Jack the Ripper satte skräck i hela London.

© Jack the Ripper Museum/Shutterstock

Jack the Ripper: Seriemördare spred skräck i London

Det börjar med ett brutalt mord och slutar i ett blodbad av makabra dimensioner. En tillsynes osynlig mördare med en lång, vass kniv är i farten och överfaller minst fem prostituerade. Mannen kallar sig Jack the Ripper, men hans identitet är en gåta.

30 september 2016 av Stine Overbye
Sista gången 43-åriga Mary Ann Nichols iakttas vid liv av andra än sin mördare är klockan halv tre på natten fredagen den 31 augusti. Full och trött snubblar hon längs Whitechapel Road, där hon stöter på sin väninna Nelly Holland, som även hon är prostituerad.

Medan Mary Ann lutar sig mot en mur berättar hon att hon under kvällen tjänat tre gånger så mycket pengar som hon behöver för att ha råd att övernatta på sitt sedvanliga härbärge – men att hon gjort av med varenda penny på gin.

Så nu tänker hon försöka tjäna lite extra, snörvlar hon, innan hon svajar vidare i natten, som alltid iförd sina ­käraste ägodelar: en svart halmhatt, en korsett, två underkjolar, en brun klänning och ett par slitna läderkängor.
D

rygt en timme senare upptäcker en förbipasserande ett oformligt bylte som ligger på trottoaren utanför en port i den mörka gränden Buck’s Row. Mannen, en spårvagnskonduktör vid namn Charles Cross, tror vid första ögonkastet att byltet är en presenning, som fallit av från en vagn. 

När han kommer närmare inser han dock att den orörliga högen är en livlös kvinnokropp.

”Titta”, ropar han till en annan man, som i samma ögonblick dyker upp ur mörkret. ”Jag tror att hon är död”.
De båda nattvandrarna böjer sig ned för att undersöka den orörliga kvinnan, vars klänning och underkjolar är i oordning och uppdragna ända upp över höfterna. Cross rör försiktigt vid hennes kinder och noterar att ansiktet fortfarande är varmt, men ingen av männen kan avgöra om hon är död eller om hon bara är kraftigt berusad.

I mörkret kan de inte se att halsen är avskuren, samt att blodet sipprar från den utsträckta kroppen ned i rännstenen, där kvinnans halmhatt ligger.

Några timmar senare kan doktor Ralph Llewellyn konstatera att Mary Ann Nichols är stendöd. I den tidiga morgontimmen har läkaren låtit föra hennes kropp till det lokala bårhuset, där han har obducerat henne och gjort en förfärlig upptäckt: 


Förutom att halspulsådern är avskuren är kvinnans mage uppsprättad i ett långt, djupt snitt, som löper i en sicksackform från bröstbenet hela vägen till underlivet och blottar åtskilliga av hennes inre organ.


Utifrån skärsåren bedömer Llewellyn att Mary Ann Nichols mördare är väns­terhänt. Han har sprättat upp sitt offer med en kniv med ett långt och – med läkarens egna ord – ”tämligen vasst” blad. 

Vem gärningsmannen är finns det inga idéer om. Det finns inga vittnen till mordet, och ingen har setts fly från gärningsplatsen. Polisen har därför inga misstänkta och inga uppslag.

Det enda utredningen har visat är att Mary Ann var en förtappad, alkoholiserad kvinna, som på gatan var känd under smeknamnet Polly. En gång i tiden hade hon varit gift och fått fem barn, men på senare år hade hon hankat sig fram genom att sälja sin kropp i det tröstlösa slumkvarteret Whitechapel i stadsdelen East End i London.

Jack the Ripper hamnar i medierna

Medan Polly Nichols ligger i bårhuset och knappt har hunnit kallna, är mordet redan förstasidesstoff för samtliga av de största dagstidningarna i England.

