Fransmannen Gilles de Rais var uttråkad. Därför började han mörda barn.

© Scala

Riddare och pedofil var medeltidens värsta seriemördare

Den franske riddaren Gilles de Rais mördade cirka 200 barn på 1400-talet, men alla som hade makt såg mellan fingrarna med dåden – ända tills de Rais fiender insåg att de kunde använda morden som förevändning för att konfiskera hans rikedomar.

7 februari 2018 av Michelle Skov

Stanken av avföring tar nästan andan ur tjänaren Poitou när han sjunker ned i latrinens slam. Han har inget annat val. 

Det huvudlösa barnliket är för lätt och sugs inte ned. Därför har Poitous herre beordrat honom att krypa ned i hålet för att pressa ned den lilla kroppen i sörjan.

Långt om länge lyckas Poitou få liket att försvinna ned i geggan. Hans herre, adelsmannen Gilles de Rais, drar upp Poitou ur latrinen och de båda smyger sig tillbaka till borgen. 

Samma natt bränner de barnets huvud i kaminen och gräver ned de förkolnade resterna. Ingen får veta vad Gilles de Rais har gjort.

Pojken som gömdes i latrinen är varken det första eller det sista offret för Gilles de Rais grymheter. 

Under en åttaårsperiod mördar den franske adelsmannen minst 80 barn. Brotten är så brutala att de chockerar till och med medel­tida domstolar.

Barnarövaren levde i lyx

Adelsmannen Gilles de Rais föddes omkring år 1404 på familjens borg i Machecoul i Frankrike. Han var familjens förstfödde son och växte upp i lyx. 

Redan som tonåring visade han stor talang som krigare, och när han nyligen fyllt 20 år stred han i hundraårskriget under den legendariska jungfrun Jeanne d’Arcs fana. 

Den franska adeln beundrade och hyllade Gilles de Rais för hans brutalitet.

Men under 1430-talet förändrades Gilles de Rais tillvaro radikalt. Striderna mellan England och Frankrike ebbade ut och tillvaron blev plötsligt långtråkig för den franske riddaren. 

Inte ens hans enorma förmögenhet kunde ge honom tillräcklig förströelse. Den unge adelsmannen njöt av att döda, och under hela sitt liv hade han blivit beundrad för det – både av sin familj och av kungen. 

Men nu kunde de Rais inte längre få utlopp för sina lustar på slagfältet.

I ett brev berömde den franske kungen Gilles de Rais för hans krigsinsatser.

© Polfoto/Granger

Ingen saknade föräldralösa barn

Efter kriget fanns det föräldralösa barn överallt. De strövade omkring för att tigga mat och ved. Gilles visste att ingen skulle sakna dem. 

När tiggarungarna dök upp vid porten till fästningen i Machecoul valde han noga ut de sötaste. Han föredrog smala, blonda pojkar mellan sex och 14 år.

Barnen lockades in med löften om mat och värme. Men när den tunga porten smällt igen bakom dem kom de aldrig ut igen. 

Gilles de Rais förde de små pojkarna till sina privata gemak, ofta i sällskap med sina båda unga tjänare Poitou och Henriet, som senare tvingades vittna mot sin husbonde. 

För att förhindra att barnen skrek under de stundande plågorna band de rep kring halsen på pojkarna och hängde upp dem i en krok tre fot över golvet.

Gilles lyfte alltid ned de skräckslagna barnen innan de hann kvävas, för att trösta dem. Han kramade dem, lade dem försiktigt på sängen och försäkrade dem att han bara skojade.

Hängningen hade skadat deras tunna halsar så att barnens gråt lät som rostiga skrammelbössor. 

Men Gilles var långtifrån färdig.

Alkohol gjorde honom upphetsad

Därefter våldtog Gilles de små pojkarna. Inte förrän han stillat sina sexuella lustar dödade han dem. Ibland skar han halsen av dem och roades av deras grimaser under dödskampen. 

Andra gånger krossade han offrens nacke med en påk eller skar huvudet av dem med en dolk.

Gilles de Rais njöt av att sätta sig på barnets mage för att känna de sista krampryckningarna i den halshuggna kroppen. Ofta våldtog han även liket.

De vackraste barnen styckade han. Gilles de Rais kunde ägna många timmar åt att beundra de inre organen, han kysste de avhuggna huvudena och lät sina tjänare beundra barnens skönhet.

Han blev utmattad av den timslånga tortyren, och därför drack han alltid stora mängder alkohol. De starka dryckerna gjorde honom upphetsad. Därför slocknade adelsmannen som ett ljus efter morden.

