Arkeologerna har hittat ovanligt många skelettrester i Stonehenge. Därför gissar forskarna att monumentet kan ha använts som begravningsplats.

Arkeologins 13 största mysterier

Vem placerade kilometervis av bautastenar på ett fält i Frankrike? Varför står gigantiska människoskulpturer på en isolerad ö i Stilla havet? Historiens mest mystiska monument och arkeologiska fynd ger fortfarande forskarna huvudbry.

26 mars 2018 av Nanna Bay

1. Stonehenge

Ca 3000–2300 f.Kr. Vad användes historiens mest berömda stenmonument till?

För 5 000 år sedan grävde okända människor ett 110 meter brett dike på en blåsig slätt i södra England. Fynd vid Stonehenge tyder på att ett förhistoriskt folk omkring år 3000 f.Kr. använde träredskap och djurben när de grävde diket och att de därefter reste en ring av trä­stolpar på insidan av utgrävningen.

I och omkring det ursprungliga diket har arkeologer från Stonehenge Riverside Project funnit resterna av 5 000 år gamla kremerade lik. Enligt projektets professor Mike Parker Pearson tyder fynden på att Stonehenge i början fungerade som begravningsplats för invånarna i området. Kol-fjorton-dateringar visar att trä­stolparna ungefär år 2600 f.Kr. ersattes av 82 fyra ton tunga doleritstenar, så
kallade bluestones.

I många år ansåg forskarna att de karakteristiska stenarna, som blir grönblåa när det regnar, hämtades 25 mil bort i Preseli Hills i Wales. De som formade Stonehenge högg ut stenarna här och fraktade dem sedan över land och flod till Wiltshire.

Enligt myten lär Preseli Hills heliga källor ge traktens stenar helande egen­skaper. Därför menar de båda arkeologerna Tim Darvill och Geoff Wainwright att Stonehenge var en vallfartsort – ett tempel dit sjuka människor kom för att bli botade.

Den teorin baserar de bland annat på att man hittat ovanligt många skelettrester kring Stonehenge. Benen har tydliga spår av sjukdomar och benbrott, och tandrester avslöjar att de kommer från många olika folkslag. Nyare teorier motsäger att de flera ton tunga stenarna har transporterats hela 25 mil till Wiltshire. I stället antar forskarna att stenarna har förts till trakten av glaciärer och att de har legat alldeles i närheten av Stonehenge.

Samtidigt som stenarna placerades inuti cirkeln utvidgades Stonehenges norra­ ingång och därigenom kan man nu se soluppgången vid sommarsolståndet och solnedgången vid vintersolståndet.

Det berömda monumentet fulländades för 4.400 år sedan. Då hämtades de sista 30 enorma, tillhuggna sarsen-sandstenarna som väger upp till 50 ton i ett stenbrott vid Marlborough cirka fyra mil norr om Stonehenge.

Stenarna, som i dag är det mest tydliga kännetecknet i Stonehenges karakteristiska utseende, restes i en dubbelcirkel. Ovanpå stenarna placerades därefter stora överliggare.

2. Voynichmanuskriptet

Ovisst: Vem skrev historiens mest oläsliga bok?

Första delen av boken innehåller teckningar av okända växter. Andra delen kan vara bilder av stjärnor och solsystemet. Alltihop beskrivs med en skrift som ännu inte kunnat tolkas.

År 1912 fann den polsk-amerikanske bokhandlaren Wilfrid Voynich en mystisk bok på ett bibliotek i Rom. Bokens 240 sidor är skrivna med ett okänt alfabet och fyllda med färgglada illustrationer. Sedan dess har världens främsta kryptografer försökt tyda boken – ännu utan resultat.

Kryptografiska undersökningar visar att boken helt säkert innehåller en meningsfull text på ett europeiskt språk. Illustrationerna av kläder, slott och frisyrer i manuskriptet får vissa historiker att tro att boken har skrivits i Europa mellan 1450 och 1520 – och att Leonardo da Vinci (1452-1519) rentav kan vara författaren bakom manuskriptet.

Några anser att franciskanmunken ­Roger Bacon (1220–92) skrev boken, medan andra avfärdar manuskriptet som en förfalskning och misstänker att Wilfrid Voynich själv har gjort boken.

