I november 1979 skakades världens tv-tittare av bilderna av en förödmjukad gisslan, religiös milis och brinnande flaggor. Västvärlden stod inför sin första konfrontation­ med militant islamism.

Gisslandrama: 444 dagar i ayatollans klor

Militanta islamister har tagit personalen på USA:s ambassad i Iran till gisslan. De är bakbundna och har bindel för ögonen. I 14 månader utsätts de för brutal och kränkande behandling och lever varje sekund med rädslan för att avrättas.

18 augusti 2015 av Jens Munch

Ett hemligt möte väntar

Mohammad Hashemi stiger upp före­ soluppgången och förbereder sig för att dö. Han gör en rituell tvagning, vänder ansiktet åt sydväst mot Mekka, faller på knä och lägger pannan mot golvet i sitt sovrum. Han ber martyrens bön. Den store mannen med vildvuxet hår och tjockt skägg sätter därefter en pistol i bältet, drar på sig en varm tröja och går ut i ­Teherans mörka morgon. Det regnar. Han är på väg till ett hemligt möte.

Egentligen studerar Hashemi fysik sedan tre år men revolutionen slukar all hans tid. Han har inte varit på en enda föreläsning på mer än ett år sedan upproret mot shah Pahlavi började.

USA skyddar shahen och ”den store Satan” ska nu få sig en lektion som sent ska glömmas. Det går redan rykten på universitetet: ”Vi tog hand om shahen. Nu är det USA:s tur.”

4 november l979, kl. 06:00, Amir Kabirs tekniska skola.

Studenter från flera universitet har liksom Hashemi stigit upp tidigt och tagit sig till den hemliga mötesplatsen.

Hashemi står nu inför en skara på omkring hundra män. Alla vet att någonting speciellt är i görningen men ingen vet vad. Bara Hashemi och en handfull av islamisternas övriga ledare känner till planen. Liksom Hashemi är de medlemmar i ”Muslimska studenter som följer imamens linje”. Imamen är Khomeyni.

Hashemi rullar nu ut några stora handritade skisser över ambassadens tomt och byggnader på ett långt bord. Under mer än en vecka har han övervakat området från taken på de omkringliggande husen och från övervåningen på förbipasserande dubbeldäckade bussar.

Mumlet från de förväntansfulla männen i det överfulla rummet ökar när Hashemi avslöjar att de ska storma och ockupera ambassaden. Som tappra revolutionärer ska de hålla personalen som gisslan tills USA:s president utlämnar shahen­ och hans enorma förmögenhet som gömts undan i amerikanska banker. Hashemi tänker sig att det hela ska ta högst tre dagar.

Före angreppet ska männen hålla sig gömda bland tusentals demonstranter; i dag är det årsdagen av en polismassaker på studenter som demonstrerat mot shahen. Det påstås att den ordern kom från shahen. Uppretade människor kommer att fylla gatorna och ta sig till den amerikanska ambassaden i protest mot att USA skyddar den mordiske shahen. På en given signal ska de alla rusa fram till muren och klättra över den.

Ingen vet om marinkårssoldaterna innanför murarna kommer att skjuta på demonstranterna när de tränger in. Om det sker ska de döda och sårade bäras bakåt ut till demonstranterna och vidare längs gatorna. Det kommer att hetsa folkmassan och öka trycket mot ambassaden.

Efter mötet beger sig männen diskret mot demonstrationens startpunkt. Torget är nästan fullt. Många står redan samlade i små grupper och väntar på att någon ska ta initiativet.

Morgon, 4 november l979, USA:s ambassad, Teheran.

Demonstranterna har tågat till ambassaden. De anställda har inte fått några speciella anvisningar från Washington.

Vädret i Teheran är grått och trist och regnet hänger i luften. Utanför ambassadens murar står tusentals unga män och skriker ut sin vrede i en taktfast kör: ”Död åt shahen! Död åt Carter! Död åt Amerika!” Fotografierna av ayatolla Khomeyni i de framsträckta händerna­ följer rytmen. Ljudnivån stiger minut för minut och snart hörs ropen in genom väggarna i ambassadens huvudbyggnad.

