Gång på gång återvände utredarna till mordplatserna i hopp om att finna missade ledtrådar. Det gav inget resultat.

Zodiac: Seriemördaren som aldrig hittades

En seriemördare leker kurragömma med polis, press och uppskrämda invånare i Kalifornien. Detektiverna har hans handskrift och vittnen ger ett signalement. Ändå kan polisen inte spåra mördaren, som kallar sig själv Zodiac.

21 september 2015 av Stine Overbye

Zodiac mördar ungt kärlekspar

20 december 1968 – Lake Hernan Road, Vallejo, Kalifornien


Den sextonåriga Betty Lou Jensen har lovat sina föräldrar att komma hem senast klockan 23. Men när klockan slår elva sitter hon och kysser sin pojkvän, den 17-årige David Faraday, i en bil på Lake Hernan Road, ett populärt och ostört utflyktsmål för förälskade par.

David har satt på värmen i bilen – den sena decemberkvällen år 1968 är ovanligt kylslagen. Frosten har hunnit färga gräset vitt men det bekommer inte det unga paret det minsta. De är på sin första date och de har bara ögon för varandra.

Plötsligt skär en ljuskägla genom mörkret och längs sluttningarna vid vägkanten. Ett ögonblick senare parkerar en bil intill Davids Rambler stationsvagn. Ut kliver en beväpnad man. Han går målmedvetet mot paret i bilen intill.

Man­nen säger åt Betty Lou och David att stiga ur men innan David kommit ut ur bilen blir han skjuten i huvudet och segnar livlös ned. Betty Lou skriker av skräck och försöker fly men hinner inte mer än knappt tio meter förrän fem skott borrar sig in i hennes rygg.

Klockan 23.15 hittas David och Betty Lou av Stella Borges som bor i närheten och råkar passera platsen. Chockad ringer hon polisen i Vallejo, en liten stad cirka tre mil norr om San Francisco, och klockan 23.19 kommer de första polispatrullerna.

Betty Lou är död och ligger på sidan i en blodpöl. David andas fortfarande svagt och skickas i ilfart med ambulans till sjukhuset men han dör på vägen dit.

Polisen inleder nu en omfattande utredning av dubbelmordet men utan resultat: Det finns ingen misstänkt, inga spår, inget motiv, inga vittnen. Det verkar som om Betty Lou Jensen och David Faraday har fallit offer för en mordisk galning.

4 och 5 juli 1969 – Blue Rock Springs, Vallejo, Kalifornien


Polisen saknar fortfarande ledtrådar i fallet med dubbelmordet.

Några minuter före midnatt kör Darlene Ferrin, 22, och Michael Mageau, 19, in på en ödslig parkeringsplats vid golfbanan Blue Rock Springs i närheten av Vallejo. Egentligen är de på väg till en fest för att fira nationaldagen men de har bestämt sig för att stanna till på den enskilt belägna parkeringsplatsen som har blivit populär bland förälskade ungdomar i Vallejo.

Darlene och Michael sitter ensamma i mörkret en stund men plötsligt kommer en annan bil och parkerar intill dem. Några sekunder senare kör bilen iväg igen men återvänder tio minuter senare. Den här gången parkerar den precis bakom Darlenes Chevrolet Corvair.

”Jag tror det är polisen. Det är nog bäst att du plockar fram dina id-papper”, säger Michael­ till Darlene.

En man stiger ur bilen och närmar sig men Darlene och Michael kan inte se honom. Han bländar dem med sin ficklampa och inte ens när han står alldeles intill bilen lyckas de urskilja hans ansikte. Utan förvarning lutar sig mannen framåt och avlossar ett skott genom det öppna fönstret på bilens högra sida.

Medan knallen fortfarande dånar i Michaels öron känner han att blodet forsar ner för ansiktet. Främlingen avlossar ännu en skottsalva.­ Den här gången träffar han även Darlene som sjunker ihop över ratten.

