Den 22 november 1718 utkämpade Svartskägg sin sista batalj. Innan dess hade han i åratal härjat och plundrat handelsfartyg i Karibien.

© DK Images & Polfoto/Corbis

Svartskägg skrämde sina offer till kapitulation

På bara ett år blev Svartskägg historiens mest berömde och ökände pirat. Ryktet om hans grymhet och blodtörst var tillräckligt för att de flesta fartyg skulle ge upp utan strid. Men privat umgicks sjörövaren med över­klassen och det finns inga bevis för att han skulle ha dödat en enda människa.

7 februari 2018 av Jan Ingar Thon

Sällan hade gästerna upplevt en så flott fest i kolonin Carolina. Den stora salen lystes upp av tindrande stearinljus och i mitten stod ett dukat långbord med dyra viner. 

I rummet rörde sig de allra noblaste invånarna i Carolina. Klädda i pudrade peruker, färgglada rockar och sidenklänningar kretsade de kring festens huvudperson: den mäktige guvernören Charles­ Eden och hans fru.

Plötsligt slogs dörren upp och in klev en lång, kraftig man helt klädd i svart. Han bar ett bälte med sex pistoler och en lång sabel kring midjan men det mest uppseendeväckande var mannens ansikte. 

Det täcktes av ett enormt, svart skägg som var flätat och instoppat bakom öronen. 

Mellan det vildvuxna skägget och de buskiga ögonbrynen gnistrade­ två svarta ögon som kastade blixtrande blickar mot de prominenta gästerna. 

Mannen såg sig sakta omkring och gick sedan rakt mot guvernören. Charles Eden log och bugade sig ­artigt inför kvällens hedersgäst – den mest ökände av alla pirater: Svartskägg. 

EDWARD TEACH – mer känd som Svartskägg – var en mästare på att skapa bilden av sig själv. Hans flagga innehöll alla de klassiska piratsymbolerna: skelett, vapen och timglas.

© DK Images

Soldater blev pirater

Edward Teach, alias Svartskägg, var en av många tusen sjömän som deltog i det spanska tronföljdskriget. 

Han var också en av alla dem som plötsligt stod utan inkomst när kriget tog slut år 1713. 

Teach hade tjänstgjort på ett brittiskt ­kaparfartyg i Karibiska havet och plundrat otaliga fiendeskepp. Nu låg det nära till hands att gå över till sjöröveri.

Med sin erfarenhet och sin imponerande fysik hade Teach inga problem att få arbete. I staden Nassau på Bahamas
– pira­ternas samlingspunkt i början av 1700-talet – fick han hyra hos Benjamin Hornigold, en av tidens djärvaste och mest berömda pirater. 

Den garvade Hornigold blev imponerad av Teachs kallblodighet och mod i strid, och befordrade honom snart till sin närmaste man.

Teach fick befälet över ett av Hornigolds skepp och det dröjde inte länge förrän de båda männen var de mest framgångsrika sjörövarna i hela Karibien.

Trots alla framgångar föredrog Teach och Hornigold att gå skilda vägar år 1717. Av allt att döma valde Hornigold att ge upp piratlivet och slå sig ned som markägare. 

Det var en vänskaplig brytning – männen skakade hand och seglade därefter åt var sitt håll. I avskedsgåva fick Teach det före detta franska slavskeppet Le Concorde.

Fram tills nu hade Edward Teach ­varit en framgångsrik pirat – dock inte oöver­träffad. Han insåg att han måste hitta på någonting extraordinärt om han ville fortsätta att kontrollera de karibiska farvattnen. Det var hög tid att skapa en ­legend.

Det första steget var att bygga om Le Concorde till ett skräckinjagande sjö­rövarskepp. Hon utrustades med 40 kano­ner och fick en besättning på 300 man. 

Slutligen döptes skeppet om till Queen Anne’s Revenge. Förvandlingen av Le Concorde var klar och snart skulle världen få stifta bekantskap med Teachs andra nyskapelse: piraten Svartskägg.