Den amerikanska ambassaden ligger precis där sluttningarna från höglandet planar ut och övergår i ett lågt, brunt slumkvarter som sträcker sig flera kilometer ut till kanten av Kaviröknen­ Dasht­-e­ Kavir. Mitt i miljonstaden Teherans smogtäckta virrvarr av tät trafik och grå, lådformade betonghus på 2–3 våningar ligger ambassaden i en liten oas. Tomten är stor som tio fotbollsplaner, täckt av gröna träd och omgärdad av en tre meter hög och cirka 1,5 km lång, vitkalkad mur.

Huvudbyggnaden med sina tre våningar ligger nära gatan. Konsulatet, ambassadörens residens, ett flerbostadshus, viceambassadörens hus och ett förråd ligger också innanför murarna. På tredje våningen står Moorhead C. Kennedy, tredjen högst i rang på ambassaden, och blickar oroligt ut över folkmassan. Han tänker på hur det skulle kännas att dö.

Under de två veckor som gått sedan shahens flykt till USA har Moorhead C. Kennedy kunnat konstatera att folkmassan vuxit sig allt större och att vreden i demonstranternas blickar och röster nått nya höjder för varje dag. Men i dag är det annorlunda. Någonting nytt och hotfullt är i görningen.

Moorhead C. Kennedy vet att ambassaden, liksom alla andra ambassader, är omöjlig att försvara. Den är obefäst, ligger mitt i fiendeland och bara 13 marinsoldater håller vakt. Han vet dessutom att soldaterna har stående order om att inte skjuta mot en inträngande fiende och att de i stället ska invänta hjälp utifrån – trots att alla vet att närmaste hjälp bara kan komma från ett hangarfartyg i Indiska oceanen.

Demonstranterna passerade obehindrat porten och muren. Irans polis såg passivt på. Foto: Getty Images

Kl. 09:00, mellan ambassaden och Irans utrikesdepartement.

I april utsåg Carter en ny ambassadör. Irans nya regering har vägrat att godkänna honom. Därför leds ambassaden av en chargé d'affaires – en ställföreträdare.

Chargé d'affaires Bruce Laingen sitter tyst i baksätet på sin bil på väg till det iranska utrikes­departementet – bara 1,5 km öster om ambassaden. Hans medarbetare Victor Tomseth sitter bredvid honom och chauffören Michael Howland styr bilen i motsatt riktning i förhållande till det täta myllret av fotgängare som i dag rör sig åt samma håll – mot ambassaden.

Demonstrationerna framför ambassaden fick för flera dagar sedan Laingen att varna utrikesdepartementet i Washington om en tänkbar attack och att den iranska polisen knappast kommer att ingripa. Men Laingen har ännu inte fått några order om evakuering eller undsättning.

Laingen och Tomseth är på väg till ett möte i Irans utrikesdepartement för att få garantier för ambassadens säkerhet. Men uppdraget är dömt att misslyckas. President Carter har ju nyss gjort sämsta tänkbara diplomatiska drag – han har gett skydd åt landets f.d. diktator. Irans premiär­minister utsågs i februari månad av Khomeyni själv och Bruce Laingen är pessimistisk.

Cirka kl. l0:l5, ambassadens huvudbyggnad.

De anställda tror inte längre på att USA kan avvärja katastrofen. Alla får order om att låsa kassaskåpen med viktiga papper i.

Dörren till Moorhead C. Kennedys kontor slås upp med en smäll. En marinkårssoldat ropar att alla genast måste lämna de rum som vetter ut mot gatan. Skrikande demonstranter har brutit sig igenom porten och väller in över murarna. Det är för sent att evakuera. Fällan har slagit igen. De anställda är fångna i huvudbyggnaden medan horder av iranier med påkar, klubbor och järnrör omringar byggnaden. De hundra männen från morgonens möte har verkställt sin plan – och många följer dem.