3. Mumierna från Xinjiang

1800 f.Kr. – Vilka var de européer som begravdes i Kina för 4 000 år sedan?

De välbevarade mumierna har tydligt europeiska drag.

 

Under 1980-talet grävde kinesiska arkeologer ut omkring hundra mumier i det så kallade Tarimbäckenet i västra Kina. De äldsta är upp emot 4 000 år gamla och ovanligt väl bevarade tack vare om­rådets kalla och torra klimat. Till forskarnas stora förvåning bär mumierna tydligt euro­peiska drag: blont eller rödlätt hår, långa näsor och djupt liggande ögon.

DNA-tester bekräftar att mumierna är av europeisk härkomst. Hur de har hamnat i Kina är det ingen som vet, men arkeologerna tror att de har tillhört ett okänt, häst­buret folk som utvandrat österut från Europa.

4. Påsköns skriftspråk

Ca 1500 e.Kr. Hur tyder man Rongo rongo-hieroglyferna?

Hieroglyferna ska läsas från vänster till höger och alltid nerifrån och upp.

 

För ungefär 500 år sedan använde Påsköns invånare hajtänder för att rista in rader av symboler på små träbitar. I slutet av 1800-talet fann man trätavlorna i samband med utgrävningar på ön. Symbolerna är skrivna från nedre vänstra hörnet mot höger. Sedan har tavlan vänts upp och ned varefter nästa mening ristats in, och så vidare.

Några tavlor har tolkats som uppräkningar av namn på hjältemodiga förfäder och som hyllningar till öns mäktigaste gudar. Men trots mer än hundra års försök har kryptograferna ännu inte lyckats knäcka koden till det underliga skriftspråket som betraktas som ett av bara tre eller fyra fullständigt unika språk i världen. Hieroglyferna – teckningar av människor, djur, växter och geometriska former – återkommer på tusentals stenar på Påskön.

5. Induskulturens kollaps

Ca 3000–1800 f.Kr. Varför försvann en av forntidens högst utvecklade civilisationer så plötsligt?

Tegelstenshusen längs Harappas snörräta gator vittnar om indusfolkets högtstående kultur.

På 1920-talet dök spåren efter en okänd civilisation upp i sydöstra Pakistan. Sedan dess har arkeologer grävt ut mer än tusen städer i området. Alla har ingått i den blomstrande induskulturen – ett av historiens första stadssamhällen och en av forntidens mest högutvecklade civilisationer.

Arkeologiska fynd av tavlor med inskriptioner, kulramar och standardiserade mått­enheter vittnar om livlig handel i Induskulturens städer. Mest imponerande är deras snörräta gator och tegelstenshus – ett bevis för att invånarna hade avancerad kunskap i matematik och ett stort tekniskt kunnande.

I husen i de båda huvudstäderna Harappa och Mohenjo-Daro har arkeologerna hittat privata brunnar och badrum – allt knutet till ett effektivt kloaksystem. För ca 3.800 år sedan försvann kulturen plötsligt. Arkeologerna vet fortfarande inte varför, men klimatforskning visar att Indusdalen omkring år 1800 f.Kr. blev mycket kallare, något som kan ha stoppat de livsviktiga monsunregnen i området.

Dessutom tyder ett antal geografiska undersökningar på att ett kraftigt jordskalv har förändrat flodernas flöde i trakten och torkat ut floden Ghaggar-Hakra som försåg Indusdalen med vatten.

6. Moai

Ca 1250–1500 e.Kr. Vad var syftet med människostatyerna på Påskön?

Sedan statyerna huggits ut gjorde hantverkarna toppen platt och skapade ögonhålor som de smyckade med färgade pärlor.

Ca 3.600 kilometer utanför Chiles kust ligger den vulkaniska Påskön. Här, i en av världens mest isolerade trakter, reser sig hundratals människoliknande stenstatyer – så kallade moai.

De väldiga skulpturerna skapades av Påsköns urinvånare – polynesier som kom till ön i kanoter och katamaraner mellan 300 och 500 e.Kr. Under de följande tusen åren högg öns invånare ut minst 887 statyer ur öns vulkaniska klippor.