En legend föds

Christopher Taylor, kapten på handelsfartyget The Great Allen, förberedde sig för det oundvikliga angreppet. I flera timmar hade han förföljts av ett piratskepp och nu låg fartygen sida vid sida på vågorna. 

The Great Allen var stort, kraftigt beväpnat och hade alla möjligheter att försvara sig. Taylor var därför inte särskilt orolig. Men när han tog en närmare titt på det gungande sjörövarskeppet fick han en chock.

På däck stod en enorm figur, svartklädd och beväpnad med pistoler och svärd. Hans huvud var omvälvt av rök – som om han vore en demon från helvetet. 

Ansiktet var det som gjorde starkast intryck på Taylor. Det täcktes av ett stort, vildvuxet skägg som var flätat och prytt med färgade band. Vid den här tiden var alla män slätrakade – det var bara galningar och vildar som bar skägg. 

Kapten Taylor förstod att hans besättning aldrig skulle kunna förvänta sig någon nåd av denne galne, oberäknelige bandit om de gjorde motstånd. Han gav helt enkelt upp utan strid.

Ombord på sitt piratskepp hade nu Teach uppnått det han ville när skapade sitt alter ego Svartskägg. 

Om det räckte med att skrämma sina offer till underkastelse behövde han aldrig utsätta sitt skepp, sina män och inte minst sitt byte för någon fara.

Besättningen på The Great­ Allen fruktade det värsta. Men i stället för att bli avrättade fick de order om att ro in mot land i en jolle. 

När de närmade sig kusten såg de till sin fasa hur piraterna satte eld på deras fina, värdefulla skepp och lät det slukas av lågorna. Den skäggige piraten måste vara komplett galen!

Inne på land berättade sjömännen upphetsat om sin märkliga upplevelse och spred ryktet om den grymme piraten med det svarta skägget – precis som Teach hade räknat med. 

Efter hand som historierna spred sig blev de alltmer blodiga. Så småningom beskrevs Svartskägg inte bara som galen utan även som en blodtörstig och sadistisk mördare – trots att ingen någonsin hade sett honom ­döda en enda människa.

Ryktena gjorde jobbet

I takt med att legenden om Svartskägg växte blev blotta anblicken av hans svarta flagga med det blödande hjärtat tillräckligt för att handelsfartygen skulle ge sig utan strid – ingen vågade sätta sig upp mot Karibiens mest brutale man. 

De som trots allt dristade sig att protestera blev snart övertalade med ett par kanonskott och åsynen av den vilda varel­sen på däcket.

Ekonomen Peter Leeson vid George Mason University i Virginia, USA, har studerat 1700-talets sjöröveri och konstaterar att Teach i många avseenden påminner om våra dagars reklammakare: 

Han var mästare på att skapa sig en image och levde sedan på sitt rykte – som kallblodig mördare.

”Det rykte han skapade var så effektivt att han faktiskt aldrig behövde verkställa de hot som låg bakom hans image­”, säger Leeson.

Legenden om den ökände Svartskägg lever vidare än i dag – bl.a. på detta frimärke från brittiska Jungfruöarna i Västindien.

© Ullstein Bild

Ingen ville kämpa emot

Men att plundra till sjöss var inte nog för den ambitiöse Teach. Han ville genomföra en maktdemonstration som skulle stärka Svartskäggs redan blodiga rykte.

En majdag år 1718 dök fyra skepp upp utanför Charlestons hamn på USA:s östkust. Inne på kajen riktade stadens invånare oroligt sina kikare mot Svartskäggs svarta flagga. 

Även om hamnen var full med fartyg var det ingen som vågade segla ut för att möta sjörövarkaptenen i strid – hans rykte hade nått hamnen innan han själv gjorde det.

De följande dagarna var Charlestons livligt trafikerade hamn fullständigt avskuren från omvärlden. Alla fartyg som försökte ta sig in eller ut attackerades. 

