Herdemördaren misstänktes ha begått minst 25 mord under sina vandringar i Frankrike.

Herdemördaren Joseph Vacher hade fritt spelrum

En perverterad mördare terroriserar byarna i 1800-talets Frankrike. Joseph Vacher mördar främst unga herdar och försvinner sedan spårlöst. Polisen står rådlös – tills en ung undersökningsdomare får en idé.

30 juli 2015 av Troels Ussing

Joseph Vacher slår till

Svetten droppar ur porerna på Jean-­Marie Robins hud, medan den unge herdepojken ivrigt ropar ”Allez, allez!” åt sin boskapshjord. Korna reagerar motvilligt och lunkar slött framåt. Den sista dagen i augusti 1895 är djävulskt het och värmen suger kraften ur allt levande. Solen gassar obarmhärtigt över det kuperade landskapet i Onglas, fyra mil öster om Lyon, men som vanligt har herdarna inget val; boskapen måste drivas ut på betesängarna utanför byn.

Jean-Marie blir överraskad då en annan herdes ko ­kommer gående nedför en kulle. Det är inte alls likt Jean-Maries vän, den 16-årige Victor Portalier, att vara så ouppmärksam på sina kor. För att hjälpa sin kamrat börjar Jean-Marie fösa kon tillbaka mot det skuggande valnöts­trädet som Victor brukar sitta under. Men bara några ­meter från trädet är Jean-Marie nära att trampa i en blodpöl, och lite längre bort är det torra gräset fläckigt av mörkrött blod. Strax därefter får han syn på Portaliers skjorta som är indränkt i blod. Han skriker högt och rusar nedför backen, rädd att hitta sin vän död.

Mordet skrämmer folk i området

Flera personer i trakten hör skriken och kommer springande. Vid några enar, 60 meter från valnötsträdet, ligger Victor Portalier med flera sticksår och ett långt snitt över halsen. Den 16-årige pojken är uppsprättad från bröst­benet till övre delen av innerlåret. Byxorna är neddragna till smalbenen och hans penis och den ena testikeln har skurits av och kastats iväg flera meter från den
döda kroppen. Det är en makaber syn.

Byborna blir vettskrämda och har svårt att ta in att en ung pojke från deras lilla by har blivit så brutalt mördad. De är uppjagade när de berättar för polisen att en vagabond hade kommit till byn ­dagen före mordet, och frågat efter pojken som han lärt känna under ett tidigare besök i Onglas. Byborna vet inte vad vaga­bonden heter men de berättar att mannen hade tjocka, svarta ögonbryn och att området kring hans högra öga såg konstigt och ärrat ut. Byborna förutsätter att det måste vara han som utfört det bestialiska dådet.

Ingen av dem vet att detta är långtifrån första gången som mördaren har slagit till. På sin vandring genom sydöstra Frankrike har han lämnat ett ohyggligt spår av blod efter sig. Och vagabonden är långt­ifrån färdig med att sprida död och skräck på den franska landsbygden.

Polisen ger upp försöken att hitta Joseph Vacher

På eftermiddagen den 31 augusti 1895 traskar Joseph Vacher, 25, i raskt tempo genom en ravin utanför Onglas. Ännu en gång har han lyckats angripa ett offer – och dessutom ta sig ifrån brottsplatsen utan att bli upptäckt.

I mer än ett år har han vandrat runt som vagabond, sedan han släpptes ut från en anstalt i Saint-­Robert i centrala Frankrike. Där har han suttit inspärrad efter att ha försökt mörda en före detta fästmö. Men den frisläppte fången har kvar sin blodtörst och sitt hetsiga temperament – även om läkarna i Saint-Robert slagit fast att Vachers ”nervösa sammanbrott” efter mord- och självmordsförsök nu har botats.

Än så länge är det bara Vacher själv som känner till alla de mord han begått under sina vandringar. Alla de skändade kropparna har hittats, men den listige Vacher vet att om han bara lyckas ta sig ut ur det ena domstolsområdet och in i nästa, kan han inte gripas. På 1890-talet är samarbetet mellan de olika polisdistrikten nästintill obefintligt.

Utredarna i Portalier-mordet, som lyder under regionen Bugey, tappar snart bort vagabonden som invånarna i Onglas tror är den unge herdens mördare. Två dagar efter mordet får ett vittne syn på vagabonden med de tjocka ögonbrynen vid en järnvägsbro över floden Rhône, men när polisen frågar ut vittnet har vagabonden hunnit försvinna. Han måste ha lämnat området, konstaterar polisen.