De använde sig av stämjärn av basaltsten som lätt trängde in i den mjuka, vulkaniska tuffstenen i Ranu Raraku – stenbrottet vid den slocknade vulkanen Rano Kau. Hela processen utfördes av specialiserade hantverkare i grupper om 6-7 man. Oftast tog det ett helt år att tillverka en enda moai.

Den största statyn, som kallas Paro, är ungefär 12 meter hög och väger 82 ton, men de allra flesta av Påsköns skulpturer är mellan 3,5 och 6 meter höga. Från stenbrottet transporterades statyerna sedan upp emot 2,5 mil tvärs över ön för att placeras med ryggen mot havet på små platt­formar längs kusten. Just transporten av de enorma statyerna var under många år ett mysterium för arkeologerna. Det finns inga dragdjur på ön och inga träd att rulla stenfigurerna på.

Senare har pollenanalyser visat att det faktiskt fanns träd på Påskön fram till år 1650. Därför tror nu forskarna att invånarna transporterade stenskulpturerna genom att rulla dem på trästockar.

Den mest utbredda teorin bland arkeologerna är att jätte­skulpturerna symboliserar döda förfäders andar som från sina plattformar övervakar sina levande ättlingar. De flesta statyerna vältes eller förstördes under interna strider på ön omkring år 1680.

7. Piri Reis världskarta

1513: Hur kunde en turkisk amiral rita en karta över Antarktis kustlinje år 1513?

Historiker hävdar att Antarktis konturer tydligt syns på Piri Reis karta.

År 1929 dök en del av en 500 år gammal karta upp i Topkapipalatset i Istanbul. Kartan är ritad på gasellskinn av den turkiske amiralen och kartritaren Piri Reis år 1513 – enligt honom själv är den ritad efter 20 tidigare kartor som han hade tillgång till.

Bara en tredjedel av det ursprungliga skinnet finns bevarat: den del som visar Sydamerikas och Östafrikas kustlinjer återgivna med i stort sett korrekta kilometeravstånd. Flera forskare hävdar att kartans sydligaste del visar kustlinjen vid Antarktis som var isfri ca 4000 f.Kr.

Hur Piri Reis kunde återge en kustlinje som ingen dittills hade sett är fortfarande ett mysterium.

8. Den försvunna romerska legionen

Ca 53 f.Kr. Vart tog Crassus 10.000 soldater vägen?

År 50 f.Kr. försvann en romersk legion på 10 000 man spårlöst. Soldaterna hade stridit i den romerska armé som besegrades av partherna utanför staden Carrhae i våra dagars Turkiet.

Enligt den romerske historikern Plinius skickades legionen som krigsfångar till norra Afghanistan. Allt tyder på att soldaterna undslapp fångenskapen och flydde österut.

Här slog de sig ned vid Gobiöknen i norra Kina och grundade staden Ligian – kinesiska för Rom. Teorin bekräftas av samtida kinesiska källor som beskriver Ligians invånare som långa, blonda och med blå ögon.

9. Stenkloten i Costa Rica

Ca 200 f.Kr.–1500 e.Kr. Vem placerade hundratals jättelika stenklot i Centralamerikas djungel?

De runda stenkloten är mellan 2 cm och 2 meter i diameter. De minsta är runda till omkring 96 procent medan de största är i stort sett perfekta.

 

När bananodlare på 1930-talet fällde träd i Costa Ricas djungel stötte de på mer än hundra stenklot – vissa var bara några cm i diameter, andra var 2 meter breda och vägde 16 ton.

Utifrån krukskärvor vid stenarna har arkeologerna kommit fram till att de tillverkats under en 1.700 år lång period för mellan 500 och 2 200 år sedan. De flesta klot har huggits ut i den hårda bergarten granodiorit som finns i ett stenbrott knappt tre mil från fyndplatsen. Ursprungligen stod Costa Rica-kloten placerade i små trekanter eller i linjer som pekade mot den magnetiska nordpolen, vilket har fått arkeologer att dra slutsatsen att stenarna hade ett astronomiskt syfte.

Än i dag är det ingen som vet vilka som tillverkade kloten och rullade dem genom djungeln men deras perfekt runda form är ett tecken på att de skapats av ett hittills okänt folkslag med högt utvecklade matematiska kunskaper.

10. Bautastenarna vid Carnac

Ca 3300 f.Kr. Varför står 3. 000 stenar på rad?

