Efter ett överfall kunde våldtäktsmannen ringa upp sina offer för att hota och håna dem.

© Shutterstock

Polisen famlade i blindo i jakten på psykopatisk seriemördare

Sadistisk, bindgalen och livsfarlig. En psykopatisk seriebrottsling terroriserar Kalifornien i mer än tio år. Han spionerar i veckor på sina offer, innan han attackerar dem i deras eget hem. Totalt begår han 53 våldtäkter och 12 mord, medan polisen famlar i blindo.

26 maj 2017 av Boris Koll

Sjuksköterskan Jannie Cooper tror att hon ska få en trevlig morgon den 5 oktober 1976. ­Hennes man är officer i flygvapnet och ska upp tidigt. Jannie skickar iväg honom och kryper sedan ner i sängen igen. 

Som så ofta hör hon ljudet av små fötter och hennes treårige son kommer in för att snusa hos henne. Plötsligt hör Jannie ett annat ljud från hallen. Hon blir inte rädd utan tror att det är hennes man.

”John?! Har du glömt något?”

Jannie är helt oförberedd när en maskerad man i nästa sekund stormar in i sovrummet och kastar sig över henne.

”Håll käften! Jag vill bara ha dina ­pengar. Jag ska inte göra dig illa. Bara ge mig alla dina pengar. Jag har en kniv!” fräser brottslingen med sammanbitna tänder.

Jannie känner en kall knivsegg mot kroppen. Stel av skräck och med sin lille pojke intill sig stammar hon fram:

”Ta mina pengar och gå. Bara gå!”

Men mannen går inte. Med vana rörelser vänder han på henne och binder hennes händer. Sedan sätter han ögonbindel och mun­kavel på henne. 

 Till sist blir också den lille pojken bakbunden. Gärningsmannen lämnar sovrummet och börjar vandra runt i huset. Jannie hör honom öppna skåpen i badrummet och köket. Sedan kommer han tillbaka till sängen.

”Lek med min penis”, viskar han och lägger sin lem i hennes bakbundna händer. Jannie känner att mannens penis är mycket liten och len. Han måste ha smort in den.

”Rör mig inte!”, ber Jannie.

”Håll käften! Gör som jag säger, annars tar jag till kniven!”

Jannie lyder. Kort därefter löser mannen upp knutarna om hennes anklar.

”Å nej, inte det!”, tänker Jannie.

”Du såg verkligen bra ut på festen på officersklubben”, viskar mannen under våldtäkten.

Kommentaren gör Jannie ännu räddare. Hon hade varit på fest på officers­klubben några dagar tidigare. Men hur kunde mannen veta det?

Under våldtäkten lägger Jannie märke till att brottslingen trots sin ihärdighet inte får utlösning. Till slut ger han upp och säger att han ska gå ut i köket och laga lite mat till sig.

Efter ett bra tag lyckas Jannie få av sig ögonbindeln och munkaveln. Hon viskar till sin son att han ska ligga blickstilla. 

Så rusar hon mot bakdörren och tar sig ut. Hon springer naken ner för infarten medan hon skriker på hjälp. 

Några grannar ser henne och ringer polisen. När poliserna kommer har gärningsmannen försvunnit.

Strax efter åtta på morgonen kommer utredningsledaren Richard Shelby till brottsplatsen. Shelby är en av de främsta hos polisen i Sacramento och han har redan sett till att två serievåldtäktsmän hamnat bakom lås och bom.

Shelby vet att han är en duktig polis och han utstrålar självförtroende. Denna morgon har han ingen aning om att utredningen ska pågå i 30 år och att han ska skriva en 450 sidor tjock bok om sina frustrationer i jakten på seriemördaren och våldtäktsmannen som fick namnet East Area Rapist (EAR).

Medan offren låg bakbundna och hjälplösa lade EAR timmar på att gå igenom deras hem.

© FBI

Våldtäktsman med liten penis

När polisen kom fram till Jannie Cooper,var hon chockad, men klar i huvudet. Hon gned sina handleder och anklar. 

De röda märkena skvallrade om hur hårt hon bundits med skosnören av våldtäktsmannen.

Mannen hade haft en rånarluva och Jannie kan bara ge polisen några få detaljer som signalement: 

Det rörde sig om en ung, vit man på cirka 175 cm. Han hade talat med viskande röst och bett henne hålla käften cirka 50 gånger. Jannie tvekade en aning innan hon gav polisen ännu en viktig detalj: Mannen hade en ovanligt liten penis.

Något annat speciellt var de snören gärningsmannen använde för att binda Jannie. Knutarna såg mycket raffinerade ut och efter en del undersökningar lyckades den kriminaltekniska avdelningen identifiera dem. 

