige affärsmannen ­hade levererat stålet till Eads Bridge i ­Saint Louis och denna varma julidag år 1874 skulle bron testas.

Eads Bridge var nästan två kilometer lång och därmed världens längsta bågbro. Dessutom var den byggd i ett nytt material – stål – vilket möttes med skepsis. Var de smala stålbalkarna verkligen starka nog att klara tyngden från människor, hästkärror och lokomotiv?

Även om det inte var många som litade på elefantens sjätte sinne skulle det vara snöpligt för Carnegie om elefanten tvekade. Carnegie hade redan varit nära att gå i konkurs flera gånger under byggandet, och dålig publicitet kunde betyda slutet för hans företag. Han stirrade intensivt på elefanten. Den tog sina första steg ut på bron i lugn och ro. Carnegie drog en suck av lättnad.

Två veckor senare kom den verkliga prövningen när 14 lokomotiv samtidigt dundrade fram över bron. Men då hade Carnegie redan fått den uppmärksamhet han behövde för att kunna rädda
företaget och rikta in kursen mot framgång. Under åren som följde växte skyskrapor, järnvägsbroar och väldiga monument upp med hjälp av Carnegies stål.

Hans sätt att driva företag revolutionerade affärsvärlden i USA, och skotten själv blev världens rikaste man.

Fattigdom tvingade Andrew Carnegie till USA

En värld av stålbroar och skyskrapor hade knappast hört till vardagen i Carnegies skotska hemstad, Dunfermline, där han föddes år 1835. Staden hade en lantlig prägel – även om textilfabriker hade börjat växa fram överallt.

De nya fabrikerna blev familjen Carnegies stora olycka; fadern var vävare och fick allt svårare att konkurrera med massproducerade och därmed billigare varor. När Andrew Carnegie var 12 år tvingades hans far ge upp, och familjen emigrerade till USA.

Den unge Andrew kom till Pittsburgh på den amerikanska östkusten och han hade en stark vilja att bli någon: ”Bilden av hur min far hade tvingats tigga om jobb hade etsat sig in i mitt sinne. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle göra någonting åt det när jag blev vuxen”, skrev han senare i sin själv­biografi.

Carnegie hade knappt satt sin fot på amerikansk mark förrän han fick sitt första jobb. I traktens textilfabrik skulle han doppa garnspolar i ett oljebad – ett jobb som han avskydde: ”Jag lyckades aldrig komma över illamåendet jag fick av oljelukten”, skrev Carnegie.

Men glädjen över att tjäna egna pengar övervann lidandet: ”Jag har tjänat miljoner sedan dess, men inga pengar har skänkt mig så stor lycka som min första veckolön.”

Järnvägen var framtiden

Tiden på textilfabriken blev turligt nog kort för Carnegie. Det bodde många skotska immigranter i Pittsburgh, och de hade en stark tradition att hjälpa ­nyanlända landsmän. Carnegie fick snart jobb på ett telegrafkontor.

Kontorsarbetet passade honom betydligt bättre än jobbet med de oljade spolarna: ”Jag lyftes upp till ett paradis. Det gick nästan inte en minut utan att det fanns någonting som jag kunde lära mig, eller åtminstone upptäcka hur mycket det fanns att lära och hur lite jag visste. Jag hade foten på stegens nedersta pinne och började klättra uppåt”, skrev han senare.

På telegrafkontoret upptäcktes han av Thomas Scott, som var chef för västra delen av världens största företag, järnvägsbolaget Pennsylvania Railroad. Även Scott hade skotskt påbrå och han anställde Carnegie som sin sekreterare år 1852. Därmed var den unge mannens lycka gjord.

I mitten av 1800-talet var järnväg och telegraf de bästa platserna för en ung man som ville klättra till samhällets topp. De båda nymodigheterna höll på att förändra USA i grunden. Det första amerikanska ångloket tuffade i gång år 1830 och därefter växte järnvägs­nätet snabbt. År 1852 hade järnvägen en sträckning på mer än 14 000 kilo­meter. Samtidigt växte telegrafstolpar upp längs spåren och man kunde snart skicka meddelanden över stora avstånd på bara några minuter.

Den ambitiöse Carnegie befordrades snart till inspektör, med ansvar att hålla järnvägen i drift. Pennsylvania Rail­road passerade genom bergstrakter och en tillsyningsman hade fullt upp med urspårningar, stenskred och laviner. Han skulle bl.a. skaffa fram arbetare till att flytta undan tåget och göra spåret körklart igen medan han själv ordnade ersättningståg.