Den 22 november 1895 lägger myndigheterna ned fallet och rapporterna stoppas undan i arkiven. Mördaren kan fortsätta med sina grymma illdåd.

Ny undersökningsdomare fortsätter jakten på Joseph Vacher

Den 20 juni 1897 – nästan två år efter mordet på Victor Portalier – sitter Émile Fourquet i Lyon och dricker kaffe tillsammans med några kolleger. Han har nyligen blivit undersökningsdomare i staden Belley, som är centralort i regionen Bugey. Detta är ett drömjobb för den 35-årige ­juristen. Nu kan han ”leva ut en brinnande passion” och ägna sig åt ”människojakt”, skriver han i sina memoarer.

Medan han och hans kolleger sörplar i sig det varma morgonkaffet kommer den offentlige åklagaren in genom dörren och slänger dagens utgåva av tidningen Le Lyon Républicain på bordet.
”Titta, vilket hemskt brott som begåtts utanför Lyon i förrgår”, säger åklagaren och pekar på rubriken ”Herdemord”. Genom sina små, runda glasögon läser Fourquet att den 13-årige herden Pierre Laurent har blivit ”skändligen mördad” bland kullarna flera kilometer väster om Lyon.

”Det usla kräket drog sig inte för att tillfredsställa sina bestialiska drifter, sprättade upp kroppen och lemlästade den. Det unga offret attackerades av en avskyvärd best, som dessvärre har försvunnit utan att lämna några spår”, står det i artikeln.

Fourquet och hans kolleger vet att mordet har skett utan­för deras distrikt och att de därför inte kan utreda det. Men en av kollegerna påpekar att detaljerna påminner om ett mord som begåtts i Fourquets distrikt två år tidigare. ”Din föregångare hittade aldrig mördaren. Han trodde att det var en vagabond”, säger kollegan.

Fourquet blir nyfiken och ber sin assistent att hämta upp Portalier-akterna ur arkivet. Därefter ägnar han ett helt dygn åt att granska varenda liten detalj i de båda morden, och upptäcker slående lik­heter. I båda fallen har förövaren smugit sig på sitt offer och gjort ett djupt snitt i halsen. Därefter har han skändat den döda kroppen. Före morden har vittnen dess­utom sett en vagabond med hotfullt utseende i trakten, och efter morden har den okände mannen försvunnit.

Fourquet känner sig övertygad. Även om det gått nästan två år mellan morden kan det vara samma gärningsman. Undersökningsdomaren telegraferar genast till sin chef och ber om tillstånd att öppna det två år gamla Portalier-­fallet igen. Han får klartecken. Människojakten kan börja.

Fourquet sätter ihop ett signalement av Joseph Vacher

I Belley arbetar Fourquet systematiskt. Han kontaktar ­olika domstolskretsar i sydöstra Frankrike, och snart har han en trave rapporter om ouppklarade brott på skrivbordet. Han granskar allihop ”i nattens stillhet och ensamhet”, skriver han senare i memoarerna. Han bedömer att hela åtta mord kan ha samband med varandra.

På sitt sedvanliga, noggranna sätt tar Fourquet itu med pappersarbetet och skriver in alla detaljer i stora scheman – ett för tillvägagångssätten vid de olika morden, ett annat för hur gärningsmannen förmodas se ut. Dagar och nätter går, och ­rutorna med uppgifter om mordvapen, likens placering och mördarens sätt att skända sina offer bara växer.

Undersökningsdomaren letar upp de ursprungliga vittnena i fallet Portalier och låter hämta in dem till sitt kontor, där han förhör dem för att samla in mer information. Utifrån vittnesmålen får han fram små detaljer om mörda­rens accent och hans säregna, kväljande lukt.
Efter flera veckors hårt arbete är hans scheman fulla med information. Fourquet stryker under alla gemensamma drag med blå penna, och utifrån dem skapar han en gärningsmannaprofil av personen bakom morden.