Journalisterna frossar sensationslys­tet i alla hemska detaljer om det brutala dådet, eftersom de för en gångs skull inte behöver överdriva och bre på tjockt för att sälja lösnummer. Mordet är ovanligt bestialiskt, till och med för det ökända East End, där våldet ständigt pyr, utlöst av sprit och mänskligt elände.

Enstaka journalister föreslår att en seriemördare kan vara i farten i White­chapel. Endast tre veckor tidigare, torsdagen den 7 augusti 1888, har en ­annan prostituerad, Martha Tabram, nämligen huggits ihjäl i ett ofattbart blodbad med inte färre än 39 hugg.

Flera tidningar förutspår att det är bara en fråga om tid, innan den galna knivmördaren ännu en gång slår till i Londons mörka gränder: ”Mördaren måste krypa fram från någonstans. 

Han måste patrullera gatorna på jakt efter ­sina offer. Han är utan tvekan ute natt ­efter natt”, menar East London Advertiser lördagen den 8 september i en förutsägelse som visar sig kusligt korrekt ­redan innan trycksvärtan hunnit torka. 

Var man ute efter billiga sexuella tjänster var det Whitechapel som gällde. Stads­delen hade 62 bordeller 1888.
© thejacktherippertour.co.uk

Jack the Ripper slår till igen 

Fyrtiosjuåriga änkan Annie Chapman saknar två framtänder. Hennes hår är kort och mörkbrunt, vilket har gett henne smeknamnet Dark Annie. I tjock dimma och strilande regn, klockan två på natten den 8 september, är hon ute i samma ärende som Polly Nichols.

Dark Annie saknar pengar för en säng för natten. Iförd en lång, svart kjol, en mörk jacka, en yllehalsduk, ylle­strumpor och kängor raglar hon berusad omkring i Whitechapels stenlagda gränder på utkik efter kunder.


Strax före klockan sex på lördagsmorgonen hittas Annie på en bakgård på Hanbury Street 29 av John Davis, som är på väg till marknaden.

Dark Annie ligger på rygg med böjda ben och med vänster hand på vänster bröst. Tungan är uppsvullen och sticker ut mellan tänderna, medan kläderna är i oordning och blodfläckiga. 


Jackan är dock knäppt ända upp i halsen, vilket gör att det tar ett par sekunder, innan Davis upptäcker att huvudet är så gott som skiljt från kroppen av ett djupt snitt i halsen. Hemskheterna slutar inte med det. Kvinnans underliv och mage är uppsprättade, me­dan tarmarna dragits ut och hängts över vänstra axeln. Dark Annies kropp är i ett så förfärligt skick att Davis är på vippen att svimma.

Förfärad flyr han in i uppgången och upp till sitt rum, där han stärker sig med en rejäl skvätt konjak, medan han försöker få kontroll över sina känslor. Sedan letar han upp en presenning, täcker liket och ilar ut i den kyliga morgonluften för att hitta en poliskonstapel.
När polisen några minuter senare kommer till gärningsplatsen har en hord av nyfikna redan samlats som spyflugor runt det blodiga liket.

”Ännu en kvinna har mördats”, ropar en av åskådarna upphetsat, medan flera andra skriker av fasa. En kuslig stämning sprider sig blixtsnabbt från de församlade och vidare ut genom Londons dimhöljda gränder, där ryktet om det nya makabra mordet på rekordtid sprids som rena löpelden.

Från stadens alla delar väller nyfikna till Hanbury Street 29. Bland de boende i fastigheten finns det några driftiga som genast ser en möjlighet att tjäna några extra slantar på att kräva entré från personer som vill ta en nära titt på den mördade kvinnan.

De värsta seriemördarna genom tiderna – läs vårt stora tema

I myllret av människor svärmar poliskonstaplar, journalister, en polisläkare och mordutredare kring det olyckliga offret. Läkaren George B. Phillips kons­taterar efter att ha undersökt kvinnan på brottsplatsen att både livmodern och äggstockarna är försvunna, samt att ­organen har skurits ut med en närmast kirurgisk precision.

