”Vi delade sedan hans hjärta och lever mellan oss och levde av liket de följande dagarna”, förklarade Brooks, en av de överlevande besättningsmedlemmarna.

© British Library

Mord på skeppsgosse satte stopp för kannibalism bland sjömän

”Skeppsbrutna får mörda och äta av sina kamrater.” Så löd havets oskrivna lag ända fram till år 1884 då tre sjömän åtalades för att ha ätit en skeppsgosse.

18 september 2017 av Bine Iversen

Kapten Tom Dudley, 37, mår inte bra. Denna novemberdag år 1884 sitter han i den brittiska högsta domstolen medan hans försvarare förhör en av Dudleys före detta besättningsmedlemmar, Edmund Brooks:

”Så ni var tvungna att äta av pojkens hjärta och lever. Och under de följande fyra dagarna hölls ni vid liv av denne arme pojkes kropp?” frågar försvararen.

”Ja, det råder det inget tvekan om, sir. Det är min övertygelse”, svarar Brooks tyst.

Tom Dudley tittar spänt på mannen vid sin sida, sjömannen Edwin Stephens, som i likhet med Dudley sitter anklagad i en av brittisk rättshistorias viktigaste och mest omskrivna rättegångar. Det ska en gång för alla avgöras om skeppsbrutna sjömän ostraffat ska få döda och äta av sina kamrater för att överleva.

Skeppspojken offrades

Besättningens väg mot rättssalen hade inletts knappt ett halvår tidigare då kapten Dudley fick i uppgift att segla jakten Mignonette från England till Australien. 

Dudley lejde sjömännen Edmund Brooks och Edwin Stephens samt den 17-årige skeppsgossen Richard Parker. De första veckorna seglade Mignonette problemfritt på Atlanten men den 5 juli 1884 överraskades skeppet av en storm nordväst om Godahoppsudden, och tog in vatten. 

De fyra männen blev därför tvungna att lämna skeppet i en livbåt när de befann sig över 1 000 kilometer från närmaste land.

De skeppsbrutna männen var glada att de överlevt, men också fullt på det klara med att de stod inför ett allvarligt problem: Deras enda proviant var två burkar kokt kålrot som Dudley hade hunnit kasta ned i livbåten innan skeppet sjönk. 

Redan efter åtta dagar var männen tvungna att dricka sin egen urin och efter tio dagar tog maten slut.

När ett tyskt fartyg fick syn på livbåten den 29 juli, mer än tre veckor efter förlisningen, fann de tre utmärglade män i båten. Den fjärde besättningsmedlemmen, skeppsgossen Parker, var borta. 

I livbåten låg något som såg ut som resterna av ett lik men de tyska sjömännen ställde inga frågor. Varje sjöman visste att under ett skeppsbrott rådde ”sjöns lag”: Vissa måste offras för att andra skulle överleva.

Kapten Dudley såg ingen anledning att dölja sanningen. När männen sattes i land i den engelska hamnstaden Falmouth, berättade han för hamnfogden att han och Stephens hade dödat pojken, för att de skulle kunna äta av liket.

Vad Tom Dudley inte visste var att laglösheten på sjön länge hade varit en nagel i ögat på Storbritanniens juridiska och politiska elit. 

Jurister och politiker hade därför försökt hitta ett fall som en gång för alla skulle kunna slå fast att ingen fick döda och äta en medmänniska – inte ens vid skeppsbrott och svält. De tre männen anhölls och åtalades för överlagt mord.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

På Richard Parkers gravsten lät hans bror hugga in texten: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” 



© Hethurs

Männen drack Parkers blod

Under rättegången kom de hemska detaljerna fram. Alla tre männen förklarade sig oskyldiga men åklagaren lyckades övertala Brooks, som inte hade deltagit i mordet på skeppspojken, att vittna mot sina kamrater.

Enligt Brooks hade kapten Dudley börjat tala om att de borde dra lott om vem som skulle offra sig när maten hade tagit slut. Alla förstod att de måste göra något sådant: ”Vi blev dock aldrig eniga. Jag sade: 'Låt oss alla dö tillsammans.'”

Under åtta dagar hade männen ingenting alls att äta. Enligt Brooks var situationen desperat och pojken Parker låg medvetslös av hunger och törst.

”Vem föreslog att ni skulle döda Parker?” ville åklagaren veta.

”Vi talade aldrig om att döda pojken”, förklarade Brooks, som dock erkände att han hade anat vad Dudley och Stephens hade planerat. 

Enligt Brooks själv lade han sig i andra änden av båten med en rock över huvudet: ”Jag hörde inga ord, bara ett dovt ljud. När jag tittade upp såg jag att pojkens hals var uppskuren.”

Därefter svimmade Brooks av utmattning. När han en stund senare vaknade till såg han att kaptenen och Stephens drack den dödes blod som de hade tappat upp i en metallburk. 

Även den utmärglade Brooks fick lite av pojkens blod. ”Vi delade sedan pojkens hjärta och lever mellan oss, och levde på kvarlevorna under de dagar som följde”, förklarade han.

De åtalades försvarare ville nu veta om pojken, enligt vad Brooks ansåg, redan höll på att dö när han dödades av de andra.

”Efter vad jag kunde bedöma, ja” svarade Brooks. Han erkände också att han inte hade gjort något för att rädda pojkens liv. ”Och jag vill gärna tillägga att om inte pojken hade dödats hade vi alla varit döda nu.”

Tre veckor i helvetet

Dag 1 Skeppet Mignonette sjunker

Dag 8 De förlista tvingas dricka urin

Dag 10 Maten tar slut

Dag 15 Skeppsgossen blir sjuk

Dag 19 Pojken dödas och blir föda

Dag 24 De överlevande undsätts

De åtalade dömdes för mord

Rättegången mot sjömännen delade Stor-britannien i två läger. 

I synnerhet landets många sjömansfamiljer stöttade de åtalade; mordet på Parker kunde ses som självförsvar. Alla skulle ha dött om de inte hade offrat pojken, som ju redan var döende.

Åklagaren, Arthur Charles, avfärdade i sin avslutande plädering tanken på att de åtalade handlat i självförsvar:

”Dråp kan endast rättfärdigas för att försvara sitt eget liv, men de gjorde inte detta för att försvara sig mot Parker”, dundrade Charles. ”De gjorde det, för att de drog slutsatsen att han var svagare och förmodligen inte skulle överleva lika länge som de andra, och att hans liv inte var lika värdefullt som deras eftersom det varken fanns hustru eller barn som var beroende av honom.”

Den 9 december 1884 dömdes Dudley och Stephens för mord, en dom som normalt skulle leda till dödsstraff. En skakad och upprörd kapten Dudley utbrast förbittrat efter domen: 

”Det enda man har gjort olagligt är sanningen. Fartyg kommer fortsätta att förlisa och män kommer fortsätta att göra det som är nödvändigt för att överleva. Men ingen kommer någonsin att erkänna det igen.”

Fyra dagar senare såg det ljusare ut för de båda dömda eftersom drottning Victoria beslutade att männen skulle slippa undan med ett fängelsestraff på sex månader. Richard Parker fick en gravsten i sin hemstad. 

Hans bror, som själv var sjöman, lät hugga in ett bibel-citat och texten: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.”

Efter nästan tre veckor i en jolle bestämde kapten Dudley att de skulle döda skeppspojken Parker och äta av honom.

© British Library

Läs mer

Neil Hanson: The Custom of the Sea, Corgi Books, 2000. A. Simpson: Cannibalism and the Common Law, University of Chicago Press, 1985 

Kanske är du intresserad av...