Moorhead C. Kennedy på tredje våningen kastar åter en blick ut genom fönstret och ser att hans kollega Golacinski bakbunden förs runt om huset och skriker för full hals att alla bör ge sig – att allt motstånd är meningslöst. Kennedy vet inte att kollegan har en pistolmynning mot nacken. Golacinski är den första gisslan.

En stor grupp iranier rusar uppför trappan med kurs mot huvudingången. Två marinsoldater lämnar sin post i det lilla vakthuset vid dörren och spärrar huvudingången från insidan. Nu sitter de beredda med hjälmar, skottsäkra västar och tårgasgranater.

På tredje våningen har en grupp om tio amerikaner låst in sig i ett säkerhetsrum bakom en 15 cm tjock järndörr. De befinner sig i ambassadens särskilt säkrade område. Deras uppgift är nu att förstöra så mycket hemligt material som möjligt. Tusentals dokument makuleras, elektronisk utrustning förvandlas till högar av skrot och särskilda maskiner hackar sönder åtskilliga hyllmeter med kodböcker till mos.

På ett annat ställe på tredje våningen försöker andra komma i radio- och telefonkontakt med både utrikesdepartementet hemma i Washington och med medlemmar i Irans rege­ring. Utrikesdepartementet får besked om att de första gisslan tagits medan John W. Limbert gång på gång ringer till den iranske premiär­ministern Bazargans­ kontor. Till sist får han ministerns assistent i luren:

”Vad tänker ni göra? De kommer snart in genom fönstren! Vad tänker ni göra?”

Hjälp är på väg, heter det. Limbert tycker inte att det låter särskilt övertygande och antar att det inte finns några iranska politiker som vill göra någonting över huvud taget utan Khomeynis godkännande. Samtalet bryts.

Kl. 04:30, Camp David, presidentens lantställe.

President Carter har dagligen fått information om situationen kring ambassaden. Jimmy Carter ligger och sover på sitt idylliska lantställe Camp David i Maryland. Telefonen på presidentens nattygsbord ringer. I luren hör han sin nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski berätta att ambassaden i

Teheran har fallit och att personalen har tagits som gisslan. Brzezinski konstaterar att någon militär aktion är en omöjighet. Allt är ännu för kaotiskt. Ingen vet någonting om vem, och hur stark, fienden är.

Utrikesminister Cyrus Vance kopplar in sig på linjen och informerar om att gisslantagarna kräver att shahen ska utlämnas. Carter vägrar omedelbart att uppfylla kravet och vet vad det kan betyda. Men Brzezinski är optimistisk. Den här sortens händelser är i regel mest våldsamma under de första timmarna och dittills är det ingenting som tyder på att en enda ur gisslan har mist livet.

Carter ser till att de rätta personerna i Vita huset, generalstaben och diplomatkåren omedelbart blir informerade. Presidenten försöker somna om men skräckscenariot plågar honom. Han ser framför sig hur gisslan kommer att avrättas en efter en på grund av att han vägrar uppfylla de militanta islamisternas krav. Han vet inte vad han ska ta sig till.

Cirka kl. l0:30, Irans utrikes­departement.

Bruce Laingen har väntat i två timmar på att få möta Irans utrikesminister. Laingen ger upp och vill nu åka tillbaka till ambassaden. Just när chauffören öppnar dörren för chargé d'affaires Bruce Laingen för att köra honom tillbaka till ambassaden får Laingen ett anrop via sin walkie-talkie.

Ambassaden har attackerats. Laingen beordrar chauffören att snabbt köra tillbaka till ambassaden. Två minuter senare får de ett nytt meddelande: Det är ingen bra idé att åka tillbaka. Det kan vara livsfarligt. Bilen ­vänder om och åker tillbaka mot det iranska utrikesdepartementet.

Ambassadens huvudbyggnad, omkring kl. l2:00.

Iranierna har backat fram en bil intill ett källarfönster. Med en kedja drar de loss gallret. Iranierna kan fritt ta sig in i huset.

Hundratals högljudda män tränger in i källaren och rusar uppför trappan mot bottenvåningen. Amerikanerna hör röster och skyndar sig högre upp i byggnaden – som panikslagna passagerare på ett sjunkande skepp.

