Han van Meegeren spelade ett högt spel när han sålde en förfalskad målning till toppnazisten Göring.
© Corbis/Polfoto, Getty/AOP & Tim Koster, Rijksdienst voor het Cultureel Erfgoed, Rijswijk/Amersfoort

Konstbedragare förde Göring bakom ljuset

Van Meegeren kunde måla som de gamla nederländska mästarna men det imponerade inte på någon under 1930-talet. Då planerade han ett genialiskt bedrägeri som skulle göra kultureliten till åtlöje – och lyckades alldeles för bra.

1 november 2016 av Esben Sylvest
Emmy Göring förnekade allt.

Inför de amerikanska soldater som dök upp på slottet Fischhorn söder om Salzburg den 21 maj 1945 påstod hon sig inte veta någonting om sin makes konstsamling.

Och att toppnazisten och Luftwaffe-chefen Hermann Göring skulle ha gömt dyrbara konstverk på slottet måste vara rena fantasierna.

Soldaterna tillhörde en allierad special­enhet som jagade gods från nazisternas konststölder över hela Europa.


På Fischhorn sökte de efter en tavla av Vermeer, den store nederländske 1600-talsmästaren. Efter hårda påtryckningar bröt familjen Görings trogna sjuksköterska till slut ihop. Hon visade soldaterna var den gamla tavlan var gömd: lindad kring ett kakelugnsrör.

”Var försiktiga med den, den är mycket värdefull”, sade sköterskan när hon överlämnade duken. Emmy Göring grät bittert. Varken hon eller soldaterna viss­te nämligen att mästerverket i själva verket var en förfalskning, tillverkad bara några år tidigare av nederländaren Han van Meegeren.

Hermann Göring väntade på rättegång i Nürnberg för sina krigsförbrytelser när han fick veta att hans dyrköpta Vermeer var en förfalskning.

Enligt ögonvittnen ”såg han ut som om han för första gången upptäckt att det fanns ondska i världen”. Ännu en gång hade Han van Meegeren lurat konstvärlden – men nu skulle han få betala ett högt pris.

Kritikerna skrattade åt nykomlingen

Lärarsonen Han van Meegeren föddes i den nederländska staden Deventer år 1889 och redan som barn älskade han att rita och måla. I skolan sålde han teckningar av nakna kvinnor till de andra pojkarna, och en konstnär i trakten åtog sig snart att undervisa den talangfulle ynglingen.

van Meegeren började snart beundra 1600-talets nederländska genier och i synnerhet den store Jan Vermeer från Delft. Hans ego växte i samma takt som hans skicklighet med penseln, och han fantiserade om att bli hyllad på samma sätt som sina sedan länge döda hjältar.

Men även om han var en fantastiskt skicklig målare hörde hans tekniker och motiv till en svunnen tid; traditionell konst hade ersatts av nya konstriktningar som impressionismen och kubismen. van Meegeren blev helt enkelt utskrattad när han visade upp sina målningar:

”Han äger alla färdigheter – förutom originalitet”, skrev en recensent efter en utställning år 1922.

”Det bestående intrycket av utställningen var att jag hade sett alltihop förut”, skrev en annan. van Meegeren dränkte sin frustration i sprit, sökte tröst hos prostituerade och byggde upp ett djupt hat mot konstvärlden som inte fattade vilket geni han var.

År 1928, när van Meegeren var 39 år, gick han till motangrepp. Tillsammans med ett par vänner gav han ut den uppseendeväckande konsttidskriften Stridstuppen och han öste ur sig galla redan i det första numret:

”Den slemmiga lilla grupp av kvinnohatare och negerälskare – avantgardet inom pan-europeisk konst – är lite för omoralisk för att diskuteras här”, avslutade han sin ilskna tirad.

Porträttmåleri var van Meegerens levebröd. Här kom hans förmåga att återge verkligheten till sin rätt.

© “Dr. maurits ernest houck”

Den stora hämnden tog form

De hätska orden i Stridstuppen ledde bara till att van Meegeren fick ännu fler motståndare i konstbranschen, och han hade svårt att få sålt sina alster.


I stället tvingades han livnära sig genom att ­måla porträtt, undervisa och restaurera gamla målningar. Under tiden tänkte han ut en lömsk plan.

Han ville visa hur ytlig konstbranschen verkligen var och tänkte nu framhäva sin egen begåvning genom att tillverka en perfekt 1600-talsmålning i Vermeers namn. Och när alla konstkritiker tappat andan av glädje över den nyupptäckta dyrgripen skulle han ge sig till känna.

Under de första åren på 1930-talet experimenterade van Meegeren inom förfalskandets svåra konst, som krävde inte bara färdighet med penseln utan även kunskaper inom kemi och konsthistoria.


