USAs värsta seriemördare: Ted Bundy.

Historiens värsta seriemördare

Seriemördare har troligen alltid funnits, men förr i tiden kom de nästan alltid undan med sina hemska brott. I dag brukar de allra flesta seriemördare gripas så småningom. Och många njuter sedan av mediernas uppmärksamhet.

23 september 2015 av Ida Buhl

Seriemördare ur alla samhällsklasser

Den mest utbredda definitionen av seriemördare är personer som tar livet av två eller flera personer vid skilda tillfällen. Däremellan håller de sig lugna och lever helt vanliga liv. Ett gemensamt drag är också att seriemördarens personlighet har flera grader av psykopati, vilket betyder att en seriemördare saknar empati och därmed inte kan känna medlidande med sina offer. Dessutom är de allra flesta seriemördare män.

Seriemördare förekommer inom alla nationaliteter och samhällsklasser och förövarens intellekt spänner från att vara svagt till att vara mycket skarpsinnigt. Motivet till deras illgärningar skiftar även om de allra flesta har det gemensamt att de uppnår en form av tillfredsställelse av själva dödandet – t.ex. en njutning av att de har en total makt över en annan människa.

Den amerikanska seriemördaren Ted Bundy, som dödade mer än 30 kvinnor mellan 1961 och 1978, uttryckte följande:

”Du märker det sista andetaget lämna deras kropp. Du ser in i deras ögon. En person i den situationen är Gud.”

Andra typiska motiv bland seriemördare är sexuell tillfredsställelse, ekonomiska förtjänster och jakten på berömmelse.

Seriemördare var djävulens verk

Seriemördare har givetvis alltid existerat och historien är full av berättelser om människor som dödat för njutningens skull. Bland andra den franske adelsmannen Gilles De Rais, som ska ha dödat över 140 barn och unga under åren 1431–40, eftersom det hetsade upp honom sexuellt.

Före upplysningen förknippades ogärningar som mord med djävulen. Mördaren var besatt av en ond ande eller hade ingått en pakt med Satan. När en mördare skulle fällas skedde det mot bakgrund av vittnesutsagor och tortyr av den förmodade gärningsmannen, som därför vanligtvis erkände oavsett om han var skyldig eller ej.

Samtidig var det lätt för en utstuderad seriemördare att ducka för ordningsmakten. Många människor levde i stor fattigdom, där de flesta ur inflytelserika samhällsklasser knappast brydde sig ifall de fattiga levde eller inte. Och om någon fattig försvann var det ingen som tänkte på det.

Vetenskap fällde kvinnlig seriemördare

Bristen på modern rättsmedicin ledde också till att det var svårt att fastslå om ett dödsfall hade orsakats av sjukdom eller om en mördare hade gått lös. Under 1800-talet blev det dock, tack vare många rättsmedicinska landvinningar, lättare att fälla seriemördarna. Man kunde bland annat med hjälp av toxikologi (läran om gifters egenskaper och verkningar) spåra giftämnen i människokroppen.

Denna upptäckt ledde år 1873 till att en av historiens mycket få kvinnliga seriemördare, brittiskan Mary Ann Cotton, fälldes. Hon tros ha mördat uppemot 21 personer med arsenik – bland dem såväl hennes äkte make som besvärliga barn och styvbarn. Motivet ska ha varit makens pension och troligen även en pervers njutning av att ha sett sina offer lida en långsam och smärtfylld död.

Berömd seriemördare – kanske rena fantasierna

1800-talet var en period då även en rad andra seriemördare härjade. Bland andra den legendariske seriemördaren Jack The Ripper, som fann sina offer bland Londons prostituerade. Offrens lemlästade kroppar påträffades i Londons stadsdel Whitechapel, ökänt för prostitution och kriminalitet.

Jack the Ripper blev den första seriemördaren som uppnådde egentlig berömmelse – inte minst på grund av utvecklingen inom medierna. Tidningarna under 1800-talet blev billigare att producera och köpa och kunde därför läsas av gemene man. Man braskade på med stora rubriker, talrika illustrationer och kortare artikelformat.