Carnegie insåg snart att den oförutsägbara järnvägsdriften bara blev lönsam om kostnaderna hölls nere, om maskinerna var moderna och driftsäkra, och om han själv var förberedd för alla tänkbara situationer. Den lärdomen fick han nytta av senare.

Aktiehandel gav Andrew Carnegie lätta pengar

Carnegie lärde sig mer än hårt arbete och sparsamhet under sin tid vid järn­vägen. År 1856 fick han ett tips av sin chef Thomas A. Scott: att köpa tio aktier i det nästan nystartade transportföretaget Adams Express Company.

Carnegie tvingades låna de 600 dollar som aktierna kostade, och han tvekade en aning, men valde att lyssna på sin chef och mentor. Det behövde han aldrig ångra. När han fick checken med den första utdelningen på tio dollar, öppnade sig en helt ny värld för honom: ”Det var första gången jag hade tjänat pengar på något jag inte slitit för i mitt anletes svett. Heureka, ropade jag. Här är gåsen som lägger guldägg!”, skrev Carnegie i sin bok.

Carnegie upprepade succén genom att köpa aktier i andra företag och förmögenheten växte snabbt. År 1863 gick det amerikanska inbördeskriget in på sitt tredje år och det stod klart att Nordstaterna skulle segra.

Carnegie köpte järn och olja – han insåg att återuppbyggnaden skulle kräva väldiga investeringar i järnvägar och broar. Vid krigsslutet, år 1865, lämnade Carnegie sin fasta anställning vid järn­vägen för att helt ägna sig åt sitt eget nystartade företag: Keystone Bridge Company.

Företaget, som skulle bygga järnbroar, uppfyllde ett stort behov; brinnande broar var en av den tidens dyraste och mest förödande typ av järnvägsolyckor. Det torra virket i broarna antändes av gnistor från lokens skorstenar, och med en förstörd bro kunde sträckan bli oframkomlig i flera veckor.

Men Carnegie tänkte längre än till det omedelbara behovet av brandsäkra broar. Han såg stora möjligheter eftersom USA stod inför en byggboom av ­historiska mått. Det höll dock på att spåra ur alldeles.

Galning visade Andrew Carnegie stålets styrkor

Genom Keystone fick Carnegie kontakt med ingenjören James Eads, som han kallade ”ett riktigt geni, minus vetenskapligt kunnande som kunde räta upp hans villfarna idéer om mekaniska ting”. En av Eads tokiga idéer bestod i att använda stål i bärande brobågar.

På den tiden var stål ett nytt material som sällan användes i större konstruktioner. Blandningen av järn och kol var det starkaste byggmaterial världen dittills skådat, men tillverkningsprocessen var långsam och stålet därför dyrt.

Eads var dock så påstridig att Carnegie till sist gav med sig. Nu blev han tvungen att ge sig ut i världen för att hitta billiga stålbalkar. Han kontaktade Henry Bes-semer, en stålproducent från Sheffield i England, som Carnegie mött under en av sina resor.

Bessemer hade utvecklat en ny och bättre metod för att massproducera stål. Tidigare tog det dagar eller veckor att t.ex. tillverka en järnvägsskena; nu tog det bara 15–20 minuter. Samtidigt blev priset betydligt lägre. Men trots Bessemers låga priser halkade Carnegie efter med betalningarna flera gånger.

Han tvingades vädja till långivarna om att få förlängt tidsfristerna. Det lyckades, och i juli 1874 gick elefanten över Eads Bridge. 300 000 amerikaner firade öppnandet, och Carnegies första företag stod inte längre vid konkursens rand.

Kemist gav Andrew Carnegie en tankeställare

Efter brobygget insåg Carnegie att stål hörde framtiden till, och året efter invigningen av Eads Bridge blev han först i USA med att tillverka eget stål enligt ­Bessemers principer.

Edgar Thomson-verket i Pittsburgh startades under en av de värsta ekonomiska kriser som dittills drabbat USA, men Carnegie gjorde på samma sätt som han lärt sig vid järnvägen: han höll noggrann kontroll över alla utgifter.

Bokhållarna hade stränga order om att skicka räkenskaperna till Carnegie varje vecka, oavsett var i världen han befann sig. Papperna kom tillbaka med anteckningar i marginalen; han hade granskat dem mycket noga.