Under tiden har tidningarna fått nys om att det kan vara fråga om en seriemördare. Le Lyon Républicain upplyser läsarna om att det förutom Pierre Laurent finns andra ”unga herdar som efter sin död blivit uppsprättade och skändade”. Tidningen berättar även att morden ”plågat landsbygdens samhällen” och att herdar inte ”vågar föra sina hjordar bort från bebodda områden”. Allt beror på ”Herdemördaren” eller ”Jack the Ripper från sydöst” som dagstidningarna kallar mördaren, som började begå sina brott några år efter att ”Jack the Ripper” spridit skräck i London genom att mörda och skända fem kvinnor.

Tidningarna skriver ingenting om att mördaren även har förgripit sig sexuellt på de flesta av sina unga offer. Dessa fasansfulla uppgifter håller Fourquet hemliga tills­vidare; det är alltför avskyvärt för att nämnas offentligt. Fourquet nämner det inte ens i signalementet, som han skickar ut till 250 polisdistrikt över hela Frankrike.

”Telegrafera till mig om han syns till”, avslutar Four­quet sin skrivelse, i hopp om att snabbt kunna sätta klorna i den misstänkte mördaren. Den första stora efterlysningen i fransk kriminalhistoria är ett faktum.

Bönder övermannar Joseph Vacher

Helt ovetande om Fourquets intensiva efterforskningar vandrar Joseph Vacher omkring på de sydfranska grusvägarna på sommaren 1897. Sedan överfallet på Pierre Laurent har vagabonden gått söderut tillsammans med en liten svart-vit hund som han köpt för fyra francs.

Den 4 augusti kommer han och hunden in på en gård i Ardèche-området mellan Lyon och Medelhavet. Bonden förbarmar sig när Vacher ber om lite mat, och öser upp stuvning i en skål åt vagabonden. Vacher äter girigt och sätter ned resterna till hunden, som vänder bort nosen. ”Om du inte äter det, slår jag ihjäl dig”, skriker Vacher till djuret.

Bonden står som förstenad och ser på när främlingen tar upp en klubba ur sin säck och slår den flera gånger i huvudet på hunden, tills djuret ligger livlöst på marken. Vacher begraver hunden och till bondens stora lättnad försvinner han sedan från gården.

Men Vacher har inte lyckats stilla sin blodtörst, och bara ett dygn senare blir driften att döda överväldigande, då han får syn på en kvinna som samlar ved i skogen. Hon går för sig själv och vagabonden har inte sett hennes man som finns längre bort bakom träden. Vacher smyger sig på kvinnan bakifrån och lägger händerna hårt kring hennes hals, men när han en kort sekund släpper greppet för att ta fram ett vapen skriker kvinnan högt.

Bara några sekunder senare kastar sig hennes man över Vacher, som först kör sin vandringsstav i ögat på bonden och därefter hugger en sax i benet på honom. Men bonden låter sig inte övermannas utan håller främlingen i schack tills grannarna kommer till undsättning.

”Den hyndan! Om hon inte hade skrikit så mycket skulle allt ha varit över nu och jag skulle ha varit i ett ­annat polisdistrikt”, gormar Vacher när han några timmar senare sitter bevakad av fem bönder från trakten, medan de väntar på att gendarmerna från närmaste stad, Tournon, ska komma och hämta vagabonden.
Domstolen i Tournon dömer Vacher till tre månaders fängelse för ”störande av den allmänna friden”. Vagabonden tar straffet med ro; ingen har kopplat ihop hans tidigare brott med det senaste överfallet.

Men Vacher har otur: distriktets undersökningsdomare har lagt märke till vagabonden med det otrevliga utseendet. De tjocka, svarta ögonbrynen, den sneda munnen, det rödsprängda högerögat – alltihop får små varningsklockor att ringa. Undersökningsdomaren tar fram Fourquets signalement. Detta kan mycket väl vara mannen som hans kollega efterlyser!

Domaren tar fram en penna, skriver ned alla detaljer i Joseph Vachers utseende och skickar dem till Belley. Bara ett par dagar senare får han svar från Fourquet. Meddelandet är tydligt: ”Transportera genast fången till Belley.”

Joseph Vacher dömdes till tre månaders fängelse efter ett mordförsök på en ung kvinna. Foto: Le Petit Journal

Fourquet lockar Joseph Vacher i fällan

Sedan han skickade ut signalementet på den misstänkte gärningsmannen har Émile Fourquet fått in flera svar. Men med omkring 400 000 vagabonder i Frankrike är det inte lätt att hitta den rätte, och dittills har förhören med de misstänkta inte gett någonting. Fourquet hajar dock till när ett par poliser leder in den 28-årige Joseph Vacher i förhörsrummet i Belley.