Utan att säga ett ord går mannen sin väg men stannar tvärt när han hör Michael vråla av smärta. Som för att göra färdigt arbetet går han tillbaka till Chevroleten och avlossar fyra skott. Sedan sätter han sig i sin egen bil och kör iväg.

Strax därefter kommer tre tonåringar förbi infarten till golfbanan. De hör ett dämpat skrik från parkeringsplatsen och upptäcker en man som ligger på marken och vrider sig i plågor. De slår omedelbart larm och en kvart efter midnatt anländer polisen till brottsplatsen.

Det är blod överallt i hela bilen och bakom ratten kämpar Darlene för sitt liv. Michael försöker säga någonting men när han öppnar munnen forsar blodet ut. Han lyckas dock stamma fram att ”en man ... kraftig ... ung ... lyste in i bilen ... sköt”.

Darlene och Michael förs i ilfart till sjukhuset men klockan 0.38 dör Darlene. Precis två minuter senare ringer telefonen hos polisen i Vallejo.

”Jag vill anmäla ett dubbelmord”, säger en mansröst. ”Åk till parken någon kilometer öster om Columbus Parkway så hittar ni två ungdomar i en bil. De är skjutna med en 9-millimeters Luger. Jag mördade också de båda ungdomarna i fjol. Adjö!” Rösten var mycket hånfull.

Samtalet spåras omedelbart till en telefon­kiosk vid en bensinmack som ligger några hundra­ meter från både Darlenes hem och polisstationen. Mannen som ringde är spårlöst försvunnen när polisen kommer dit och för andra gången på bara ett halvår får de nu börja utreda ett oprovocerat, bestialiskt överfall som kan ha utförts av samme gärningsman.

Bortsett från att det ena offret överlevde den här gången, om än med svåra skador, finns det väsentliga likheter mellan de båda brotten: Båda gångerna har mördaren avlossat flera skottsalvor och båda gångerna har han lyckats försvinna utan att lämna efter sig finger­avtryck, däckspår eller fotavtryck.

Zodiac kontaktar tidningarna

1 augusti 1969 – Vallejo och San Francisco


Polisen saknar fortfarande misstänkta. Men då får tre tidningar i trakterna kring San Francisco­ ett brev.

Posten levererar tre nästan identiska brev till Vallejo Times-Herald, San Francisco Chronicle och San Francisco Examiner. Breven är poststämplade i San Francisco och handskrivna med en blå tuschpenna. I breven står det:

”Bäste redaktör! Det här är från mannen som mördade 2 ton­åringar förra julen vid Lake Hernan & flickan den 4 juli i år nära golfbanan i Vallejo. För att bevisa att jag dödade dem ska jag berätta om några fakta som bara jag & polisen känner till.”

Avsändaren redogör för detaljer kring mordet i december 1968. Han anger ammunitionstypen ”Super X” och att han avlossade tio skott. I brevet beskriver han hur den unge mannen låg på rygg med fötterna inne i bilen och att flickan låg på sidan med fötterna åt väster. Även mordplatsen från 4 juli känner han till i detalj: Flickan hade rutiga långbyxor. Pojken blev skjuten i knäet och ammunitionstypen var Western.

I varje brev ligger en tredjedel av ett kodat meddelande som innehåller sammanlagt 408 symboler. ”Av denna kod framgår min identitet. Jag vill att ni publicerar koden på första­sidan i fredagens tidning.

Om ni inte gör det kommer jag att löpa amok och ställa till blodbad på fredag kväll. Under hela veckoslutet kommer jag att köra omkring och mörda en efter en tills jag har dödat ett tiotal personer”, hotar avsändaren.

På fredagen offentliggör de tre tidningarna var sin del av kryptogrammet men i en artikel i San Francisco Chronicle informerar polischefen Jack E. Stiltz att polisen inte är helt övertygad om att breven är skrivna av mördaren. Han uppmanar därför brevskrivaren att skicka ytterligare ett brev med fler uppgifter som kan styrka att han verkligen är den gärningsman de söker.