Till exempel upptäckte hans argus­öga en gång en post på ett halvt ton koks för varje ton järnvägsräls. Carnegie skrev i marginalen: ”Åtta skäppor (ca 140 kg) skulle kunna smälta stångjärnet, och fyra skäppor räcker för att smälta spegeljärnet. Hur redogör du för resten?”På ett annat ställe i räkenskaperna skrev han: ”Jag förstår inte det där med 13 ton kalk för varje ton metall. Det kan i alla fall inte vara kalk. Det är säkert. Grus kanske?”

För att kunna utnyttja den nya Bessemer-tekniken bättre i sitt stålverk anställde Carnegie en kemist som skulle förklara för honom vad som egentligen hände i den eldsprutande, päronliknande ugnen.

Carnegie trodde att han visste allt om järnmalm, men kemisten gav honom ett bryskt uppvaknande: ”Nio tiondelar av all osäkerhet kring stångjärn fördunstade under kemivetenskapens brännande sol. Vilka dårar vi har varit”, skrev Carnegie.

I många år var firman den enda som hade en kemist anställd, och den särställningen gav snart resultat. Under åren som följde växte Carnegies företag stadigt och han blev världens mest kända ståltillverkare. När USA:s första skyskrapa, Home Insurance Building i Chicago, sköt i höjden år 1884 var det Carnegie som levererade stålet. Carnegie-stål fanns även i landmärken som Washingtonmonumentet och Brooklynbron.

Pengarna strömmade in, och år 1889 var Carnegie god för 30 miljoner dollar. Vid 54 års ålder planerade han att dra sig tillbaka. Nu skulle han njuta av livet tillsammans med sin 20 år yngre hustru och skänka bort sin förmögenhet till välgörande ändamål. Men en blodig strejk i ett av hans många företag kullkastade alla planer på en tidig pensionering.

Blodig strejk kostade Andrew Carnegie hans pension

Att strejken på Homesteadverket år 1892 skulle bli så blodig kom som en chock för alla. Carnegie var visserligen tuff mot sina anställda: 12-timmarsskift var inget ovanligt och för att kunna vara ledig varannan söndag måste männen arbeta 24 timmar i sträck på de söndagar då de var i tjänst.

Men jämfört med många andra företagsledare behandlade han sina arbetare väl. Och de gillade honom; företagets lokförare uppkallade till och med en loge efter honom.

År 1892, medan Carnegie var på seme­ster i Skottland, urartade en arbetskonflikt till ett blodigt bråk på stålverket i Homestead i Pittsburgh. Arbetarna blockerade fabriken eftersom maskiner och outbildat folk tog över alltfler arbetsuppgifter från de högt kvalificerade stålverksarbetarna. När Carnegies ställföreträdare tillkallade vakter för att bryta blockaden, utbröt skottväxling.

Både arbetarna och vaktstyrkan var beväpnade, och gevärsskotten ekade på gatorna. Nio stålarbetare och fyra vakter dog i striderna som pågick i två veckor. Carnegie försökte hålla sig utanför konflikten genom att stanna kvar i Skottland och inte uttala sig offentligt. Men tidningarna började snart kritisera Stålkungen som alltid brukade skryta med sin goda relation till arbetarna.

När 6 000 soldater ryckte in i Home­stead och återställde ordningen, visste Carnegie vem som skulle få bära skulden: ”Såret från Homestead är det enda som fortfarande smärtar. Jag var den ansvarige ägaren. Det häftade vid mitt namn i åratal”, skrev han senare i sin självbiografi.

Med skamfläcken från Homestead på sitt goda namn kunde Carnegie inte dra sig tillbaka. Episoden var emellertid bara en av anledningarna till att han hade svårt att släppa firman. Stålkungen hade vid den här tiden inga barn som kunde ta över företaget. Dessutom var metallindustrin inne i en rasande utveckling som Carnegie gärna ville vara delaktig i.

Insiderhandel øgede Andrew Carnegies formue

Mycket tack vare Carnegies pionjärarbete användes stål snart överallt inom bygg­industrin, och försäljningen ökade dramatiskt. I slutet av 1800-talet hade Carnegie Steel egna kontor i alla större städer i USA och Kanada, och försäljare på alla världens kontinenter.

