De fredliga demonstrationer som präglade kvinnokampen från slutet av 1890-talet hade ingen effekt ...

© Getty Images

Desperata kvinnor tänkte bomba sig till rösträtt i Storbritannien

År 1913 får Storbritanniens kvinnor ännu inte rösta i parlaments­valet. I rena ilskan gör sig till och med respekterade damer till terrorister och angriper i skydd av mörkret. Snart står allt från kapplöpningsbanor till ministerbostäder i brand.

1 november 2017 av Mette Iversen

Strax före gryningen den 19 februari 1913 bryter sig två personer in i ett hus söder om London och placerar ut tidsinställda bomber. 

Kort därefter hörs motorljud från en bil som försvinner från platsen. Klockan 06.10 väcks området, där många rika bor, av ett öronbedövande dån.

Den ena flygeln i ett herrskapshus som landets finans­minister David Lloyd George håller på att bygga, förstörs i en kraftig explosion.

”Explosionen har med största sannolikhet orsakats av en behållare med nästan 2,3 kilo grovt krut, som placerats i sovrummet en trappa upp i husets norra flygel”, skriver polisen i sin rapport.

”Krutet har antänts av en stubin tillverkad av en trasa som dränkts i paraffin”, fortsätter rapporten som även ­avslöjar att man använt ett stearinljus för att tidsinställa de två bomberna. När ljuset brunnit ned till en viss punkt, har bombernas stubin antänts.

Gärningsmännen lämnade bara tre konkreta spår efter sig: en hårnål, en hattnål och en galosch. Alla visste vilka de skyldiga var. 

Gärningsmännen var inga män, utan kvinnor. Den militanta kvinno­rörelsen WSPU – Women’s Social and Political Union – hade slagit till igen.

Aktionen var långtifrån unik. Storbritannien befann sig nämligen mitt i ett väpnat krig mellan uppretade kvinno­sakskämpar och ärke­konservativa politiker.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Slut med demonstrationer

Bombningen av finansminister Lloyd Georges fina hus gav betydligt mer uppmärksamhet kring kvinnornas kamp för rösträtt än de demonstrationer, läsarbrev och pamfletter som kvinnokampen dittills utgjorts av sedan år 1897.

De fredliga aktionerna hade organiserats av föreningen National Union of Women’s Suffrage Societies, men redan år 1903 insåg husmodern Emmeline Pankhurst att kvinnokampen måste föras med militanta medel. 

Hon grundade WSPU, och ­efter en notis i tidningen ­Daily Mail blev kvinnorna kända som suffragetterna.

WSPU dominerades av ­fina hemmafruar från överklasshem, som kunde viga hela dagarna åt politiskt arbete. Men även lärare, sjuksköterskor och fabriksarbeterskor deltog i aktioner under suffragetternas baner.

Pankhursts armé av feminister var övertygade om att sabotage skulle ge dem uppmärksamhet och bana väg för lika rättigheter. 

För varje år blev aktiviteterna alltmer våldsamma. I början hade suffragetter krossat fönster, kedjat fast sig själva vid männens egendomar och kapat ­telegrafkablar. 

Svekfulla politiker bidrog dock till att WSPU trappade upp sin kamp.

… då började kvinnorna bränna ned hus.

© Museum of London

Kvinnligt gerillakrig

Hoppet om att kvinnlig rösträtt väntade runt hörnet växte när en delegation med 20 WSPU-kvinnor den 23 januari 1913 hade ett möte med finansminister Lloyd George.

Textilarbeterskan Leonora Cohen berättade exempelvis för en artigt lyssnande Lloyd George att hon slet för 3,5 pence om dagen, medan hennes manliga kolleger fick hela 6,5 pence för exakt samma arbete.

Lloyd George hade tidigare framställt sig själv som en anhängare av jämlikhet och lovat att stötta kampen för lika lön och rätten för kvinnor att rösta i parlamentsvalen. 

Men när en talesman från parlamentets underhus samma dag meddelade att ett förslag om att föra fram frågan om kvinnors rösträtt till omröstning i parlamentet hade avslagits, och att Lloyd George inte alls hade stöttat förslaget, löpte WSPU-kvinnorna amok.

”Det är ett gerillakrig vi förklarar denna eftermiddag”, framhöll Emmeline Pankhurst, som betonade att endast människoliv skulle skonas i detta krig. Fyra veckor senare exploderade bomben i Lloyd Georges villa.

Hårnålen, hattnålen och galoschen var inte tillräckligt för att polisen skulle kunna spåra terroristerna bakom bomben, men WSPU:s grundare tog på sig det moraliska ansvaret: Vi har sprängt finansministerns hus i bitar för att väcka honom till handling”, deklarerade Pankhurst utan att blinka.

Den 24 februari greps hon av polisen i London, och i rätten dömdes hon till tre års fängelse.

Stödet för henne vällde in: 

”Nu kanske parlamentarikerna förstår att vi kommer att kämpa till det bittra slutet. Om män spränger bomber för en sak, kallar de det krig, och att kriga mot andra med bomber omtalas som hjältedåd. Varför skulle kvinnor inte få använda samma vapen som män? Vi har inte bara förklarat krig, vi kämpar för en revolution”, uttalade en av Pankhursts döttrar.

Explosionen i Lloyd Georges villa blev inledningen till en mängd bombattacker och bränder på obebodda egendomar i England och Skottland – och en radikalisering av de militanta kvinnorätts­kämparnas metoder. 