Juristen tittar ömsom i sina papper, ömsom på vagabonden. Varenda detalj i hans utseende stämmer överens med signalementet av mördaren. Fourquet börjar lugnt prata med fången om hans tid som soldat, vistelsen på anstalten och inte minst hans vandring i sydöstra Frankrike. Fourquet leder in samtalet på departementet Ain, där Vacher medger att han har varit, och snart ringar undersökningsdomaren även in den lilla byn Onglas: ”Du misstänks ha varit i Onglas ... och dödat Victor Portalier, som bodde i området”, säger Fourquet myndigt.

I samma ögonblick inser undersökningsdomaren att han gått för fort fram. Utan att blinka förnekar Vacher att han dödat den unge herden. Han vet att han måste vara försiktig med vad han säger under förhöret.

I tre veckor fortsätter Fourquet med sina förhör, men får ingenting ur vagabonden. Han blir tvungen att spela ut sitt ”sista kort”, som han formulerar det i sina memoarer: ”Nu inser jag att du inte är mannen jag letar efter”, säger han till Vacher. ”De har gjort ett miss­tag i Touron. Du är den fjärde jag har fått hitskickad, och den fjärde jag måste låta gå.”

Fourquet lovar att han tänker släppa Vacher fri – men han vill först höra lite fler berättelser om mannens liv på landsvägarna, eftersom han håller på och skriver en bok om vagabonder. Vacher blir misstänksam, men när Fourquet visar honom ett stort pappersark fullt med anteckningar till en sådan bok, sänker vagabonden garden. Vacher skryter om att han kan vandra dag och natt, och lätt avverka tre mil per dygn. Dessutom följer han alltid det milda vädret; på vintern traskar han söderut och på sommaren är han i trakterna kring Lyon.

Fourquet får vagabonden att peka ut sin rutt på en karta. Juristen har hela tiden morden i tankarna, och frågar om exakt när Vacher har vistats på de olika platserna. Snart framträder ett tydligt mönster: vagabonden har varit i närheten av alla morden då de ägt rum.

Fourquet är övertygad om att han fångat gärningsmannen. Den 7 oktober 1897 kallar han in tolv personer från Onglas för att identifiera den misstänkte. Tio av dem är helt säkra på att Vacher är den vagabond som de sett timmarna före mordet på Victor Portalier.

”Jag ska bevisa för dig att jag känner till allt du gjort”, säger Fourquet när han senare konfronterar Vacher som blir alldeles paff över att han åter är misstänkt för mord. Fourquet behöver dock ett erkännande, eftersom inget av vittnena har sett när Portalier mördats. Han räknar upp vart och ett av morden och kopplar dem till vagabonden.

”Och jag bör tillägga att du våldtog eller sprättade upp alla offren. Åtskilliga vittnen har sett och känt igen dig”, påstår Fourquet och ger vakterna order om att genast föra den misstänkte tillbaka till cellen.

Vacher är alldeles blek när han lämnar förhörsrummet, tydligt skärrad över att ha blivit avslöjad. Fram till den dagen har han varit säker på att klara sig undan. Vid 19-tiden samma kväll sitter Fourquet och äter på sitt kontor, då en vakt knackar på dörren. Han räcker fram ett brev från Vacher. Undersökningsdomaren öppnar det genast och ler när han får syn på en mening mitt i brevet: ”Ja, det var jag som begick alla de brott du anklagar mig för”, står det.

På en bild för en tidning bär den dödsdömde sin vita pälsmössa och en nyckelknippa som ska symbolisera nycklarna till himmelrikets port. Foto: Bibliothèque de la Ville de Lyon

Joseph Vacher påstår att hundbett orsakade de ohyggliga morden

Även om Vacher har erkänt sina grymma dåd har han ­inte alls tänkt sig att sluta sina dagar i giljotinen. Vagabonden vet nämligen att andra mördare i Frankrike har dömts till sluten anstalt sedan de förklarats ha varit sinnessjuka vid tiden för dådet. Eftersom Vacher tidigare har suttit ­på ­anstalt under tio månader tycker han att hans försvar är givet: ”Allt detta har utförts i stunder av raseri. Jag blev biten av en rabiessmittad hund när jag var sju-åtta år ... Jag har alltid tyckt att medicinen (från behandlingen av bettet, red.) skadade mitt blod”, förklarar Vacher i sitt erkännande, i hopp om att få behålla huvudet.