Redan innan tidningarna gått i tryck har en hel armé av experter från bl.a. CIA och FBI satt igång med att försöka dechiffrera kryptogrammet. Det består av sammanlagt 24 rader med 17 vitt skilda symboler i varje rad. Några är grekiska skrivtecken, andra astrologiska symboler, vissa är morsetecken och andra är vädersymboler.

Alla tecken tycks ha blandats ihop i ett enda sammelsurium. Experterna är förbryllade.

7 augusti 1969 – San Francisco


Medan experter och amatörer jobbar för högtryck för att knäcka koden får tidningen San Francisco Examiner ännu ett brev från Zodiac.

”Bäste redaktör! Detta är Zodiac som talar. Ni bad om fler detaljer kring de goda stunder jag har haft i Vallejo. Jag ska med glädje förse er med material. Förresten, har polisen roligt med koden? Om inte, så trösta dem med att när de har lyckats knäcka den så har de mig.”

Den 7 augusti 1969: I ett brev till tidningen San Francisco Examiner kallade sig mördaren ”Zodiac” för första gången. Avsändaren skrev att polisen skulle fånga honom i samma stund de knäckte koden i kryptogrammen­. Zodiac ger detaljer om morden på Darlene Ferrin och Michael Mageau. De bevisar att avsändaren är mördaren.

I det tre sidor långa brevet beskriver avsändaren i detalj hur han mördade Betty Lou ­Jensen, David Faraday och Darlene Ferrin. Han klandrar dess­utom polisen för att ha lämnat oriktig information till pressen.

”Jag lämnade inte parkeringsplatsen vid golfbanan med tjutande däck och vrålande motor som det stod i Vallejo-tidningen. Jag körde sakta för att inte väcka uppmärksamhet”, poängterar mannen som kallar sig Zodiac.

Gift par tyder Zodiac-kryptogram

8 augusti 1969, Salinas


Experter från underrättelsetjänsten har ännu inte lyckats knäcka koden, men efter 20 timmars huvudbry lyckas de äkta makarna Donald och Bettye Harden tyda kryptogrammet.

Zodiac dödar för skojs skull, det är en sport för honom. Det framgår av kryptogrammet där det bland annat står: ”Jag tycker om att ta livet av människor för det är mycket roligare än att döda vilda djur i skogen eftersom människan är det farligaste djuret av alla (...) När jag dör vill jag födas på nytt i paradiset och alla de jag har mördat ska bli mina slavar.”

Kryptogrammet avslöjar inte namnet på avsändaren och därför är polisen tillbaka på ruta ett. De vet inte vem de letar efter men utifrån det kodade meddelandet och breven till tidningarna konstaterar psykiatriker från California Medical Facility att det rör sig om en person som av allt att döma blir sexuellt tillfredsställd av att döda.

”Troligtvis upplever han dessutom att andra ser ned på honom. Tron på att hans offer kommer att bli hans slavar efter döden tyder på att han lider av paranoia och storhetsvansinne”, bedömer läkarna.

Ännu ett ungt par träffar på Zodiac

27 september 1969 – Lake Berryessa, Napa County


Det pågår en människojakt i Kalifornien. Åtskilliga misstänkta har förhörts och släppts igen men Zodiac är fortfarande på fri fot. Amerikanerna väntar med ­fasa på när han ska slå till igen.

En perfekt plats för en perfekt dag. Cecelia Ann Shepard, 22, njuter av att vara tillsammans med sin gode vän, den tre år yngre Bryan Calvin Hartnell, igen. De båda studiekamraterna har inte träffats på hela sommaren men denna soliga­ septemberdag har de gjort en spontan utflykt till Lake Berryessa, den största sjön i Napa County i Kalifornien.

Paret har hittat en sval plats på en liten udde som sticker ut från sjöns västra strand. Här i den lätta skuggan under en ek ligger de på en filt och pratar och kramas.

Lite senare på eftermiddagen får Cecelia plötsligt syn på någon som närmar sig. Det är en man, han är kraftigt byggd men än så länge kan hon inte se annat än hans siluett.