Och invånarna i den rika staden kunde bara se på. Inte ens när Svartskägg skickade två av sina mannar i land för att förhandla vågade någon angripa dem. År 1724 skrev författaren Charles Johnson:

”Piraterna gick helt öppet på stadens gator inför ögonen på invånarna som ursinnigt betraktade dem som rövare och banditer och som själva upphovet till deras olycka och förtryck. Men av rädsla för att fler olyckor skulle drabba dem vågade de inte ens tänka på hämnd.”

Blockaden mot Charleston befäste Svartskäggs ställning som den värste av alla pirater. 

Det var en sak att tvinga sjömän på dåligt beväpnade fartyg att ge sig, men nu hade Svartskägg tvingat en hel välbeställd handelsstad på amerikanska fastlandet på knä utan att avlossa ett enda skott.

Namnet, ryktet och den svarta flaggan hade varit fullt tillräckligt.

Laglydig landkrabba

Ungefär samtidigt med blockaden mot Charleston seglade ett stort antal krigsfartyg från England mot Amerika. 

De brittiska myndigheterna hade fått nog av piraternas härjningar i Karibien och längs den amerikanska kusten. 

Nu skulle de besegras en gång för alla. Sjörövarna hade två valmöjligheter: Antingen kunde de slåss till sista blodsdroppen, eller acceptera britternas erbjudande om amnesti åt de pirater som gav sig. 

Teach insåg att han inte skulle kunna besegra det brittiska imperiet. Han måste finna nya jaktmarker.

En kort tid senare dök Edward Teach upp hos Carolinas guvernör Charles Eden. Piraten förklarade att han tänkte ta emot kungens erbjudande om nåd och stanna på land.

Även som laglydig medborgare visade sig Teach vara mästare på att utnyttja Svartskäggs rykte. Intresset för pirater var stort i början av 1700-talet och tidningarna var fyllda med historier om deras bedrifter. Svartskägg blev snart en lokal celebritet. 

Alla framstående medborgare i Carolina ville hälsa på och konversera med Svartskägg, och den erfarne sjörövaren charmerade alla med sina goda manér och sina spännande historier om livet till sjöss. 

Teach inviterades till de allra finaste familjerna och var ofta hedersgäst vid storslagna fester. Han gifte sig rentav med den 16-åriga dottern till en rik plantageägare – ett rykte hävdade att hon var Svartskäggs 14:e hustru – och guvernör Eden var den som förrättade vigseln.

En tid verkade det som om Teach verkligen hade lämnat piratlivet. Han upplöste sin besättning och använde i stället sitt ena skepp som lustjakt i Carolinas vikar och floder. Men i augusti 1718 blev den gamle piraten rastlös.

Teach samlade sina män igen och seglade till Bermuda där han kapade två franska handelsfartyg. Som vanligt klarade sig alla oskadda när han lade beslag på fartygens värdefulla last av socker, kakao och andra exotiska varor.

När han kom tillbaka till Carolina skickade Svartskägg 60 tunnor med stöldgods till guvernör Eden. 

Guvernören insåg att vänskapen med Svartskägg kunde bli mycket lönsam och bestämde sig för att blunda medan Svartskägg försåg sig bland handelsfartygen längs ­Carolinas kust.

”Affärsverksamhet” kallade Svartskägg sina härjningar – och sjömännen på de plundrade skeppen våga­de inte säga emot.

Löjtnant ledde straffexpedition

Medan Eden levde gott på Svartskäggs kapningar var guvernören i grannkolonin Virginia rasande. 

Handelstrafiken i hans burgna koloni drabbades hårt av piraternas härjningar och guver­nören blev impopulär. Han började därför planera en expedition som skulle ta kål på Svartskägg.

Eftersom piraterna befann sig långt utanför Virginias territorium måste expeditionen hållas hemlig. 