Två marinsoldater, sergeant John McKeel och korpral Williams, vill undersöka vad som pågår och möter de inträngande studenterna i trappan. Amerikanerna som har order om att så långt det är möjligt undvika att skjuta, sänker sina hagelgevär, drar på sig gasmasker och skjuter tårgas. Gasen fyller trappuppgången. Det är dags för reträtt.

Med iranierna hack i häl rusar Williams och McKeel upp till vapenskåpet på andra våningen och fyller famnen med gevär och hagelbössor. De skyndar vidare upp till tredje våningen mot ambassadens särskilda säkerhetsavdelning.

Personalen i säkerhetsrummet håller fortfarande på att förstöra hemliga dokument när det bankar på järndörren. Via en övervakningskame­ra ser de marinsoldaterna och släpper in dem.

Strax därefter går det kalla kårar längs ryggen på alla i säkerhetsrummet. De håller andan och stirrar som förstenade upp på skärmen under taket. På andra sidan järndörren ligger Golacinski på knä, bakbunden och med ögonbindel. Bakom honom står flera gisslantagare. Det råder inget tvivel.

Golacinski kommer att bli avrättad på fläcken om de vägrar öppna dörren till säkerhetsrummet. De öppnar och stirrar rakt in i Mohammad Hashemis röda ögon. Tårgasen har inte stoppat ledaren för ”Muslimska studenter som följer imamens linje”.

Omkring kl. l5, bankvalvet, huvudbyggnaden.

Sekunderna innan iranierna stormar in i säkerhetsrummet smyger sig nio amerikaner in bakom ännu en järndörr längst in i valvet.

Iranierna ropar och skriker och hotar amerikanerna till livet. De sparkar på högarna av pappersstrimlor kring makuleringsmaskinerna. Männen hade tydligen hoppats på att komma över värdefulla dokument.

Ledaren ropar ut en order och pekar med rak arm på dörren längst bak i valvet. Genast dyker en iranier upp med skärbrännare och försöker arbeta sig igenom det tjocka stålet. Han lyckas inte. Ledaren tar tag i en amerikan, håller en kniv mot hans strupe och snart öppnas järndörren.

Iraniernas frustration ökar när de inte heller nu hittar ett enda oförstört papper. Flera av dem slår gisslan till golvet, sparkar dem på revbenen, hoppar på deras händer och håller pistoler mot tinningarna på dem.

Iranierna kräver att de små kassaskåpen inne i säkerhetsrummet ska öppnas och trycker knivbladet på sina stora knivar mot gisslans ögonglober:
”Öppna kassaskåpen! Annar skär vi ut ögonen på er!”

Ingen säger sig känna till sifferkombinationen till låsen. En av männen tar fram sin revolver, plockar ut fem kulor ur magasinet och låter en sitta kvar. Han trycker mynningen mot hjärtat på Bruce Laingens sekreterare, Elizabeth Montagne, och trycker in avtryckaren.

Klick!

”Du ljuger. Jag är bra på att bedöma människor. Jag vet att du ljuger”, viskar han.

”Om du tror att jag ljuger så är du ingen människokännare. För jag kan inte koden”, svarar Elizabeth Montagne.

Klick! Magasinet snurrar och patronen närmar sig hanen.

”Är det verkligen värt att dö för?” frågar iraniern. ”Nej!” svarar miss Montagne.

Klick! Nästa gång iraniern pressar in avtryckaren kommer kulan att avlossas. Miss Montagne tänker på hur det kommer att kännas när en varm projektil med flera hundra kilometer i timmen borrar sig in genom hjärtat. Hon kommer fram till att smärtan hur som helst säkert inte blir långvarig.

”Tror du att jag avfyrar revolvern?” frågar gisslantagaren. Miss Montagne svarar inte.

De båda stirrar varandra i ögonen. Sedan sänker han sitt vapen och säger:

”Okej. Du kan uppenbarligen inte koden.”

Elizabeth Montagne kollapsar på golvet. Amerikanerna i säkerhetsrummet får bindlar för ögonen och händerna bakbundna med en kraftig tejp. De förs ned på en lång rad, likt dödsdömda på väg till schavotten.