Det var så kallade diamantknopar, en ovanlig maritim prydnadsknop som nästan ingen kände till och endast en expert kunde slå.

”Jag trodde inte för ett ögonblick att brottet skett efter ett plötsligt infall. Hans vetskap om offrets liv visade tydligt att det rörde sig om ett exakt planerat brott”, sa Richard Shelby många år senare i en intervju. 

Denne brottsling hade våldtagit tidigare – och skulle göra det igen. Båda Shelbys antaganden skulle visa sig vara korrekta.

Jakten på en seriebrottsling

På 1970-talet hade polisen ännu inga datorer. Därför var det omöjligt att snabbt få en överblick över stora mängder data. Utbytet av information mellan poliserna skedde genom rapporter, telefonsamtal med kolleger och samtal i polisstationens lunchrum.

Det var just en spontan kommentar som gav Shelby nys om en nästintill exakt identisk våldtäkt i ett annat, närliggande polisdistrikt. 

Den 17 juli 1976 var de två tonårssystrarna Cheri och Susan ensamma hemma. De låg och sov i sitt rum när den yngre systern Cheri vaknade med en kniv mot strupen och hörde ljudet av en man som sammanbitet viskade:

”Om du rör på dig skär jag halsen av dig!”

Han band Cheris händer hårt bakom ryggen, och kastade sig över hennes syster och band också hennes händer. 

Därefter började han vandra runt i huset. Till slut återvände han till den äldre systern, lade sin insmorda penis i hennes ­bakbundna händer och viskade:

”Lek med den!”

Susan kämpade emot och försökte skrika medan gärningsmannen oavbrutet väste ”Håll käften!”. Den 16-åriga flickan våldtogs fyra gånger.

Efter att ha läst rapporten var Shelby helt säker på sin sak: Mannen som överföll systrarna Cheri och Susan var densamme som hade våldtagit Jannie Cooper. 

Hans ­instinkt sa honom att gärningsmannen skulle begå fler, liknande brott.

Ögonvittnen som hade sett gärningsmannen utan mask beskrev honom som en ung man med vänligt utseende.

© FBI & Shutterstock

Våldtäktsmannen hade rutin

Shelby behövde inte vänta särskilt länge. Den 9 oktober, mindre än en vecka efter våldtäkten på Jannie Cooper, slog EAR till igen. 

Denna gång var offret en tonårsflicka som var ensam hemma på natten. Därefter följde två överfall den 18 oktober: Först våldtogs en ung mamma inför sin tioårige son och senare, i en annan del av staden, föll ännu en tonårsflicka offer för EAR.

Brotten utfördes nästan exakt likadant. EAR gick alltid tillväga på samma sätt, det var nästan som en ritual:

EAR bröt sig in i hus och överföll sina offer medan de sov. Först bedyrade han att han bara ville ha pengar. 

Sedan band han kvinnorna och utsatte dem för sexuella övergrepp. Först tvingade han dem att ta hans penis i handen och sedan våldtog han dem. Han fick mycket sällan utlösning. Gång på gång fick han ge upp och gick istället ut i köket för att hämta mat i kylskåpet.

Hans tillvägagångssätt och beteende var så karaktäristiska att polisen alltid ­visste direkt att det rörde sig om just EAR. 

Mask och handskar. Viskande genom hoppressade käkar. Hot om livet och kommentarer som gjorde det klart för offren att de bevakats under en längre tid. Den omsorgsfulla bakbindningen och den ovanligt lilla, insmorda penisen.

Trots att polisen hade tydliga signalement gick utredningen inte framåt. Bristen på resultat skrämde allmänheten och pressen skrev kritiska artiklar. 

Polisen kunde inte längre dölja att en sadistisk serievåldtäktsman var på fri fot. För varje gång EAR slog till blev människorna alltmer rädda:

”Till och med garvade poliser kontrollerade varje kväll fönsterhasparna och sov med skarpladdade tjänstevapen på nattygsbordet”, sa Shelby senare om den spända stämningen i Kalifornien.

Polisen gör bort sig flera gånger

När det blev allmänt känt att det rörde sig om en serievåldtäktsman valde polisen att offentliggöra både signalement och fantombilder på gärningsmannen. 

Två gånger fick polisen lovande tips från allmänheten men båda gångerna gjorde polisen bort sig.

Första gången var när grannarna till ett av EAR:s senaste offer ringde polisen och berättade att de hade hittat en påse gömd i sin häck. 

Den innehöll en skidmask, ett par handskar och en ficklampa. När de frågade vad de skulle göra med sakerna fick de ett ogenomtänkt svar av den vakthavande polisen:

”Bara kasta det.”

När Richard Shelby fick höra om episoden blev han först mållös och chockerad, och sedan rasande. Ovärderligt bevismaterial hade hamnat på den lokala soptippen! Som han sedan sarkastiskt kommenterade:

”Det är möjligt att EAR var smart. Men han behövde inte vara det.”