Guvernören utrustade två lätta och snabba skepp och planerade att överraska Svartskägg när han låg för ankar i de grunda vattnen utan­för North Carolinas kust. 

Löjtnant Robert Maynard fick befälet över skeppen och datum för anfallet bestämdes till den 22 november 1718.

Svartskägg hade redan fått förvarningar om ett förestående angrepp men tog dem inte på allvar. Natten före angreppet festade han tillsammans med de cirka 20 pirater som var kvar hos honom.

I soluppgången nästa morgon såg de sömndruckna sjörövarna hur Maynards båtar närmade sig. Svartskägg tog en bägare med rom, höjde den mot fienden i en skål och ropade över havet:

”Må min själ bli evigt fördömd om jag ger eller tar emot nåd från er!”

Piraterna avfyrade en bredsida som svepte över Maynards skepp och dödade eller skadade drygt 20 man. Löjtnanten kommenderade genast resten av besättningen ned under däck.

När krutröken lagt sig kunde Svartskägg därför bara se döda och skadade. Segerviss gav han sina mannar order att borda­ fiendens skepp. 

Piraterna gjorde sig redo­ med sablar, pistoler och en av Svartskäggs egna uppfinningar – granater av krut, blykulor och metallbitar. 

Pira­terna tände luntorna, kastade granaterna och väntade på explosionen. Vrålande stormade de sedan genom röken och ombord på vad de trodde var försvarslösa skepp. 

Men plötsligt vällde de överlevande soldaterna upp genom skeppsluckorna på skeppet och piraterna var i minoritet. 

Sjörövarna och soldaterna kämpade man mot man med dolkar, knivar och knyt­nävar. Många tappade fotfästet och halkade på det blodtäckta däcket. 

Trots otaliga skador kämpade Svartskägg vidare mot sina fiender – tills han övermannades och höggs ned av löjtnant Maynards många soldater.

© Polfoto/Corbis

Svartskägg höggs ned bakifrån

Mitt i striden stod Svartskägg och Maynard plötsligt ansikte mot ansikte. Båda drog sin pistol och sin sabel. 

Svartskägg missade men Maynards kula gick rakt genom sjörövarkaptenen som ilsket kämpade vidare. 

Svart­skägg fattade sin sabel och med ett kraftfullt hugg klöv han Maynards svärd. Just när han skulle göra slut på sin fiende för gott lyckades en soldat hugga honom i nacken. Svartskägg vacklade framåt.

Maynards män såg att jätten var sårad och vågade försiktigt närma sig. Kulor och svärdshugg träffade Svartskägg från alla håll men han kämpade trotsigt vidare. 

Försvagad gick jätten ned på knä medan han drog den sista av sina pistoler. I samma ögonblick som han spände hanen träffades han av ett sista, dödande hugg. Svartskägg föll livlös ihop på däcket.

Äntligen var triumfen Maynards – han hade dödat den mest fruktade av alla sjörövare. Som bevis på att Svartskägg var död högg Maynard av piratens huvud och hängde upp det i masten på sitt ­fartyg.

Striden var knappt över förrän historierna om Svartskäggs öde började spridas. Enligt vissa rykten var han inte alls död. 

Andra sade att piratens huvudlösa kropp hade simmat sju varv runt Maynards skepp för att håna sin motståndare en sista gång – innan den försvann.

Edward Teachs tid som sjörövarkapten hade bara varat i drygt ett år. Men på den korta tiden hade han skapat en legend som kunde få varenda sjöman att darra av skräck: 

Svartskägg – den mest blodtörstige sjörövare som någonsin ­existerat.

Fördjupa dig i ännu fler historier om havets vilda och ökända rövare med en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA

Läs mer

Robert Lee: Blackbeard, The History Press, 2008. Angus Konstam: Blackbeard: America's Most Notorious Pirate, John Wiley & Sons, 2006. Peter Earle: The Pirate Wars: Pirates vs. the Legitimate Navies of the World, Methuen Publishing, 2004.

Kanske är du intresserad av...