3.000 stenar, upp till fyra meter höga, står utspridda på ett fält i södra Bretagne.

På fälten kring den västfranska staden Carnac står snörräta rader med bautastenar längs mer än en kilometer. Stenarna har huggits ut ur en klippa i närheten och rests ca 4500–2000 f.Kr., men de allra flesta är från cirka 3300 f.Kr.

Forskarna vet att stenarna rests av de kelter som levde i området men syftet är ovisst. Troligtvis har stenarna ingått i en hyll­nings­­ritual där släkter i flera generationer reste en sten för att hedra sina förfäder. Sam­tidigt har stenarna i Carnac utgjort en mötes­plats för druider som använde området för religiösa sammankomster.

Den senaste teorin om syftet med stenarna presenterades av den franske ­ingenjören Pierre Méreaux år 1985. Han antar att de stenar som står upp med en överliggare på har fungerat som primitiva jordskalvsdetektorer för de keltiska ­invånarna i Carnac.

11. Huapalcalco-­pyramiden

Ca 800 e.Kr. Vem skapade Mexicos minsta ­pyramid?

Pyramiden i Tulancingo är mycket mindre än Mexicos övriga pyramider.

 

Mitt i Mexico står en märklig pyramid. Arkeologerna daterar den till cirka 800 e.Kr. – precis mellan de två civilisationer som har byggt alla övriga pyramider i området – teoti­huacánfolket och toltekerna.

Men det är inte bara tidpunkten för uppförandet som förefaller märklig. Huapalcalco­pyramiden är också betydligt mindre än alla andra mexikanska pyramider. Förra året drog arkeologen Carlos Hernández vid Mexicos nationella historieinstitut därför slutsatsen att en hittills okänd kultur har byggt den lilla pyramiden.

12. Bagdadbatteriet

Ca 100 f.Kr. Använde de forntida partherna batterier?

Under utgrävningar i Irak år 1936 fann man en liten lerkruka i ruinerna av en forntida stad. Krukan är bara 13 cm hög och cirka 2.000 år gammal. Inne i behållaren, som var försluten med asfalt, fann arkeologerna en järnstång omgiven av en kopparcylinder. Undersökningar visar att järnstången eroderats av en sur vätska som t.ex. ättika eller citronsaft.

Experiment vid High Voltage University i Massachusetts visar att när man fyller koppar­cylindern med t.ex. citronsaft runt järnstången producerar ”batteriet” ström motsvarande en halv volt. Om vasen använts som batteri eller endast som papyrusbehållare är ovisst. Det finns heller inga spår efter någonting som partherna kunde ha använt ett batteri till.

13. Nazcalinjerna

Ca 200 f.Kr.–700 e.Kr. | Vad betyder de långa linjerna och figurerna I Nazcaöknen?

På en kustslätt i Peru brer underliga symboler ut sig över ett 500 km2 stort område. Tusentals linjer, upp till 1,7 km långa, är nedgrävda under ytan intill minst 70 gigantiska figurer som föreställer apor, fiskar, ödlor och människor.

Genom att analysera rester från för­historiska eldar och krukskärvor alldeles intill figurerna har arkeologerna kunnat bestämma linjernas ålder till mellan 1 500 och 2.000 år. Under denna period skrapade folket i paracas- och nascakulturen regelbundet öknens översta, rödaktiga gruslager och fick fram den ljusa sanden undertill. Linjerna finns kvar än i dag eftersom klimatet i området är ett av jordens torraste och eftersom det nästan alltid är vindstilla i området.

Trots de välbevarade fynden är syftet med Nazcalinjerna fortfarande en gåta. Den amerikanske historikern och arkeologen David Johnson har efter en mängd analyser av marken kommit fram till att linjerna anger var öknens underjordiska källor finns. Den mest utbredda teorin är dock att teckningarna har haft religiös betydelse. För paracas- och nazcafolken som tillbad bergsandarna var linjerna stigar som ledde till religiösa platser. Dessutom skulle de långa, tydliga linjerna dra till sig gudarnas uppmärksamhet och få dem att göra den karga öknen bördig.

En av de största figurerna i öknen är denna kondor med ett ving-spann på 130 meter.

Kanske är du intresserad av...