Iranierna lät tv-team filma gisslan. Många amerikaner fick nog och krävde att president Carter skulle sätta in militären. Foto: Getty Images

Mitt på eftermiddagen, Irans utrikesdepartement.

Chargé d'affaires Laingen och Tomseth har suttit en halv dag utanför ministerns kontor. De har inte fått träffa honom.

Äntligen händer någonting. Utrikesminister Ibrahim Yazdi står plötsligt i dörren. Laingen och Tomseth reser sig förväntansfulla upp men med en uppgiven grimas visar ministern tydligt att han ingenting kan göra åt krisen.

Amerikanerna är besvikna men Laingen inser att det inte kunde ha varit annorlunda. Ministern lyder under Khomeynis vilja – om han skulle ge sig iväg till ambassaden för att tillrättavisa studenterna skulle han troligen själv sluta som bakbunden gisslan med bindel för ögonen. Ministern har bara kommit hit för att övertala de båda utlänningarna att lämna byggnaden.

Laingen och Tomseth sätter sig ned, vägrar att lämna huset och kräver att den iranska regeringen ska ta i med hårdhandskarna mot gisslantagarna. Mer kan de inte göra här i fiendeland där deras bostad och arbetsplats nu ockuperas av fanatiska våldsverkare.

6 november, Teheran­.

USA har förväntat sig att Irans regering skulle ingripa. Hoppet sjunker i takt med att premiärminister Bazargans svar blir allt mer svävande.

Den iranske regeringschefen Mehdi Bazargan har visserligen utsetts av Khomeyni men vill offi­ciellt ha en demokratisk stat och stärka de mänskliga rättigheterna. Strax efter den våldsamma attacken mot ambassaden ger han polisen order om att avlägsna de militanta studenterna från den amerikanska ambassadens område – väl medveten om att det sker utan Khomeynis godkännande.

Polisen dyker pliktskyldigast upp, går in i ambassaden och beordrar gisslantagarna att genast lämna byggnaden. Studenterna vägrar – de lyssnar inte till vad premiärministern säger. Det är bara ayatolla Khomeynis ord som gäller.

Regeringschefen saknar nu i praktiken inflytande över situationen. Han och regeringen väljer att avgå och till sist ger Khomeyni offentligt gisslantagarna sitt fulla stöd. USA har förlorat den sista resten av sin förut så trogna bundsförvant i regionen. Ingen fredlig lösning är nu i sikte.

November, ambassadörens­ residens.

De flesta ur gisslan har flyttats till ambassadörens residens bakom huvudbyggnaden.

Rummen i den stora villan är fulla med gisslan och deras fångvaktare. Fångarna har bindel för ögonen och sitter bakbundna på en stol hela dagarna. De tillåts inte säga ett ord och får bara ligga ned under natten. Ingen får duscha och den enda fysiska aktiviteten är den korta promenaden ut till toaletten ett par gånger per dygn – alltid med ögonbindel.

Skrikande förhörsledare försöker pressa information ur gisslan och de långa förhören tyder på att de har blivit utbildade i att stressa sina offer. Men en sak har de glömt. Iranierna låter amerikanerna sova mellan de utmattande förhören och utfrågningarna får därför ingen större effekt.

En dag viskar kommunikationsspecialisten Charles Jones till den kollega som han känner sitter bredvid honom. Närmaste vakt tar genast tag i Jones huvud, slår det hårt in i väggen och skriker ”Håll käften!” rakt in i hans öra.

En natt blir generalkonsul Morefield väckt. ”Kom med oss”, lyder ordern. Konsuln är säker på att han snart ska dö. Han och fem andra placeras i var sin skåpbil och körs till en okänd plats i staden. De blir infösta i en byggnad och får sitta på en träbänk i ett stort duschrum. Alla stirrar på avloppet i golvet.

Medan de hör vakterna bakom sig spänna hanarna på sina gevär föreställer de sig hur blodet blandas på golvkaklet och rinner ned i brunnen. Ljudet av gevär som laddas får alla att hålla andan. ”Klick!” låter det när iranierna pressar in avtryckarna. De sex männen skulle inte dö i dag. De skulle bara bli skrämda.