Utredarna kan även notera att mör­daren med vad som ser ut som en diabolisk omsorg har ­arrangerat kvinnans ägodelar vid hennes fötter: Ytterst prydligt uppradade ligger en kam, några mynt av lägre valörer, ett uppsprättat kuvert och ett stycke tyg.

Alla män misstänks vara Jack the Ripper

Lördagen är inte många timmar gammal, förrän vilda rykten om mördarens identitet sprids genom slumkvarteret. ”Den blodige demonen” – som lokalbefolkningen kallar honom – har synts till lite varstans. Dessvärre råder det oenighet om vem han är, samt hur han ser ut, så informationen hjälper inte polisen.

En servitris på en pub ett par hundra meter från Hanbury Street 29 berättar att en skräckinjagande man tidigt på ­lördagsmorgonen – ungefär vid den tidpunkt då mordet tros ha begåtts – beställde ett litet glas öl. 

Han svepte det i ett drag, och hans utseende räckte för att skrämma henne från vettet. Mannen var iförd en brun, styv hatt, som var neddragen nästan ända till ögonen, som med kvinnans ord var ”vilda som en höks” – och hans händer hade intorkat blod mellan fingrarna.

En annan kvinna rapporterar att hon har lagt märke till en mystisk man med slaktarförkläde smyga omkring i nattmörkret, och en tredje berättar att hon vid halvsextiden har sett Annie stå och diskutera med en svartmuskig herre, som var omkring 40 år och klädd i en mörk rock och en mörk hatt.

Det enda ögonvittnena verkligen kan bli eniga om är att mördaren är en man på cirka 1,70 meter, så polisen har inte mycket att gå på. Under helgen griper ivriga konstaplar en uppsjö män, som dras in för förhör på polisstationerna i East End. Från allmänheten väller det dessutom in tips. 

Utlänningar, tjuvar, fyllon, tiggare, kroggäster, arbetare, anställda på det lokala slakteriet – alla möjliga män i alla möjliga åldrar tas in som misstänkta och släpps igen. Allt detta påtalas noga av pressen.

Tidningarna beskyller polisen för att vara oduglig och ”arresteringstokig”, men när gripandena efter ett par dagar så smått ebbar ut blir det annat ljud i skällan: Nu hånar journalisterna i stället den hårt pressade poliskåren för att vara ”arresteringsskygg”. 


Inte heller ­utredarna från Scotland Yard, som nu kopplats in på fallet, slipper kritik. De pekas ut som ”de klumpigaste utredarna i hela världen”. 

Spekulationerna var många bland boende i Whitechapel, när Jack the Ripper härjade på gatorna.
© Granger/Polfoto

Civila bildar medborgargarde mot Jack the Ripper

Två grymma mord på endast åtta dagar har försatt invånarna i Londons East End i en ängslig alarmberedskap. Som dagstid­ningen The Times skriver går ”Dark Annies ande igen i Whitechapel, ohämnad av rättvisan”.

I synnerhet de prostituerade är livrädda, medan i stort sett alla män är misstänkta.

På krogar och vid torgbodarna pratar alla oroligt om den osynlige mördaren. Som för att bidra till paniken och piska upp en om möjligt ännu otryggare stämning publicerar tid­ningarna varje dag nya, avskyvärda detaljer om morden på de prostituerade.

Dessutom går det knappt en dag utan att medierna kommer med goda råd till polisen. En skribent på tidningen Star föreslår bland annat att alla prostituerade efter mörkrets inbrott ska ha med sig en visselpipa, så att de kan blåsa en specifik signal, om de är i fara.

Daily News rekommenderar Scotland Yard att klä ut en handfull kvinnor till män för att använda dem som lock­beten. Den tanken avvisar ett polisbefäl dock i tidningens spalter:
”Alla mina män har mustasch eller skägg, och dessutom verkar en man i damkläder klumpig. 


Den militära träning som våra män genomgått kan inte döljas”, argumenterar han.