Polisens nästa stora misstag skedde i december 1977. En expedit från en 7-elevenbutik ringde och berättade att en man som in i minsta detalj matchade signalementen på EAR ofta handlade i butiken.

Tipset väckte polisens intresse och två tjänstemän tog sig an uppdraget. De hade stränga order om att klä sig i civila kläder, men ordern ignorerades dessvärre. 

En av poliserna kom i uniform och orkade inte åka hem för att byta kläder. Hans ­”förklädnad” bestod i att han drog en vanlig skjorta över sin uniform. Men det gick inte att ta miste på byxorna. 

Man kunde se på långt håll att det rörde sig om en lagens man och han gick inte heller och gömde sig på lagret.

De båda utsända poliserna ankom till butiken omkring midnatt och redan efter ett par timmar ringde telefonen.

”Låt mig prata med snutarna”, lät det.

”Det finns inga snutar här”, ljög expediten utan att låta övertygad.

”Bullshit”, lät det i andra änden.

Expediten visste inte vad han skulle göra så han räckte luren till en av poliserna som tog den och sa:

”Vem talar jag med?”

Det blev tyst i andra änden. Sedan lades luren på.

Kvarlämnade skosnören var ett säkert tecken på att EAR hade slagit till igen.

© Stockton Police Department

”Nu våldtar jag din fru”

Att EAR planerade sina överfall omsorgsfullt rådde det inga tvivel om. Polisen konstaterade till exempel att familje­hundar som normalt skällde på ­främlingar inte reagerade på EAR.

Ut­rednings­gruppen antog därför att våldtäktsmannen kom och matade hundarna i flera veckor före ett överfall. Med tiden verkade EAR dock tröttna på vanliga våldtäkter.

”Man säger ofta att våldtäkter handlar mer om ilska än om sex. Det bevisade detta perversa kräk gång på gång”, som Shelby noterade om motiven till EAR:s handlingar.

Hans lust stillades inte av de sexuella överfallen utan av fruktan hos hans offer. Det var troligen därför överfallen bytte karaktär från och med den 2 april 1977. 

Denna dag begick EAR det första av en rad brott som riktade sig mot par. Ensamma kvinnor räckte inte längre; nu skulle också en man vara på plats under brottet. 

Mycket tyder på att det gav EAR särskild sadistisk tillfredsställelse att våldta kvinnor medan deras män såg på, bakbundna och maktlösa.

Samtidigt hittade EAR på nya sätt att terrorisera sina offer. Efter att mannen lagts bakbunden på mage gick EAR ut i köket och hämtade en trave tallrikar. Han lade dem på mannens rygg och väste genom sammanbitna tänder:

”Om jag hör så mycket som ett ljud slår jag ihjäl dig!”

Medan mannen försökte ligga stilla våldtog EAR hans försvarslösa fru.

Gärningsmannen grät som ett barn

Omkring årsskiftet 1977–1978 begick EAR en rad våldtäkter. Men något tydde på att han befann sig på gränsen till ett psykiskt sammanbrott.

Efter en brutal våldtäkt i oktober 1977 hörde offret EAR gå runt gråtande i huset medan han jämrade sig:

”Förlåt mamma! Mamma, hjälp mig! Jag ville inte göra detta, mamma. Kan inte någon hjälpa mig?”

Efter en annan våldtäkt sa EAR ingenting. Han kröp bara ihop i ett hörn och grät som ett barn.

EAR fällde dock inga tårar i sympati för sina offer; han led på grund av sig själv. En gång våldtog han en kvinna en andra gång precis efter att ha gråtit. Allt i hans beteende skvallrade om en person som hade ett skriande behov av psykiatrisk behandling.

Medan hans psyke verkade vara ett stort kaos hade EAR skaffat en pistol och nu blev han ännu våldsammare mot sina offer. 

Nu kunde han ge dem blödande sår när han sakta rörde kniven upp och ner längs offrens kroppar.

Polisen hade fortfarande inga spår och till slut hade de över 30 ouppklarade överfall, alla begångna av EAR. Poliserna tänkte att det nu inte kunde bli värre. Men det kunde det.

Ytterligare ett halvt dussin våldtäkter följde. Medierna var fulla av chockerande historier om EAR och människorna i Kalifornien var skräckslagna.

En kväll i februari 1978 var makarna Brian och Katie Maggiore ute och rastade sin hund nära hemmet när de plötsligt stod ansikte mot ansikte med en maskerad man som så fort de försökte fly drog sin pistol och dödade dem båda. 

Först mannen, sedan kvinnan. En tioårig grannpojke såg hela händelsen. 