En dag förs amerikanen bredvid sjöofficer Duane Gillette bort. Strax därefter hörs en öronbedövande knall från ett hagelgevär. Gillette förs nu bort samma väg. Det visar sig att ingen har blivit skjuten. Än en gång var det en ren skenavrättning.

l7 november l979, Teheran.

President Carter har bojkottat iransk olja och fryser stora iranska värden i amerikanska banker. Ayatolla Khomeyni ger order om att 13 ur gisslan ska friges.

Marinsoldaten William Quarles har under två veckor behandlats särskilt väl av gisslantagarna. När han bett om en cigarrett har han fått ett helt paket och alla fångvaktarna har talat vänligt till honom. Quarles är afroamerikan och iranierna antar att han i hela sitt liv har blivit förtryckt av vita amerikaner – samma vita som skyddar shahen som pinat och plågat iranierna i tre decennier.

En dag ombeds Quarles att följa med. Under flera dagar får han god mat medan han lyssnar till föreläsningar om shahens övergrepp och Khomeynis förträfflighet. Det visar sig att iranierna hoppas kunna indoktrinera honom tillräckligt för att han ska rabbla upp sin läxa under en presskonferens då hans frigivning offentliggörs. Han och tolv andra – afroamerikaner och kvinnor – friges.

Iranierna försöker demonstrera kvinnans särskilda status i islam och hoppas att få de svarta amerikanernas sympatier. 52 gisslan sitter kvar i Teheran.

5 februari l980, ambassaden.

Gisslan har fått lov att fira jul – inför de amerikanska tv-kamerorna. Fångarna utsätts fortfarande dagligen för hot. 21 gisslan blir inlåsta i en källarlokal. Amerikanerna kallar rummet för Mushroom Inn, Svamphärbärget, på grund av fukten som dryper nedför väggarna.

En natt när de ligger och sover störtar sju iranier in genom dörren. Ljuset tänds. Männen bär automatgevär, masker och soldatkängor. De tvingar amerikanerna upp mot väggen och beordrar dem att sära på benen och sträcka armarna mot väggen. Ännu en order hörs. Gevären osäkras. I 15 sekunder är det tyst. Gary E. Lee, administrativ chef, funderar: ”Bara de träffar mig i huvudet – inte i ryggen. Jag vill dö snabbt.”

Men så får de order om att klä av sig allt utom kalsongerna. En i taget förs de in i ett angränsande rum varifrån de kan höra att Mushroom Inn blir grundligt genomsökt.

Ingen blir fysiskt skadad och alla får order om att lägga sig att sova igen. Senare kallar de händelsen för The Panty Party – kalsongkalaset.

22 mars l980, Camp David.

Gisslan har nu varit inlåst i ett halvår. Khomeyni vägrar ge med sig. Antingen utlämnas shahen eller så sitter gisslan kvar.

President Carter håller möte med sina närmaste rådgivare på lantstället Camp David. Det är lördag och alla är informellt klädda i tröja och tunna jackor. Bl.a. utrikesminister Cyrus Vance och säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski är närvarande när general David Jones informerar presidenten om sina planer. Han vill rädda gisslan genom ett militärt ingripande.

Ett C-130 Herculesplan ska lyfta från Oman, korsa farvattnet mellan Oman och Iran och nattetid flyga in över öknen på bara 80 meters höjd – långt under radarn. Lastrummet fylls till brädden med Delta Force-specialtrupper och helikopterbränsle. Planet ska landa mitt i öknen – ”Desert One” – och fylla tankarna på åtta helikoptrar som tidigare flugit dit från hangarfartyget USS Nimitz i Indiska oceanen.

Soldaterna i flygplanet ska ta sig över i helikoptrarna och flyga mot en annan plats i öknen närmare Teheran – ”Desert Two”. Här ska soldaterna övernatta och gömma sig hela nästa dag. Helikoptrarna är målade i iranska luftvapnets färger och ska dessutom kamoufleras.