Veckan som följer efter Dark Annies död leder det utbredda missnöjet med polisens uppenbara brist på resultat till att en grupp näringsidkare i East End bildar ett slags medborgargarde. I spetsen för initiativet står den ansedde lokale byggmästaren George Lusk.

Medborgargardet utfärdar ett offentligt uttalande, i vilket medlemmarna inledningsvis beklagar polisens bristande förmåga att lösa de förfärliga brotten. Uttalandet fortsätter: 

”Därför har vi, de undertecknade, etablerat en kommitté och vi har för avsikt att utfästa en betydande belöning till den person, medborgare eller vem som helst i övrigt, som kan lämna upplysningar som kan leda till att mördaren eller mördarna kan ställas till svars”.

Överallt i London erbjuder sig medborgare att ge större eller mindre bidrag till en belöning, men förgäves. Mörda­ren är som uppslukad av jorden.

Trots att både privatdetektiver och amatörspanare från medborgargardet patrullerar gatorna – från midnatt till klockan fem varenda morgon – syns ­inte minsta spår av gärningsmannen. Han är som en flyktig skugga, ett fantasimonster, som inte låter sig fångas. Det finns till och med de som börjar fundera på om brotten kan ha orsakats av övernaturliga krafter.

Den teorin förkastas torsdagen den 27 september 1888, när nyhetsbyrån Central News Agency får ett brev. I det ger den dittills namnlöse mördaren för första gången sig till känna. I ett brev, skrivet med blodrött bläck, kastar han ljus över sitt motiv och avslöjar saker om morden som polisen bedömer att endast gärningsmannen kan känna till.

”Jag står inte ut med luder, och jag kommer inte att sluta sprätta upp dem, förrän ni fångar mig. Ni kommer snart att få höra om mig och mina lustiga små lekar. Min kniv är ljuvligt vass”, varnar avsändaren, som kallar sig ”Jack the Ripper” – Jack uppskäraren. Ett namn som aldrig ska glömmas bort.

Säljare gör hemskt fynd i mörkret

Klockan ett natten till söndagen den 30 september är smyckesförsäljaren Louis Diemschutz på väg hemåt längs Whitechapels Berner Street på sin kärra.

När han ska svänga in på gårdsplanen innanför nummer 14 kliver hans ponny abrupt åt vänster, så att Diem-schutz är nära att falla av och trilla ned på gatan. Förbryllad kliver han ned från kärran. I den dunkla belysningen har han svårt att se vad det är som fått hästen att stanna så tvärt.

Med sin piska trevar han sig därför fram, tills han känner något mjukt. När han stryker eld på en tändsticka kan han kort skymta en kvinnofigur, som ligger helt stilla med ansiktet vänt in mot husväggen. 


Diemschutz kan inte på rak arm avgöra om kvinnan är död eller berusad, och med onda aningar rusar han in på sitt rum för att hämta ett stearinljus. Strax därefter, i det fladdrande skenet från ljuset, bekräftas hans misstanke: Kvinnan har fått halsen avskuren, och blodet rinner fortfarande ur henne.

Chockad rör Diemschutz vid den ­döda kvinnan, som ligger med benen uppdragna under sig. Hennes kropp är fortfarande varm, konstaterar gatuförsäljaren, som noterar att hon kramar en ask halspastiller i sin vänstra hand.
Den mördade kvinnan är den 44-åriga prostituerade Elizabeth Stride, som från början är från Sverige, och som på gatan är känd under namnet Long Liz.

Hennes lik undersöks redan vid 01.30-tiden samma natt av polisläkaren George B. Phillips. Han behöver inte kasta någon längre blick på offret för att kunna slå fast att mördaren har skurit av både halspulsådern och luftstrupen med en lång och vass kniv. Snittet påminner mycket om det som han ungefär tre veckor tidigare har sett i halsen på den mördade Annie Chapman.