Medan husbonden sov tvättade tjänarna bort allt blod ur rummet och brände barnens blodiga kläder i eldstaden, lite grann i taget så att det inte skulle lukta bränd ull. 

Ibland brände de även likdelar, men oftast kastade de in liket i ett låst rum i ett av fästningens torn – där alla de andra offren låg.

Gilles fick hjälp av två barn och en präst

En dag i slutet av 1420-talet anlitade Gilles de Rais den 10-årige Poitou som page. Pedofilen och mördaren hade planer på att våldta och mörda pojken, men skonade honom eftersom han var så vacker. Samma sak hände med tjänstepojken Henriet. Gilles de Rais brukade kalla de båda unga uppassarna för sina ”små änglar”. Tio år senare var Henriet och Poitou sin herres närmaste kumpaner, och de hjälpte honom att hitta, misshandla och döda fattiga barn.

Förutom de båda tjänarna ingick flera osannolika personer i Gilles de Rais grupp av med­skyldiga. Till exempel lät traktens präst barnamördaren våldföra sig på hans korgossar och hjälpte gärna till med att välja ut och föra bort offren. Senare dömdes präs­ten till böter och lands­förvisades för sina illdåd.

Även Gilles de Rais kusin deltog i flera av de grymma morden. Han försvann när de första barnliken upptäcktes i fästningen, och undkom därmed straff. En alkemist hjälpte också till med brotten. Han dömdes till fängelse under rättegången år 1440. Senare var det dock andra brott som skickade honom till galgen för att dö.  

Traktens barn kidnappades

Ingen vet med säkerhet hur många barn Gilles de Rais mördade. Vissa historiker uppskattar att fransmannen dödade mellan 80 och 200 barn, andra tror att det rör sig om uppemot 300.

Det råder dock inget tvivel om att enormt många barn miste livet under Gilles de Rais terrorregim. 

Förutom de föräldralösa, som regelbundet dök upp utanför de Rais gods, började även andra barn i trakten att försvinna. 

Under 1430-talet försvann en nioårig pojke spårlöst medan han vaktade boskap på en äng. 

Strax dessförinnan försvann en 12-årig pojke som levererade ett meddelande till slottet. En slaktarson från Nantes försvann, och två små bröder var plötsligt som uppslukade av jorden.

En änka klagade högljutt över att hennes ”mycket vackre och kloke” åttaårige son hade försvunnit, ända tills Gilles de Rais män skrämde henne till tystnad. 

En annan mor berättade att Gilles de Rais hade anställt hennes 10-årige son på slottet. Dagen därpå ångrade hon sig och bad riddaren att skicka hem sonen. 

Men Gilles de Rais lyssnade inte på det örat. I stället vände han sig till sin tjänare Poitou och sade:

”Pojken har blivit noga utvald, och han är vacker som en ängel.” Modern såg aldrig sin son igen.

Under årens lopp upptäckte uppemot hundra föräldrar att de inte var ensamma om att sakna sina små söner. 

Ingen visste vad barnen råkat ut för. Men flera ortsbor vittnade om att de hade sett Gilles de Rais och hans män föra in barn till fästningen i Machecoul.

LÄS MER: Historiens värsta seriemördare

Föräldrarna var desperata

Snart började det spridas rykten i trakten. När skvallret nådde Gilles de Rais öron försökte han hejda spekulationerna. 

Han hävdade att engelsmännen hade fått barnen som lösen för en tillfånga­tagen fransk adelsman. Den lögnen tystade inte alla – men hot om tortyr fungerade alltid.

De flesta människor i trakten levde i extrem fattigdom och gick ofta hungriga till sängs. 

Många var helt enkelt tvungna att strunta i ryktena och skickade sina telningar till Gilles de Rais fästning för att tigga. 

De oroliga föräldrarna lät dem ofta gå två och två i hopp om att det skulle vara tryggare. Men ingenting hjälpte om Gilles fick syn på någon han fattade tycke för. 

Han kidnappade helt enkelt båda barnen och satte munkavle på dem så att de inte ropade på varandra när han misshandlade dem.

För den mäktige Gilles var de fattiga barnen inte värda mer än hundarna i hundgården. Som adelsman kunde han göra precis vad han ville. 

Ingen med makt i samhället skulle någonsin bry sig om att lyssna på de fattigas klagomål.