På natten ska CIA-agenter i Iran smuggla ut specialtrupperna ända fram till ambassadens mur medan helikoptrarna landar på en fotbollsstadion nära ambassaden. Specialtrupperna ska sedan oskadliggöra gisslantagarna och befria sina landsmän på ambassaden. Därefter ska gisslan föras till stadion och i helikopter flygas ut ur Teheran till den iranska flygbasen Manzariyeh som redan intagits av andra amerikanska special­trupper. Därifrån ska gisslan sedan flygas mot friheten i ett C-130 Hercules-plan­.

President Carter är ivrig att få sätta räddningsaktionen i verket. Iranierna skulle bli till åtlöje, amerikanerna i gisslan skulle överleva och han själv skulle komma att framstå som en beslutsam ledare. Han ber generalen att förbereda ett militärt ingripande men ger ännu inga order om att genomföra planen.

Det hela verkar riskabelt. Alltför mycket kan gå snett. Carter vill allra helst fortsätta att förhandla.

24 april l980, Vita huset.

Förhandlingarna bryter samman i början av april. Iranierna håller envist fast vid sina­ krav. Carter ger order om Operation Eagle Claw.

General David Jones meddelar att allt går helt enligt planerna. Vädret är stabilt och de åtta heli­koptrarna, liksom Herculesplanet, är på väg till ”Desert One”.

Åtskilliga timmar senare kallas Carter ned till krisrummet under Vita huset. General David Jones kommer med ett meddelande: ”En helikopter har flugit in i ett Herculesplan. Båda farkosterna fattade eld och åtta amerikanska soldater har mist livet. Troligen har en sandstorm omöjliggjort landning. Operationen är avlyst.”

Carters ansikte förvrids som om han hade svåra smärtor. Presidenten känner med offren och vet precis vad katastrofen kan innebära för gisslan – och hans egna chanser att bli omvald.

Det visar sig senare att helikoptern hade kolliderat med Herculesplanet på grund av en sandstorm och nästan obefintlig sikt för piloterna.

December l980, Washington.

Demokraten Jimmy Carter har förlorat presidentvalet. Republikanen Ronald Reagan ska installeras på presidentposten den 20 januari.

Trots att den nyvalde presidenten inte tillträtt ämbetet ännu drar han sig inte för att uttala sig om iranierna och gisslandramat. Hans retorik står i stark kontrast till Carters försiktiga diplomati. Gång på gång kallar Reagan iranierna för ”kriminella” och ”barbarer”.

Vissa politiska iakttagare hävdar att Carter och Reagan har kommit överens om en gemensam taktik. Den ska få iranierna att acceptera ett avtal med den sansade Carter av rädsla för att den blivande presidenten ska komma att förklara krig mot Iran.

De militanta studenterna tror felaktigt att de vann en propagandaseger när det amerikanska folket fick se gisslan fira en traditionell amerikansk jul inför tv-kamerorna. Men propagandashowen gjorde istället att gisslandramat åter hamnade på tidningarnas förstasidor och blåste nytt liv i antiiranska stämningar­.

Reagan talar till väljarnas hjärtan och det inser Khomeyni. Dessutom är Irans ekonomi i botten. Oljebojkotten har berövat landet möjlig­heten att försörja den egna befolkningen. Det är dags att avvärja ett förödande krig.

20 januari l98l, Washington.

Iran har accepterat ett avtal. Landet får ­utbetalt frusna tillgångar i USA och friger samtliga i gisslan. Men de tänker inte låta Carter få det stora nöjet innan han lämnar Vita huset.

Bara 20 minuter efter att Reagan svurit presidenteden inför kongressen friges gisslan. Via Algeriet förs de till flygbasen Rhein-Main i Västtyskland där den f.d. presidenten Carter tar emot dem. Han har fått rollen som officiellt sändebud.

Efter läkarkontroll reser de 52 amerikanerna vidare till New York. Här får de ett storslaget mottagande efter att samtliga i gisslan har överlevt 444 dagar i ayatollans klor.

Kanske är du intresserad av...