”Mord! En kvinna har huggits ihjäl”, lyder de chockerade rop som ännu en gång genljuder genom det sjaskiga Whitechapel. Trots den sena timmen är gatorna – där mördaren för inte så länge sedan måste ha skyndat fram på väg från sitt offer – fortfarande fyllda med människor på väg hem från krogarna. Ingen har emellertid sett honom.

Jack the Ripper hann alltid fly osedd från gärningsplatsen efter sina mord.

© Bridgeman

Vansinnet eskalerar med mord på mord

Vart Jack the Ripper har tagit vägen upptäcker polisen snabbt. Cirka tre kvart ­efter att livet har ebbat ut ur Elizabeth Stride gör konstapel Edward Watkins ett förfärligt fynd på Mitre Square, som är ett litet och dunkelt upplyst torg omgivet av stora packhus.

Under sin vanliga nattliga runda ­riktar konstapeln sin lykta mot torgets sydvästra hörn, som ligger nästan helt försänkt i mörker. Där glider ljuskäglan över en kvinnofigur, som såvitt Watkins vid en första anblick kan bedöma ligger på rygg i en blodpöl.

Watkins har en obehaglig känsla av vad som har hänt, men tar mod till sig och undersöker kvinnan på nära håll. Det han ser kommer han aldrig någonsin att glömma. Det är en syn som etsar sig fast på hans näthinna:

Ansiktet har vanställs och trasats sönder av djupa knivsår, halsen har skurits av i ett gapande sår, underlivet är uppsprättat med ett långt snitt, som sträcker sig hela vägen upp till bröst­benet, och inälvorna är uppdragna över kvinnans högra axel. Med sitt huggande och skärande har mördaren reducerat 46-åriga Catherine Eddowes till en blodig köttklump.

Londons befolkning fruktar Jack the Ripper

När dagen gryr söndagen den 30 september sjuder London av lika delar ils­ka, rädsla och förfäran. ”Två kvinnor brutalt mördade i natt” och ”Kvinnor skurna i småbitar”, ropar tidningspojkarna, som säljer som aldrig förr.

Så gott som alla samtal i den brittiska huvudstaden kretsar kring dubbelmordet, och överallt i London hälsar invånarna på varandra med: ”Har du hört? Är det ­inte förfärligt?”.

På mordplatserna – Berner Street och Mitre Square – vimlar det av nyfikna, som knuffas och trängs för att få en skymt av gärningsplatserna.

Framåt dagen blir trängseln så svår att polisen av hänsyn till utredningen väljer att spärra av båda områdena. Ännu famlar polisen dock i mörkret i jakten på Jack the Ripper. De hittar inga blodiga fotspår, inget kvarlämnat vapen, inte ett enda föremål som kan skvallra om gärningsmannens identitet.

Trots att poliserna lyckas spåra upp personer som tror sig ha fått en skymt av mördaren, är beskrivningarna så svävande att de kan passa in på varenda man av någorlunda genomsnittlig kroppsform – så polisen har inte tillstymmelse till spår.

Vid obduktionen av Catherine Eddowes upptäcker läkarna att den illa tilltygade kvinnan har fått vänster njure borttagen. När George Lusk – mannen bakom det medborgargarde som försöker komma åt Jack the Ripper – den 16 oktober 1888 får ett brev, faller just detta organ, eller rättare sagt endast hälften av det, ut ur kuvertet och landar på bordet framför honom.

I den makabra texten, som inleds med orden ”From Hell”, från helvetet, berättar avsändaren att njuren tillhör Catherine Eddowes. Han skriver att han har stekt och ätit upp den andra halvan. ”Den smakade riktigt bra”, berättar brevskrivaren, innan han avslutar sin hälsning med ett hånfullt ”fånga mig om ni kan”.


Det tycks emellertid inte vara någon som kan få tag i Jack the Ripper. Inom poliskåren är man djupt frustrerad och vet inte om man ska leta bland White­chapels sorgliga trashankar, eller om mördaren gömmer sig någon annanstans i London. 