Namnet Jack The Ripper härstammar från ett brev som skickades till förmannen för en grupp frivilliga invånare som patrullerade Whitechapel-kvarteren år 1888. I brevet tog en man som kallade sig Jack The Ripper på sig morden.

Av allt att döma var brevet en förfalskning, och än i dag råder stor oenighet om huruvida Jack The Ripper över huvud taget har existerat. Många menar att det snarare var mord utförda av olika gärningsmän och att dåden snickrades ihop av en sensationslysten press. Men namnet Jack The Ripper hängde kvar och han är fortfarande en av historiens mest kända seriemördare.

Krigstider – paradis för seriemördare

Somliga historiska omständigheter har varit synnerligen gynnsamma för seriemördare, t.ex. krigstider då samhället har präglats av kaos och människor lättare har försvunnit av förklarliga skäl.

Så var fallet i bl.a. Tyskland under mellankrigsåren, något som seriemördare Friedrich, “Fritz” Haarman, känd som ”Vampyren från Hannover”, utnyttjade. Minst 24 pojkar och unga män föll offer för Fritz under åren 1918 till 1924. Deras kläder och kött sålde han på svarta marknaden. Tillnamnet ”vampyren” fick han för att han mördade sina offer genom att krossa struphuvudet med tänderna.

Även seriemördaren Carl Grossman, känd som ”Slaktaren från Berlin”‚ utnyttjade de kaotiska tiderna under mellankrigsåren för att döda ett okänt antal kvinnor – troligen fler än 50. Liksom seriemördaren Fritz sålde även Grossman deras kött på svarta marknaden, eller använde det för att stoppa korvar som han sedan sålde i sin korvkiosk.

DNA avslöjar seriemördare

Under de senaste decennierna har utvecklingen inom rättsmedicin, till exempel DNA-analyser, gjort det svårare för seriemördare att undkomma rättsväsendet, och i några fall har DNA-analyser även bidraget till att lösa uppklarade mordfall.

Bland annat löstes fallet med den amerikanska seriemördaren “Bostonstryparen”, som tog livet av 13 kvinnor i början av 1960-talet, först år 2013. Då hade tekniker fått tillåtelse att gräva upp liket efter den förmodade gärningsmannen Albert DeSalvo och jämföra hans DNA med DNA som hittats på ett av offren. DeSalvo erkände morden redan år 1967 men dömdes aldrig på grund av brist på tekniska bevis.

Seriemördare älskar uppmärksamheten

Den ökande mediekonsumtionen har gjort seriemord extra lockande för de seriemördare vars primära motiv är uppmärksamhet.

Så är fallet med bland andra seriemördaren som gick under namnet Zodiac och som dödade minst fem personer i Kalifornien under åren 1962–64. Zodiac kontaktade själv polisen efter varje mord och skickade dessutom fyra brev till pressen med kodade meddelanden som han påstod skulle avslöja hans identitet, och som han krävde skulle tryckas på tidningarnas förstasidor. Endast ett av de kodade meddelandena knäcktes och Zodiacs identitet är fortfarande okänd.

Ett annat exempel på en berömd seriemördare är Jeffrey Dahmer, som dödade 17 pojkar och unga män under åren 1978 till 1991 då han greps. Enligt Dahmer själv begick han det första mordet för att han inte villa att offret skulle gå hem.

Senare började Dahmer att äta köttet från sina offer för att ha dem hos sig för evigt. Efter att Dahmer hade dömts som seriemördare tog han emot stora penningsummor från beundrare som ville göra livet i fängelset lite lättare för honom.

Jeffrey Dahmer, som dödades av en medfånge år 1994, har liksom många andra seriemördare blivit föremål för att rad bokutgivningar, dokumentärfilmer och flera spelfilmer. Offentlighetens aptit på seriemördare är uppenbarligen lika ändlös som seriemördarens aptit på offer.

De värsta seriemördarna genom tiderna – läs vårt stora tema

Kanske är du intresserad av...