Gilles åkallade demoner

I slutet av 1430-talet fick Gilles de Rais emellertid problem. Genom åren hade adelsmannen förvaltat familjeförmögenheten så vårdslöst att hans släktingar krävde rätten till hans egendomar. Men Gilles vägrade att lämna ifrån sig sina besittningar.

När Gilles släktingar med våld övertog en av hans många fästningar i oktober 1437 blev han nervös – inte minst då han hörde att de hittat två barn­skelett i borgen.

Han blev därför alltmer besatt av tanken på att åkalla en demon. Med demonen i sitt våld skulle han aldrig mer besväras av några fiender.

Under en resa i maj 1439 mötte Gilles den 22-årige alkemisten François Prelati, som påstod sig kunna åkalla mörkrets makter. 

Under sommaren 1439 försökte de 10–15 gånger mana fram en demon genom timslånga ritualer, besvärjelser och väckelseceremonier på fästningen i Machecoul.

Gilles de Rais fick dock aldrig någon kontakt, berättade han senare för en domare: ”Trots att jag gjorde allt jag kunde.” 

Prelati påstods bland annat ha försökt åkalla djävulen med hjälp av ett barns händer, blod, ögon och hjärta.

När det inte hjälpte med djävulsdyrkan beordrade Gilles sina tjänare att undanröja alla spår av brotten. 

Enligt vittnesutsagor skulle de undanröja ”benen från fyrtio barn eller däromkring” från ett av fästningens torn och bränna dem.

Två adelsdamer råkade bli vittnen till det ohyggliga arbetet. Men de båda kvinnorna blev inte rädda; de rös av skräckblandad förtjusning åt de intor­kade liken och förkolnade resterna. 

De var mer upprörda över att Gilles de Rais ­hade slarvat bort familjens pengar. Ett par fattiga bondeungar mer eller mindre spelade ingen roll. De dog ändå som flugor.

Efteråt berättade kvinnorna om sin ”spännande” upplevelse och historien nådde snart fram till Gilles de Rais fiender. 

Döda fattigfolk betydde ingenting för dem heller – men de insåg däremot att de kunde använda dem som förevändning för att kunna konfiskera de Rais tillgångar. 

I största hemlighet började därför biskopen i Nantes och hertigen av Bretagne att granska ryktena.

År 1440 blev Gilles de Rais hängd, inte garrotterad som på denna bild från 1800-talet.

© Scala

Seriemördaren kunde stoppas

Utredningen pågick i flera månader. Bönderna i Machecoul berättade om ­sina försvunna barn, om hoten och lögnerna, och alla vittnesförhör beskrevs i detalj. 

Den 15 september 1440 arresterades Gilles de Rais, misstänkt för 49 brott. 

Förutom djävulsdyrkan, blasfemi och majestätsbrott åtalades han för stympning, våldtäkt och mord på minst 140 barn.

Gilles de Rais skummade av raseri under det första förhöret. Han vägrade erkänna domstolens auktoritet och hävdade att han hellre ville ”hängas med ett rep kring halsen” än att svara på åklagarens frågor.

I stället berättade hans tjänare Poitou och Henriet i detalj om morden. 

Den 25 oktober 1440 bröt Gilles de Rais till sist ihop och erkände de fruktansvärda barnamorden. Domstolen dömde såväl honom som Poitou och Henriet till döden.

Gilles blev berömd

Dagen därpå, den 26 oktober klockan 11 på förmiddagen, fördes Gilles de Rais till schavotten.

Precis innan dödsdomen skulle verkställas bad han en dramatisk bön till Sankt Michael och ropade till sina tjänare att de skulle dö med heder och bara tänka på sin själs frälsning. 

Där­efter hängdes han och brändes sedan på bål. Innan kroppen slukades av lågorna drog fyra adelsmän ut kroppen ur lågorna för att han skulle kunna få en ståndsmässig begravning vid klostret i Nantes.

Hans tjänare Poitou och Henriet brändes till aska på bålet senare samma dag.

Den grymme adelsmannen Gilles de Rais kom att gå till historien som en av tidernas värsta seriemördare. 

I flera romaner bar till och med ”den onde riddaren” Gilles namn – en trend som höll i sig ända in på 1900-talet.

Läs mer

Jean Benedetti: The Real Bluebeard – The Life of Gilles de Rais, Sutton History Classics, 2003. Georges Bataille: The Trial of Gilles de Rais, Amok Books, 1991. Jacques Heers: Gilles de Rais, Librairie Académique Perrin (fransk udgave), 2004.

Kanske är du intresserad av...