Det enda polisen kan göra för att förhindra en upprepning är att uppmana gatans kvinnor att hålla sig inomhus på nätterna – eller åtminstone att följas åt två och två.

Det är ett råd som de flesta tar till sig, men efter hand som dagarna och ­veckorna går utan några nya mord, sänker lugnet sig åter över Whitechapel och övriga London. 


Invånarna slutar att vara rädda, och de flesta andas ut, i hopp om att Jack the Ripper har begått sitt sista mord. Fredagen den 9 november 1888 visar det sig emellertid att fasorna ännu inte är över.

Sensationstidningen ”Police News” publicerade ständigt artiklar med spekulationer om vem Jack the Ripper var.
© Topfoto/Polfoto

Jack the Ripper styckar sitt offer

Mary Kelly är 25 år, mörkhårig och begåvad med en perfekt timglasfigur. På gatan har hon aldrig problem att locka kunder, och därför har hon råd med en bättre bostad än många av sina medsystrar i samma bransch.

Kelly har hyrt en kammare i ett hus på Miller’s Court 13. Det är där hon bor och tar emot sina kunder. När hon har tagit sig ett glas eller två, vilket sker så gott som dagligen, har hon dock en benägenhet att glömma att betala hyran – och den 9 november har det hänt igen.

På förmiddagen bankar Kellys hyresvärd, Thomas Bowyer, på hennes dörr för att driva in skulden på ett pund och en shilling – men hon reagerar inte.

Bowyer kikar in genom fönstret, och i det halvmörka rummet skymtar han Mary Kelly ligga naken på sängen, fullständigt insmord i blod.

De konstaplar, läkare och utredare som strax därefter anländer till Miller’s Court har under sina karriärer konfronterats med förfärliga brott. Den syn de nu ställs inför är emellertid en djävuls verk snarare än en människas. Mary Kelly har inte bara mördats – hon har lemlästats, så att hon knappt ser ut som en människa längre.

Halsen är avskuren från öra till öra, magen och underlivet är uppsprättat, i stort sett vartenda organ har skurits ut, och brösten har amputerats och placerats vid sidan av kvinnans lever på kanten av sängen. Öronen och näsan har skurits av, ansiktet har i princip skalats av, och utspridda på både säng och bord ligger stora köttstycken.

”Hon har styckats som ett djur hos slaktaren”, bekräftar en av poliserna. 

Jack the Ripper försvinner spårlöst

Det tar en grupp av Storbritanniens mest erfarna rättsmedicinare hela sju timmar att obducera Mary Kelly och sätta ihop liket, så att det kan identifieras och begravas. I rapporten slår experterna fast att det rör sig om ”ett överlagt mord begånget av en okänd person”.

Vare sig läkare, polis eller press hyser något som helst tvivel om att den okände personen är Jack the Ripper.

Enligt polisen har den fruktade seriemördaren fem liv på sitt samvete – kanske ännu fler. Efter det brutala mordet på och styckningen av Mary Kelly syns mördaren dock aldrig till igen.

I åratal gör polisen sitt yttersta för att ringa in gärningsmannen, och spekulationerna om hans identitet är lika många som de konkreta uppgifterna om honom är frustrerande få.

I en tid då DNA-test och fingeravtryck hör framtiden till, och då polisens verktyg är begränsade till förhör, bevakning av misstänkta och ofullständiga rättsmedicinska undersökningar, lyckas man aldrig peka ut mördaren. Efter mer än 2000 förhör – och nästan 100 häktningar av misstänkta personer – läggs utredningen ned 1892.

Jack the Ripper slipper alltså ostraffad ifrån sina vidriga dåd i Whitechapel – och till skillnad från sina fem offer försäkrar han sig om odödlighet.

I dag, mer än 125 år efter att hans mördande skrämde invånarna i London från vettet, lever han vidare i män­niskors medvetande som historiens mest beryktade seriemördare.

Kanske är du intresserad av...