Mere end 200.000 turister besøger hvert år fængslet, hvor de bl.a. kan se de underjordiske fangeceller i kælderen, der pga. fugten fik øgenavnet ubåden.

Här låg DDR:s hemliga fängelse

Omgivet av höga byggnader och skyddat av ett förbud mot överflygningar var Stasifängelset i Hohenschönhausen i Berlin en av DDR:s bäst bevarade statshemligheter – tills Berlinmuren föll.

13 januari 2009 av Henning Kusk

Det var en tidig julimorgon i Västberlin år 1952. Advokaten Walter Linse hade nyss lämnat sitt hus då en man frågade om han hade eld. I samma ögonblick överrumplades Linse av flera män som övermannade honom och slängde in honom i en bil. Linse fördes sedan till Östberlin och Stasis hemliga fängelse i stadsdelen Hohen­schön­hausen. Anledningen till att den 49-årige Linse kidnappades var att han ansvarade för planeringen av en stor konferens om DDR-regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta fick Östtysklands ledare att vilja sätta stopp för Linse.
I sex månader satt Walter Linse inspärrad i det topphemliga fängelset i Hohen­schönhausen. Ingen visste att fängelset fanns och Linse var fullständigt isolerad från omvärlden. Dag och natt förhördes han av säkerhetspolisen (Stasi). De enda han hade kontakt med förutom förhörsledarna var två fångar som han delade cell med. Medfångarna arbetade emellertid för Stasi och allt de pratade om spelades in via dolda mikrofoner. Ingenting lämnades åt slumpen i fängelset som förblev en av DDR-regimens bäst bevarade hemligheter ända tills Berlinmuren föll 1989.
Fängelset i Hohenschönhausen syntes inte från gatorna runt omkring. Det låg dolt bakom höga byggnader som Stasi förfogade över. Här fanns bland annat den central som tillverkade falska papper åt DDR-agenter. Gatorna kring huset var dessutom avstängda för civil trafik och soldater patrullerade området dygnet runt. Fängelset var heller inte utmärkt på någon karta över Östberlin – där fängelset låg fanns bara en vit fläck. De östtyska myndigheterna var så nitiska att civila flygplan dirigerades om så att ingen skulle upptäcka byggnaderna från luften. Före andra världskriget rymde byggnaderna ett ångkök men efter krigsslutet år 1945 upprättade ryssarna ett fångläger på platsen. Året därpå flyttade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD in och började bygga om komplexet till ett fängelse. I källaren inrättade NKVD en mängd ouppvärmda, underjordiska celler där fångarna stuvades samman i veckor utan dagsljus eller frisk luft. I källaren fanns även tortyrkammare – några av dem kunde fyllas med vatten.

På 1950-talet övertog Stasi fängelset och under de följande 40 åren byggdes komplexet om och ut flera gånger. Fängelset fungerade nu som häkte för politiskt oliktänkande och regimkritiker. De nya fångvaktarna var inte mindre uppfinningsrika än ryssarna när det handlade om att knäcka internerna såväl ­fysiskt som psykiskt. Det var omöjligt för de 200 fångarna att komma i kontakt med varandra. Varje gång en person skulle hämtas ut ur sin cell var givetvis fängelsevakterna med. För att vara säkra på att fångarna inte skulle möta varandra i korridorerna reglerades ”trafiken” med röda och gröna lampor. Alla brott mot ordningsreglerna ledde omedelbart till inlåsning i någon av fängel­sets små straffceller – pyttesmå rum utan fönster, så små och med så lågt i tak att fången varken kunde stå upprätt eller ligga utsträckt. De fänglade vilseleddes. Varje gång internerna skulle byta avdelning eller kontrolleras av en läkare skickades de iväg på en åktur i någon av fängelsets fångtransport­bilar. Även om läkaren befann sig i fängelset eller personen bara skulle flyttas till en annan cell, kördes de alltså först runt i Berlin i anonyma fångtransporter utan fönster. Syftet var att få fångarna att tro att de transporterades till ett nytt fängelse. I själva verket kördes de bara tillbaka till Hohenschönhausen.

I dag har fängelset gjorts om till museum och forskningscentrum. Många av rundvandringarna i fängelset leds av före detta fångar. Walter Linse är dock inte någon av dem. Efter sin vistelse i Hohenschönhausen transporterades han vidare till Sovjetunionen. Där blev han skjuten år 1953.

Websites:
http://en.stiftung-hsh.de

Kanske är du intresserad av...