”Vi har fått sällskap. Det kommer en man”, säger hon till Bryan som ligger på rygg och halvslumrar. Vännen orkar inte se efter men frågar: ”Är han ensam?”

”Han har nyss gömt sig bakom ett träd”, svarar Cecelia. ”Åh, Gud, han har en pistol!”, flämtar hon skräckslaget.

Mannen lämnar sitt gömställe och går nu fram till paret. Han är klädd i något som liknar en munkkåpa med huva och ser ut som en medeltida bödel. Ögonen döljs av mörka­ solglasögon, på magen har han en cirka tio gånger tio centimeter stor symbol; en cirkel genomskuren av ett kors.

Kring magen har han ett bälte med kniv hängande vid sidan och i handen en metallblå pistol som han nu riktar mot de båda ungdomarna.

”Jag vill ha era pengar och bilnycklar”, säger mannen vars stora kroppshydda tornar upp sig över filten. ”Jag ska köra till Mexico”, säger han och berättar att han rymt från ett fängelse i Montana där han mördat en fångvaktare.

Cecelia och Bryan tömmer fickorna, lättade över att mannen med det skrämmande utseendet tydligen inte tänker göra dem något ont. Sedan drar mannen upp ett vitt bomullssnöre ur fickan och beordrar Cecelia att binda Bryans händer bakom ryggen. Hon lyder men drar inte åt knutarna.

Mannen upptäcker detta och drar åt snöret så att Bryan inte längre kan röra armarna. Sedan binder han Cecelia på samma sätt och de båda ligger nu hjälplösa på mage.

Med skrovlig röst säger främlingen: ”Jag blir tvungen att hugga er.”

Han ställer sig på knä bredvid Bryan, höjer sin cirka 30 centimeter långa kniv över honom och börjar sedan hugga honom i ryggen. Blodet sprutar och inte förrän Bryan slutar stöna av smärta vänder han sig mot Cecelia som vädjar om nåd.

Mannen fortsätter ostörd sin blodiga gärning, gång på gång hugger han kniven i ryggen på henne medan filten färgas röd av blod. Först när båda offren ligger livlösa reser sig mannen och traskar iväg i den annalkande skymningen.

Bryan är fortfarande vid medvetande och efter några minuter kvicknar även Cecelia till. De ropar på hjälp och trots att hon är i det närmaste­ förlamad av smärta lyckas Cecelia bita av snöret så att Bryan kan ta sig loss. Han försöker resa sig och gå för att hämta hjälp men är så svag av den stora blodförlusten att han bara orkar krypa.

Ett par fritidsfiskare ute på sjön har hört parets rop på hjälp och slår larm. När polis och ambulans kommer är de båda unga ännu vid medvetande men på väg till sjukhuset faller ­Cecelia i koma.

Klockan 19.40, en timme och tio minuter efter överfallet, ringer telefonen på polisstationen i Napa.

”Jag vill anmäla ett mord, nej, ett dubbelmord”, säger en man. ”De finns tre kilometer norr om parkkontoret. De körde i en vit Volkswagen Karmann Ghia.”

Inom några minuter spåras samtalet till en telefonkiosk vid Napa Car-Wash på huvudgatan i Napa. Luren dinglar fortfarande i sin tråd i kiosken som ligger ett par hundra meter från polisstationen.

Vid infarten till parken hittar polisen den vita­ bilen. På förardörren har någon ritat en cirkel genomskuren av ett kors. Under den står tre datum skrivna med svart tuschpenna: ”Vallejo 20.12.68, 4.7.69, sept. 27-69 – 18.30 med kniv.”

Polisen ser genast sambandet. Den mördare som kallar sig Zodiac har slagit till igen och han har inte kunnat låta bli att lämna sin signatur.

Symbolen som blev känd som Zodiacs "fingeravtryck".

Två dagar senare dör Cecelia Shepard på sjukhuset, men mirakulöst nog överlever Bryan Hartnell trots svåra skador. Hans berättelse får det att gå kalla kårar längs ryggen på invånarna i Napa och Vallejo. Gator och parker ligger numera öde efter mörkrets inbrott.