Fallet får enorm uppmärksamhet i pressen och reportrar vallfärdar till Belley för att kunna berätta om den värste seriemördaren i Frankrikes historia. Vacher beskrivs som ”den blodige vandraren”, ”uppskäraren”, eller helt enkelt ”monstret”. En fotograf får tillstånd att ta en bild av mördaren; Vacher poserar i sin mössa av kaninskinn som han själv tycker symboliserar renhet och oskuld.

Under tiden landar 88 nya ouppklarade mord på Fourquets bord. Kanske kan även de kopplas till seriemördaren. Juristen sliter från sju på morgonen till midnatt, varenda dag, med bevismaterialen och Vacher erkänner ­ytterligare tre mord. Men sen blir han arg över att Four­quet inte låter honom publicera en text om sin sinnessjukdom i tidningarna, och slutar helt sonika att berätta.

Fourquet har emellertid större bekymmer. Juristen vet att seriemördaren i praktiken kan slippa dödsstraff i domstol, vilket skulle göra allmänheten rasande; folket vill se Vachers huvud avhugget. Fourquets utredning har lett fram till gärningsmannen, men för att vara säker på att Vacher ska dömas till döden inser juristen att all medicinsk och psykologisk bevisning måste vara perfekt.

Som tur är kan undersökningsdomaren få hjälp av dr Alexandre Lacassagne, en av den tidens mest respekterade läkare. Hans arbete har bildat skola inom rättsmedicinen, och fallet Vacher har väckt Lacassagnes kriminologiska nyfikenhet. Läkaren engagerar sig ivrigt i fallet och besöker Vacher i fängelset för att bedöma om morden kan ha utförts under ett anfall av raseri och sinnessjukdom.

”Det första intryck man får när man ser Vacher och hans vita kaninskinnshatt – vit som är oskuldens färg – är att mannen spelar en komedi”, antecknar Lacassagne ­under ett besök i Vachers fängelsecell.

Herdemördaren säger nästan ingenting alls under besöken, och Lacassagne medger att han inte kan dra några slutsatser utifrån intervjuerna. I stället måste han analysera de rättsmedicinska detaljerna från brottsplatserna. ­Eftersom läkaren inte själv utfört obduktionerna låter han en tecknare avbilda liken så som de påträffades. Därefter ägnar kriminologen flera veckor åt att leta efter gemensamma drag bland de många morden.

Efter flera månader är Lacassagne klar med sitt arbete, och rättegången mot Vacher kan börja.

Lacassagne ger Joseph Vacher dödsstöten

Onsdagen den 26 oktober 1898 är rättssalen i staden Bourg-en-Bresse i Ain full med folk. Journalister, några har kommit ända från New York, sitter beredda med pennan och nyfikna åskådare trängs på de hårda träbänkarna.

Klockan 8.40 går ett sus genom åhörarna då Vacher, med kaninmössan på huvudet, förs in av vakterna. ”Rätten är samlad! Hattarna av!” hörs det några minuter senare från en funktionär. Vacher tar motvilligt av sig sin älskade vita mössa. Domaren Adhémar de Coston träder in i rättssalen, iklädd sin röda kappa.

Den första halvtimmen ägnas åt att läsa upp åtalspunkterna. Även om alla morden har betydelse för bedömningen av huruvida Vacher är sinnessjuk eller ej, är han bara åtalad för mordet på Victor Portalier från Onglas. Det är det enda av morden som begåtts i distriktet Ain, där Bourg-­en-Bresse är huvudort.

Under hela den första dagen frågar domaren ut Vacher, som styvnackat står fast vid sina förklaringar: ”Jag hade hundratals tillfällen att döda. Men jag dödade bara för att min sjukdom kom över mig. Jag är inget monster. Jag har blivit biten av ett glupskt djur”, försvarar ­vagabonden sig och hävdar att det skarpa solljuset på kullarna i Onglas fick odjuret i honom att vakna till liv.