Han köpte äkta 1600-talsmålningar och avlägsnade noggrant originalmotiven, innan han målade dit sina egna med färger som han blandat av exakt de ingredienser som Vermeer använt på sin tid.

Han utvecklade även särskilda tekniker för att torka målningen och få fram de krackeleringar i ytan som normalt inte uppstår förrän efter decennier.

En solig höstmorgon år 1936 var van Meegeren till slut redo att påbörja det som skulle bli hans livs mästerverk. ­Motivet var en biblisk scen med Jesus som intar en måltid med sina lärjungar i Emmaus. van Meegeren arbetade i ett halvår för att skapa en perfekt Vermeer.

Hittade på historia om målningen

När konstförfalskaren till sist var nöjd, kontaktade han en gammal bekant, ­advokat G.A. Boon i Paris, och berättade en påhittad historia för honom.


van Meegeren talade om att han ringde som ombud för en fin nederländsk dam som ärvt ett antal konstverk. Hon ville sälja några av verken men i Italien, där hon bodde, hade Mussolinis fascistregim förbjudit all konstexport. En eventuell affär krävde därför största diskretion.

van Meegeren hävdade att en av damens tavlor möjligen var en okänd målning av den berömde Vermeer, och när advokat Boon fått löfte om provision på försäljnings­priset blev han mycket ivrig att få hjälpa till med affären.

Nästa steg i den detaljerade planen var att låta advokaten besöka den före detta museiintendenten Abraham Bre­dius­ i Monaco.

Bredius var en av världens främsta Vermeer-experter och om han kom fram till att den okända målningen var äkta skulle all världens konstsamlare snart stå i kö för att få köpa den.

Den gamle Bredius trodde knappt ­sina ögon när advokat Boon visade honom tavlan. Han tog på sig glasögonen och granskade målningen med försiktiga rörelser. Duken var uppenbarligen tillräckligt gammal för att vara äkta.

”Det här verkar faktiskt intressant”, konstaterade experten.

Därefter fuktade Bredius en vaddtuss med alkohol och drog den försiktigt över tavlan i ett av hörnen. Det tar många år innan en oljemålning är helt torr, och om tavlan inte var gammal nog skulle det avslöjas av testet. Men ingenting hände – van Meegeren hade varit ­ytterst noggrann.

Bredius behöll tavlan i flera dagar för att granska den närmare, innan han gav advokat Boon ett kuvert med sitt skrift­liga utlåtande om tavlan. 

På 1930-talet fanns van Meegerens rådjursteckningar i vart femte nederländskt hem.
© Han van Meegeren

Lurade ledande Vermeer-expert

van Meegeren läste ivrigt Bredius ut­låtande när han hade fått det i Paris:

”Detta makalösa verk av Vermeer, den store Vermeer av Delft, har med Guds hjälp kommit fram i ljuset, ur det mörker där det legat i många år”, började texten. Förfalskaren skrattade högt.

När Bredius skrev om den återfunna Vermeer i konstmagasinet Burlington började intresserade köpare kasta sig över advokat Boon.


Till sist hamnade målningen på Boijmans-museet i Rotterdam, som fick betala 520 000 gulden (drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde) från privata mecenater.

Tidningar från Berlin till New York prisade det nyupptäckta mästerverket och van Meegeren hade nu tankar på att avslöja sig och göra kritikerna till åtlöje, men han bestämde sig för att vänta. Plötsligt var han stormrik och njöt av uppståndelsen.

I juni 1938 visade Boijmans-museet upp sin nya klenod och van Meegeren besökte själv utställningen varenda dag för att driva med de övriga besökarna.

”Jag kan inte begripa att de betalade en halv miljon gulden för den där – den är helt klart falsk”, sade förfalskaren högt och tydligt, och njöt av alla ivriga protester.

För sina nya pengar köpte sig van ­Meegeren en pampig villa i Nice, där han och hans fru bjöd på överdådiga fester. När folk undrade över alla hans pengar berättade han villigt om att han hade vunnit på lotteri. 

Målade vidare i morfinrus

Inom en månad hade van Meegeren börjat med en ny förfalskning och under åren därefter berikades världen med nästan tio ”tidigare okända” målningar av Vermeer och Pieter de Hooch.


Tavlorna såldes till privata samlare och van Mee­geren blev 328 miljoner kronor rikare.

Förfalskaren återvände hem till ­Nederländerna, bosatte sig i en exklusiv Amsterdam-förort och började handla med fastigheter. Efter några år anförtrodde han sig till en kvinnlig bekant och ­berättade att han ägde mer än hundra fastigheter, bl.a. hotell och nattklubbar.

De flesta betalningarna var svarta och van Meegeren satte aldrig in dem på banken. I stället grävde han ned dem i trädgården och fick ibland svårt att hitta dem; han hade börjat dricka.