Gerillakriget under åren 1913 och 1914 skulle visa att kvinnorna var beredda att riskera sin hälsa för jämlikheten.

Klubbar för män härjas

Suffragetterna hade en särskild förkärlek för att angripa platser där bara männen hade tillträde.

Exempelvis var det på de flesta golfklubbar inte tillåtet för kvinnor att spela, och när männen på våren 1913 samlades inför en ny golfsäsong, hade banornas normalt mycket välansade gräsmattor vandaliserats med krattor och spadar. 

”INGEN RÖST, INGEN GOLF” hade suffragetterna rispat in på greenerna. Dessutom hade flaggor i kvinno­kampens färger vitt, lila och grönt ersatt klubbarnas traditionella hålflaggor.

Även bowlinghallar, kapplöpningsbanor och andra platser där mäktiga män kunde dunka varandra i ryggen, attackerades.

I maj hittade polisen exempelvis en bomb utanför Bank of England, och samma månad sprängde suffragetterna ett astronomiskt laboratorium. 

”Ett paket kex och suffragettlitteratur har hittats på platsen”, skrev polisen i sin rapport.

I juni brände en suffragett ned huvudläktaren på kapplöpningsbanan Hurst Park Racecourse, och en annan kvinna gömde en järnstång under kjolen och tog sig in i själva juvelkammaren i Towern, där Englands kronjuveler förvarades. 

Där krossade hon glasmontrar med prestigefulla ordnar.

Hennes vapen var inlindat i ett papper där hon hade skrivit: ”Detta är min protest mot regeringens plundring av Englands arbetande kvinnor.”

När britterna gick in i juli månad 1913 hade suffragetterna utfört 250 bomb- och brandattentat på bara ett halvår. 

Flygblad och målade slagord visade för det mesta tydligt vem avsändaren var, och många av suffragetterna talade öppet om den väpnade kampen.

”Mitt mål är att bränna två byggnader i veckan”, deklarerade suffragetten Lilian Lenton.

Ett satiriskt vykort visar en kvinna som jagar iväg från en val­lokal, för att hon har en kaka i ugnen och måste skynda sig hem.

© Topfoto/Polfoto

Tusen WSPU:are fängslas

Bål och bränder präglade hela Storbritannien år 1913, men WSPU:s terrorlinje skonade alltid människoliv. 

Suffragetternas aktioner utfördes när byggnaderna stod tomma, och endast kvinnorna själva led i kampen för rösträtt.

Hela 1 241 suffragetter åtalades och cirka 1 000 hamnade bakom lås och bom. Där fortsatte de sin strid. 

När myndigheterna inte ville erkänna suffragetterna som politiska fångar och ge dem fler rättigheter i fängelset, vägrade kvinnorna att äta.

Myndigheternas motdrag blev tvångsmatning och långa slangar fördes ned i halsen på de hungerstrejkande. 

Metoden var smärtsam och ledde ofta till att de försvagade kvinnorna fick lunginflammation eller lungsäcksinflammation, vilket var livshotande sjukdomar på den tiden.

Suffragetten Kitty Marion tvångsmatades 232 gånger, och kvinnorna var så envisa med sina hungerstrejker att politikerna år 1913 drev igenom en särskild lag, kallad Cat and Mouse Act. 

Lagen gav de avmagrade hungerstrejkande kvinnoaktivisterna tillfällig frigivning tills de återhämtat sig. Därefter fängslades de igen. 

Under frigivningen gömde sig kvinnorna för polisen och deltog envist i kampen för rösträtt – tills de återigen greps.

Fred vid första världskriget

Attentaten fortsatte genom de första sju månaderna år 1914. Ingen auktoritet var för helig för suffragetterna. Inte ens kyrkan. 

En tidig morgon i juni steg en rök­pelare upp från Westminster Abbey i hjärtat av London. Kyrkobesökarna flydde i ­panik, trots att WSPU-­bomben bara hade antänt kyrkans kungliga kröningsstol och fått putsen att rasa ned från taket.

Den våldsamma kampen för rösträtt skulle ha fortsatt länge till, om inte Storbritannien den 4 augusti 1914 hade förklarat krig mot Tyskland. 

Från en dag till en annan upphörde suffragetternas gerillakrig och förbyttes i ett energiskt engagemang i kampen mot den gemensamma fienden på kontinenten.

I gengäld frigav makt­havarna alla de internerade kvinnosakskämparna.

Även om suffragetterna snabbt hade upphört med sina aktioner fortsatte kampen för rösträtt i det tysta. 

När männen drog ut på Europas slagfält tog kvinnorna lugnt och stilla över deras uppgifter. 

Lastbilarnas förarsäten, vapenfabrikernas löpande band och tågstationernas biljettluckor fylldes av kvinnor.

Vid krigets slut var det svårt att hitta sakliga argument för att kvinnor enbart skulle hålla sig till husliga sysslor, och den 18 februari 1918 – fem år och en dag ­efter bombningen av finansminister Lloyd Georges villa – gav en stor majoritet i parlamentet kvinnorna rösträtt.

Till en början gällde det dock bara kvinnor över 30 år som ägde fast egendom. Det skulle gå ytterligare ett decennium innan alla Storbritanniens kvinnor hade rösträtt på samma villkor som de brittiska männen.

Läs mer

Frank Meeres: Suffragettes – How Britain’s Women Fought and Died for the Right to Vote, Amberley, 2014. Joyce Marlow: Votes for Women, Virago Press, 2001. 

Kanske är du intresserad av...