Först på rättegångens tredje och sista dag är det dags för dr Lacassagne att presentera sina slutsatser för domaren och juryn. Den välklädde läkaren har med sig skisser över morden. Bilderna som delas ut till alla jurymedlemmar föreställer barn, så unga som 13 år, uppsprättade. Medan juryn studerar skisserna går Lacassagne igenom morden och förklarar att mördaren alltid följt samma tillvägagångssätt: han har valt ut sina offer på ensliga platser, skurit halsen av dem och därefter släpat undan liken för att skända dem.

”Vacher improviserade inte. Han följde alltid samma mönster”, säger Lacassagne. Han drar slutsatsen att morden ”inte har begåtts av en sinnesförvirrad man, utan av en sadistisk, asocial individ”.

”Han ljuger! Jag lovar, det är fel! Å, mitt stackars huvud!” ropar Vacher men får inga sympatier. Vachers försvar blir allt svagare då Lacassagne kan avslöja att bett från rabiessmittade hundar aldrig tidigare har lett till sinnessjukdom. Domaren de Coston undrar om Vacher är född sinnessjuk.

”Absolut inte. Han har inga tecken på ärftliga skador. Han är ansvarig”, säger Lacassagne.

Klockan nio på kvällen har alla ­dagens vittnen förhörts och de Coston skickar ut juryn för enskild överläggning. De ska ta ställning till två frågor: Var det Vacher som dödade Portalier den 31 augusti 1895? Och var det en medveten handling? Bara en kvart senare återvänder jurymedlemmarna till rättssalen med sitt utlåtande: ja på båda frågorna.

”Du är dömd till döden”, säger de Coston till Vacher.

”Då får det bli så. Men jag säger: Må förbannelser drabba dem av er som har dömt mig!”, säger Joseph Vacher med adress till juryn.

Tidigt på morgonen den 31 december 1898 släpar ­bödeln fram Vacher till avrättningspodiet. ”Fegis!” ropar åskådarna som står runt om. Strax därefter faller bilan i giljotinen, och herdemördaren har fått sitt straff.

Morden kartlagda

Undersökningsdomaren lyckades få Joseph Vacher att erkänna elva av de 25 mord han var misstänkt för.

Eugénie Delhomme, 21 år Eugénie tar en paus i sitt arbete på en sidenfabrik och går en sväng i kvällsmörkret den 19 maj 1894. Vacher får syn på flickan och knivhugger henne upprepade gånger.

Louise Marcel, 13 år Louise letar efter sin hundvalp då hon råkar möta mördaren den 20 november 1894. Två dagar senare hittar Louises föräldrar hennes kropp i ett gammalt fårstall.

Augustine Mortureux, 17 år Den 12 maj 1895 stryper Vacher flickan och knivhugger henne ett par gånger. Mordvapnet hittas intill en väg; Vacher har troligen blivit rädd och sprungit iväg.

Enke Morand, 58 år Den äldre kvinnan dödas den 24 augusti 1895 med Vachers karaktäristiska snitt tvärs över halsen. Senare ångrar han mordet, då ”folk i den här regionen är så gästvänliga”.

Victor Portalier, 16 år Herdepojken mördas en stekhet augustidag år 1895. Mordet kommer att spela en avgörande roll när Fourquet utreder de många morden i södra Frankrike.

Aline Alaise, 15 år Vacher mördar flickan med flera knivhugg den 23 september 1895. På väg från platsen möter Vacher en bonde som frågar om hans blodiga kläder. ”Bara näsblod”, svarar Vacher.

Pierre Massot-Pellet, 14 år Pierre är ledig från skolan den 29 september 1895, och vaktar får som vanligt på sina fridagar. Vacher överfaller pojken på ängen, mördar och våldtar honom.

Marie Moussier, 19 år Efter flera dagars vandring norrut mördar Vacher en nygift ung kvinna den 10 september 1896 och biter henne därefter i näsan flera gånger.

Rosine Rodier, 13 år I tät dimma smyger sig Vacher tätt inpå en herdepojke, men känner sig iakttagen och lämnar offret. Några dagar senare, 1 oktober 1896, mördar Vacher pojkens syster.

Claudius Beaupied, 14 år Luffarpojken hittas inte förrän flera månader efter sin död, då Vacher berättar för Fourquet att han mördat Beaupied och slängt kroppen i en brunn i maj 1897.

Pierre Laurent, 13 år Efter en dag på en fruktmarknad är Pierre på väg till sin hemby den 18 juni 1897. När det blir kväll överfaller Vacher pojken och skär halsen av honom.

Kanske är du intresserad av...