Den första supen tog han redan på morgonen, och han proppade i sig morfintabletter för att bli stadig på handen när han målade. van Meegeren var en sliten man när tyska trupper gick in i Nederländerna i maj 1940 och satte igång den process som skulle leda till att han blev avslöjad.  

Görings bulvan gjorde affärer

Överallt där de segerrika tyska trupperna drog fram lade nazisterna beslag på kulturskatter som Hitler tänkte samla i ett enormt konstmuseum i Linz.


Den högt uppsatte nazisten Alfred Rosenberg ledde en specialstyrka som finkammade ockuperade områden och bl.a. konfiskerade Vermeers ”Astronomen” åt Hitler från den judiska familjen Rotschild.

Hitler fick konkurrens av Hermann Göring, andre man i nazisternas hierarki, som också hade stora konstdrömmar.

”Jag äger den kanske främsta privata samlingen i Tyskland, om inte i hela ­Europa”, skröt den korpulente riksmarskalken för Rosenberg. Men han hade ännu ingen Vermeer.

År 1942 fick han en chans att fylla den luckan i samlingen. Görings bulvan i Nederländerna, Alois Miedl, fick ett intressant erbjudande.


Miedl berättade att en privatperson var beredd att sälja en tidigare okänd Vermeer som hade tyd­liga likheter med Boijmans-museets ­redan berömda mästerverk.

Göring slog till och fick målningen för 1 650 000 gulden (89 miljoner kronor i dag). Riksmarskalken blev van Meege­rens nästa offer, men den här gången hade förfalskaren blottat sig.

Hitler och Göring skydde inga medel i sin jakt på Europas stora konstskatter.
© Scala/BPK

Åtalades för landsförräderi

Sedan Nederländerna befriats i maj 1945 startade klappjakten på kolla­boratörer, och van Meegeren hamnade snart i strålkastarljuset.


Tyska dokument visade att han sålt nederländskt kul­turarv till fienden, och i den nya lagen var straffet för sådant landsförräderi döden.

I tidningarna rasade skribenterna över ”den nederländske nazistkonstnären” som levt gott på fiendens pengar.


Folket krävde hämnd men trots att hans liv stod på spel drog sig van Meegeren för att avslöja vad han gjort. Hans planer på att hämnas på konstvärlden hade förbytts i stolthet över sina målningar, som blivit odödliga under Vermeers namn.

Först efter sex veckor i fängelse erkände van Meegeren sitt systematiska bedrägeri, men till hans förvåning var det ingen som trodde på honom.


Konstexperterna ansåg det vara en omöjlighet att en andra klassens konstnär hade skapat så många dyrbara målningar.

van Meegeren blev desperat och erbjöd sig att måla en ny ”Vermeer” under övervakning, om han bara fick sitt morfin.

”Han målar för livet”, skrev en nederländsk tabloidtidning, och det var precis vad van Meegeren gjorde i två månader. Resultatet var inte hans bästa Vermeer, men tillräckligt bra för att övertyga ­experterna.

Tonen i media förändrades; vanliga nederländare kunde inte låta bli att sympatisera med en amatör som lurat både den egenkära konsteliten och nazisterna.  

van Meegeren tvingades avslöja förfalskningarna för att inte dömas som förrädare.

© Spaarnestad Photo

Hann precis bli frikänd

van Meegeren släpptes i väntan på rättegång, och på hösten 1947 frikände domstolen honom från anklagelserna om landsförräderi.


Ett antal experter hade granskat alla hans förfalskningar och röntgenbilder undanröjde alla tvivel.

I sina senare förfalskningar hade van Meegeren nämligen slarvat och inte tagit bort ursprungsmotiven från de gamla dukarna innan han målade över dem. Han mindes fortfarande vilka motiv han hade målat över.

Konstförfalskaren bevisade sin skuld genom att måla en helt ny Vermeer.
© Ullstein bild/Polfoto
”Vidhåller du att du gjort alla förfalskningarna själv?” frågade domaren.

”Ja, ers nåd”, blev svaret.

”Och att du sålt dem till skyhöga priser?” fortsatte domaren.

”Jag hade väl inget annat val? Om jag sålt dem billigt hade man förstått att de var falska”, sade van Meegeren ironiskt. Han berättade samtidigt att hans framgångar som förfalskare samtidigt blivit hans fall som kreativ konstnär.

I november 1947 dömdes Han van Meegeren till ett års fängelse för bedrägeri, och hans ekonomi kollapsade till följd av miljonkrav från det nederländska skatteväsendet och från missnöjda konstköpare.

Men innan han började avtjäna sitt straff hann åren av missbruk ikapp honom, och den 29 december 1947 han dog av hjärtstillestånd.

Även riksmarskalk Hermann Göring undkom straff. Drygt ett år tidigare hade han tagit sitt liv med cyankalium i fängelsecellen i Nürnberg, där han väntade på att bli hängd.

Kanske är du intresserad av...