Han stod ansikte mot ansikte med mördaren som lät bli att döda honom, troligtvis eftersom han redan hade tömt sitt magasin då han upprepade gånger skjutit mot Katies kropp.

Veckorna före mordet hade paret fått flera hot på telefonen. En oidentifierad man hade till exempel ringt till Katie och berättat att han redan våldtagit flera kvinnor och att hon ”stod på tur”.

Mannen börjar döda

I slutet av år 1979 tog EAR det sista, slutgiltiga steget i sin brottskarriär: Han blev seriemördare.

Den 30 december hittades paret Robert Offerman och Debri Manning bakbundna och skjutna i sitt hem. 

Alla EAR:s karaktäristika kunde konstateras på brottsplatsen. Offren hade bundits med diamantknop och mördaren hade tagit sig tid att länsa kylskåpet på resterna av en julkalkon. EAR hade dock varken våldtagit Debri ­Manning eller tillbringat timmar i offrens hem, såsom han annars brukade göra.

Polisens undersökning tyder på att EAR:s plan för en gångs skull inte gått i lås. 

Robert ­Offerman verkade ha lösgjort sig från snörena medan gärningsmannen höll på att binda hans anklar. 

Offerman hade dock inte lyckats övermanna EAR och träffades av flera skott. Därefter gick EAR till den bakbundna Debri Manning, pressade pistolen mot hennes bakhuvud och sköt.

Det är omöjligt att säga om EAR redan före inbrottet hos Robert ­Offerman och Debri Manning hade planerat att mörda dem. 

Men det står klart att han efter detta brutala överfall inte längre nöjde sig med våldtäkter. Nu behövde han döda för att tillfredsställa sina sadistiska lustar.

Flera ohyggliga mord följde. EAR slog till om natten, överraskade paren i sängen och band deras händer och fötter.

 Därefter våldtog han kvinnan för att till sist döda båda med ett slag i bakhuvudet. Han använde inte längre pistolen. Den var antagligen alltför högljudd och tvingade honom att lämna brottsplatsen snabbt.

Trots flera bestialiska mord hade polisen inga bra spår att gå på och de hade ingen aning om mardrömmen någonsin skulle få ett slut. 

Den 27 juli 1981 blev Greg Sanchez och Cheri Smith-Dominguez EAR:s tionde respektive elfte mordoffer. Sedan upphörde mord­överfallen plötsligt. I nästan fem år begicks inga brott som kunde knytas till EAR. Kanske hade han lämnat Kalifornien, eller till och med USA.

Medierna och allmänheten kunde andas ut. Men så slog EAR till igen. Den 4 maj 1986 våldtog och mördade han 18-åringen Janelle Cruz. 

Offrens män fick en trave tallrikar på ryggen. Om mannen rörde sig kunde EAR höra klirret från porslinet.

© Santa Barbara County Sheriff's Department, FBI

Sista livstecknet från EAR

År 1991 dök EAR upp igen. Denna gång ringde han upp ett av sina tidigare offer. I bakgrunden kunde hon höra en kvinna och ett barn prata vilket ledde till en teori om att EAR hade själv hade bildat en familj.

Richard Shelby lämnade Sacramentos ­polis år 1993 och gick i pension utan att ha identifierat EAR. Men under de följande åren kontaktades han flera gånger av före detta kolleger som inte kunde glömma det ouppklarade fallet. 

Några av dem var också pensionärer som arbetade vidare på egen hand. Inte heller Shelby kunde släppa saken och började skriva boken ”Hunting a Psykopath”.

”Jag är övertygad om att EAR är vid liv än idag. Han hänger med i alla nyheter om saken och det när hans ego, och det irriterade mig när jag skrev boken.

EAR är varken död eller oskadliggjord”, ­sa Shelby i en intervju i samband med utgivningen år 2015.

Jakten på gärningsmannen fortsätter

Efter 40 års undersökningar fortsätter både den amerikanska förbundspolisen FBI och Sacramentos polis jaga brottslingen EAR.

”Oavsett hur mycket tid som gått gav polisen aldrig upp utredningen. Denna person förstörde ett stort antal människors liv och han ska ställas till svars”, fastslog utredningsledaren Paul Belli på en presskonferens förra året.

Polisen har utlovat en belöning på 50 000 dollar för information som leder till att man kan anhålla EAR som antas vara 60–75 år idag.

”Belöningen kan betyda att vi får det tips vi behöver”, sa Belli.

Utöver mord och våldtäkter begick EAR över 120 inbrott men inbrottstjuv var han inte. Gång på gång lämnade han kvar värdefulla föremål och FBI menar att EAR är souvenirsamlare som stal bland annat offrens ID-kort och ringar. FBI hoppas att någon kan ha sett den ovanliga samlingen.

Se polisens bevis

Kanske är du intresserad av...