Vittnen till nästa Zodiac-mord

11 oktober 1969 – San Francisco


Polisen i Napa samarbetar med kollegerna i Vallejo i ett försök att ta fast ­Zodiac. Varje dag får de hundratals tips. Inget av dem leder dem vidare.

När den 29-årige Paul Lee Stine rattar ut sin gula­ taxi förbi de parkerade bilarna vid Pinecrest Restaurant och ut i den täta kvällstrafiken får han en kund. En man hoppar in i baksätet och ber om att bli körd till en adress i Presidio Heights, ett fashionabelt bostadsområde i San Francisco.

När Stine ett par minuter i tio på kvällen stannar vid den önskade adressen ändrar sig kunden och ber chauffören att fortsätta ett kvarter längre fram. När taxin bromsar in på nytt trycker kunden en pistol mot chaufförens högra tinning och trycker av. Paul Lee Stine dör på fläcken, offer för en ren avrättning.

Efter ett par minuter skyndar sig mannen iväg. Tre tonåringar har sett händelsen från ett fönster på tredje våningen och ringer polisen, men när de första patrullerna kommer till platsen är mördaren som uppslukad av jorden.

I mörkret har de tre vittnena inte kunnat se mannens ansikte tydligt men tonåringarna har trots det en god uppfattning om hur han ser ut. Han är vit, kraftigt byggd, 35-45 år gammal. Han har rödbrunt, kortklippt hår och han bär glasögon.

Med det signalementet som utgångspunkt skapar polisen en fantombild som skickas ut till alla taxichaufförer i San Francisco-området.

14 oktober 1969 – San Francisco


Polisen antar att Paul Lee Stine råkat falla offer för en brutal rånare. De har fel.

Insändarredaktören på San Francisco Chronicle studsar till när hon upptäcker att det brev hon håller i handen saknar avsändaradress. På papperet finns i stället en cirkel genomskuren av ett kors.

Försiktigt öppnar hon brevet och ögnar igenom texten. Den inleds med orden: ”Detta är Zodiac som talar. Jag mördade taxichauffören härom kvällen. För att bevisa det skickar jag här med en blodig bit av hans skjorta.”

Brevet lämnas genast till polisen som konstaterar att tygbiten mycket riktigt kommer från Stines grå-vita skjorta. Poliserna ryser när de läser brevet som avslutas med orden: ”Skolbarn är bra måltavlor, jag tror att jag ska utrota en skolbuss en morgon.

Bara skjuta hål på framdäcket och sedan panga ner ungarna en efter en när de hoppar ut.” ­Hotet mot barnen skrämmer slag på invånarna i staden och många bestämmer sig för att hålla sina barn hemma från skolan.

Polisen vidtar omedelbart åtgärder för att säkra alla skolbussar i San Francisco med omnejd. Bussarna får poliseskort och chaufförerna får information om hur de ska bete sig i händelse av ett attentat. ”Fortsätt köra om ett däck går sönder och se till att barnen lägger sig ned på golvet.”

Zodiac fortsätter brevskrivandet

10 november 1969 – San Francisco


Polisen har fortfarande inga spår som kan leda dem till Zodiac. Han skickar två brev till San Francisco Chronicle.

”Detta är Zodiac som talar. Fram till slutet av oktober har jag dödat sju människor”, står det i ett av breven som innehåller ytterligare en bit av taxichaufförens blodiga skjorta. Zodiac talar om att han i fortsättningen kom­mer att ”samla slavar” på ett annat sätt än tidigare.

Han kommer inte längre att berätta när han har dödat någon och morden kommer hädanefter att se ut som ”rutinrån, hämndmord och fin­gerade olyckor”.

”Polisen kommer aldrig att kunna ta fast mig eftersom jag har varit alldeles för smart för dem”, skriver han också. Än en gång har Zodiac bifogat ett kodat meddelande, ett kryptogram med 340 symboler.