Carnegie ägde alltifrån gruvor till godståg, järnvägar och lastfartyg. Juvelen i kronan var dock enorma stålverk som producerade 29 procent av allt amerikanskt stål och hälften av de stålbalkar som alla större broar och byggnader nu konstruerades av.

Det vällde även in pengar från aktieaffärer, som genomfördes på ett sätt som i dag skulle beskrivas som insideraffärer. Tack vare sitt enorma nätverk av affärskontakter fick Andrew Carnegie hela tiden information som vanligt folk inte hade tillgång till.

Därför kunde han köpa aktier när kursen var låg, och sälja dem med stor vinst när andra spekulanter betydligt senare började intressera sig för aktien. På den tiden var metoden emellertid helt laglig; bestämmelserna ändrades inte förrän 30 år senare. Carnegies totala resultat var imponerande: år 1900 hade företaget en vinst på 40 miljoner dollar. En tidning skrev: ”En så stor koncentration av indust­riell makt har aldrig förr varit samlad under en enda man.”

Carnegies konkurrenter hade emellertid lärt sig av mästaren, och flera av dem började härma hans affärsidé att äga alla delar av produktionen. Carnegies stålimperium hamnade under press, och själv stod den åldrande skotten inför ett svårt val. Antingen skulle han anta utmaningen och ännu en gång besegra sina konkurrenter med hjälp av flit, erfarenhet och vishet. Eller också skulle han till slut vända affärslivet ryggen och ägna sig åt sin andra stora livsuppgift: välgörenhetsarbete – något han ansåg vara minst lika viktigt som att skrapa ihop en stor förmögenhet.

”Det är en helig plikt för den som äger stora rikedomar att förvalta dessa till gagn för samhället”, betonade Carnegie så snart han fick chansen.

Hela hans liv hade bestått av hårt arbete och nu var det kanske dags att njuta av livet? Därhemma väntade hans treåriga dotter, böcker, resor och det lyckliga familjelivet till­sammans med hustrun Louise.

Andrew Carnegie sålde till konkurrenten

Den 12 december 1900 träffades några av New Yorks ledande bankmän. ­Finanskungen J.P. Morgan satt bredvid Charles Schwab, en av Carnegies trogna män som, precis som Carnegie, själv hade arbetat sig upp från fabriksgolvet till en plats i styrelserummen.

Schwab var nu ordförande i Carnegie Steel och började snart att prata med Morgan. Och efter nyår blev han hembjuden till Morgan för att fortsätta samtalet där de slutat. Ännu en gång pratade de i timmar, och precis innan Schwab skulle gå hem sade Morgan: ”Om Andy tänker sälja, vill jag gärna köpa.”

Schwab tog upp förslaget med Carnegie under en runda på golfbanan, och den nu 65-årige skotten lovade att han skulle fundera på anbudet till nästa dag. När Schwab kom tillbaka gav Carnegie honom en papperslapp där han med blyerts hade räknat ut ett försäljningspris på sitt företag med alla tillgångar. Carnegie hade tagit värdet på sina aktier och lagt på 50 procent. Därtill
hade han lagt årets vinst och nästa års förväntade vinst. Tillsammans blev det 480 000 000 dollar, cirka 9,8 miljarder dollar i dagens penningvärde.

Schwab lämnade pappret till Morgan, som snabbt ögnade igenom siffrorna och genast accepterade budet. Affären var ett faktum. Carnegies livsverk – hela hans enorma affärs­imperium – var nu Morgans.

Ett par dagar senare kom Morgan på besök. Han skakade hjärtligt hand med sin forne rival och sade: ”Herr Carnegie, jag får gratulera. Ni är nu den rikaste mannen i världen.”

De sista 16 åren av sitt liv tillbringade Carnegie i New York, där arkitekterna fick order om att bygga ”det enklaste, mest anspråkslösa och mest rymliga hus” de förmådde. Resultatet blev The Andrew Carnegie Mansion med 64 rum, 20 tjänstefolk och hiss mellan de tre våningarna. Huset på fashionabla 5th Avenue blev USA:s första privat­bostad som byggdes med stålskelett. Här skrev Carnegie många av sina böcker, när han inte var ute på golf­banan eller besökte sitt skotska slott, Skibo Castle.

Andrew Carnegie dog i USA år 1919, 83 år gammal.

Rödglödgade stänger av stål rullade genom Carnegies fabriker. Foto: Library of Congress & Shutterstock

Kanske är du intresserad av...