Dessutom har han gjort en detaljerad ritning över en bomb som han, enligt vad han skriver i brevet, har för avsikt att använda vid ett attentat mot en skolbuss. Polisen förmodar att Zodiac skryter på sitt eget, sinnessjuka sätt när han påstår att han har dödat sju människor.

Hur som helst känner man inte till fler ouppklarade mord i Kalifornien. Å andra sidan tvivlar polisen inte ett ögonblick på att han är fullt kapabel att använda en bomb, men de väljer att tiga om hotet för att inte skrämma upp allmänheten ytterligare.

29 januari 1970, San Francisco


Koden med de 340 symbolerna går inte att knäcka. Zodiac fortsätter att sprida hotbrev omkring sig.

På onsdagsmorgonen kommer det ett vykort till San Francisco Chronicle från Zodiac.

”Jag hoppas att ni kommer att gilla det när jag spränger min bomb. Om ni inte vill att jag ska utföra sprängningen ska ni göra två saker: 1. Berätta för alla om bussbomben in i minsta detalj. 2. Jag skulle vilja se några fina Zodiac-märken på stan.

Alla människor går omkring med olika märken – fredstecken, Black Power etc. Det skulle muntra upp mig väldigt att se en massa människor som bär mitt märke.”

26 april 1970, San Francisco


Polisen har fortfarande ingen misstänkt i fallet. Efter tre månaders tystnad är Zodiac tillbaka igen med sina skriverier.

I ett brev till San Francisco Chronicle berättar Zodiac att han är ”mycket irriterad” över att folk inte går omkring med Zodiac-märken på sina kläder. Men eftersom sommarlovet har börjat ”kan jag inte som utlovat straffa folk genom att utplåna en fylld skolbuss”. I stället, berättar han, har han tagit sin hämnd genom att skjuta en man som satt i en bil på en parkeringsplats.

I slutet av brevet har han lagt till ett slags resultatlista som påstås visa hans uppdaterade mordresultat: ”Zodiac: 12, San Francisco Police Department: 0.”

Zodiac-morden uppklarades aldrig

Under fyra år ger Zodiac inte ifrån sig ett enda livstecken. Tidningarna får inga brev och polisen kan inte koppla ihop honom med fler mord. Men i april 1974 kommer det ett brev till polisen.

”... ni vet vad jag är kapabel att göra. Resultat – Jag: 37, San Francisco Police Department: 0.”

Polisen avfärdar Zodiacs höga ”dödssiffra” som en dåres skryt. Mordroteln kan inte sätta Zodiac i samband med så många ouppklarade mord. Brevet fortsätter med en strof som är hämtad ur musikalen The Mikado:

”Han kastade sig ned i det böljande havet och ett eko steg upp ur självmordsgraven.”

Om Zodiac tog sitt eget liv – vilket han antyder i brevet – har han tagit hemligheten om sin identitet med sig i graven. Fallet är fortfarande ouppklarat.

Mer än 2 500 var av intresse i polisutredningen

En högt uppsatt affärsman från San Francisco­ och en lärare vid Harvard University fanns bland de drygt 2.500 män som polisen höll ögonen på i jakten på Zodiac-mördaren. Även terroristen Theodore Kaczynski från Montana, mer känd som Unabombaren, kopplades samman med seriemorden.

Detsamma gällde Charles Manson-familjen, en kalifornisk sekt som år 1969 dödade sju personer.

I många år koncentrerade sig polisen främst på en person – den nu avlidne Arthur Leigh Allen.

Arthur Leigh Allen ansågs i många år sannolikt vara Zodiac. Det har nu uteslutits. Polisen står fortfarande utan spår i fallet.

Robert Graysmith, före detta ­illustratör på tidningen San Francisco ­Chronicle, har i sina böcker ­Zodiac och Zodiac ­Un­masked pekat på flera tunga indicier för att den pedofildömde Allen var Zodiac. Senare DNA-undersökningar har emellertid uteslutit honom som möjlig gärningsman.

De värsta seriemördarna genom tiderna – läs vårt stora tema

Kanske är du intresserad av...